Gästblogg

You are currently browsing articles tagged Gästblogg.

I enlighet med traditionen att posta frågor och svar kommer här ett gästinlägg som bygger på en konversation mellan en en nyfiken student och en erfaren tidningsräv. Måns Peterson, student från Halmstad frågar och Mikael Rosenlöf från Helsingborgs Dagblad / hd.se svarar. Jag gillar formen, och eftersom Micke är så klok tyckte jag det vore synd att undanhålla er detta. Har vi tur får vi läsa hela rapporten från Måns sedan också.

Hallå Jocke & Mindpark! Vill börja med att tacka för det utmärkta sätt ni levererar intressant läsning till oss läsare!
Mitt namn är Måns Peterson, och går just nu en teknisk utbildning på Kattegattgymnasiet i Halmstad. Vi håller just nu på att skriva en rapport om drömyrken och det är också anledningen till att jag hör av mig till er. Jag har helt enkelt valt att fördjupa mig i journalistyrket. Skulle ni vilja vara så snälla att låta mig låna några minuter av er tid för att svara på några enkla frågor? Det skulle verkligen uppskattas.

Vad jag fått fram så krävs det ingen utbildning för att bli journalist?
Kraven bestämmer de enskilda medieföretagen. Min bild är att de flesta företag vill att de som söker jobb har genomgått journalisthögskola eller någon form av journalistutbildning.
Såg att det fanns lite info om utbildning hos SJF.

Och förr var det vanligt att man avancerade till journalist genom att hjälpa till som volontär på någon redaktion och så vidare? Men i och med konkurrens blivit betydligt större på senare år har nästan alla nyblivna journalister någon form av utbildning?
Jag tror inte att volontärer är särskilt vanligt längre. Själv har jag jobbat på NST och HD sedan 1994 och kan inte minnas att vi haft några volontärer öht.

Hur ser det ut hos er? Finns det överhuvudtaget några som saknar utbildning?
Ja, t ex jag ;)
Dvs jag har ingen journalistutbildning, däremot gymnasie- och högskoleexamen (fil kand i engelska och språkvetenskap).

Vad är det i så fall för utbildning som är den vanligaste?
Har inte kollat, men en kvalificerad gissning är att de allra flesta som fått jobb hos oss de senaste tio åren har någon form av journalistutbildning, vid högskola eller motsvarande.

Vad går ni efter när ni nyanställer nya journalister och så vidare?
Det beror ju lite vilken typ av jobb det gäller – om det är skrivande reportrar, redigerare, webbredaktörer eller fotografer.
Men rent allmänt tittar vi såklart på utbildning och ev tidigare yrkeserfarenhet. Vi tittar även på personliga egenskaper som intresse, engagemang och samarbetsförmånga samt fackkunskaper, språkkänsla och försöker göra en bedömning om förmåga till kritiskt granskande och ifrågasättande.

Eftersom jag fortfarande går på gymnasiet, första året, har vi möjlighet att välja enskilda kurser till både andra och tredje året. Skulle det finnas något ämne ni tror jag skulle ha nytta av att fördjupa mig i redan nu för att komma närmre journalistyrket?
Svårt att svara på. Det beror på vilken typ av journalistkarriär du tänker dig – inom vilket medium och inom vilket ämnesområde.

Jag har läst på många ställen att vi just nu har ett stort överflöd med journalister i Sverige. Frågan är då hur framtiden kommer att se ut? Vad tror ni? Vad är era framtidsplaner?
Den frågan är större än vad jag hinner att förklara i ett mejlsvar ;) Men som du säkert läst – bl a på mindpark.se – brottas hela branschen med hur man ska anpassa sig till de nya medievanorna, hur papperstidningen ska behålla sin relevans och hur man ska få fart på intäkterna på nätet. Min gissning är att de traditionella medieföretagen (ffa dagspress) inte kommer att nyrektrytera särskilt många journalister de kommande åren, även om den värsta lågkonjunkturen tycks vara över.

Slutligen. Om ni fick ge mig något eller några råd på vägen till att bli journalist, vad skulle de/dessa vara?
Svårt att ge några direkta råd, men min bild (såklart färgad av att jag jobbar på en webbredaktion) är att nästa generation journalister kommer att vara uppväxt med nätet och därför kommer att vilja – och kunna – jobba på ett helt annat annat sätt än den generation som jag själv tillhör.

Stort tack till Mikael som tog sig tid att svara på frågorna. Komplettera och diskutera gärna bland kommentarerna.

Lite snabba länkar med fler som skrivit på temat.

Fyll på vetja…

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(14%) (29%) (29%) (29%) (0%)
7 röster

Detta inlägg ingår i serien ” Politik och medier” och är författat av en företrädare för Socialdemokraterna.

Johan Ulvenlöv är mitt namn och jag bloggar till vardags på nätverksbloggen S-BUZZ. Jag ansvarar sedan 2006 för socialdemokraternas kontakter med bloggare och för vårt bloggnätverk Netroots.

Jag får ganska ofta frågan vad jag gör och hur Socialdemokraterna arbetar med sociala medier. Ibland kan det till och med finnas en antydan till konspirationstanke i frågan. Ungefär: vad gör jag för att få bloggare att skriva enligt partiprogrammet. Läs vidare så avslöjar jag allt!

Faktum är att initiativet till vårt bloggnätverk kom från bloggare, Kulturbloggen närmare bestämt. Grunden föddes i maj 2006 och drygt 70 ”internetaktiva mot en högerregering” samlades i riksdagen för att lyssna till Joe Trippi http://joetrippi.com/ som ansvarade för Howard Deans primärvalskampanj inför presidentvalet i USA 2004. Bland de 70 fanns det en stor bredd av åsiktsyttringar.

Efter valförlusten samma år började jag samla in kontaktuppgifter till i första hand socialdemokrater som bloggar runt om i Sverige. Jag frågade hur partiet kan hjälpa er som bloggar på bästa sätt. Vad är ni intresserade av? Svaren gav en tydlig signal om att bloggare vill ha information och service, exempelvis inbjudningar till seminarier och exempelvis möjlighet att träffa politiska företrädare. Nätverket växte och idag är över 450 bloggare från hela landet med. En del bloggare är gamla, den äldsta över 80 år, en del är unga, en del är journalister, andra fackligt engagerade. Vissa skriver om sin livssituation andra kommenterar melodikrysset, kläder eller mat, några bloggar aldrig om politik utan vill bara göra ett statement genom att vara med i nätverket. En del bloggar varje dag andra bloggar en gång veckan. Det som sammanlänkar dem är viljan att säga sin mening och att de vill byta regering.

Jag har också samarbetat med ledande progressiva bloggare i Amerika, John Aravosis som driver AmericaBlog, Jane Hamsher på Firedoglake, Adam Bink på Openleft och David Grossman, som idag chefar över videoproduktionen hos Demokraternas nationella kommitté, DNC. Alla dessa människor har på ett eller annat sätt bidragit till att forma hur vi arbetar. Bland annat höll John Aravosis och Jane Hamsher ett mycket uppskattat Netrootsseminarium för bloggare i Almedalen 2009. För mig är det viktigt att koppla det vi gör till en internationell rörelse, att blicka utanför Sverige.

Så det handlar inte om att få bloggare att skriva efter partiprogrammet, utan i stället om service och information till bloggare. Som senast på partikongressen, då jag arbetade med att bloggarna inte bara skulle ha nätverk och el, utan också exempelvis få en bra tillgång till att träffa och intervjua politiska företrädare. Vårt mål från Socialdemokraterna är naturligtvis att frågor som vi tycker är viktiga syns i sociala medier. Men vägen dit är öppenhet, förmågan att lyssna och trovärdighet.

För inte så många år sedan fanns det de som hävdade att bloggar nästan per definition var något som hörde högern till. Men där vi står idag känns det snarare som att sociala medier är en naturlig fortsättning på arbetarörelsens gräsrotsengagemang.

Som socialdemokrat upplever jag sociala medier som en befriande medial kraft. På bara några år har det skett en otrolig utveckling som gör det möjligt för den som är engagerad att skapa sig en egen plattform och faktiskt påverka opinion och debatt. Man behöver inte längre ha mycket pengar eller en stark medieorganisation i ryggen för att nå ut. Aggregeringsportaler som Knuff.se, Bloggportalen och den nya Politometern ger oss möjligheter att följa diskussioner, göra nya inlägg, och posta egna nyhetsvinklar. Det hela andas Sven Lindqvist ”Gräv där du står”; du är med och skriver historia samtidigt som den sker. Twingly som kopplar bloggposter till tidningarnas nyheter är en enormt viktig utveckling för mediekritik. Twitter, kanske vår tids motsvarighet till August Palms omtalade päronträd under vilket han höll sina tal i Malmö, ger möjlighet till snabbt utbyte av information, dialog och nya kontakter mellan människor.

De senaste tre-fyra åren har svensk politik blivit betydligt mer öppen. Vi kan läsa kommentarer från riksdagsledamöter under debatter i kammaren, vi kan enklare ta del av dokument, nyhetsklipp förevigas och allt sker med en rasande fart. Och vi kan själva kommentera i realtid, utan att en redaktör sätter stopp för våra inlägg. Det finns så klart mycket att förbättra och, inte minst, politiker och förtroendevalda själva behöver bli ännu bättre på dialog, inte minst på den delen som handlar om att lyssna.

Det handlar inte om vad partierna gör utan om vad varje enskild vill åstadkomma. Utan människor som publicerar sina åsikter blir samhället fattigare. Att jobba med sociala medier och bloggare för socialdemokraterna handlar om att bejaka debattlust och människors vilja att förändra samhället till det bättre.

Eller som Depeche Mode sjöng en gång:

” You can’t change the world
But you can change the facts
And when you change the facts
You change points of view
If you change points of view
You may change a vote
And when you change a vote
You may change the world”
(New dress, Depeche Mode. Spotify-länk)

Detta inlägg ingår i serien ” Politik och medier” och är författat av en företrädare för Socialdemokraterna.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (22%) (44%) (11%) (22%)
18 röster

Detta inlägg ingår i serien ”Politik och medier” och är författat av en företrädare för Centerpartiet.

Inför valet 2010 kommer troligtvis alla partier att mer eller mindre satsa på att synas i sociala medier. Kapplöpningen om vem som syns mest och bäst i traditionella medier kommer med andra ord att kompletteras med ett racerlopp på webben. I dagsläget vågar jag, påstå att Socialdemokraterna leder det loppet.

Jag heter Ulrika Ingemarsdotter och är ansvarig för sociala medier (ett inte helt oproblematiskt begrepp) på Centerpartiet, det innebär bland annat att jag i skrivande stund håller på och ta fram en strategi inför valet. Dessutom coachar jag ett antal nyckelpersoner i partiet med syfte att bättre synliggöra deras digitala närvaro. Lika viktiga som nyckelpersonerna är Centerrörelsens gräsrötter och att bland dem sprida kunskap om webbens potential. Det är därför som jag och Mattias Östmar allt oftare är på resande fot – vi utbildar nämligen just nu Centerpartister runt om i landet i hur det nya medielandskapet fungerar. Både på ett filosofiskt och ett praktiskt plan.

Att vara den som ansvarar för sociala medier i ett parti kan vara oerhört frustrerande. Engagemanget och viljan till att påverka människors vardag till det bättre finns där hela tiden, både bland politiker och bland tjänstemän. Att vara politiker innebär naturligtvis också en vilja att synas och att kommunicera sin politik. Detta skall dock helst göras på arenor med stor genomslagskraft. Och genom att sprida sina ord till så många som möjligt, med så liten insats som möjligt. Att synas på DN debatt är fortfarande högprioriterat framför att sätta sig ner och skriva en bloggpost.

Att pusha ut sitt budskap har fungerat hyfsat i ett medielandskap styrt av ett fåtal aktörer. Så  är inte fallet längre. I en tid när Facebook, baserat på antal användare, skulle vara det fjärde största landet i världen och det finns mer än 200 miljoner bloggar i världen borde det vara hög tid att tänka nytt i jakten på att få folk att lyssna.

En vanlig missuppfattning om de nya mediearenorna är att det som kommuniceras endast utgår från ett egoistiskt, självupptaget och navelskådande perspektiv. Inte sällan hör jag kollegor och medlemmar sucka över självupptagna människor “hon pratar ju bara om sig själv”; “hur intressant är det att läsa om vad xx äter till frukost”. Att papperseditioner och TV endast är envägskommunikation är inget man tycks reflektera över.

Glädjande är att alltfler Centerpartister väljer bloggen som publiceringsverktyg. Många av dessa är föredömen och har tack vare sin blogg skapat en stabil kommunikationsplattform.

Det finns dock de politiker som bloggar, men helst undviker att svara på bloggkommentarer. Det finns de som pushar ut sina tankar på Facebook, men som inte bemödar sig med att lyssna på reaktionerna. Twitter är en enda stor push-kanal för många. Det är häri, vill jag påstå, den stora utmaningen för mig ligger – att få folk att förstå hur det nya medielandskapet fungerar. För när allt kommer omkring är det en helt fantastisk arena att finnas på. Jag har själv lärt känna många roliga, inspirerande och trevliga människor mycket tack vare min förmåga att vara social på nätet. Dessa möten har dessutom ganska snart blivit till möten “i verkliga livet. Fantastiskt.

Öppenhet på webben

Vad är öppenhet på  webben för politiska partier? Det är en fråga jag har fått anledning att återkomma till flera gånger under min tid som ansvarig för sociala medier på Centerpartiet. Jag måste säga att det är roligt att arbeta i en organisation som faktiskt värnar öppenheten i sociala medier. Det innebär bland annat att vi lägger ut dokument på Slideshare, bilder på Flickr och delar vår kunskap med den som vill ta del av den. Det senare syftar på ”webbskolan” på nya plattformen Centernätet, vilken är Centerpartiets öppna mötesplats på Internet.

Dessutom kommer vi inom de närmsta dagarna att ta ett steg till mot öppenhet på webben. Tyvärr kan jag inte säga mer än så i dagsläget.

Projektledaren för Centernätet, Mattias Östmar, och jag har under framtagandet av sajten haft en vision om en öppen och välkomnande sajt. Därför är det glädjande att vi fick Centerpartiets ledningsgrupp med oss, och på sidan står att läsa:

Visionen är att sajten ska vara en portal där de som är intresserade av Centerpartiet ska ha lätt att hitta människor, samarbeta och diskutera politik i en öppen dialog.

Vem som helst är välkommen att skapa en profil och delta på Centernätet. Tanken är att alla som vill ska få möjlighet att blogga här.

Vi kommer inte att styra innehållet på din blogg. Du är däremot personligen ansvarig för innehåll och kommentarer på din blogg. Det som publiceras på respektive blogg kan inte göra anspråk på att vara Centerpartiets officiella åsikt. Det finns en möjlighet för vem som helst att rapportera inlägg som de anser olämpliga. Om någon användare upprepade gånger blir rapporterad kommer vi att kontakta användaren och ha en dialog.

Socialdemokraterna har sin motsvarighet i Netroots, vilket inte är lika öppet som Centernätet utan omgärdas tvärtom av restriktioner för att få blogga där.

Traditionell media om partierna och sociala medier

Ju närmare valet vi närmar oss är min gissning att traditionell media (inte heller ett optimalt uttryck) kommer att skriva mycket om hur partierna använder sig av sociala medier och hur stora de är där. Risken är då att vi hamnar i ännu ett gatlopp, där det gäller att finnas på flest platser, skriva mest tweets, ha flest fans och så vidare. Det viktiga borde istället vara hur partierna använder sig av webben.

Kommer slaget om regeringsmakten 2010 avgöras på webben? Naturligtvis svårt att sia om. I Norge var det i alla fall en faktor som spelade en stor roll. Till mina kära partikamrater vill jag citera Brit Stakston och Niclas Strandh som idogt, under sina utbildningar, säger “Try it. Live it”. Tro inte att en eller ett par personer kan göra underverk – det är mycket upp till dig själv.

Detta inlägg ingår i serien ”Politik och medier” och är författat av en företrädare för Centerpartiet.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(8%) (23%) (31%) (8%) (31%)
13 röster

Du är inte min kompis!

”40 procent av de mer avancerade internetanvändarna är kompis med ett varumärke på  Facebook. Det visar en undersökning från Razorfish som frågat amerikanska avancerade internetanvändare som exempelvis producerar eget innehåll på sajter som Facebook.”

Ovanstående citat kommer från Jajjas nyhetsbrev som kom ut förra veckan. Citatet visar på en begreppsförvirring jag stött på i flera sammanhang och som kan konfundera när man som företag eller organisation funderar på att ge sig ut i den sociala mediesfären för att trevande kommunicera på konsumenternas planhalva.

Vi ska göra en sak helt klar. För att man på Facebook ska kunna vara vän med någon måste man ha ett eget konto och skapa sig en egen profil. Som företag eller organisation är detta en stängd dörr. Man får helt enkelt inte. Därmed inte sagt att möjligheterna att kommunicera på Facebook slutar där. Facebook har öppnat möjligheten att skapa en Fan Page, en sida som i mångt och mycket liknar en vanlig profilsida men som saknar vissa funktioner. Bland annat den viktigaste, funktionen att tränga sig på i den privata sfär som Facebook för många är i och med att tillgången till information stryps.

Som företag hade det ju varit toppen att få tillgång till den information som finns på användarnas profiler. Man skulle kunna göra otroligt detaljerade analyser av personer i målgrupperna; vilka de är, vilka vänner de har, vilka typer av bilder de har lagt upp eller figurerar på etc. Men det vore alltså att gå ett steg för långt. I alla fall för de flesta skulle jag tro, även om man kanske inte tänker på det i första ledet.

Varför ska man då som företag skaffa sig en Fan Page? Jo, sedan tidernas begynnelse har vi använt olika sätt för att visa vår omgivning vilka vi är. Vi har använt allt ifrån diskreta signaler som vita iPod-hörlurar till tydligare markörer som Gucciväskor och Wu Tang- jeans som indikationer på att vi hänger med. Människan strävar efter att sätta sig i en kontext vare sig det är efter ambitionen att passa in eller att göra sitt yttersta för att sticka ut.

Självklart tar vi med oss det beteendet när vi utökar vårt sociala liv till att inkludera nätet. Det hela började med att grupper om allt möjligt, högt som lågt, skapades. Kommer ni ihåg ”F**k you, I’m from [valfri mindre svensk stad]” eller ”Alla vi som [är/har/vill ett eller annat]”? Vi visade genom vilka grupper vi gick med i var vi stod i olika frågor. Samma beteende ser vi nu med Fan Pages. Ett ganska aktuellt exempel är olika Fan Pages som vill stoppa Sverige Demokraterna från att komma in i riksdagen och genom att bli ett fan visar man hela sin vänskapskrets att man inte är främlingsfientlig. Himla fiffigt.

Överför man det till varumärken och företag har man ju, som tidigare nämnts, valt varumärken efter hur man vill porträttera sig själv. Men är vi kompisar med varumärken för det? Nej, det är vi såklart inte. Vänskap innebär att man har en tvåvägsrelation med varandra. Man förväntar sig något från sina vänner, det är ett givande och ett tagande. En relation med ett varumärke är enbart tagande från konsumentens sida. Man förväntar sig att få vissa attribut genom att associera sig med det aktuella varumärket men är sällan beredd att uppoffra annat än pengar för att få det.

Fan Pages är ett obindande sätt att visa vilka varumärken och organisationer man stödjer, eller som i exemplet ovan inte stödjer, för sitt nätverk. Vill man, kan man vara aktiv och ta del av det budskap som den aktuella Fan Pagen kommunicerar ut men för många är det bara ett passivt sätt att visa vem man är. Den springande punkten här är de som vill vara aktiva och kommunicera med ditt varumärke. De är förmodligen väldigt lojala och trogna varumärkesbärare som du ska vårda. De är dina bästa ambassadörer och ge dem lite extra kärlek som vi kallar det på nätet. Det kan till exempel vara erbjudanden, information före alla andra eller inbjudningar till produktlanseringar. Det kommer att löna sig i längden. Det enda du inte kan förvänta dig är en motprestation. För ni är inte kompisar.

Heidi Wold arbetar på Grace Communication som produktionsledare och rådgivare sociala medier. Bloggar påwww.heidisnews.se och twittrar på @heidiupdate

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(7%) (0%) (7%) (29%) (57%)
14 röster

Denna text kommer att handla om IT, Samhälle, sociala mönster, och hotet den gamla 1900-talsmakten.

1900-talsmakten förressten? Känner ni till den?

Man kan bildigt talat beskriva den som en bedagad och vacklande kultur bestående av mytiska symboler såsom: “Bonniers, Schibstedt, Wallenberg, Investor, Stockholmsbörsen, Palme, Sahlin, Fälldin, Reinfeldt, IT-konsultjättar, Volvo, SCA” och så vidare. Ni fattar.

1900-talsmakten ja. För varenda timme , månad och år som passerar in i den nya digitala världen, så blir den äldre och äldre, svagare och svagare. Fortfarande ofta med blicken kvar i de maktfullkomliga dynastiernas och politikens 1900-tal. Fortfarande ängsligt övertygade om att deras grundvärderingar fortfarande gäller. Rekryterandes samma chefsvirke. Spelandes samma golf. Odlandes samma politiska kultur. Målmedvetet snickrandes på sin egen undergång.

Långt bortom deras perceptionsförmåga och verklighet så lever alla vi andra; “Konsument- och väljarstocken” som deras existens förr brukade vila tryggt på.

Så är inte fallet längre.

1900-talsmakten har tyvärr fortfarande kvar att lära sig om vad som står bakom hörnet. De fokuserar på sina konsumenter och sina marknader, som om det fortfarande vore 1989. Det största hotet mot aktörerna och affärerna från 1900-talsmakten är alltså de själva.

För att “1900-talsmakten” överhuvudtaget ska kunna ha en politisk eller kommersiell framtid så MÅSTE de nämligen inse föjande:

-Framtiden tillhör de som utgör den nästkommande kritiska massan av konsumenter och arbetstagare, alltså den unga uppväxande massan.

Det är dem som 1900-talsmakten måste vinna, för att kunna bli “2000-talsmakten”.

Annars är de körda.

Jag ska berätta varför, genom att beskriva skillnaderna mellan 1900-talsmänniskor och 2000-talsmänniskor i en liten analogi:

  • 1900-talsmänniskan har av evolutionen utvecklats för ett liv på land (analoga apparater, de minns svartvit TV1, ett liv utan Internet och mobiltelefoner o.s.v. o.s.v.)
  • 2000-talsmänniskan har av samma evolution utvecklats för ett liv under vatten. (Digitalt, dator självklarhet från småbarndomen, mobil från 10-årsåldern och de lever mitt i den digitala marknads- och kommunikations-tsunamin varje dag och har aldrig gjort något annat)

Jag som är 1900-talsmänniska (född -68), kan leva jämlikt och besöka de yngres värld om jag tar på mig dykardräkt och luft-tuber. Jag kan bygga hus och rum under vattnet och agera med deras teknik och leva jämsides med dem på lika villkor, nästan.

Skillnaden är att den nya digitala kontexten är de ungas “natural habitat” -de har nämligen gälar. De är gjorda, fostrade och helt harmoniserade för ett liv utan papperstidningar, fasta TV-tablåer, Telefonkiosker och andra beteendereferenser från 1900-talet.

De behöver inte lära om eller anpassa sig. De har heller inte det nostalgiska bagaget av vad “datorer var när vi först kopplade upp oss via terminal och skickade vårt första e-mail” som så många av oss äldre orerar om.

Det kommersiella Internet var redan på plats när de fick sin uppfattningsförmåga och de är helt historielösa vad gäller datorernas och nätets uppkomst. De har inget “före” att förhålla sig till.

Det är med de ögonen vi måste förstå den kommersiella framtiden för IT-aktörer och även den demokratiska framtiden för politiken, som fortfarande ångar av Palme, fönsterkuvert, Fälldin och 1900-talskultur.

Låt mig fördjupa mig lite och bli konkret:

  • Ur det här perspektivet så är processen mot The Pirate Bay bara en löjlig liten parentes.
  • OS.kriget är ett låtsas-krig utan relevans.

Nätet migrerar, muterar och utvecklas varje dag till saker som:

  • Cloud Computing.
  • Chrome OS
  • Den multimediala mobiltelefonrevolutionen.
  • Realtidskommunikation över IP.

Fenomen som är mycket färska och som få förutsåg för bara 7-8 år sedan och som är helt revolutionerande ur ett sociologist perspektiv, vilket i sig förändrar hela fundamentet som marknad och politik vilar på.

Vad jag vill fråga 1900-talsmakten är om ni verkligen är säkra på att ni har fingret  på pulsen om vad som _verkligen_ håller på att förändras i samhället?

-Vad innebär de nya IT-vanorna _egentligen_?

En ny marknad, med helt nya beteendemönster, med helt nya människor lämnar det gamla bakom sig.

I spåren av detta ser jag några saker:

  • Marksänd TV:s totala marginalisering.
  • Marksänd Radios vitalisering. (Om man ger fan i DAB och ligger kvar på trygga FM.bandet samt satsar på IP-radio)
  • Sattellitkanalernas ångest och halvdöd.
  • Gratistidningarsnas död.
  • TV-spelens triumf.
  • TV-tablåns död.
  • Morgon- och dagstidningens totala död i pappersform.
  • Skivbolagens död,
  • Facebook-liknande sociala communities totala dominans.
  • Den traditionella politikens slakt-död.

Nu kommer vågdelaren:

Är vi  lite äldre (40 och uppåt) så förblindade av våran 1900-talsuppväxt, att vi säger “näää…det kommer aldrig att hända” eller blir vi ödmjuka inför faktumet att det faktiskt kan komma att bli så, och hur möter man i så fall det obekvämma scenariot som då uppstår?

För mig är det här något hisnande enormt när jag tittar på det hela och försöker hantera vidden av den enorma skillnaden mellan de äldre generationerna och de yngre, och vad som kommer ett skilja dem åt på ett fundamentalt sätt.

Jag skyggar lite över att ha öppnat den här mentala dörren, för med den, kom slutsatserna i så många samhällsdimensioner, att det vore bekvämare att inte tänka på dem.

Effekterna av det jag talar om, syns redan tydligt och kommer att accellerera exponentiellt redan de kommande fem åren.

Följande  är mitt budskap till den gamla 1900-talsmakten: Lär om. Fort som fan. Skaffa er en ödmjukhet inför framtiden. Och framför allt: -Skaffa gälar.

Stefan Hallgren sprang jag på för första gången på Östersundsposten, någon gång på 1800-talet. Numera beskriver vi honom helt enkelt som: Nätentrepenör, rådgivare och IT-ideolog sedan 1994, som nu driver nätbyrån www.happyminds.com

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (10%) (60%) (30%) (0%)
10 röster

Vi var många som studsade till när vi läste originalversionen av Judy Sims bloggpost ”Top 10 Lies Newspaper Execs are Telling Themselves”. Även om många är trötta på att det bara ställs frågor och pekas på problem så var den här postningen så rå i sin kritik att det var omöjligt att inte förhålla sig till den. Dessutom går det att vända på nästan var och en av de här rubrikerna och finna potentiella lösningar där. För att underlätta diskussionen har vi låtit översätta den. Stort tack till Magnus Hultberg för strong insats och till Karin Svensson för grundstommen. Givetvis ett stort tack till Judy Sims som frikostigt lät oss använda hennes text.

Men hon var lite förundrad över att det skulle göras. Citerar: ”We North Americans are under the impression that the Swedes have it all figured out!”

Judy_Sims

I år blev mitt favoritord i Scripps Nationals stavningstävling “omphaloskepsis”: navelskåderi. Otroligt målande för vad som just nu pågår i tidningsbranschen.

Valmöjligheterna är så skrämmande, lösningarna så drastiska, att ingen vill erkänna för sig själv vad som måste göras. Så de flyr verkligheten. De intalar sig själva att allt är som det alltid varit och det kommer bara att påskynda deras fall.

Här är de tio största lögnerna som jag ser dem. Jag har sparat den största, den fetaste lögnen, till sist.

# Lögn nr 1: Vi kan hantera den här strukturförändringen med vår integrerade organisation

Nej, det kan ni inte.

På grund av de senaste årens ökade ekonomiska press har många tidningschefer intalat sig själva att den integrerade organisationen är den bästa lösningen.

Det kommer inte att fungera, de redan trasiga kan inte hantera sin egen upplösning. De flesta tidningsanställda har inte det strategiska tänk som krävs för att hantera förändringarna som pågår, än mindre rida vågen i form av att skapa nya produkter som utmanar kärnverksamheten eftersom de fortfarande ser sig själva som tidningsanställda. Bara för att du säger att du “publicerar nyheter” istället för att “trycka tidningar” blir det inte sant.

Jag håller helt med om Howard Owens analys. Bara genom att skilja webbredaktionen helt från tidningen kan organisationen trygga sitt varumärkes och sina dyrbara journalistiska principers överlevnad.

Clay Christensen talar om “kärnverksamhetens sugande ljud”. Just så, precis det är vad som pågår hos nyhetsorganisationer världen över. Den tryckta produkten kommer alltid att segra då den genererar mest pengar, har mest resurser och kostnader kopplat till sig och det är där alla känner sig bekväma.

Att inför sittande styrelse övertygande föreslå ett fokus på det som tjänar lite pengar, har obegränsat med konkurrens samt otydliga framtidsmöjligheter och intäktskällor vore minst sagt svårt. Michael Nielsen har beskrivit detta väl. Förnuftiga chefer fokuserar på de traditionella kärnvärdena även i nedgång och på grund av detta kan de två verksamheterna inte samexistera.

# Lögn nr 2: Printsäljare kan sälja annonser online också

Fast egentligen formuleras det oftast “printsäljare borde kunna sälja annonser online”.

Det kanske de borde. Men det kan de inte.

Att be tidningens annonssäljare även ta hand om onlineannonseringen funkar helt enkelt inte. Jag har egna personliga erfarenheter av detta och har haft otaliga konversationer med andra som försökt ge sig på samma sak.

Ta inte mitt ord för sanning, de senaste åren har Borrell and Associates använt starkare och starkare språk för att påtala vikten av att hålla isär säljstyrkorna för annonser i tryck och online.

I en rapport från 2008, upprättad åt American Press Institutes projekt Newspaper Next skrev de: “Nästa logiska steg – det enda möjliga steget – är att separera säljorganisationerna”. De baserar detta på att de numeriskt har påvisat att en kombination av säljstyrkorna nästan alltid leder till sämre resultat. Varför? Därför att de flesta säljarna på de flesta tidningarna har inte alls varit säljare. De har varit ordermottagare. Jag drar mig till minnes en tidningschef som för flera år sen med glimten i ögat sade att hans säljare “svarar aggressivt i telefonen”.

Vidare, de flesta tidningsannonssäljare har sålt rader och kolumner i årtionden. Online annonsering är långt mer komplext och tar mycket längre tid än annonser i tryck. Säljaren tvingas ibland förklara för köparen hur online annonsering fungerar, något de troligen inte ens själva är helt bekväma med. Lägg till det övervakning, optimering och rapportering. Mycket jobb för en bråkdel av intäkten.

Sen har vi frågan om kompensation. Enbart provision fungerar inte på så små siffror. En annonschef frågade mig en gång hur han kunde berättiga att betala 25% av hans provisionsbudget på 4% av hans intäktsbudget. Han hade helt klart en poäng.

Min erfarenhet är att ett säljteam som är helt fokuserat på online alltid är bättre. De tenderar att vara som deras motsvarigheter på byråerna: unga, dynamiska, aggressiva och ambitiösa.

Tidningscheferna hatar, hatar, hatar att konfronteras med detta faktum. Det heter ju att “printsäljarna borde kunna sälja annonser online också”. En senior chef på en väldigt stor tidning (inte the Star) försökte övertyga mig att hans integrerade säljstyrka fungerade eftersom även om hans totala intäkter hade gått ner i år så hade han ökat marknadsandel.

Upprepa nu efter mig: Separata säljstyrkor är det enda sätt med vilket du kan försäkra dig om att webbplatsens hela monetära värde realiseras.

# Lögn nr 3: Aggregatorer (Google News osv) dödar min verksamhet

Nej, det gör de inte.

Den här gör mig skogstokig. Skyll inte på Arianna, Tina, Larry och Sergey eller alla de andra Tweeple där ute. Om någon ska beskyllas för att ha dödat tidningsbranschen som vi en gång kände den så är det Craig Newmark.

Folk som drar fram det här argumentet glömmer alltid att tidningar också kan vara aggregatorer. Som jag frågade tidigare i veckan, varför finns det ingen motsvarighet till HuffPo i UK?

Du behöver inte ens folk som sköter aggregationen. Daylife, Evri, Inform med flera gör det åt dig och särskilt vad det gäller Daylife, alldeles utmärkt.

Jag ska inte upprepa mina åsikter om förändring av upphovsrättslagar och “fair use”. Du kan läsa dem här.

# Lögn nr 4: Genom att införa betaltjänster kan vi återupprätta nyhetsbristens ekonomi

Nej, det kan ni inte. Inte förrän ni verkligen fattar vad som är bristvara och vad som finns i överflöd.

Mesta informationen i en nyhetstidning är helt enkelt inte en bristvara. Inte heller håller den särskilt hög kvalitet. Varför måste vi trycka ut hela papperstidningens innehåll online? Webben blir i allt högre grad indelad i vertikaler. Räkna ut vad dina läsare verkligen upplever som en bristvara, därefter kan du kanske ta betalt för det.

Jag gillar Nic Brisbourne’s blogpost om detta. Se även min blogpost “new economics of media” för mer på ämnet brist och överflöd.

Min åsikt är att en stor del av läsare online gärna nöjer sig med läsa någon annans analys av nyheterna hellre än nyheterna i sig själv. Betalningskrav uppmuntrar användarna att leta efter kommentarer på nyheterna framför att läsa själva nyhetsscoopet. På så vis äger konversationer rum om en särskild nyhet över hela webben, men inte på den webbplats som nyheten kom från.

Den första av de “95 teserna” i Cluetrain Manifesto lyder “Marknader är konversationer”. När du tillåter andra att äga dina konversationer tillåter du dem även att äga din marknad.

# Lögn nr 5: Våra läsare betalade för nyheter igår, så det kommer de att göra även imorgon

Gjorde de? Kommer de?

Jag ser det inte som uppenbart att de flesta tidningsköpare faktiskt betalade för nyheter. De betalade för ett paket av nyttosaker som inkluderade nyheter men var fanns det verkliga värdet som konsumenterna tillskrev produkten (mao vilka delar av paketet kände de ett behov att betala för) och hur stor roll spelade monopol eller nära monopolställning?

Nyhetstidningar brukade vara en stor del av våra livs viktigaste ögonblick. Vårt första jobb, bil, hyreslägenhet och köpta hem hittade vi troligen i annonsdelen. Vi använde tidningen för att hjälpa oss med vår shopping varje vecka (kuponger och annonser, rese-, “lifestyle” och mat-bilagor) och för att bestämma vilken film vi skulle se var och när.

Paketet har gått sönder. Hur stor del av nyhetstidningens värde låg i nyheter och hur stor del i allt det andra? Nyheter har trots allt alltid varit gratis på TV och radio.

# Lögn nr 6: Nätintäkterna kommer aldrig att kunna hålla igång vår nyhetsredaktion

Det ligger en viss sanning i detta påstående. Som vår nyhetsredaktion ser ut just nu kommer det kanske inte att gå att dra in tillräckligt med pengar för att hålla den flytande. Lögnen ligger i antagandet att nyhetsredaktionen måste fortsätta göra alla de saker den gör idag.

På grund av skalfaktorer, konkurrens och mätbarhet kommer online annonsering troligtvis aldrig att nå de intäktsnivåer som tryckta annonser genererat. Verksamheten måste krympas. Nyhetsredaktionen måste också krympas. Följ Jeff Jarvis princip: Gör det du gör bäst och länka resten.

Mindre nyhetsredaktioner är inte bara ett ekonomiskt krav. Läsare kräver dessutom mer fokuserat innehåll. De vet redan hur de ska hitta det generiska, produktifierade innehållet. De vill att ni ska leverera verkligt värde.

Räkna ut potentialen av era nätintäkter och bygg en nyhetsredaktion av lämplig storlek.

# Lögn nr 7: Ingen kan bevaka viktiga samhällsfunktioner som vi

Klart de kan.

Mest produktiva kriminalbloggaren i Chicago är en 16-åring med en polisradio.

Här är ett fruktansvärt Moment 22 givet lögn nr 6: Efterhand som fler journalister blir friställda skapas fler och fler expertbloggare. Med fler expertbloggare uppstår större potential för nischade lokala webbplatser att blomstra baserat på bidrag från före detta tidningsjournalister som nu jobbar som frilansare och redaktörer. Ju hårdare tidningarna skär ned, desto mer garanterar de sin egen undergång.

# Lögn nr 8: Våra läsare är opålitliga/de är korkade/de är arslen

Nej, det är de inte.

När ni kliver åt sidan och låter en riktig gemenskap (community) utvecklas mellan era läsare, när ni uppmuntrar och tar hand om den gemenskapen, då kommer era läsare att själva värna om sin gemenskap.

Ni är inte längre den enda rösten i relationen. Ni kan inte fortsätta hålla dem på armslängds avstånd.

Läs om det fantastiska arbete Businessweek.com gör för att uppmuntra gemenskap här.

# Lögn nr 9: Utan oss kollapsar demokratin

Nej, det gör den troligtvis inte.

Folk kommer att hitta den information de behöver. Vakuumet kommer att fyllas.

Om du inte läst Shirky eller Johnson på detta ämne, gör så nu.

Och nu, den största och fetaste lögnen av allihop!

# Lögn nr 10: Vi kan konkurrera med världens ledande digitala ledare/tänkare/kreatörer utan att på riktigt omfamna och bli en del av onlinevärlden

Nej, det kan ni inte.

Innan du har en blogg, en Twitterfeed och ett Facebook-konto och innan du läser dina mesta nyheter online och kommenterar det du läser, innan du är smetad över hela Digg, Reddit, StumbleUpon, iGoogle, Netvibes med flera, innan du verkligen kan förklara för mig hur CPM-baserad online annonsering fungerar, innan du kan förklara SEO och SEM, innan du vet vad “pwned” betyder, innan du vet betydelsen av 3 Wolf Moon eller 3 Cat Keyboard t-shirt, så vet du inte vad du inte vet.

Ni tävlar med de människor som faktiskt skapade Internet. Allt mer tävlar ni med den generation som växte upp online. Hur understår ni er att vara så arroganta att ni tror att ni kan vara konkurrenskraftiga i den världen utan att bli en del av den?

Lägg av med navelskådandet och se er omkring. Ni är utmanövrerade.

Judy Sims bloggar på Simsblog och finns på Twitter som Judy_Sims

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(9%) (9%) (12%) (36%) (33%)
33 röster

Vi hann knappt ur startblocken innan vi fick en gästbloggare. Anton Johansson, till vardags på Twingly och bloggare på SuperAnton skickade mig här texten med inspirerad av gårdagens debatt. Fler länkar i frågan följer under Antons text.

- – -

Rolf van den Brink har skapat lite debatt kring den här bloggen och dess skribenter de senaste dagarna. Jag kan börja med att tillägga att jag varken tillhör teamet av skribenter eller Rolfs fanclub, och den här bloggposten är ingen fortsättning på debatten.

Det intressanta är hur och varför människor väljer att jobba gratis, hur människor sammanförs och hur det hela blir så himla bra på internet. Allt verkar så enkelt!

Och det är det också. Internet har gjort världen mindre! Då menar jag inte heller bara mindre som i att jag och japaner helt plötsligt har en kortare kontaktyta, utan att även jag, Joakim Jardenberg och Gustav Holmström har det. Internet bygger på sociala relationer, kommunikation och engagemang. Se klippet från 1999 (!) med Rickard Gatarski där han försöker övertyga om att bredband inte handlar om ännu en telefon, utan om något som förenklar och gör världen bättre.

Förenkling är förövrigt ett klart underskattat ord. ”Simplicity is beautiful” handlar inte bara om design, det handlar om vår strävan efter att bli bättre. På internet är detta extra tydligt.

Sökmotorer gör det enklare att hitta information
Sociala nätverk gör det enklare att hålla kontakten med vänner
RSS-läsare gör det enklare att hitta och dela nyheter
Bloggar gör det enklare att dela med sig och diskutera erfarenheter

I princip alla tjänster har samma mål: att förenkla någonting. Ibland är det inte lika tydligt, ibland är det övertydligt, men det handlar alltid om att förenkla. Detta är inte unikt för internet. Men det har aldrig varit så viktigt att förstå som nu.

Ser man det ur den synvinkeln är det inte konstigt att 27 duktiga personer väljer att ställa upp på Joakim Jardenbergs förslag om att hjälpas åt att skapa en gemensam, och redan populär, blogg för utbyte av erfarenheter och diskussion. De gör det enklare att följa mediedebatten, de gör det enklare att diskutera densamma och gör Sveriges mediebransch lite, lite mindre.

Jag tror Mindparks bloggteam både kommer förenkla mediebranschen, mediedebatten och fortsätta göra världen bättre. Precis som alla andra populära internettjänster.

- – -

Men själva debatten då? Den innehåller egentligen intressanta frågor, även om den startade på en konstig fot. Som jag tolkar det handlar det verkligen om Tillsammans 2.0, men inte i Rolfs negativa tolkning. Antons inlägg ovan är ett exempel, men fler har tyckt till. Jag samlar lite länkar:

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (36%) (9%) (18%) (36%)
11 röster