DN

You are currently browsing articles tagged DN.

Jag är med på många mailinglistor. En av dem har en hög andel med tidningsslukare. De älskar pappersprassel och de kan prata passionerat i timmar om dem. Men kärleken är inte utan förbehåll – och nu verkar det som många börjar nå sin gräns. När mailen om ”DN adjö!” började strömma in från Anders Arhammar, Ana Valdes, Gustaf Ridderstolpe med flera frågade jag om jag fick publicera. Som en ögonblicksbild av läget just nu. Här är en lätt osorterad post, men jag tror den belyser hur många känner det.

Jag har haft DN i alla år. Troget har den rasslat in i brevlådan, så troget att de dagar den inte kommit har känts förunderligt tomma.
Jag har haft Svenskan också, Stockholmstidningen när den fanns, då och då kompletterad med någon lokaltidning. Men alltid DN. Så visst är det sorgligt när man vaknar en morgon och märker att DN inte längre är. Den finns, men den ÄR inte längre, den var. Och en varande tidning vill jag inte längre ha kvar. Nu säger jag  upp min DN.
Jag kommer att sakna Benke och Croneman. De kommer jag antagligen att tjuvläsa på nätet eller hemma hos någon granne. De står sig även att läsa några dagar senare – om de får vara kvar på DN. Vilket inte alls är så säkert.
Det började med att DN fick en ny chefredaktör, Gunilla Herlitz, som plötsligt bestämde att alla journalister skulle söka om sina jobb. Kanske var det ett piggt grepp, kanske bara ett piggt skamgrepp för att sätta skräck i personalen och visa vem som bestämmer.
Sedan försvann den dagliga Sudokun två gånger. Det är som om en vän som alltid bjudit på kaffe plötsligt skulle säga till dig att nu får du grönt te från Tibet istället, det är bra för dig. Man blir liksom besviken. Kaffet behövs, magen är inställd på det.
Sen småler jag åt en finurlig kulturartikel om kungafamiljens klänningar, och finner några dagar senare att hon som skrivit artikeln får sparken. Aldrig mer ska hon få skriva i en tidning där Herlitz bestämmer, och jag sätter det gröna teet från Tibet i halsen. Här har man myst åt en text som visade sig vara så dålig att den som skrev den bannlyses av hon som är satt att styra så att DN behåller sina gamla läsare och till och med kanske får nya.
Att sedan ryktet går att orsaken till bannlysningen var att hovet inte gillade färgbeskrivningen och hovsamma hörsamma Herlitz visade sin lyhördhet gör inte det hela bättre. Min DN ska granska, inte fjäska. Min DN ska ifrågasätta, avslöja, visa, spegla, kanske provocera. Inte snegla åt eventuell bordsplacering vid årets bröllopsmiddag, när kungahuset bjuder på bal.
Två veckors jullugn inträder innan nästa dråpslag kommer – Herlitz gör sig av med alla utlandskorrespondenter. Män och kvinnor som jag lärt mig att respektera och tyda, som gett mig initierade rapporter på plats, skribenter som jag har ett förhållande till. Jag har lärt mig hur de skriver, vad de berättar, vad jag kan ta till mig och vad jag kan kräva. Nu försvinner de och kvar finns inga vänner som kan bjuda på kaffe. Herlitz tar till och med bort Teet från Tibet så det blir till Ibet, någon sorts vadslagningsbyrå eller början på ett mantra: ”I bet I can do this utan att någon klagar.”
Lägg till detta en annons från den polska fackföreningen Solidaritet som inte tas in, och fjäskbägaren rinner över.
Jag ringer DNs prenumerationsavdelning och säger upp mitt abonnemang.
Jag får inte tillbaka några pengar, men jag kan göra ett uppehåll. Den vänliga damen frågar hur länger jag hade tänkt mig göra detta uppehåll, ska jag kanske åka utomlands? Jag svarar att uppehållet blir så länge Herlitz styr på DN.
Prenumeratrionsdamen verkar inte överraskad.
Då säger vi ett år, småskrattar hon och önskar trevlig helg.
Jag hoppas det går fortare än så.

och

Jag lärde mig att skriva på svenska med Dagens Nyheter. Jag lärde mig genom att skriva i Dagens Nyheter. Den dåvarande kulturchefen, som var ocksåp chefredaktör på den tiden där DN hade tre självständiga och sammarbetande chefredaktörer, Arne Ruth, ringde till mig och sade: “det som du har att säga är så viktig att jag struntar på vilket språk du skriver den. Skriv på spanska och vi översätter det”. Då började jag, 1988, det som skulle bli mitt mångårigt medarbetarskap i DN. Så småningom började jag att skriva på svenska och tålmodiga och generösa arbetskamrater rättade och tvättade mina texter. Snart behövdes bara lite ändringar och mina kolleger gladde sig åt detta som de hade sett en ung gymnasist som klarar tentamena galant. Av publicistiska och ideologiska skäl försvann Arne Ruth från Dagens Nyheter och med honom många av dem som hade betytt så mycket för min egen utveckling som kulturjournalist och författare.
DN blev mer provinsiellt, Stockholms bevakning förstärktes men landet i övrigt försvann. Snart var det utländska korrespondenter och det stora internationella nätverk som började att ryka. Bryssel och New York var kvar, Latinamerika bevakades enbart av frilansare och Per Jönsson fick åka mellan Amman och Teheran. Afrika fanns inte i DN:s horison,. utan några enstaka artiklar om litteratur som Per Wästberg och Stefan Helgesson skrev. Kultursidorna blev tunnare och tunnare, annonserna tog över och gamla medarbetare försvann, de ersattes av unga oprövade namn. Några av dem var brilljanta, andra helt försumbara. Jag fortsatte att prenumerera, det var ändå den tidning där jag hade publicerat mer än tusen artiklar, om kultur, om dataspel, om postmoderna filosofer.
Häromdagen fick jag veta att en ung och fräck skribent som hade granskat med roade och kritiska ögon kungafamiljens val av kläder för Nobelceremonin fick inte skriva längre.
Och då sade jag upp min prenumeration, längre från Arne Ruths tider kan man inte gå…

och

Jag är född i och på och Svd, jag är också född bredvid VLT.
Mitt vakna liv har bestått av att hämta tidningen och läsa den, i början på eftermiddagen, sedan på morgonen och nu på helgerna.
Jag har hittat mer och mer av det dagligt aktuella på nätet, men har funnit det lokala i VLT om inte intressant så i alla fall uppiggande, SvD har gett mig den fördjupning jag vill ha.
Men, SvD har en utomordentlig internetversion, allt jag behöver och troligen lite till finns där. Så vad är naturligare än att jag säger upp såväl VLT som SvD?
Jag sade att jag säger upp SvD så fort Stefan Malmqvist slutar, det gjorde han, men min fru hindrade en uppsägning – hon såg andra kvaliteter.
Jag sade att jag säger upp VLT så fort de släpper en ny internetversion, men den version de släppte var så innehållslös att min fru hindrade mig från att säga upp.
Så nu sitter jag kvar med två papperstidningar om dagen som jag inte läser.
Istället läser jag internetversionerna, den ena med beundran och den andra med förskräckelse. Som komplement läser jag tidskrifter, Fokus och Neo samt en del andra, fler internetversioner av tidningar, lyssnar på radio och matas med TV.
Min medievardag är mer än mättad – utan morgontidningen.

Uppdatering: Paula Hammerskog har startat bloggen ”Älskade DN”. Kolla in den. Finns också som grupp på Facebook.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(17%) (0%) (28%) (17%) (39%)
18 röster

Svaret är nej, inte egentligen. Men läs först vad Arne Ruth och Bjarne Stenquist, journalister och f d DN-medarbetare skriver i artikeln ”Ska Google ta över?”. Man citerar bland annat:

Roussel ansåg att Google redan har en högeffektiv distributionsapparat som dessutom visat sig överlägsen det mesta i annonsförsäljning. Så varför inte överlåta distribution och annonshantering, för den del av “dagstidningen” som lever på nätet, till Google?

Alla som känner mig vet att jag gillar Google, men också att jag inte är okritisk. Jag ser dem snarare som en bra modell för mycket av det goda som nätet kan representera. Eftersom de drivit mycket av den utvecklingen är de just nu också på flera plan den bästa partnern.

Men nätet är så mycket mer än Google, vilket även de själva börjar inse. När de nu försöker ta nya steg och bredda sig så gör man det inte som Facebook, med sig själv som ett tvingande nav i mitten, utan man gör det genom att ansluta och driva öppnare standards. Inte enbart för att man är god, utan för att man har gjort analysen som säger att på nätet är man inte en given dominant. Man får förtroende och har en relation med människor så länge man är bäst på att svara upp mot deras behov, aldrig mer genom att låsa in dem.

Så, för tidningsbranschen så är svaret till viss del att vi ska låta Google ta över. Vissa delar, för viss tid. I andra fall finner vi bättre partners redan nu, i andra fall kanske vi byter bort Google över tid. Men det är alltså inte Google det handlar om, det är inte varken eller.

Istället handlar det om en ny öppenhet och en helt ny modell. Och det är ju faktiskt precis det som Arne och Bjarne (!) säger i sin artikel. Öppenhet på alla plan. Dominanternas tid håller på att rinna ut, och det gäller inte bara Google eller Microsoft. Det gäller i lika hög grad de gamla dominerande medierna…

Sist i artikeln frågar man hur det ska gå med intäkterna. Jag tror det går alldeles utmärkt, men även där måste vi ställa om nu. På riktigt, då kan vi tjäna mer pengar på nätet än vi gör på papperstidningen.

Fler länkar:

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (0%)
Inga röster

När debatten går som högst mellan nya medier och gammelmedia så brukar alltid den traditionella grenen med eftertryck hävda att man har två helt unika förutsättningar.

  • Man tar sitt ansvar för de stora samhällsfrågorna
  • Man har resurser och kompetens för att bedriva riktig kvalitetsjournalistik

Så när vi nu börjar se facit i debatten om FRA kan vi konstatera att sveriges största och mest resursrika redaktion inte bara var sena att vakna i debatten, utan också bedriver den sämsta sortens journalistik.

När det gäller trögheten har väl ingen undgått att märka hur bloggosfären knuffat medierna framför sig, till den punkt där det inte gick att ignorera längre. Bloggbävningen, ett talande begrepp som myntades av Blogge redan i förra veckan, har till och med uppmärksammats av svd.se som det fenomen det är. Det sena uppvaknandet är dubbel intressant, för oavsett om det beror på att man tyckte frågan var relevant eller inte så har man definitivt gett efter nu. Med märkliga förklaringar till följd, som alltid briljante Anders Mildner kan konstatera. Mildner har även för övrigt skrivit bra och sammanfattande inlägg över skillnaden i bevakningen. Läs dem. Jag tycker det framstår som solklart att traditionella medier helt hade missat den här stora samhällsfrågan om de inte fått benäget bistånd av sina bloggande vänner.

Men än värre är det med journalistiken. DN toppar idag med artikeln ”IT-jättar till angrepp mot spaningslagen”. Ett bra anslag, verkligen. Om det vore fräscht och genomarbetat. Istället visar det sig vara en dålig rewrite på en story från Internetworld. Från juli 2007. Med misshandlade citat från Google och TeliaSonera. Bisonblog noterar storyn, och Hans Kullin gör på Media Culpa en rejäl genomgång av hur man har förändrat i pratminus. Redan i morse dök Kullins tråd upp på Jaiku, och kommenterades av Magnus Höij på Internetworld. DN har, helt otippat, ännu inte kommenterat.

Med sådana här vänner behöver de traditionella medierna inga fiender. Det här är inte ok, oavsett hur man försöker se på det. Emanuel Karlsten på tidningen Dagen slår huvudet på spiken när han konstaterar att ”Dagen hade inte skrivit om FRA om det inte vore för bloggarna” – och det kan jag köpa. Rakt av. Det är till och med vackert att man faktiskt lyssnar till rösten från de många. Men i nästa steg måste man, MÅSTE MAN, se till att leverera. Fuskar vi som DN gör här så kommer publiken snabbt att inse hur de traditionella medierna helt förlorat sin relevans. Och är vi inte relevanta så behövs vi inte. Precis så enkelt är det.

För övrigt har det på olika håll börjat dyka upp bra knäck även i traditionella medier. Det är så klart orättvist att döma alla efter DN:s klavertramp. Det är till och med orättvist att döma DN på grund av den här missen. Men den beskriver en allvarlig sida av den sjukdom som patienten lider av. Ignorans.

Update: på tal om ignorans. Kollade precis playrapport.se och inser att de hakat på ”DN:s” story. Alltså, en artikel som ligger i topp på DN blir automatiskt ett inslag i Rapport. Starkt jobbat.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (0%)
Inga röster

I dag är det fredag och det blir en lättsammare blogg med EM som tema…

* Jag tycker att det är väldigt intressant att se hur The Sun blev kreativa och skapade en polsk variant av tidningen för att tillgodose behovet av EM-relaterad information för de cirka 600 000 polacker som bor i Storbritannien, och samtidigt se till att de kunde få en del av kakan trots att de inte har några egna lag med i EM. Kul grepp och smart tänkt. Undrar hur populärt det har blivit? Synd bara att de inte har något av materialet i en minisajt intill deras EM-bevakning på nätet…

* Grabbarna från HD har riktigt roligt i Lugano (uttalas här med helsingborgsdialekt, dvs Luuugaaanoouu). Lite väl flamsigt, lite väl skakigt och lite väl långt men roligt för oss som bor i NV-Skåne. Del 1, 2, 3 finns också.

* Måste hålla med Vassa Eggen om att DN har gjort en del kul grejer kring EM, bland annat en QA med Magdalena Ribbing kring hur man elegant tackar nej till middag hos mamma för att man vill se kvällens match.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (0%)
Inga röster

I en notis om tidningsmedia och bloggare avslutar Therese Uddenfeldt med att kasta ut ett köttben. Hon bygger det på mitt uttalande om att vi enbart har papperstidningar på helgen om ett par år, och att det bara finns plats för en rikstäckade dagstidning. Uppmuntrad av mina tidigare kommentarer avslutar hon med:

Det ni, bloggare. Där fick ni ett köttben. Jag ska minsann kolla om ni plockar upp det.

Bra så, men eftersom notisen inte finns på nätet bestämde jag mig för att göra DN en tjänst. Här har jag ”citerat” hela artikeln så att de som vill blogga om den kan göra det. Och DN, vassegoa och delta i samtalet ;)

Fotnot: Anledningen till att Therese gjorde den här kortisen var att jag pratade om läsarombudsmän på en konferens. Mer om det finns här ”The News Ombudsman 2.0

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (0%)
Inga röster