Hur påverkar sociala media den politiska debatten? Ett inlägg i denna fråga är artikeln “Mainstreaming the Alternative: Changing Media Strategies of Protest Movements” av Tina Askanius och Nils Gustafsson. Det fenomen som fångat författarnas intresse är allt fler proteströrelser och s.k. alternativa rörelser i allt större grad förlitar sig på kommersiella och icke-alternativa plattformar och kanaler för att nå ut med sina budskap. Trenden illustreras med två exempel: protesterna i samband med att Ungdomshuset i Köpenhamn revs 2007 och händelserna i samband med European Social Forum i Malmö 2008.
Vid bägge dessa tillfällen har arrangörer och medverkande utbytt information, bilder och länkar via sociala media, framför allt YouTube, MySpace och Facebook. Det paradoxala är att ingen av dessa kanaler är särskilt alternativ, snare tvärtom. Alla tre är globala och kommersiella mediasiter som dessutom förbehåller sig rätten att gallra i publicerat material och att för egen del spara och använda material som publicerats genom dem. Publiceringen i dessa kanaler kan också leda till, enligt författarna, tragikomiska resultat som att en annons om snabba SMS-lån syns i Facebooks högerkolumn när man läser en debattsida om finanskrisens orsaker och konsekvenser. För egen del kan jag snarare tycka att en sådan eklekticism kan stärka budskapet …
En annan viktigt poäng i artikeln är att de kommersiella kanalernas framväxt hos de alternativa rörelserna i mångt och mycket har att göra med deras tillgänglighet och enkelhet. Förvisso finns det ju kvar alternativa forum, maillistor etc. där såväl teknik som drift sköts “inom rörelsen” men de har inte lyckats hålla kvar användarna. Jag undrar om det är så att enkelhet och användbarhet har lättare att växa fram i kommersiella kretsar där det är viktigt att “hålla kunden nöjd” och där man inte kan förlita sig på ett ideellt engagmang. I så fall finns en del att lära för de alternativa rörelserna (och för myndigheter, ideella organisationer och bland dem som bygger intranätet m.fl.).
Vad gäller innehållet som publiceras genom mediasiterna finns mycket att fundera kring. Vem läser Facebooks loggfiler? Vad händer när sådana siter säljs till andra ägare med andra preferenser? Om det är så att en majoritet inte upplever dessa frågor som problem och om siteägarna inte utnyttjar sina möjligheter att gallra och sovra så drar jag slutsatsen att vi kanske ser framväxten av nya arenor och torg där en fri och öppen debatt faktiskt kan föras. Och varför skulle det vara orimligt?
En liten reservation som jag vill lägga in, framför allt i beaktande av att vi talar om en vetenskaplig artikel, är att meningar som “the progressive Left serve to counter the agenda of these forums with one more in keeping with notions of justice, equality and democracy” och “their shared strategies and campaigns for another, more just world order and challenge the neoliberal doctrine permeating all aspects of contemporary globalization” gör att man kan ifrågasätta författarnas distans till sitt material. Det finns säker flera än jag som anser att rättvisa, jämlikhet och demokrati är frågor som engagerar även andra på den politiska skalan.
Sammanfattningsvis är artikeln en byggsten i den pågående debatten om Internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet gynnar och utvecklar demokratin.
PS Mina tankar och funderingar kring webben, böcker och filmer hittar du på www.gogab.se
För mig är detta väldigt nedslående siffror för något som rör en global angelägenhet. Är det dessutom inte fruktansvärt nedslående siffror med tanke på sociala mediers möjlighet att engagera, involvera, interagera och upplysa. Vi sitter på en informationsguldgruva utan att veta om det. Jag kan inte tro att en sådan här viktig fråga bara engagerar sammantaget 18 054 personer på alla de största sociala nätverken ihop. Exemplifierade inte Obama fördelen med sociala medier som debatterande språkrör i förra årets valkampanj? Har inte Al Gore belyst miljöhotet i filmen ”An Inconvenient Truth?” Ändå hittar inte människor till COP15 sociala profiler. Detta säger mig framför allt en sak. Organisationer inser vikten av sociala medier som interaktionsverktyg med opinionen men de vet inte hur man dirigerar dit trafiken.
I februari 2006 grundades mikrobloggtjänsten 
