Nu har det fantastiska initiativet I was here varit och snackat loss på Mindpark igen. Denna gång mötte de Anna-Karin Bergman, Chef för forsknings- och utvecklingsenheten, Helsingborg.
”Jag minns att jag redan som liten hade ett stort rättspatos. Jag ville att saker skulle gå rätt till och att orättvisor skulle bekämpas. Annars var min största dröm att bli kassörska på ICA. Min mormor var kassörska, och det syntes på henne hur mycket hon älskade sitt jobb. Och jag älskade min mormor, så … När jag kom upp på gymnasiet valde jag förstås något helt annat, och började läsa på estetisk linje. Jag ville bli fotograf och gillade det här med bild och form. Inte för att den känslan varade så väldigt länge, för sedan hamnade jag i Luleå, där jag skulle läsa beteendevetenskap. Jag tror att jag ville ha en titel, att det var det som lockade. Men, men … redan efter 6 månader där uppe, så åkte jag hem igen och började läsa till jurist i Lund. Under tiden där, så snubblade jag över en masterutbildning i mänskliga rättigheter vid Raoul Wallenberg-institutet. Så efter min jur.kand. så läste jag där i två år. Det känns som att jag har gjort så många olika saker, men att det inte finns någon röd tråd. Tills slut blev jag forskare. Jag brukar säga att min bakgrund är som forskare inom rättssociologi och hållbar utveckling, men att det inte blev så mycket avtryck i praktiken där. Det kändes inte som att jag fick vara med och se om forskningen verkligen gjorde någon skillnad. När jag såg utlysningen av den här tjänsten, så kände jag att det var helt rätt. Den var liksom allt i ett: Teoretiskt forskning, social hållbarhet och praktik. Nu är jag hemma, om man säger så – och den röda tråden finns där. Jag har hela livet haft en enorm kunskapstörst. Ett driv av att vilja lära mig saker. Det enda som hindrar mig är att det inte finns tillräckligt mycket tid. Om jag måste välja ett enda ögonblick, som definierat någonting hos mig så tror jag att det var aha-upplevelsen jag fick under en rundtur på rättsmedicin i Lund. Vi fick se hur de arbetade, obduktioner och allt sånt. Skelett och kroppsdelar. Och när jag stod där och såg en hjärna ligga helt oskyddad på bordet, så hände något med mig. Den var så blygsam, och ändå … i den där lilla, gråa klumpen ryms en hel människa, tänkte jag. Våra drömmar. Minnen och tankar. Vårt eget lilla universum. Vår skörhet kom över mig i just den stunden och jag har aldrig glömt känslan. Det var fascinerande.”