Dagens mediala samhälle kräver att Internet alltid ska finnas. Men hur bra fungerar det egentligen om det blir lite sämre väder ute? Måste vi ändra sättet vi arbetar och tänker för att garantera att Internet verkligen finns när det behövs som mest? Jag tror det, men för att förklara varför måste jag ge en ganska lång bakgrundsbeskrivning. Om vad som hände i samband med Stormen Gudrun.
På kvällen den 8:e januari 2005 slog stormen Gudrun till mot Sverige. Lågtrycket kom in över Skandinavien i sydvästra Norge, och följde en väg snett över Sverige till Gävletrakten. Av de stationer som SMHI fick data från hade Hanö utanför västra Blekinge både högst medelvind, 33 m/s (orkanstyrka), och de kraftigaste vindbyarna, 42 m/s. Meterologiskt var det mer intressant hur stark vind det var inne i det skogrika Småland, där både Växjö och Ljungby noterade 33 m/s.
Timmerupplag vid Byholma
Hela Götaland söder om lågtryckets bana drabbades hårt. De kraftigaste skadorna sågs i Kronobergs län, och mängden skog som fallit var enorm. Omkring 70 miljoner kubikmeter skog hade fallit, jämfört med 37 miljoner kubikmeter under höststormarna 1969. Skadorna blev antagligen extra stora då marken var blöt och det inte var någon tjäle. Värmen (speciellt veckan efter stormen) gjorde samtidigt att skadorna och påverkan på folks leverne inte blev så allvarligt som det annars kunde varit. Temperaturen var veckan efter stormen runt 10 grader på många av stormen drabbade platser.
Drabbade kunder januari och mars
Som mest var uppemot 730 000 abonnenter utan ström. De flesta inom tättbebyggda områden fick tillbaka strömmen efter ungefär ett dygn, men för vissa varade avbrottet upp till 45 dygn. Tre dygn efter stormen var cirka 90 000 fortfarande strömlösa. En vecka senare var antalet nere i omkring 50 000, men de svåraste fallen återstod; de ensligt belägna gårdarna och de små avlägsna byarna. Att dessutom nya stormbyar drog österut över norra Götaland och södra Svealand under natten 12-13 januari försvårade naturligtvis till viss del uppröjnings- och reparationsarbetena. Totalt kan antal avbrottsdygn beräknas till 2,3 miljoner.
Det var närmare 30 000 km elledning som förstördes för de två största elbolagen Sydkraft (E.ON) och Vattenfall. Bortfallet av el gjorde att även fasta telenätet, mobilnäten och lokalradio drabbades av bortfall. Som mest saknade cirka 300 000 abonnenter fast telefoni och även mobilnätet drabbades av störningar. Fler än 800 telestationer i fasta telenätet och 500 celler i mobilnätet blev strömlösa av samma orsak.
Nedgrävda ledningar (el såväl som fiber) klarade sig, medan luftledningar drabbades svårt av stormen på grund av nedfallna träd. I sin tur skapade elavbrotten inte bara driftproblem i de fall där batterireserv eller elverk saknades, utan många mindre elverk är enbart gjorda för en kontinuerlig drifttid på max c:a fyra dygn. Under denna tid måste de tankas flera gånger.
Restaurering av såväl el- som telenät var extremt svårt. Dels pga nedfallna träd som blockerade vägar, dels pga svårighet att samordna de olika funktionerna som krävdes för restaureringen:
- Skogsavverkning för att röja träd från ledningar, vägar mm
- Transport av diesel till elverk
- Kontroll av eldistribution innan arbete med ledningar
- Restaurering av luftburet accessnät
Dvs, vägar måste röjas för att få fram diesel. Utan diesel kunde inte elverken fungera och ge el till mobilstationer och radiolänk. Utan mobiltelefoni var det svårt för elarbetare att kontrollera om elledning var frånkopplad innan arbete startade. Dessutom var det svårt att kontakta skogsarbetare för röjning av väg och att dirigera lastbilar med diesel. Ett cirkelberoende som det var överraskande svårt att ta sig ur.
Mastvagn för radiolänk
Försvarsmakten kopplades in genom att flera Länsstyrelser, Kommuner och Räddningstjänster kontaktade Södra Militärdistriktet för att begära stöd enligt lagen om skydd mot olyckor. Detta skedde redan dagen efter stormen, den 9:e januari. S1 etablerade flera radiolänkstråk för att ersätta förstörd transmission. Temporär radiolänk är installerad så länge som mellan 14 januari och 5 maj.
Innan 2005 hade inte de konkurrensutsatta kommunikationsnäten stressats på ett sätt som ens är i närheten av vad som skedde i och med Gudrun. Man visste att problem skulle kunna inträffa, men fortfarande var många överraskade över vilka brister Gudrun skulle visa fanns i samhället. Redan innan Gudrun hade PTS föreslagit en ändring av lagen om elektronisk kommunikation (2003:389) vilket ställde högre krav på operatörerna. Man hade också planerat Samvete 2005 redan innan Gudrun, men själva övningen skedde efter Gudrun. Många trodde naturligtvis övningen hölls pga Gudrun, men så var alltså inte fallet. Under övningen övades dels samverkan mellan el- och telebolag, men även deras samarbete med, och användning av, media. Media måste användas för att sprida meddelanden till allmänheten om problemen med kommunikation, men media behöver samtidigt kommunikation som fungerar.
Gudrun visade att svårigheter att hantera kriser längre än 4-5 dagar är så stora att vi måste ha en betydligt bättre motståndskraft i samhället mot ansträngda situationer.
Det är viktigt att dela upp krishantering i två olika delar. Dels hur samhället kan stå emot en ansträngning, dels hur vi ska hantera restaurering i de fall kommunikation ändå har slagits ut. Tyvärr är samhället ganska sårbart, ser vi i samband med Gudrun och efterföljande kriser som stormen Per och Tsunamin i Indiska Oceanen Alldeles för sårbart.
Tyvärr är det lite oklart vilka som verkligen ska ta ansvar. Eller snarare, problemet är att många tror att någon annan ska ta ansvar, när i själva verket det finns många som var och en har sitt ansvar för det som de arbetar med. Vi har alla hand om vår del av Internet, och den måste vi ta ansvar för. Innan, under och efter en kris. I dagens samhälle kan man inte installera saker om något händer. Det måste vara installerat och kopplas in automatiskt om ansträngningen ökar. Redundanta (fiber-) förbindelser. SIM-kort med nationell roaming. Överenskommelse om att samordna och dela dieseltransporter. Prioritering av reservkraft och inte minst överenskommelser hur samarbete och kommunikation ska ske.
Jag anser att PTS är den myndighet som lyckats bäst med koordinering av samarbete vad gäller telekommunikation. De har en del pengar som används till robusthetsstärkande åtgärder. Deras projekt Nationella telesamverkansgruppen, Gemensam Lägesuppfattning, Krisroaming mfl tycker jag fungerar bra.
Samtidigt har MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) ansvar för det som de flesta skulle säga är normal “krisberedskap”. De hanterar bl.a. telesystemet Rakel, och websidan Krisinformation.se. MSB har också avtal gällande VMA (Viktigt meddelande för allmännheten). VMA och Myndighetsmeddelande hanteras av en kombination av MSB (tidigare räddningsverket), SOS Alarm och Sveriges Radios sändningsledning. Javisst ja, jag glömde nämna att det finns minst två system där information samlas om aktuella problem. Ojje hos Sveriges Radio, samt SUSIE (Samverkan Under Störning Inom Elförsörjningen) vilket är ett samarbete mellan Svenska Kraftnät och Svensk Energis Elsamverkansområden.
Sedan har vi naturligtvis tidningar, websiter, Twitter och andra tjänster med vars hjälp information kan spridas. På sistone har vi tex sett information spridas snabbare i Twitter än någon annan kommunikationskanal. Se tex denna text (Mindpark #019: Dagen då det smällde till för första gången) om när 20 000 ton svavelsyra läckte ut på kemiföretaget Kemira i centrala Helsingborg.
Dessa spridningsvägar fungera så länge Internet fungerar.
Mobiltelefoni, utan el?
Men, vem ser till att Internet fungerar? Finns det någon som samordnar? Gör någon mer investeringar än vad som precis behövs för att grundfunktion ska finnas? Naturligtvis inte, men det är därför PTS robusthetsarbete är så extremt viktigt. Att det måste få fortsätta. Var och en har sin del av Internet som de är ansvariga för. Se de tankar Joakim Jardenberg har om varför en nödsajt är något som alla borde ha.
Och kanske viktigast av allt, vilken är Sveriges nödsajt? Vilken är den sista websidan som slocknar i Sverige? Vilken URL skulle du gå till om strömmen gick? Om din favoritwebsida inte gick att komma åt? Du ser på TV att det kommer en storm, och den drar in med enorm styrka över Sverige. Vilken URL skulle du prova?
Ska vi ha en URL där information samlas, en URL som alla känner till? Jag tror det vore bra, men om vi har en sådan måste den också vara stabil. Vara den sista websidan som slocknar. Klara en last som motsvarar att alla i Sverige gör “Reload” en gång var tredje sekund. Det är 3 miljoner träffar i sekunden. Även fast stora delar av landets el- och telekommunikation är trasig. Vid första tanken är det en sådan populär website alla vill ha, men efter att ha tänkt en sekund eller tre så inser man det inte är så enkelt att bygga.
Är det dags att vi gör något sådant, eller är det inte värt jobbet?
Beskrivningar om Stormen Gudrun:
