framtid

You are currently browsing articles tagged framtid.

Denna text kommer att handla om IT, Samhälle, sociala mönster, och hotet den gamla 1900-talsmakten.

1900-talsmakten förressten? Känner ni till den?

Man kan bildigt talat beskriva den som en bedagad och vacklande kultur bestående av mytiska symboler såsom: “Bonniers, Schibstedt, Wallenberg, Investor, Stockholmsbörsen, Palme, Sahlin, Fälldin, Reinfeldt, IT-konsultjättar, Volvo, SCA” och så vidare. Ni fattar.

1900-talsmakten ja. För varenda timme , månad och år som passerar in i den nya digitala världen, så blir den äldre och äldre, svagare och svagare. Fortfarande ofta med blicken kvar i de maktfullkomliga dynastiernas och politikens 1900-tal. Fortfarande ängsligt övertygade om att deras grundvärderingar fortfarande gäller. Rekryterandes samma chefsvirke. Spelandes samma golf. Odlandes samma politiska kultur. Målmedvetet snickrandes på sin egen undergång.

Långt bortom deras perceptionsförmåga och verklighet så lever alla vi andra; “Konsument- och väljarstocken” som deras existens förr brukade vila tryggt på.

Så är inte fallet längre.

1900-talsmakten har tyvärr fortfarande kvar att lära sig om vad som står bakom hörnet. De fokuserar på sina konsumenter och sina marknader, som om det fortfarande vore 1989. Det största hotet mot aktörerna och affärerna från 1900-talsmakten är alltså de själva.

För att “1900-talsmakten” överhuvudtaget ska kunna ha en politisk eller kommersiell framtid så MÅSTE de nämligen inse föjande:

-Framtiden tillhör de som utgör den nästkommande kritiska massan av konsumenter och arbetstagare, alltså den unga uppväxande massan.

Det är dem som 1900-talsmakten måste vinna, för att kunna bli “2000-talsmakten”.

Annars är de körda.

Jag ska berätta varför, genom att beskriva skillnaderna mellan 1900-talsmänniskor och 2000-talsmänniskor i en liten analogi:

  • 1900-talsmänniskan har av evolutionen utvecklats för ett liv på land (analoga apparater, de minns svartvit TV1, ett liv utan Internet och mobiltelefoner o.s.v. o.s.v.)
  • 2000-talsmänniskan har av samma evolution utvecklats för ett liv under vatten. (Digitalt, dator självklarhet från småbarndomen, mobil från 10-årsåldern och de lever mitt i den digitala marknads- och kommunikations-tsunamin varje dag och har aldrig gjort något annat)

Jag som är 1900-talsmänniska (född -68), kan leva jämlikt och besöka de yngres värld om jag tar på mig dykardräkt och luft-tuber. Jag kan bygga hus och rum under vattnet och agera med deras teknik och leva jämsides med dem på lika villkor, nästan.

Skillnaden är att den nya digitala kontexten är de ungas “natural habitat” -de har nämligen gälar. De är gjorda, fostrade och helt harmoniserade för ett liv utan papperstidningar, fasta TV-tablåer, Telefonkiosker och andra beteendereferenser från 1900-talet.

De behöver inte lära om eller anpassa sig. De har heller inte det nostalgiska bagaget av vad “datorer var när vi först kopplade upp oss via terminal och skickade vårt första e-mail” som så många av oss äldre orerar om.

Det kommersiella Internet var redan på plats när de fick sin uppfattningsförmåga och de är helt historielösa vad gäller datorernas och nätets uppkomst. De har inget “före” att förhålla sig till.

Det är med de ögonen vi måste förstå den kommersiella framtiden för IT-aktörer och även den demokratiska framtiden för politiken, som fortfarande ångar av Palme, fönsterkuvert, Fälldin och 1900-talskultur.

Låt mig fördjupa mig lite och bli konkret:

  • Ur det här perspektivet så är processen mot The Pirate Bay bara en löjlig liten parentes.
  • OS.kriget är ett låtsas-krig utan relevans.

Nätet migrerar, muterar och utvecklas varje dag till saker som:

  • Cloud Computing.
  • Chrome OS
  • Den multimediala mobiltelefonrevolutionen.
  • Realtidskommunikation över IP.

Fenomen som är mycket färska och som få förutsåg för bara 7-8 år sedan och som är helt revolutionerande ur ett sociologist perspektiv, vilket i sig förändrar hela fundamentet som marknad och politik vilar på.

Vad jag vill fråga 1900-talsmakten är om ni verkligen är säkra på att ni har fingret  på pulsen om vad som _verkligen_ håller på att förändras i samhället?

-Vad innebär de nya IT-vanorna _egentligen_?

En ny marknad, med helt nya beteendemönster, med helt nya människor lämnar det gamla bakom sig.

I spåren av detta ser jag några saker:

  • Marksänd TV:s totala marginalisering.
  • Marksänd Radios vitalisering. (Om man ger fan i DAB och ligger kvar på trygga FM.bandet samt satsar på IP-radio)
  • Sattellitkanalernas ångest och halvdöd.
  • Gratistidningarsnas död.
  • TV-spelens triumf.
  • TV-tablåns död.
  • Morgon- och dagstidningens totala död i pappersform.
  • Skivbolagens död,
  • Facebook-liknande sociala communities totala dominans.
  • Den traditionella politikens slakt-död.

Nu kommer vågdelaren:

Är vi  lite äldre (40 och uppåt) så förblindade av våran 1900-talsuppväxt, att vi säger “näää…det kommer aldrig att hända” eller blir vi ödmjuka inför faktumet att det faktiskt kan komma att bli så, och hur möter man i så fall det obekvämma scenariot som då uppstår?

För mig är det här något hisnande enormt när jag tittar på det hela och försöker hantera vidden av den enorma skillnaden mellan de äldre generationerna och de yngre, och vad som kommer ett skilja dem åt på ett fundamentalt sätt.

Jag skyggar lite över att ha öppnat den här mentala dörren, för med den, kom slutsatserna i så många samhällsdimensioner, att det vore bekvämare att inte tänka på dem.

Effekterna av det jag talar om, syns redan tydligt och kommer att accellerera exponentiellt redan de kommande fem åren.

Följande  är mitt budskap till den gamla 1900-talsmakten: Lär om. Fort som fan. Skaffa er en ödmjukhet inför framtiden. Och framför allt: -Skaffa gälar.

Stefan Hallgren sprang jag på för första gången på Östersundsposten, någon gång på 1800-talet. Numera beskriver vi honom helt enkelt som: Nätentrepenör, rådgivare och IT-ideolog sedan 1994, som nu driver nätbyrån www.happyminds.com

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (10%) (60%) (30%) (0%)
10 röster

Ett av mina stående råd till marknadsförare är att definiera sitt erbjudande bortom produkten. Med det menar jag att produkten som sådan på det stora hela är tämligen ointressant. Det som däremot intresserar och attraherar människor är den nytta och den känsla av samhörighet som produkten kan kanalisera.

Det här gäller både sportskor och kärnkraftverk. Både tidningshus och politiska partier.

Ändå fokuserar många företag, och i vissa fall hela branscher, på att enbart utveckla och erbjuda produkten. För dessa företag och branscher finns ett av tre framtidsscenarier. Antingen kommer ett fåtal av dem att dras in i ett evigt pris-/prestandakrig. Eller så lyckas en av dem skaffa sig en sådan marknadsdominans att konsumenterna fråntas den praktiska möjligheten att välja (bort). Eller så upphör de alla att existera, åtminstone i dagens form.

En klassisk analogi för att belysa riskerna med produktfokus är berättelsen om kulramstillverkaren som skulle utveckla världens bästa kulram. Vilket företaget också lyckades göra – efter ingående studier och intervjuer som resulterade i den djupaste möjliga insikten i människors kulramsvanor. Dock hade ett annat företag börjat fundera över nyttan med kulramen, och uppfann miniräknaren. Egentligen ingen bra miniräknare alls, men på varje punkt mer attraktiv och intressant för alla människor som snabbt och enkelt ville lösa komplexa matematiska problem. Du kan själv räkna ut vad som hände med världens bästa kulramstillverkare.

Samma risk skojade f.ö. komikern Magnus Betnér om, i teveprogrammet I ditt ansikte, när han för ganska exakt ett år sedan konfronterade Aftonbladets redaktionsledning:

Att vara bra på tidningar måste ju vara ungefär som att vara en riktigt bra sadelmakare. Man är bra på att göra sadlar men det är jävligt jobbigt att alla börjar åka bil.

Vilket leder in oss på de senaste veckornas livliga debatt om tidningarnas överlevnad och journalistikens existensberättigande.

I min värld är tidningshusen kulramstillverkarna. De intervjuar varandra och tidningsläsarna för att förstå hur de skall kunna göra produkten bättre. De tänker kloka och stora tankar om både nutidens och framtidens journalistik, liksom om den roll yrket har och kommer att ha för samhället i stort. De gör kalkyler och affärsplaner för att förstå hur dagens intäktsmodell – som alltså består av annonsering (sälja läsare till annonsörer), innehåll (sälja samhällsbevakning till individer) samt leveranskanal (distribuera papper till läsarna) – måste modifieras för att tidningshusen skall bli lönsamma framöver.

Men under tiden har en handfull miniräknartillverkare dykt upp. Företag som funderat över nyttan med nyhetsbevakning, och som dessutom lyckats kanalisera känslan av samhörighet som kommer av att kunna dela kunskap, åsikter och upplevelser.

Och tidningshusens siffror ser allt dystrare ut, trots att deras produkt sannolikt är bättre än någonsin tidigare.

Den stora utmaningen för tidningshusen är alltså inte att göra journalistiken bättre, samhällsbevakningen bättre eller tidningsdistributionen bättre. De är trots allt bara tre olika aspekter av produkten (som f.ö. är en tjänst).

Den stora utmaningen, menar jag, är att förstå vilken nytta tidningshusen kan erbjuda framöver, och hur de skall kanalisera människors behov av att känna samhörighet.

Men jag är inte säker på att det här görs bäst genom att kopiera miniräknaren.

Kanhända behöver tidningshusen tänka om i grunden?

Kanhända behöver de uppfinna datorn.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (17%) (8%) (42%) (33%)
12 röster

För några dagar sedan var jag på släktmiddag, och firade att mormor fyllde 75 år — en stor händelse på många sätt. Det vankades champagne, trerättersmiddag, morföräldrar, mostrar, och kusiner. Men trots att man träffar släkten så sällan är det intressantaste samtalsämnet ändå alltid internet. Att helt enkelt höra hur folk som inte ständigt är online resonerar och tänker.

Så vad lärde jag mig? Jo, morfar sa såhär (med smått upprörd stämma):

“Jag har försökt att läsa nyheter på nätet många gånger, men varje gång jag försöker så är det massa reklam som är i vägen och stör. Det går helt enkelt inte. Om man kunde betala för att få bort den skulle jag göra det med en gång!”

Intressant.

Musikbranschen

Det får mig att tänka på musikbranschen. En gång i tiden skapades musik och såldes på CD-skivor. Man massproducerade och artisterna tjänade en engångssumma varje gång någon köpte skivan. Musikbranschen håller nu på att förändras så att vi t.ex. i Spotifys fall betalar artisterna per lyssning. På så sätt lönar det sig att hålla sig med ett jättearkiv låtar. Varje enskild låt kan bidra till att dra folk till tjänsten, och om ingen lyssnar på dem, så kostar de nästan inget för Spotify.

Spotifys kunder däremot betalar per månad, och givet att de inte lyssnar för mycket, går Spotify med vinst. Men inte nog med det, man gör också all musik tillgänglig gratis, om man kan tänka sig lite reklam mellan låtarna.

Tidningarna

CD-skivor och tidningar är rätt lika när man tänker efter. Kanske skulle det löna sig att gå mot Spotify-modellen då? Hur skulle det fungera?

  1. Annonsörerna betalar varje gång deras annons visas.
  2. Kunderna betalar antingen en månadsavgift för ett premiumkonto, och slipper då all reklam på sajten. Givetvis förs alla befintliga pappersprenumeranter över till premiumkonton på webben.
  3. Journalisterna får betalt varje gång någon läser artikeln, en procentsats av vad annonsörerna betalar. Plus en (lite större) del varje gång en prenumerant läser deras artikel.

Detta innebär förstås en väldigt sänkt risk för tidningarna. Om ingen besöker webbplatsen så kostar den också mindre. Visst kommer journalisterna, precis som uggla, gneta om att dom får för lite betalt. Men hur ska det fungera att betala journalisterna mer än man tjänar på deras artiklar? Nej, det säger sig själv, det blir till att bråka om procentsatsen. Hur stor overhead har man för organisationer runt om? Kan man ge journalisterna 10%? Bara 5%?

Allt material finns också tillgänglig gratis, vilket gör att välskrivna artiklar kan fortsätta nå ut till lika många människor som förut. Ingen paywall. Vi social media-människor nickar förstås instämmande, internet är och ska vara en öppen plats!

Men, viktigast av allt: äntligen slipper morfar ta sig till affären varje dag för att inhandla sin Expressen, och kan istället i lugn och ro läsa sin tidning på nätet. Han lägger som sagt gärna lägga en slant, speciellt som han vet att pengarna går till “de bästa” journalisterna, vars artiklar just han läser.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(6%) (11%) (44%) (22%) (17%)
18 röster

Bo Hedins inlägg igår lyfte frågan om framtidens journalistik, och hur den skall finansieras. Han oroade sig främst för risken att gammelmedias roll som ett grävande, analyserande och granskande organ utarmas, i takt med att näringslivets pengar flyttar till gratismedierna på Internet.

Hans farhåga är säkert berättigad, åtminstone från ett journalistiskt perspektiv.

Men är den grävande och avslöjande journalistiken fortfarande ett självändamål? Alltså medias roll som ”den tredje statsmakten”?

Mer tveksamt. Låt oss därför diskutera det.

Bo är milsvida mer insatt och kunnig i journalistik och media än jag. De aspekterna skall jag därför försöka hålla mig borta ifrån, så gott det går. Däremot har jag rätt så bra koll på marknadsförings- och varumärkesfrågor; alltså de frågor som till syvende och sist skall ge svar på varför människor skulle vilja ge ett företag så mycket pengar för det de erbjuder, att företaget kan frodas och generera vinst till ägarna.

Alltså ställer jag frågan: Varför skulle människor vilja ge gammelmedia så mycket pengar att den framöver kan frodas och generera vinst till ägarna?

Ett betydande dilemma för gammelmedia tror jag är det faktum att dess affärsmodell fungerat så oerhört bra, så oerhört länge. Den tredje statsmakten, med yttrandefriheten som fundament, har i hundratals år utgjort en av demokratins grundpelare. Och medborgarna var tacksamma över att det fanns en institution som stod på folkets sida, som både granskade makthavare och underhöll massorna. I gengäld betalade vi gärna ur egen ficka för den demokratiska rätten att få insyn och förströelse, och ur företagets för att varumärket skulle få synas i dessa högt respekterade sammanhang.

Kort sagt, rätten att vara de som förmedlar nyheter till allmänheten blev nästintill en naturlag, och att ifrågasätta naturlagar är inte förnuftigt.

Men Google, Yahoo, AOL m.fl. har under de senaste decennierna visat att i den förnuftiges värld är den galne kung. Nya affärsmodeller, baserade på upplevelsen att innehåll är gratis, har slagit undan benen för mediehusen. Och samtidigt skapat nya referensramar hos människor beträffande vad som skall och vad som inte skall kosta pengar.

Det här resonerade Mikael Zackrisson, webbchef på VA.se, mycket klokt kring redan i maj i år. (Läs hans krönika här.)

Min poäng är i mångt och mycket den samma som Mikaels: Det spelar liksom inte längre någon roll hur bra argument man har för varför nyheter borde kosta pengar. Om människor i allt högre utsträckning förväntar sig att de ska finnas tillgängliga gratis, därför att de de facto finns tillgängliga gratis, kommer varje försök att avkräva individen på pengar i utbyte mot nyheter att upplevas som en omotiverad form av girighet. Och därmed faller argumenten.

Därmed inte sagt att det inte går att ta betalt.

Men, som Zackrisson så klokt påpekar i nämnda krönika, gratis eller betalt är fel fråga.

Om marknadsekonomin tidigare – och nu generaliserar jag grovt – drevs av vad företag kunde erbjuda, drivs den idag allt mer av vad människor behöver och vill ha. Så länge mediehusen sitter på sina egna kammare och filar på fiffiga sätt att ta betalt för sitt arbete, utan förståelse för människors bedömning av värde (i ordets vidaste mening), kommer de högst sannolikt att misslyckas. Men skulle de istället klara av att realisera en affärsmodell som baseras på att färre och mer entusiastiska anhängare är bättre än fler men uttråkade läsare/tittare/lyssnare, ser chanserna betydligt bättre ut.

De sammanhang där människor verkligen är engagerade i något, är också de sammanhang dit företag kommer att söka sig. Och med företagen kommer pengar. Dessutom är intresse, engagemang och passion i stigande skala incitament för individer att öppna på plånboken.

Om det här scenariot stämmer, talar det mot kvantitet och för kvalitet. Men också för en polarisering av medielandskapet; färre som levererar nyheter med överlägsen kvalitet, men fler som modererar allt som sägs inom ett specifikt ämne.

Om mediehusen skall spela en aktiv roll i den här världen, måste de m.a.o. tänka om i grunden.

Låt vara att jag förenklar tingens komplexitet, men jag tror faktiskt att gammelmedias problem kan sammanfattas i följande tre punkter:

  1. Kontrollen över innehållet. Kom gärna med avslöjandet, men bjud in oss till öppen debatt och till möjligheten att bidra till det redaktionella innehållet.
  2. Journalistikens upplevda värde. När människor upplever att något har ett särskilt (gärna unikt) värde, är vi oftast också beredda att betala för det. Motivet att betala måste dock komma från konsumenterna, inte tidningshusen.
  3. Gammaldags skråtänk. Värdet på ett avslöjande har ingenting att göra med om det sprids på papper eller på en mobilskärm. Inte heller beroende på vem som kommer med avslöjandet, eller vilken sorts utbildning personen i fråga har. Så länge mediehusen delar in världen ”vi” och ”dom”, accepterar de sina egna begränsningar. Och därmed förblir de just det: Begränsningar.

På min egen blogg har jag publicerat ett inlägg i vilket jag resonerar kring framtidens medielandskap och vilka konsekvenser det får för marknadsföring. Det mesta av innehållet kan tillämpas också på tidningshus, tevebolag och radiokanaler.

Självklart finns det en framtid för grävande och avslöjande journalistik. Men kanske inte i de konstellationer vi är vana vid. Och framför allt inte på exakt samma premisser som de senaste 200 till 300 åren.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (83%) (0%) (17%)
6 röster

De flesta verkar vara överens om att tidningsbranschen befinner sig ett läge som kräver stora omställningar. När upplagorna sjunker, och intäkterna med det, så måste man se över ekonomin. Men allt får inte handla om rationaliseringar och besparingar. Det är minst lika viktigt att vi försöker konkretisera vad som måste göras för att vi ska nå vår nya roll i framtiden. Intäkterna är viktiga och det har jag försökt bemöta i ganska många postningar, tex här och här. Men det måste också handla om människor och arbetet som görs runt vår kärnverksamhet och största usp: det journalistiska arbetet.

Här är ett förslag på nya funktioner som jag saknar på de flesta redaktioner idag. Fyll gärna på, kommentera och allra helst: ge exempel på tidningar som har tagit steg i den här riktningen redan. Förteckningen nedan är inte i någon särskild ordning, många av dem har diskuterats i olika sammanhang tidigare, och jag säger inget om omfattningen på de resurser man bör satsa. Men här är iaf ett startläge för redaktioner och ledning.

1. Sökredaktör. När mellan 25 och 50% av trafiken till en sajt kommer från google och andra sökmotorer så är det ju egentligen självklart att någon sitter med näsan nere i den trafiken och håller koll på den. I arbetsuppgifterna ingår allt från att ta hand om besökarna när de kommer till sajten till att föra samtal med google om sökoptimering. Givetvis måste man också hålla koll på den inkommande trafiken – om en gammal artikel helt plötsligt får en massa sökmotorkärlek så gäller det att se över den så att man har klätt bruden så vacker som möjligt. Här ingår givetvis också löpande sökoptimering.

2. Statistikredaktör. I motsats till pappret så ger webben alla möjligheter att i varje givet ögonblick analysera vad som händer på sajten. Det är lätt att falla i fällan och tro att det bara kan användas till det som föraktfullt kallas för klickjournalistik, men så är det såklart inte. Även om olika topplistor är ett självklart inslag så kan statistiken lika gärna användas för att tex skruva på hur man presenterar ett knäck som man tycker förtjänar mer trafik, eller för att utvärdera vilket värde man fick ut av den stora reportageserien. Statistikredaktören är lite av en spindel i nätet, för både det kortsiktiga och långsiktiga arbetet på redaktionen.

3. Projektredaktör. Jag har ofta fascinerats över hur lätt det är för redaktionen att ge ut en specialbilaga när den allsvenska säsongen startar eller när det är valår – men hur svårt det är att göra motsvarande på webben. Det saknas rutin för att hantera nätets unika fördelar, det trillar mellan stolarna (“jag trodde it-avdelningen skulle fixa det”), det görs så stort att alla tidsplaner spricker och det får sällan e fokus som det förtjänar. Här behövs det krafttag, och här behövs det en sammanhållande redaktör som både kan bygga långsiktiga undersajter av lokalt evergreen-material och som kan gå in och göra snabba specialare när det visar sig att dottern från bygden verkar landa i Idol-finalen. Blanda en tredjedel journalist, en tredjedel internetguru, en tredjedel klassisk projektledare och rör om.

4. Länkredaktör. Den som länkar mest när hn dör vinner. Utlänkarnas betydelse för en framgångsrik sajt 2008 KAN INTE överdrivas. Men det är ett pyssel att hitta dem. Någon behöver samordna tekniken som handlar om att med hjälp av företag som Aitellu och Saplo som kan hjälpa oss att utnyttja smarta algoritmer för att hitta rätt länkar. Men lika viktigt är att faktiskt ha flera levande fingrar som rör om i länksoppan också. viktigt är också att se till att arbetsredskapen gör länkandet till en glädje. Ansvaret för länkandet ligger fortfarande på den skrivande reportern, men genom en gemensam resurs får hn de allra bästa förutsättningar, både kvalitativt och rationellt.

5. Communityredaktör. Här behövs ett bättre ord, men säger jag community så vet ni vad jag menar. Det handlar helt enkelt om att vårda det som också kräver ett bättre ord: ”The crowd”. Våra läsare, våra besökare, våra användare, våra skribenter, våra deltagare. Men inte bara hos oss. Det handlar om två olika saker:

  • Internt, alltså allt det som sker i våra egna forum. I artikelkommentarer, via debattsidor, i blogglänkar. Klassiskt användarskapat innehåll.  Det här är egentligen bara en förlängning av den gamla “läsarredaktionen”, och något som får hyfsat mycket uppmärksamhet idag.
  • Externt, lite mer udda kanske och handlar om det som sker helt utanför vår sfär. Men som borde vara en del av vår sfär kanske. Om vi har ett bra knäck på smp.se om julhandeln på internet så kanske vi bör hjälpa de länkarna att hitta sin väg ut i de forum som diskuterar näthandel. Vi måste aktivera oss och hjälpa vårt fantastiska innehåll att hitta sin publik. Här gäller det att ha koll på alla de tusentals intresse-bubblor som utgör nätets sociala graf.

6. Nätverksredaktör. Eller om det kanske borde heta samtalsredaktör, eller varumärkesredaktör. Det handlar om att finnas på plats ute på nätet och fånga upp samtalen som förs om dig eller dina närstående ämnen. Comcast som fick mycket stryk i nätet begynnelse kallar det för “Director of digital care” och Britney Spears verkar ha haft enormt mycket nytta av sin “Social media director”. Här handlar det om både stora öron och massor med social kompetens. Ut på Facebook och Twitter och stå upp för din tidning. Kräver mycket fingertoppskänsla för det får inte bli för “säljigt”.

7. Taggredaktör. Japp, det här borde vara minst ett heltidsjobb. De flesta nätsajter jobbar fortfarande lika stelt som i tidningen. En sportartikel ligger under /sport. I själva verket så borde den vara försedd med etiketter istället som gör den självklar att nå via taggarna “sport”, “ishockey”, “vinter”, “evenemang”, “malmö”, “ängelholm”, “folkfest”, publikrekord” och säkert minst tio taggar till beroende på vad som faktiskt hände. De här taggarna ska byggas upp av reportern som skriver artikeln, tekniken som automatiskt lägger på och drar ifrån taggar, publiken som gäller till att tagga materialet etc. Men någon måste hålla ihop det, någon behöver vara ansvarig för att bearbeta taggsamlingen och utveckla verktygen. Låt 2009 bli året då vi säger adjö till den feta navigeringsraden och hej till det aktiva taggmolnet.

8. Mashupredaktör. Det finns tusentals widgets och mashups som redan idag skulle kunna användas för att med liten insats öka kvaliteten på våra sajter. Med aktiv koll på det som händer där ute, tänk att vi väljer och prioterar widgets på samma sätt som artiklar, så skulle våra sajter bli en mer integrerad del av internet. Mindre tidnings-dna och mer av nätets genpool.

9. Nätkvalitetsredaktör. Ja, faktisk. Men det handlar inte i första hand om stavfel, felaktigt placerade kommatecken eller fel titel på fel person. Det handlar om att leva upp till de nya kvalitetskraven som internet ställer på oss. Våra tidningshus har jobbat med en sorts verksamhet, på ett sätt, i stort sett orört i långt över hundra år. Vi har massor med traditioner, arbetssätt och förutfattade meningar som sitter i väggarna. Det behövs en driven iller som varje dag ser till att den typiska andan på internet genomsyrar även redaktionens arbete. Som jobbar för att riva murar mellan redaktionen och omvärlden, som ser till att teknik inte längre blir av ondo, som för in trenderna och nyheter från nätet till redaktionen – som orkar och törs evangelisera.

10. Internetredaktör. Nätläsare älskar att läsa om det som händer på nätet (det vet den som följer statistiken;). Även om det är omöjligt för lilla lokaltidningen att konkurrera om scoopen med IDG eller toppbloggarna så ligger det en poäng i att samla ihop det här även på den egna sajten. Genom att låta lokala förmåger bli profiler, genom att koka om de stora händelserna till lokala perspektiv, genom att göra som Expressen gjorde när man delade ut Spotify-invites, genom att finnas med ute på skolorna och hålla föredrag om vad som händer på nätet, genom att… Det finns tusen saker att göra runt själva fenomenet internet – och nästan ingenting görs idag. In med det i nyhetsarbetet. Tillsammans med de andra nio uppdragen ovan har till och med den lilla lokaltidningen ett guldläge för att bli en auktoritet på området.

Sådär kan jag fortsätta länge till, jag är inte halvvägs på listan. Men jag sätter punkt här nu, är ju fortfarande febrig, hostig och allmänt seg. Istället överlåter jag den här posten till ”the crowd”. Hjälp till i kommentarna att fylla på med synpunkter och egna förslag. Kom också gärna med länktips så lovar jag att fylla på i den här posten efterhand. Sälj och marknad återkommer jag till också.

Länklista, work in progress:

  • Det är över ett år sedan Martin Jönsson skrev om sökredaktör i sin post om ”Sökredaktör – framtidens mediejobb”. Hur många har skaffat sig en sådan?
  • Dojan på Newsdesk sätter posten i ett sammanhang när han listar ”tipsen till framgång”.
  • SSBD tar upp tråden i ”Veckan som gick” – för övrigt vecka efter vecka ett fantastiskt arbete av Niclas och Sofia.
  • BetaTales är vänliga nog att göra en sammanfattning på engelska.
  • Fler bloggar som länkar finns som vanligt på knuff.se och Twingly.
  • Men mest intressant är nästan de som INTE länkar, eller plockar upp det. Skulle någon kunna tänka sig att ge ”Journalisten” en kick i baken. Det här handlar om deras medlemmas framtid.
  • Lotten kompletterar med nya: ”bloggrelaterade yrken”. Som bara Lotten kan ;)

[den här posten är inte färdig, utan ett levande arbetsdokument publicerat i en första version 2008-12-14]

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (100%) (0%)
En röst

Det här en svensk version av ett inlägg på Citizen Media Watch, en blogg som bevakar läsarmedverkan och medborgarmedia i ett globalt perspektiv.

Kommer journalistiken att kollapsa när tidningarna misslyckas med att ta steget från papper till nät? Eller ser vi början på en ny och smartare nyhetsmarknad? Åsikterna går isär. Vi har valt att titta på vad några säger just nu.

Joi Ito at SIME '08SIME hade Joi Ito farhågor om den professionella journalistikens undergång.
- Det skulle vara mycket svårt för bloggare att få militärförband att flyga in dem i Sudan för att ge en ögonvittnesskildring. Det skulle vara mycket svårt för dem att skriva en svidande artikel om korruptionen i Singapore och sedan klara sig igenom det förtalsåtal som Lee Kuan Yew skulle väcka, att klara sig från att hamna i fängelse. Det kommer att ta ett tag innan amatörer kan klara förtalsmål och vittnesskildringar från krigshärder, sa han, och fortsatte:
- Jag tror att det är samma sak inom alla områden där vi förlorar intäkterna från den fysiska distributionen, om det handlar om finansmarknaden som inte längre har råd med analytiker eller akademisk journalistik som inte har råd med referentgranskning. Alla dessa proffs som var anställda för att säkra kvaliteten förlorar sina jobb eftersom distributionen inte längre kan täcka deras löner. Jag tror att bloggare och alla amatörer kan ta över en del av det här, men det kommer att bli ett glapp innan det sker. Jag tror det kommer ta ett tag innan de är tillräckligt organiserade, och jag är orolig för att den professionella journalistiken kan kollapsa innan vi nått dit. Det kan komma en mörk tid, då vi inte kan skicka folk till Sudan eller kan kämpa emot förtryck och orättvisor som vi borde.

David Sifry at SIME '08David Sifry tror att framtidens journalistik kommer att bedrivas av bloggosfären.
- Jag tycker faktiskt vi har en skyldighet att hitta ett sätt för att säkerställa att journalistiken överlever, med tanke på att vi har gjort mellanhänderna överflödiga.

Joi Ito och David Sifry i en paneldebatt om bloggande och journalistik under SIME 2008.

Joakim JardenbergI söndags skrev Joakim JardenbergMindpark ett långt blogginlägg om vilka steg som krävs för att en lokaltidning som är beroende av sin papperstidning ska kunna klara sig på enbart nätpublicering om det skulle behövas.

Hans lösning har tre delar: tillräcklig trafik, full koll på besökarna och avancerad matchning mot annonsörerna. Precis som Jardenberg skriver så är det här ingen raketforskning, och “behavioural targeting” är inget nytt. Men det har inte utvecklats tillräckligt, och det är därför som Jardenbergs inlägg är intressant. Han ger ett exempel med verkliga siffror från Helsingborgs Dagblad, och det är övertygande. De behöver 40 procent av den lokala annonskakan för att klara sig.
Även om lösningen kan förklaras i några enkla steg, är stegen allt annat än lätta att ta, något Jardenberg är medveten om. Han listar de här hindren på vägen:

  • Tekniken är inte helt mogen. Men med babysteps i rätt riktning hinner vi gott och väl fram i tid.
  • Om de lokala sajterna tappar relevans. Utan publiken faller hela affärsmodellen.
  • Om vi saknar den uthållighet som krävs. Det här är inget som ger utdelning imorgon. Räkna med 5-10 år innan vi har de där 40% på ett sunt sätt.
  • Vårt sälj är omoget, vi säljer fortfarande pappersannonser på nätet. Vår absolut största fördel, de lokala säljarna, är också de som måste genom den största omställningen.

Joakim Jardenberg's slide on HD's reach
Helsingborgs Dagblads nedgång i räckvidd, från en av Joakim Jardenbergs presentationer.

Jardenberg går igenom fler detaljer, och har intressanta tankegångar kring datainsamlande och transparens, så om du är intresserad rekommenderar jag att läsa inlägget. På det stora taget är han optimistisk vad gäller journalistikens framtid.

Att lokalnyheter förlorar sin relevans, som Jardenberg nämnde ovan, är ett av två hot som Jonathan Kay tar upp i ett blogginlägg i Full Comment, en blogg på kanadensiska National Posts debattsida. Kay resonerar kring hur tryckt media kan räddas, men tankegångarna kan appliceras på lokaljournalistik över lag.
Kay skriver:

The breakdown of Canadians’ sense of community has also contributed to newspapers’ challenges. Slogging through stories about the people who share your city, your province or your country makes sense only if you feel a sense of emotional investment in your neighbours. But in a globalized age, an increasing share of Canadians don’t feel that way. As office-bound yuppies, they commune with their distant college-era friends using Facebook or email, but don’t know the names of the people they pass on their street.

Det andra hotet Kay listar är att vi inte längre har någon fritid. Om folk inte har tid att läsa har journalistiken ett allvarligt problem, allra mest den pappersbundna journalistiken. Enligt Kay kommer tre typer av papperstidningar att överleva.
1) Affärsinriktad media som riktar sig till äldre, välbeställda läsare som kan kosta på sig utgiften (i både tid och pengar) att läsa längre nyhetstexter som en del av sitt arbete.
2) Publikationer som riktar sig till personer inom ideologiska intresseområden eller intellektuella.
3) Hyperlokala tidningar.

Eftersom Kay pratar om tryckta tidningars överlevnad blir jag lite överraskad av hans tredje punkt. Hyperlokalt material om något lämpar sig ytterst väl på webben. Det finns ett behov att kommunicera och att materialet uppdateras fortlöpande under dygnet.
Samtidigt kämpar hyperlokala satsningar med ekonomin. När Gitta och jag talade med Joi Ito för några dagar sedan sa han att hyperlokala medier stupar på att de lokala företagens nätnärvaro inte är tillräckligt mogen än. Han har en poäng där, och jag tror att det här kommer att bli ett intressant område när det går att göra lönande affärer lokalt och när förväntningarna på de lokala sajterna och vad man kan finna där har blivit högre.

Mina egna tankar kring journalistikens framtid är att den både överlever och blir starkare och bättre när vi kommit igenom det här medieskiftet, men det kommer att krävas några slitsamma år. Och journalistiken då kommer nog inte att se likadan ut som den gör idag, vilket antagligen är positivt.

- – -

Stort tack till Lotta och Gitta för ett tänkvärt inlägg, som känns väldigt relevant och viktigt idag. Kopplingarna till vår verksamhet kändes uppenbara och jag är glad att de ville ge mig en översättning, och tillstånd att publicera den. Mer sånt, hör av dig om du ser något som vi borde väva in i vår mix.

Mer om bloggen och bloggarna
CMW drivs av Lotta Holmström och Gitta Wilén, två journalister som tror på och lever för kommunikation på webben. De är två doers som vill vara med och driva utveckling och konversationer
.

Lotta och Gitta har arbetat, rest och studerat tillsammans. De är två geekar som älskar att testa nya gadgets, vad hård- och mjukvara håller för och de har väldigt roligt under tiden.

Lotta Holmström har elva år på aftonbladet.se bakom sig, där hon fokuserade på läsarmedverkan och att skapa nya möjligheter för sajtens besökare att kommunicera och interagera med innehållet. Gitta Wilén har jobbat med att implementera både kommunikation och affärsprocesser för webb. Hon arbetade för Icon Medialab i Singapore under två år. Just nu letar Gitta efter ett nytt sammanhang att arbeta i och för.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (0%)
Inga röster

I veckan som gick var det Future of Web Applications (FOWA) i London. Den här gången i London fick vi träffa storheter som Mark Zuckerberg, Kevin Rose, Chris Messina och David Recordon, Kathy Sierra, Tim Bray och Stefan Fountain. Och härliga, härliga Ben Huh från Icanhascheezburger. Men minst lika värdefullt var de tusentals människor som var där, i år var dessutom en rejäl svensk-koloni på plats. Det är alltid svårt att sammanfatta tre intensiva dagar och kvällar. Men här är ett försök att rita upp de tio fetaste pilarna på kartan.

  1. Internet är som luft. Det är lika naturligt som att det finns vatten i kranen och el i väggen. En utveckling som synts ett tag, men som bara blir allt tydligare. Nu kan var och fokusera på kärnverksamheten. De som bygger näten brottas med IPv6 och tusen andra problem, men vi som bygger tjänster bryr oss inte mer än kocken som vrider på kranen och tappar upp vatten för att koka potatis. Internet är alltid och överallt.
  2. Allt ska kunna utbyta allt med allt. Open Stack är ett samlingsnamn på ett antal byggstenar som ska göra att vi inte måste upprepa oss, sprida våra lösenord som konfetti eller tvingas knyta om de sociala knutarna för varje ny sajt vi kommer till. OpenID ska ge dig single sign on, OAuth ska se till att du kan detaljstyra tillgången till dina resurser, PortableContacts är vad namnet säger och OpenSocial är dina vänner och aktiviteter on the go. Det finns mer, och det är nog ett av de aktivaste utvecklingsområdena för open source-rörelsen nu. Till och med Marc Zuckerberg gjorde ganska klart för oss att Facebook och Open Stack kommer att mötas.
  3. ”Molnet” handlar mest om Cloud Computing. Från att ha varit en närmast filosofisk term för att beskriva nätets kollektiva medvetenhet talar de flesta nu om teknik när ”The Cloud” är på tapeten. Eller rättare sagt, en slags icke-teknik. Som en enabler för punkt 1 och 2 handlar det om att vi inte ska behöva tänka på servrar. Vi beställer inte så mycket disk och så mycket internminne, istället beställer vi effekt och kapacitet. Och i förlängningen inte ens det. Smart Software as a Service (SaaS) som tex Basecamp och Salesforce bor granne med Cloud Computing.
  4. Krisen… Konferensen hade inget tungt fokus på krisen. Förutom någon enstaka session på temat så var det mest en notering i marginalen. Man menade rent allmänt att vi är bättre rustade för en nedgång nu, eftersom arbetsmetoderna, verktygen och filosofin är så annorlund. Agile och bootstraping är ju nyckelord. I den mån någon var explicit så handlade det om att nu är det slut på enkla pengar. Spara och snåla istället för att tvingas till dåliga villkor av riskkapitalister.
  5. Användaren i centrum. Sant länge, universellt nu. På alla plan pratas det om att få användaren att känna att “I Don’t Suck”, och det är ju ett ljuvligt förhållningssätt till ett utvecklingsarbete.
  6. Alla verktyg suger. Lev med det. Rails eller Python? MySql eller Big table? Eget datacenter eller allt i molnet? Det finns inga enkla svar. Gör ingen religion av frågorna utan försök, förtvivlat, att välja så rätt som möjligt och kör sedan. Du kommer att stöta på problem i vilket fall som helst. Live with it.
  7. Mobilen, som ett icke-samtalsämne. Och pratar man om “mobile” är det absolut inte ett substantiv, utan ett verb. Givetvis kommer vi att bli allt mer mobila. Mobila användare är lika självklart som internet självt. Men det handlar inte om anpassningar till andra skärmstorlekar eller sämre bandbredd – det handlar om att vi måste förstå och bygga för de helt nya krav och behov som uppstår när användarna inte längre är bundna. Vad innebär det med location, orientation och activity i mobilen, egentligen. Vilka möjligheter öppnar sig. Åhhh, så spännande det är. Och så svårt för traditionella medier, som ändå haft en ganska enkel uppgift tidigare (och trots det misslyckats ganska hårt).
  8. Korta cyklerna. Och korta igen. Allt över 30 dagar är för långt. Vi måste öka tempot ytterligare. Utnyttja redskapen och nätverken för att snabbt komma ut genom dörren med dina idéer. Också en gammal sanning, men ännu viktigare nu när det börjar blåsa snålt.
  9. Filter är nästa utmaning. Inte det underbara svenska magasinet alltså, utan filter och urval som funktion. Alla brottas med det idag, oavsett om man har enorma datamängder eller små subset. Problemen är likartade. Friendfeed försöker applicera matematik på användarbasen, Digg arbetar på en vassare rekommenderingsmotor, andra säger att det är via vännerna på twitter som allt kommer att filtreras. Jyri berättade på Reboot i somras hur han ser med helt nya ögon på sina jaiku-teser när han betraktar all data som google sitter på. Kombinerar man algoritmer med användardata, textanalys med Östmars Psykografi, den lilla microbubblan med lagom mått av serendipity så kommer det nog ut något riktigt intressant. Hett, hett!
  10. Nätverka. Kontakter är allt. I takt med att alla de övriga punkterna faller på plats så står vi snart i ett läge där det enda som skiljer oss åt är vårt kontaktnät. Både för inspiration och genomförande. No man is an island, och det gäller för företagen också. Mer och mer utvecklas ad hoc, mer och mer sker i open-sourcegrupper, mer och mer kluras ut i informella sammanhang och bara sätts på plats. Skaffa dig rejäla nätverk och bygg på dem. Vårda dem. Ge mer än du tar. Be a good netizen.

Det mesta känns nog bekant för de som läser mindpark.se, men det känns ändå som att de här tio teserna var extremt tydliga och starka. Det finns mindre vingelutrymme än tidigare. This is the shit, liksom.

Sammanfattningsvis, en riktigt bra konferens. Det är verkligen bra bang for the buck, och jag har redan köpt in mig på nästa år (£100 om man signade upp direkt på plats;) Och i motsats till många andra konferenser, tex de som arrangeras av TU och IFRA, så ligger allt material publikt tillgängligt. Här är länkar till alla filmer, presentation och ett urval bloggar. Enjoy.

Ja, på tal om punkt ett och två i min lista. Internet är lika naturligt som el, och allt ska fungera ihop med allt. Så här får man tomta omkring, en timmes resa härifrån. Måtte inte elbolagen få sätta ribban för standardiseringsarbetet…

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (100%)
2 röster

Inte av själva tanken, för det är jag själv som uttalat den – men av att det publicerades redan. Jag trodde det var veckan efter midsommar det skulle in. Så min planerade utvikning på temat har inte hunnits med. Ändå, man får gilla läget: här syr jag i alla fall ihop de tre artiklarna (där jag medverkar) från Computer Swedens jubileumsserie.

Iphone i badkaret i stället för döda träd
Papperstidningens död sköts på framtiden. 2008 prasslar det fortfarande på morgonbussen, men det är nu mobilerna börjar bli tillräckligt bra för att det ska bli okej att dumpa pappret – för de flesta.

Avgifterna är döda på webben
I en artikel med rubriken Free förklarar Chris Anderson varför noll kronor och noll öre är rätt pris på webben. Joakim Jardenberg håller med. Vid nästa generationsbyte försvinner avgifterna helt.

Dela med sig eller snåla?
Lanseringen av Googles nyhetstjänst följdes av en proteststorm i vissa länder. “Stöld”, skrek tidningar, men framtiden ligger i att dela med sig, tror Mindparks vd Joakim Jardenberg.

Återkommer med den långa texten som ska försöka sy ihop mycket av det här – och den senaste tidens övriga tankeställare. Linus Larsson höll i pennan och texterna är baserade på en telefonintervju. Han har kokat ner det bra, men det finns ju så mycket mer att säga. Det får bli till midsommarhelgen. Tiden räcker inte till just nu. Tills dess kan ni väl hugga in lite i kommentarerna och i egna bloggar. Låt oss rita upp kartan framåt. Tillsammans.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (0%)
Inga röster

Idag är det dags för förlängningen av SIME som lovades under höstens konferens. Sime innovation day ska ge entreprenörer möjlighet att möta ev framtida partners och investerare. Jag kommer att vara där i rollen som ngn slags moderator, men det är oklart vad det innebär. Jag tyckte vi kunde ta det på halvstuds, och det var tydligen mitt i prick…

Dagens tunga elefanter är samma gäng som bakom SIME, Ola Ahlvarson och Result, Google, Telenor och Ericsson. Men roligare är de som ska presentera sig och sina idéer. Det kommer man att kunna läsa mer om på tex Disruptives liveblogg och det lär dyka upp mer på knuff.se under dagen.

Dagen lär avslutas, om jag hinner innan hemresan, på Bagpiper’s Inn på Rörstrandsgatan. Nicklas (deep.ed) har kallat till träff. Det måste man ju hörsamma.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (0%)
Inga röster

Idag har jag sett framtiden för den lokala papperstidningen. I ett reportage på 65.000 tecken, över 12 sidor, presenteras ett nästan 15 år gammalt mord. Och det är strålande läsning. Jag kastade mig över tidningen i morse, lika entusiastisk som när Economist landar i brevlådan.

Vi som jobbar med lokaltidningens kamp för att omdefinera sig till komplett mediehus har många frågor på agendan. En av de svårare handlar om att hitta väsentliga skillnader mellan innehållet i kanalerna – att tex hitta ett vettigt sätt att låta webben och pappersutgåvan skilja sig åt. Ofta trillar man tillbaka till generaliseringar om att webben ska vara snabb, kort och interaktiv där pappret ska vara djupare, lugnare och ha en bekräftande roll. Men här ser vi det in action: det här jobbet finns inte ens på webben, och det är helt rätt. Det hade inte alls funkat där (även om det på sikt bör läggas ut som referensmaterial).

Lasses introKlicka upp bilden och läs hur HD:s chefredaktör Lars Johansson beskriver publiceringen. Det finns också en kortis på medievarlden.se om artikeln. Jag kan bara uttrycka min stora beundran för Lasses hantering av det här materialet. Det är precis så här, exakt så här, det ska göras. (Fick en hälsning från Lars Johansson: “… den som ska ha cred är i första hand Fredrik Lassen och i andra hand Cilla för redigeringen, samt Brith och Per Ohlsson för redaktörskapet.” Bra jobbat av alla inblandade!)

Poängen är inte att bara fläska på med långa reportage och stora bilder. Poängen är att göra det med material som är lokalt och som känns. Nära både till geografi och hjärta. Det finns så många sådana här berättelser att berätta. Att hitta okonventionella sätt att göra det på är utmaningen, att våga göra det är kraften.

Jag tvekar inte en sekund när jag säger att så här, precis så här, ser framtidens lokala papperstidning ut. Det kommer inte att vara en tidning för alla, men det kommer att vara en tidning som inte går att ersätta. En helt unik produkt. Åhhh, vilken härlig framtid.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (100%) (0%) (0%)
En röst

Många år har utropats som bloggens år, men jag vågar påstå att det är först 2008 som det kommer att slå igenom på bred front. Det är nu vi kommer att få se den fulla kraften i bloggandet. Det finns många tecken, men ett av de tydligaste fick jag nyss. Efter en rea-runda på stan satte vi oss ner för att fika på Papi i Helsingborg. Som på en given signal var vi tre runt bordet som lyfte våra mobiltelefoner och tryckte av. Här är min cheesecake, här är Kattis bild och här är bilden från min mammas nystartade blogg. Tre helt olika personer, med helt olika erfarenhet och förhållande till internet – men ändå med samma glädje över att berätta, dokumentera och publicera. Amazing. Martin Jönsson skriver som vanligt klokt om hur nästa år blir jagets år, lite på samma tema.

Många andra tecken är avsevärt mer seriösa, såklart. Alla traditionella medier försöker antingen omfamna bloggen, eller kasta skit på den. Fler och fler avslöjande och scoop startar i bloggosfären. Hela konferenser, och små, små lunchsamlingar börjar och slutar i ett bloggnätverk. På en del konferenser är till och med en microbloggande backchannel nästan viktigare än det som händer på scenen. Men som det brukar heta, the devil is in the details, och det är i det lilla som det stora växer. Så det är när man sitter en annandag jul och skickar runt en glad bagatell som Norra Grängesbergsgatan till släkt och vänner och får tillbaka enbart hurra-rop som man anar att det är något stort på gång. Alla berättar att de läst från början till slut, och älskat det. Feel good-bloggar lär bli ett begrepp på samma sätt som det blivit en film-genre. Något som i all sin enkelhet visar att det finns något för alla, och det finns mycket för många. Ett annat sätt att se det: mina shared items. Så mycket kvalitet. En enorm kraft att ta vara på.

Ett nyårslöfte från Mindpark är att vi kommer att satsa tungt på bloggarna nästa år. Blytungt. Det första vi gjorde var att kicka igång twinglysajterna och det sista vi gjorde under 2007 var att gå in i Sourze. Ta det som ett tecken, och det är bara början. Bloggarna är ett sätt att knyta ihop våra tidningar i ett vackert givande och tagande med de som förr kallades ”läsarna”. Frågan är vad vi ska kalla varandra i framtiden, när vår tidigare publik är lika mycket publicister som vi är. Vem är vi och vem är dom? En av många härliga frågor att brottas med under ett spännande år.

Anyway. Bloggar du inte än så börja nu. Det är busenkelt att komma igång via tex wordpress eller blogger – och det kostar inte ett öre. Och om du redan är igång, håll ett öga här till månadsskiftet jan-feb. Det kan löna sig…

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (0%)
Inga röster

Google är den sajt som besöks av flest i USA. I Nielsens senaste rapport (pdf här) med siffrorna för oktober har Google nästan 115 miljoner besökare. Yahoo! är tvåa med 110 miljoner unika besökare.

top10_071114

Totalt har Google 121 miljoner besökare på sina sajter. Microsofts summerar till 120 miljoner och Yahoo ligger på 110 miljoner besökare.

fu_o_np_071114Hur ser framtidens tidning ut? Newspaper Association of America (NAA) samlar 20 personer på sin blogg “Imagining the Future of Newspapers”. Här kommer de att fundera på hur framtiden för tidningarna ser ut. Än så länge finns bara fyra inlägg/krönikor, men det kommer mera.

ibm_2_071114Vad händer när medielandskapet går från off-line till uppkopplat? Mattias Östmar tipsar på sin blogg PRfekt om rapporten “The end of advertising as we know it” från IBM Institute for Business Value study. Hela rapporten finns att ladda ner som en pdf och dessutom finns en executive summary.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (0%)
Inga röster

ute.pngJag var ute igår, vilket jag ångrar bittert idag, man e ju inte 18 längre (host host). Däremot fick jag en uppenbarelse igår kväll bland skålande glas och skönsjungande människor. Underskatta aldrig ölets och vinets förmåga att inspirera:)

Pl 13 är en pub i Helsingborg som nischat sig starkt på krogmarknaden. Ägarna är hängivna anhängare till kategorin syntrock och spelar BARA musik efter eget tycke vilket följaktligen innebär Depeche Mode, dov ljussättning och allsång.

På Internet hittar människor till sina föredragna saiter genom kategoriska urval och filtrerade sökningar. Rhapsody är en tjänst som tillåter användaren att navigera djupare ner i musikdjungeln genom att hela tiden korsreferera artister med varandra. På Rhapsody förvandlas smak till ett potentiellt filter och en sökning på Depech Mode skulle även ge förslag på andra snarlika band som kan tilltala. Med personlig smak som utgångspunkt drivs du längre och längre ner i musikindustrins långa svans genom filtrerade sökningar. Goggle, Yahoo och nischade söktjänster är kaninhål som leder djupare ner i svansen. Fenomenet är inte exklusivt för nätet. Samhället är fullt av liknande filter. På samma sätt samlar Pl 13 människor med snarlik musiksmak, klädstilar och intressen och är i sig alltså ett socialt filter som grupperar människor med liknande värderingar och uttryck samtidigt som de stänger ute andra.

På grund av mängden kaninhål och möjligheten för individer att tilldela sig information om i princip vad som helst, har förutsättningarna för vad som är bra marknadsföring ändrats. Begreppet har decentraliserats. Beslut om vad som är ekonomiskt gångbart kommer inte längre från en högt uppsatt elitnivå utan från den vanliga människan. Förtroendet för reklam har sjunkit samtidigt som förtroendet för enskilda personer stiger. Budskapen går nerifrån och upp. Vår tids trendsättare har blivit vi själva! Exempel är tjänsten Big Champagne som erbjuder musikbranschen möjligheten att spåra fildelningar och följa vilka låtar som laddas ner. Detta är ett ypperligt verktyg för att närmast sia om framtiden och förutspå vilken låt som borde bli rock eller popbandets nästa singel.

Streetsmart är ett ord som borde ingå i dagens marknadsförings bransch. Det gäller att röra sig på svansens botten och lära känna den konsumentkultur en speciell nisch innefattar. Dagens konsumentkultur är i allt högre utsträckning personlig och det gäller för företagen att veta vad som säljer på en mikronivå för att göra det kommersiellt gångbart på makronivå – “The word on the street is…” Kaninhålen som leder företagen ner i svansen är många och trånga så jag hoppas att de inte har klaustrofobi. Nu räcker det med inspiration från mig.

noise.png

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (0%)
Inga röster