aftonbladet

You are currently browsing articles tagged aftonbladet.

Den 20 april 2007 stod inte bara kvällstidning och en bilaga i hyllan. Bredvid en braskande rubrik och en Sommartorpet-programledare på tv-bilagan stod en betydligt stiligare karl: Bond. James Bond.

Upplagorna pekade i ledsam riktning och lönsamheten hölls under armarna av ständigt höjda lösnummerpriser och en aggressiv bilagestrategi. Nu kom Agent 007  till Svedala för att rädda kvällstidningen.

Redan med bilagorna hade Aftonbladet och Expressen under 2000-talets början visat att kvällspressens framtid kanske inte låg i modertidningen. Med skickliga bilagemakare (Carina Nunstedt plockades sedermera från Expressen till Bonnier Tidskrifter för att skapa kassakon Mama) och en innovationsgrad som vare sig dagstidningar eller tidskrifter hade mäktat med, hittade de stora drakarna nya intäkter. Men en bilaga kostade bara en tia.

Då gör James Bond entré. 19 klassiska filmer säljs för 59 kronor i snitt 180 000 exemplar per film vilket ger Bonnier 200 MSEK i ökad omsättning och anges som det viktiga skälet till att tidningshuset går med närmare 100 MSEK i vinst samma år

Aftonbladet följde naturligtvis efter och idag är tidningsstället i kiosker och framme vid matvarukassan formidabla basarer av tingeltangel och tilläggsprodukter.

Slutsatsen både läsare och tabloidmakare har dragit under 2000-talet är att kvällspressen har två urstarka ben att stå på: varumärke och distributionskanal.

Jo, journalistiken finns där i bakgrunden, men har under 2000-talet blivit en hygienfaktor snarare än ett säljlargument. Löpsedlarna visar också att det knappast är de stora grävande reportagen (från t ex Peter Kadhammar) som välter kioskerna: under 2000-talet har vanlig huvudvärk – på kvällspressens löp – visat sig kunna vara allt från fågelinfluensa och cancer till vanlig kvinnosjukdom. När Aftonbladet i förra veckan dessutom tjänade närmare en halv miljon på att sälja sin löpsedel som reklamplats visar det att det är något mer än bara den braskande nyheten som säljer tidningar. Det är – i min analys – i högsta grad igenkänningen, vanan, ja – varumärket som får folk att köpa kvällstidningarna. Man vet vad man får.

Men det är med distributionskanalen som kvällspressen har en särställning och det är den viktigaste förändringen för kvällspressens affär under 2000-talet.

För kvällspressen handlar det om att behålla den positionen. I USA syns redan en utveckling där tidskrifter och dagstidningar får mindre butiksyta och framförallt sämre placering. Tidningar och magasin säljer mindre upplagor än tidigare och ger för låg marginal för många handlare. Med dyrare varor (som Bond-filmerna och kokböckerna) finns det större anledning att behålla kvällspressen i kassalinjerna.

Men den dag Ica bestämmer sig för att – som man gjort på sylthyllan och fiskpinnedisken – skapa ett eget varumärke att sälja dvd-filmer och bilagor på den kanske bästa platsen av alla i sina butiker, då hotas inte bara Expressen och Aftonbladets distributionskanaler utan hela kvällspressens affär.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(15%) (15%) (3%) (53%) (15%)
34 röster

Så var det dags igen. Nu pratar alla om att ”vi måste ta betalt för innehållet”, igen. Sedan vi startade den här bloggen för 18 månader sedan har vi skrivit otaliga inlägg om affärmodeller på nätet. Vi har försökt leverera en del förslag, men i mångt och mycket famlar vi precis som alla andra. Men en sak har vi stenhårt hållit fast vid, oavsett om det är via Eriks analyser, Daniels spaningar eller mitt tyckande. För vår del av mediebranschen är det omöjligt att göra en affär av att ta betalt för innehållet. Jag tänker inte upprepa alla argumenten, istället ska vi räkna lite.

Många här hemma pekar på Aftonbladets stora framgång med Plus. Man pratar om ca 150.000 prenumeranter som numera betalar 29 kronor per månad. Det ger en omsättning (långt ifrån nettot, jag lovar) på i runda slängar 50 miljoner. Det är klart att det vattnas i munnen på hårt pressade mediehus runt om i landet.

Men för att kunna se vad en motsvarade framgång skulle innebära för en annan tidning så måste vi användas oss av ”konvertering”. Alltså, hur många av Aftonbladets besökare väljer att prenumerera. Vi räknar snällt och tar Aftonbladets veckosiffra på 4,3 miljoner unika besökare, och räknar då fram en konverteringsgrad på runt 3,5%. (Alla felmarginaler i beräkningen räknar uppåt, risken är stor att konverteringsgraden i själva verket är runt 3% – men det bjuder jag på.)

Alltså, 3,5% av nätläsarna på aftonbladet.se väljer Plus. Då är det lätt att gå in på Kiaindex och ta fram räknesnurran. Med senaste veckans siffror skull det se ut så här för ett antal mediehus:

  • sydsvenskan.se 317 643 * 0,035 = 11 000 * 29:- = 319 000:-/mån
  • hd.se 169 993 * 0,035 = 5 950 * 29:- = 172 550:-/mån
  • smp.se 74 633 * 0,035 = 2 612 * 29:- = 75 748:-/mån

En stor tidning som Sydsvenskan skulle alltså tjäna strax under 4 miljoner om året. En mindre, som tex Smålandsposten skulle nästan orka upp till en miljon. Man anklagar ofta annonsmodellen för att vara klen i intäkterna, men vad ska vi då säga om det här?

aftonbladet-godisDå har jag ändå inte i den här posten berört den andra sidan av myntet. Vilka kostnader som är förknippat med en betal-vägg. Det handlar inte bara om dyr teknik, utan det handlar om folk som ska göra urvalet, avsevärt högre krav på kundservice när du har betalande kunder, och med all sannolikhet också speciellt inköpt material (titta bakom plusväggen så ser du vad jag menar). Jag tjatar inte heller igen om vad du riskerar att förlora i andra intäkter när du stänger ute en del av trafiken. Eller vad du gör med din relation till de sociala nätverken när du istället för att använda dem som smörjmedel tar avstånd och gör dig svårlänkad. Eller vad du gör med ditt varumärke när du börjar hårdsälja dina plus-prenumerationer bundlat med smågodis och plastklockor…

Anledningen till att jag nu väljer att fokusera på matematiken är enkel. Jag har inte gjort det innan eftersom jag inte trodde att det behövdes. Men nu inser jag att betal-kramarna, i sin befogade oro över den framtida affären, verkar ha missat ens den här grundläggande analysen.

Så innan du funderar vidare på att ta betalt för ditt innehåll, fundera på ett par saker:

  • Hur mycket måste vi dra in för att det ska vara värt det?
  • Vilken konverteringsgrad kräver det i så fall?
  • Vad kan vi göra, till vilka kostnader, för att uppnå den konverteringsgraden? Jämför gärna med vad som finns bakom plusväggen på Aftonbladet och det du har på din egen sajt.
  • Hur stora blir våra kringkostnader i form av personal, teknik, förlorade trafik-intäkter, goodwill-förlust vs vår hemmapublik etc. Var plågsamt ärlig.

Får du ihop kalkylen på sista raden får du gärna berätta för mig. Jag är ärligt intresserad av hur en sådan beräkning kan se ut.

Det läggs mycket resurser på den här frågan just nu, både på hemmaplan och utomlands. Lite länkar:

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(3%) (5%) (28%) (55%) (10%)
40 röster

Igår var det seminariedag på temat ”Media blir mobilt”. Good and fine, det känns ju som en självklarhet i alla fall om man lägger till ett ”också”. För min del brände det till lite när vi, som vanligt, började diskutera intäktsmodeller. Anna Serner (VD TU) slog an tonen redan från början genom att deklarera att hon ”gärna skulle betala för Twitter”, Johan Brandt (Mobilchef DN) fortsatte genom att envist hävda att ”det inte måste vara svart eller vitt”, att man ska leta efter många små intäktsströmmar och att man inte ska luta sig mot antingen gratis eller betalt som modell.

Sorry, Johan, men du har fel. Ibland måste man välja mellan svart och vitt. Försöker man göra båda delarna så tappar man fokus. Du nämner själv i filmen att om du måste välja så är huvudspåret att det ska vara gratis för konsumenten och en tredje part ska betala för din publik. Sedan tar du tar upp ett exempel på en verkligt attraktiv tjänst, som du tror att din publik verkligen skulle gilla – och då vill du låsa in den bakom en betalning. Det är ju de tjänsterna du ska använda för att bygga lojalitet, för att ta plats hos din publik, för att fortsätta vara relevant. Du kan ju inte räkna med att de kommer att flockas hos dig om du inte gör ditt bästa för dem.

Att det finns en betalningsvilja betyder inte att du måste ta betalt. Det betyder att du har lyckats leverera något värdefullt för din publik, och då har du också gjort den värdefull för de som är beredda att betala för att hyra din publiks ögon och öron. Blanda inte bort korten, ta fasta på värdet, inte var intäkten kommer från.

Jag kan förstå hur både Anna och Johan tänker. Båda är smartskallar, och jag är full av respekt för dem. Man jag tycker de uttrycker en ängslan i fel riktning. Och precis som Niklas Silow (chef för affärsområdet mobil på Aftonbladet) går man vilse när det gäller begreppet Strategi. Det gör ont i både militären och affärsutvecklaren i mig när Niklas hävdade att ”Man kan byta strategi var tredje månad”. Då är det ingen strategi, Niklas. (Här skulle jag kunna göra en löjligt lång utveckling om Carl von Clausewitz, definitioner och vikten av att skilja på strategi och taktik, hur det operativa lagret passar in i bilden etc – men jag avhåller mig och blir konkret istället)

För några år sedan jobbade jag på Helsingborgs Dagblad med att försöka få fart på de “nya medierna”. Ett bekymmer som hela tiden kom i vägen för utvecklingen var rundgången i ett antal frågor. Samma frågor, och utan tydliga svar var det självklart så att frågorna återkom. Inför varje steg var det ett nytt varv, och även om det enskilda projektet gick framåt så förändrades egentligen inget i grunden. Det fanns en övergripande strategi för hela företaget, men man hade inte brutit ner och ”satt” den tillräckligt för de olika kanalerna. Det fanns helt enkelt inte en bra strategi för vad vi ville med nätet, i det här fallet, och det innebar att de enskilda och återkommande frågorna inte kunde lutas mot ett större och välgrundat beslut. Och det sög energi ur hela processen.

val1

Så vi satte oss ner och pratade med varandra. Hela ledningen samlades och vi körde igenom de frågor som i ett större perspektiv var viktiga för hd.se, och hur sajten skulle förhålla sig till mediehusets övriga kanaler. Presentationen ligger här, och är ett lustigt tidsdokument. Jag tror den är från 2005 och jag minns inte ens vad jag menade med sista bilden… Tyvärr tror jag att många av frågorna känns igen fortfarande och är relevanta även idag för de mediehus som kämpar med flera kanaler. Det är allt från varumärkesfrågor, ska vi lägga ut allt, ska vi släppa in läsarna, ska vi vara tidning på nätet, etc. Men det är framför allt en fråga: Ska vi ta betalt av våra läsare på nätet.

Att vi ska tjäna pengar på nätet är alla helt överens om. Vi kan diskutera tidsramar och vi kan diskutera hur mycket pengar det lär bli, men vi är alla överens om att pengar finns och pengar ska in. Men vad vi framför allt måste diskutera, först, är själva fundamentet i intäkterna. Ungefär lika självklart som att Helsingborgs Dagblad bestämt sig för att City ska vara gratis men HD ska kosta, eller att TV4 bestämt sig för att huvudkanalen ska vara gratis men att Canal+ ska kosta. Det går att tjäna pengar på både gratis och betal, men det går inte att försöka ta betalt för det som är gratis…

Jag efterlyser alltså en ordentlig strategi från mediehusen. Tror ni på att ta betalt på nätet så gör det, tror ni på att det går att finansiera med annonser så kör på det spåret. Jag tror inte på freemium som en modell för mediehusen på nätet, det funkar bäst för tjänster, med ni kanske vill testa. Fine. Det viktiga är att göra läxan ordentligt först, välja, och ta sedan konsekvensen av det strategiska vägvalet under en längre period än tre månader. Försöker du skifta spår för ofta eller lira i mittfållan med lite av varje så kommer du alltid att slösa bort energi. Endast den svenska flottan kan ”kraftsamla genom spridning över ytan”. Alla vi andra måste se till att vi lägger rätt resurser där vi tror på bäst möjlighet till framgång.

Jag måste också förtydliga att det här alltså handlar om grundläggande strategi. I allt övrigt, inom den valda vägen, menar jag att vi måste testa hej vilt, experimentera, iterera snabbt, krympa avståndet mellan tanke och handling, ligga närmare trenderna, stuva om i våra organisationer och vår syn på teknik, döda darlings och felsvängar, bli modigare, leta många bäckar små – och så där kan jag fortsätta. Men för att kunna göra det måste du ha en ram. Som ett av våra ordspråk på mindpark: ”outside the box, inside the park”…

Medievärlden fångade ett par ord från mig på temat här, och där försöker jag också förklara varför det som funkar för den prenumererade papperstidningen inte behöver funka i andra kanaler. Det känns egentligen märkligt att behöva säga att medielandskapet ser helt annorlunda ut nu, och att varje kanal konkurrerar på sina villkor.

Till sist, och utanför huvudfrågan. Anna, jag tror du hann iväg och missade min replik angående Twitter. De har vuxit med 1382 % på ett år, och var i februari sju miljoner användare. Jag vågar påstå att huvuddelen av användarna är minst lika aktiva som du, lika lojala som du, och uttrycker samma betalningsvilja som du. Men det vore idioti att ta betalt ändå. De måste inte, utan har andra, viktigare saker att göra. De är 27 (ja, tjugosju) anställda och har relativt sett väldigt små kostnader för operations. Och, de är redan finansierade för många år framåt. Deras uppgift är att fortsätta utveckla tjänsten för sina användare, att hitta intressanta vägar framåt så att du fortsätter älska dem, och utnyttja det enorma momentum de har just nu. Att i det läget bli ängslig över affärsmodellen vore direkt tjänstefel. Igen: att det finns en betalningsvilja betyder inte att du ska ta betalt. Det betyder i sin renaste form bara att du är värd något för din användare.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(10%) (24%) (10%) (38%) (19%)
21 röster

Igår var det dags för en ny utgåva av Whats Next in New Media, som jag tror är det fullständiga namnet på panelen. Den här gången samlades Karin Adelsköld, Miriam Olsson, Fredrik Wass och jag. Tomas Wennström försökte leda oss med fast hand genom ämnen som Bloggy, Annonskartan, Spotify, gamla Sunet-katalogen som blivit uppköpt etc. Det brände till lite runt frågan om bokbranschen som via en tung diskussion om e-papper landade i att vi nog trots allt var ganska överens. Tomas fick förmodligen redigera ganska hårt efteråt, det var en lite mer uppsluppen panel än vanligt. Hoppas det upplevs som positivt, det var iaf roligare att delta i den… Lyssna här.

Så i morse var det en helt annan sak som slog mig. Det mest intressanta med gårdagens panel var nog egentligen att ingen tyckte att vi skulle prata om Aftonbladets mobiltaggar. Det var i alla fall ingen som kom på tanken att föreslå det. Det var ju onekligen veckans stora lansering. Så om inte min mamma (som är enablad men sval) bryr sig, om inte K som är mitt i branschen bryr sig, och om inte ens ett gäng nyamedier-nördar bryr sig – vem ska då bry sig? Jag har inte blivit mindre skeptisk. Och fortfarande är det ett ”tyvärr” i den meningen.

För övrigt firade jag igår min nionde What’s Next-panel och vill passa på att ge en eloge till Tomas och Kristin. Inte bara för panelerna utan för allt det arbete de lägger ner och för alla smarta idéer de kommer med. You rock, men det har jag ju sagt förut

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (0%)
Inga röster

Det händer saker i den svenska medieankdammen och det är ju helt underbart. I synnerhet som det är satsningar som kommer från olika håll, och som på flera sätt går lite på tvären mot etablerade sanningar.

Igår lanserades äntligen nyheter24.se som Resume och Dagens Media redan skrivit spaltkilometer om. Sajten bygger på ett rasande snabbt nyhetsflöde, några få egna meningar, feta och många bilder och sedan länkar till andra källor. Ett spännande grepp och en tydlig målbild. Snabbt och underhållande. Många har tyckt till, tex kallar Tomas Mattsson på Expressen den för en ”pigg utmanare”. Men man anar mellan raderna att han inte är så bekymrad. På SSBD gör Sofia en bra genomgång, även den på ”utmanar-temat”. Zackrisson på VA tror att ”de får det tufft”. Givetvis diskuterade den på Jaiku också.

För egen del är jag försiktigt skeptisk till konceptet. Man ser webben som en first entry, som en fet inkastare och aggregator. Jag tror det kanske kan hålla idag, och imorgon – men relativt snart kommer webben att ha en annan, tyngre, funktion och first entry sker istället genom enkla rss-samlingar, eller ännu hellre via våra sociala nätverk. Däremot är jag förtjust i att man gör något som går mot strömmen, och framför allt att man gör det fullt ut. Ett intressant exempel är betalmodellen för journalisterna. Som Douglas Roos själv säger:

”Dom har en fast del i lönen, och en rörlig. Om dom skriver artiklar som dom själva gillar, men inte så många andra gillar, så blir det inte så mycket bonus. Om dom däremot skriver artiklar som folk vill läsa, då blir det mer pengar.”

Inte rätt för alla publicister, men absolut en modell värd att pröva i ett sammanhang som det här. Modigt och kul, och jag är nog inte den enda som följer med spänning.

Nytt ut på arenan är också Aftonbladet med sina mobiltaggar. En stor lansering, PR-killen som ringde till mig igår kallade det för ”det största sedan webben”, och det kan jag inte riktigt sluta le åt ;) Principen är att på ett enkelt sätt sy ihop andra kanaler med mobilen. Vi har sett det i Japan, och vi har sett det i olika specifika sammanhang – men nu är det lansering på bredden. Först ut är kopplingar mellan artiklar i papperstidningen och mobilsajten. Det finns ett klipp i deras webb-tv som visar exakt hur det funkar. Men man tänker sig såklart andra kopplingar också, från tex hitta.se, och varför inte Blocket. Man lägger mycket kraft bakom det här, och det ska bli spännande att följa.

Men oavsett potentialen i en vidare bemärkelse är jag djupt skeptisk till det som man lanserar som “grejen” i första läget: att koppla ihop papperstidningen med mobilsajten. Det är en bra sak för tex Volvos platsannonser på utomhustavlor, där det annars vore ett elände att navigera fram till rätt sida i Volvos sajtträsk. Men ett knäck som ligger i Aftonbladet på papper är rimligtvis ganska framskjutet och lätt att hitta även på mobilsajten. Och m.aftonbladet.se ligger väl redan som startsida i alla mobiler? Taggarna blir i det fallet en omständig omväg, ett program till som måste startas, en aktivitet till som måste göras. Time will tell. Här är den obligatoriska jaiku-länken och här är Medievärlden-Axels bambusning från i morse.

Igen, jag har invändningar och är inte helsåld, men jag står upp i bänken och kör vågen över att det görs saker. Heja heja. Och lycka till!

Fler länkar, från alla håll och kanter:

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (0%)
Inga röster

Farbror Bosse är mannen som är ett levande bevis för att old school vs. new school inte har ett dugg att göra med vad det står för ålder i passet. I motsats till många som är generationer yngre tänker han alltid minst ett steg längre. Men med stor erfarenhet och visdom går han sällan för långt, istället syr han ihop traditionella och nya medier på ett lysande sätt. Idag är han chefred, ansvarig utgivare och vd för svd.se – och det känns som ett ”marriage made in heaven”. Jag har berömt honom förr, och även då tillsammans med hans crew på svd.se. Det gänget lirar helt enkelt i en egen klass bland oss gammelmedia i internetsverige. (På bilden, tagen av mig i Japan, ser man Anna Omstedt Lindgren bakom honom, och hon är nu hans vice. Ett coolt par, eller hur;)

Förra söndagen skrev jag om Lotta Holmström, som liksom jag lärde känna Bosse under tiden på aftonbladet.se. Jag är helt säker på att Lotta, och alla andra som var med då, håller med mig när jag nu väljer att höja en bägare för Bosse. Utan honom hade Aftonbladet aldrig fått det tidiga och kraftfulla lyft man fick på nätet, och utan honom hade man inte stått på så stadig grund genom den kommande krisen. Även om Bosse lämnade Aftonbladet Nya Medier redan 1997 (för att bli chefredaktör på Resumé och arbeta inom Bonniers) så var det, enligt mig, till stor del hans arv som gjorde att aftonbladet.se höll ut när andra vek ner sig.

Det mesta är sig fortfarande likt när man möter Bosse idag. Hans klädstil är fortfarande samma redaktörsuniform som alltid, han skriver fortfarande flitigt i sin stora svarta anteckningsbok, han lyssnar lika intensivt, är fortfarande nedtonad och stillsam – och man måste fortfarande leta efter den speciella glimten i ögat för att vara säker när han skämtar. Men mest av allt är glöden densamma. Glöden för att utveckla och utvecklas, och engagemanget för alla sidor av det som vi klumpar ihop under begreppet medier. Så kör på Bosse, vi lyssnar och lär!

Bilden är lånad av Fredrik Wass och visar Bo Hedin, Pelle Sten och Katrine Konar när de för svd.se tog emot Internetworlds pris för bästa mediesajt 2007.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (0%)
Inga röster

Några som kallar sig Vuxna Förbannade Hackare har ställt till det rejält för Aftonbladet. I ett inlägg på Flashback beskriver man attacken. Bland annat har man postat 1030 användarnamn och lösenord till mailservern, och det orsakade rena läsfesten innan teknikerna drog ur pluggen. Ur ett källskyddsperspektiv är det naturligtvis inte alls bra, och belyser igen hur viktigt det är att vi alla försöker tar vårt ansvar för tekniken. Flera av lösenorden som användes av högt uppsatta chefer på tidningen är verkligen ett skämt, och då hjälper det inte hur hårt it-avdelningen än jobbar. Anmärkningsvärt i ljuset av SAPnet-skandalen. Rekommenderad läsning för de värsta syndarna finns i den egna tidningen.

Samtidigt som jag verkligen lider med teknikgänget i natt, så minns jag ändå med visst välbehag den adrenalinkick det är när man står mitt i ett skeende som det här. 2007 var det precis 10 år sedan jag och min dåvarande hustru, Christine Pamp, satte upp tävlingen ”Crack a Mac”. Vi bjöd in alla att försöka knäcka en mac som stod helt oskyddad på nätet. Första omgången gick alldeles utmärkt, andra rundan gick lite mindre utmärkt ;) Men det var great fun, vi var många som lärde oss mycket och det ligger fortfarande ett ex a Wired i källaren med artikeln ”Crack a mac for fun and profit” (jag fick själv komma på rubriken…)

Idag skulle jag inte ens komma på tanken att sätta upp en sådan utmaning. Inte bara för att jag själv är hel clueless på den sortens teknik numera, utan också för att nätet blivit en lite mindre mysig plats att vara på. Självklart. Så det minsta vi kan göra är att försöka hålla koll på våra lösenord – låt inte våra tekniker tvinga på oss fler och krångligare regelverk. Ni vet de där kraven på minst nio (men högst 11) tecken, varav två måste specialtecken, inga tecken får upprepas, det inte får inledas eller avslutas med siffror etc. Och som dessutom måste bytas var tredje vecka och inte får vara samma som de fem föregående gångerna. Puhh…

Min lösning är: ett otroligt komplicerat lösenord till internetbanken som bara används där, ett relativt svårt till mail och andra känsliga inloggningar (som jag byter ett par gånger i månaden) och ett busenkelt som jag använder i alla de hundratals tjänster där det faktiskt inte spelar mig någon större roll om någon obehörig tar sig in. Riktiga säkerhetsexperter tycker förmodligen att jag är dum i huvudet, men det har de ju betalt för att tycka. Jacob Nielsen håller iaf med mig. Och det värsta som kan hända är att göra det så svårt att användarna tvingas skriva upp lösenordet. (Har letat efter en snygg graf jag sett på det där fenomenet – hur man inledningsvis ökar säkerheten, men efterhand som regelverket blir för komplicerat så minskar säkerheten igen. Helt enkelt för att användarna tvingas till en post it-lapp på skärmen. Någon som vet var den kan finnas?)

Mer läsning hos tex IDG: ”Allvarligt intrång hos Aftonbladet”, Sydsvenskan och HD är också på det. Piggt! Dagens media har väckt Olof Brundin (med lösenordet olof) som säger en del konstiga sakerPatrik Fältström skriver som vanligt klockrent om de tekniska aspekterna. Bra uppföljning, dagen efter, av IDG.

Dilbert kommenterar också: 1, 2, 3, 4, 5,

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (0%)
Inga röster

IDG:s bloggstafett rullar på, och jag fick pinnen från Superanton. Han tyckte att jag skulle skriva på temat ”Varför gratis alltid är gott på nätet”. Det har jag gjort en hel del förr, och det kommer jag att göra mer av framöver. Men så här i givandets juletid tyckte jag det kändes mer relevant att vända på steken. Här är mitt bidrag till bloggstafetten.

Hehe, noterade precis att IDG fick till en smaskig rubrik: ”Därför suger Aftonbladets betaltjänst”. Way to go ;)


Varför gratis är gott handlar nästan lika mycket om varför betal smakar illa. Den här texten fokuserar på det och jag använder Aftonbladets Plus för mina exempel. Plus är en omdiskuterad lösning, något som nästan alla känner till, och en tjänst som lanseras stenhårt av Sveriges största mediesajt. En tacksam måltavla. Tre teser om varför det är kass, mer hinns inte med på de 2.000 tecken IDG gav mig.

Betal ger inga pengar om du är en vanlig innehållsleverantör. Betalningsviljan är så låg att räknat på sannolika volymer blir det alltid för små pengar. Aftonbladet plus kostar 19 kronor i månaden och kan betalas med antingen sms eller kreditkort. I sms-fallet går nästan hälften av pengen bort, och enligt uppgift är ca 80% av kunderna sms-kunder. Alltså 140.000 kunder i månaden som levererar ca en tia till Aftonbladet. Även om vi räknar väldigt högt är det svårt att se att de får in mer än 2 miljoner kronor i månaden. Det är ungefär vad man får in på tre införande av ett större annonsformat på aftonbladet.se och hälften av vad papperstidningen drar in per dag.

Betal är dyrt, på så många sätt. Det är dyrt för att man tappar trafik, man måste ha speciella tekniska lösningar (och nyss gjorde man en dyr redesign), det krävs personal som väljer ut materialet och svarar för kundservice etc. Men mest av allt är det dyrt för att man lägger krut på att piska en död häst. All den kraft och energi som idag läggs ner på plus – och det är en hel del, jag lovar – kunde man istället lagt på hitta andra intäktsmodeller. Som ger bättre utdelning. Då menar jag inte större och störigare annonser utan tex en sådan självklarhet som behavioral targeting.

Men värst är hur det förstör varumärket. Självklart; om man ska man sälja något så måste man sälja, och det gör Aftonbladet med blomstercheckar och chokladpaket. Det handlar inte om att få kunderna att sätta ett värde på innehållet bakom plus-muren, utan det handlar om att med klassiska försäljningsknep få dem på kroken. Effekten blir såklart att varumärket aftonbladet.se, som borde stå för den bästa nätjournalistiken, flyttas downmarket. Efter ett antal chokladkampanjer landar man på en plats som slår hårt mot övriga möjligheter att tjäna pengar. Till glädje och nytta för ingen.


Nu lämnar jag pinnen vidare och ser verkligen fram emot inlägget.

Beata, for real: varför behövs fysiska möten och stora konferenser i en tid av ständigt uppkopplad dialog och aldrig sinande informationsflöden? Hur virtuell är du, egentligen?

Jag tycker verkligen inte om Second Life, men jag gillar Beata Wickbom. Skicklig moderator och affärskvinna, konferens-prinsessa, enastående trevlig med enormt kontaktnät – listan kan göras lång. Klok och men ändå stor anhängare av virtuella världar, vilken konstig kombination…

Beata bloggar här: http://secondbusiness.blogspot.com/

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (0%)
Inga röster

Det känns mer som de kastar in handduken. I slutet av januari lanserade man sina 12 lokala sajter och sedan dess har egentligen inget förändrats när det gäller förutsättningarna. Det finns fortfarande en stor och penningstinn lokal marknad, det finns fortfarande alldeles för lite konkurrens om läsarna, aftonbladet har fortfarande en given möjlighet at slå sig in här. Ändå viker man ner efter mindre än ett år. Det har varit känt en längre tid, men nu stänger man verkligen de lokala sajterna. Det känns nästan lika sorgligt som när Bonniers fimpade magazinet Guru – också alldeles för snabbt.

Jag kanske är naiv men jag önskar mig lite större uthållighet av de som faktiskt har en krigskassa, en idé, som har resurser att göra skillnad. Jag säger inte att man inte får “kill your darlings”, men att även det ska ske med en viss eftertanke. Jag tror inte det är riktigt det som är fallet här, men vi få väl se framöver. Har vi tur kommer det lite förklaringar.

aftonbladet bygger om
För just nu är det helt bizarrt. Istället för den vanliga toppen på aftonbladet.se/helsingborg så möts man av en modern (nåja) variant av den gamla illustrationen för ”under construction” och ett kortfattat meddelande om att sajten snart återuppstår i ny skepnad. Inte ett ord om vad och varför, man förklarar inte ens vad som kommer fortsätta fungera eller inte på /helsingborg. Så behandlar man inte det lokala marknaden ostraffat. Jag är iaf skitsur.

Nej, jag är ledsen, det håller inte. Det här borde ni verkligen skämmas för. Vilken jäkla julklapp till den lokala publiken. Men ändå, kom tillbaka snart – vi vill ha någon att tävla mot, vi också.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (0%)
Inga röster

helin krigar mot expressen

För ett par dagar sedan skrev jag om de traditionella mediernas identitetskris. Jag ställde bland annat frågan: ”Vem krigar aftonbladet.se mot” – och strax efteråt fick jag ett slags svar från nya chefredaktören på Aftonbladet (papperstidningens chef, förvisso). Jan Helin säger till Medievärlden att ”Expressen är fienden”. Men där har du fel. Det behövs ingen fiende längre. Du högg på mitt bete, misstänker jag, och fällan slog igen. Lite kul. Men alldeles för old school.

Det går nämligen att vända på steken och inse att det inte krävs en fiende för att man ska vara en vinnare. Win-win låter som en floskel, visst, men det är faktiskt också en realitet idag. Ta Google som ett exempel. På visa håll i tidningsbranschen har de utmålats som det stora hotet – samtidigt som vi tackar och tar emot för de upp emot 30% trafik som de skickar till oss. Trafik vi inte skulle sett röken av annars, eller som vi hade fått betala bizarra pengar för att jaga in med konventionell marknadsföring.

Eller titta in på Aftonbladets lokala helsingborgs-sajt. En bit ner hittar du lokalbevakaren, och överst i den ligger tre toppnyheter från hd.se. Ett bra exempel i det lilla på hur i stort sett alla allianser i dag är heliga och värdefulla. Give a little, gain a lot.

Ett annat aktuellt exempel är den undersökning som Kalle Jungkvist refererade till nyligen som sade att tjugoåringar slösurfar in på antingen Facebook eller Aftonbladet. Genast pekade man då ut facebook som en motståndare, istället för att snabbt som ögat göra en ”Curley” och liksom washingtonpost.com bygga en applikation för Facebook.

Det är självklart så att man kan tävla, det är en grundläggande mänsklig drivkraft. Givetvis kan Aftonbladet föra en sund kamp med Expressen om de bästa nyheterna och att vara först ut med dem. Men det är ändå något annat än en fiende, rätt ord är medtävlare. Ännu mer fel är det det att söka fiender utanför de traditionella medierna. Sök istället partners, allianser och se till att hitta gemensam nytta.

Vårt största problem med de nya medierna verkar vara att vi ofta får panik när någon annan tjänar pengar på vårt innehåll. Men det är väl inget konstigt – så länge vi också gör det. Det ju ingen skillnad jämfört med den traditionella affären där handlaren får tjäna en peng på att sälja ett lösnummer åt oss, eller där tidningsbudet får lön för sitt omänskliga slit varje morgon. Rätt utnyttjade har vi precis samma effekt av de nya kanalerna – de hjälper oss att nå vår publik. Och det måste väl alla tycka är en bra sak?

Ska man söka hot mot Helins papperstidning så kommer det inte från Expressen, utan att man förlorar alldeles på egen hand. Det är lätt hänt när man fokuserar på en fiende som egentligen inte finns.

Disclaimer: Jag vet att Jan Helin är en klippa och jag vet att jag sannolikt drar det han säger lite för hårt här. Men lite måste man väl få vinkla när man skriver om kvällspressen ;)

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (0%)
Inga röster

Vi var för några veckor sedan i Dublin, på konferensen Beyond the printed word och en av dagarna åt jag lunch tillsammans med Thorbjörn Larsson. Vi kom att prata om den magiska dagen – den 17/10 1996. Jag var konsulten som meckade ut aftonbladet.se och han var den stora chefredaktören som likt en sjökapten styrt sin skuta mot ett avlägset mål. Jag hängde över räcket på fyran och nere vid desken stod chefen på ett skrivbord och berättade att siffrorna nu visade att Aftonbladet var större än Expressen. Alla jublade, hela företaget var enade, fienden var nedkämpad, Expressen var piskad till förnedring. Thorbjörn berättade att när han gick till sängs den kvällen så kände han sig klar.

Det var över tio år sedan. Men vi som var där minns det som det var igår. Att kämpa för något och sedan vinna sätter starka spår. I nästan tio år har Kalle Jungkvist kunnat fortsätta bygga på den känsla som fanns kvar i huset. De första åren gick det osannolikt bra, Thorbjörns väloljade maskineri hade fått upp ångan och av bara farten fortsatte man öka, alla siffror pekade uppåt, man gjorde allt rätt. Men nu kommer smällarna i tät följd – en sökning efter Aftonbladet på tex Dagens Media visar nästan enbart tråkiga nyheter. Upplagan under 400.000 ex, problem med .SE, TV7-fiaskot, listan kan tyvärr göras lång. Enda ljuspunkten är de olika nätsatsningarna. Det paradoxala är dock att man fortfarande måste försvara de satsningarna. Internt gruffas det. ”Det är nätets fel att vi tappar upplaga”. Jo, tjena.

Men människan är enkel, och krig är ännu enklare. Om man ska orka slåss måste det finnas en fiende. Ska man kunna vinna måste det finnas en förlorare. Men vem är fienden idag? Vi ser just nu en hel mediabransch i kris. På många sätt har vi tappat perspektivet eftersom krisen inte i första hand är ekonomisk. Det är snarare en identitetskris. Vem krigar aftonbladet.se mot, hur målar TV4 upp målbilden, vem ska morgonpressen piska till förnedring? Vem är vän och vem är fiende?

Svaret är inte enkelt, men det måste arbetas fram en rimlig strategi. Jag tycker jag har bilden ganska klar för mig, nu är det ett pedagogiskt uppdrag. Fler måste ”köpa” den medievärld vi lever i numera. Mediehusen måste sluta kriga innanför murarna. Mycket är osäkert, men en sak är helt självklar: fortsätter vi se våra kolleger som fiender så har vi snart tagit död på oss själva.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (0%)
Inga röster

Den 9 november var vi ett koppel bloggare som deltog i ”bloggpanelen” på aftonbladet.se. Jag satt på konferens i Dublin och hoppades på en hyfsad trafiktillväxt, men inget hände. Trots framskjuten placering på aftonbladet.se-ettan under flera timmar var det marginell trafik. Nu har jag fått rapporter från övriga paneldeltagare, inklusive Björn som låg överst i artikeln, och det ser ungefär lika ut för alla. Runt 25 besök från bladet den aktuella dagen, och totalt mellan 50 och 150 på hela november. Det är ju ingen kioskvältare precis. Mest trist för Lotta som lade ner en hel del jobb på det – för egen del blir jag bara en smula förundrad (men inte chockad)…

bloggpanelen

Jag minns ju tiden när vi var ett gäng som med aftonbladet i spetsen skulle ha ihjäl blocket.se. När aftonbladet.se började puffa för finnmer.se, som tjänsten hette, så ringde de från driften i Norge och skrek. Det tog mycket skruvande innan man klarade den trafik som aftonbladet.se genererade. Andra har berättat att det fortfarande är samma läge. En bra grej på aftonbladets etta får vilken server som helst att glöda.

Givetvis handlar den låga inkommande trafiken om sådant som aftonbladets målgrupp vs ämnesvalet. Media övervärderar ofta intresset av att diskutera media, i synnerhet i konkurrens med det mer locknde innehållet i aftonbladets pilram. Det finns fler förklaringar, jag har ett par till – men vad är din teori?


Här är bloggpanelen igen:
Mobila, interaktiva och öppna – så är framtidens medie”.
Och vi som bloggade i panelen:

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (0%)
Inga röster

Fick ett mail från Anton som skriver på något om betaltjänster på nätet. Ett ämne jag som bekant brinner för. Eller mot. Eller hur man nu säger… Publicerar det rått här, så kommer det en länk sedan när Anton är klar.

On 11/15/07, Anton Johansson <anton@primelabs.se> wrote:
> Varför tror du Aftonbladet väljer att satsa så hårt på sin betalningsmodell
> Aftonbladet Plus?

Två skäl (framför allt):
1. man har en ryggmärgsreflex som säger att man ska ta betalt för sitt innehåll, även av slutkonsument. Genom att göra det så lugnar man lite av de interna krafterna som gärna skriker varg och ”kannibalisering”.
2. under förra kraschen var det svettigt för bladet. Man hade byggt upp hela sin affär på banners och de som annonserade var i huvudsak .com-bolagen. För sjukt mycket pengar. Som i princip försvann över en natt. Efter det bestämde man sig för att man måste ha flera intäktsben att stå på. Ett bra beslut i sig – men kanske inte riktigt på det här viset…

> Tror du att fler tidningar kommer börja ta betalt för sitt innehåll?

Hell no. Tvärtom.

> Vad är din kommentar på Rupert Murdochs tankar om att de tjänar mer på att
> släppa innehållet fritt på WSJ.com?

Rupert är sååå smart. Han har verkligen greppat att det inte går att hålla fast vid betalmodellen för material som inte är extremt smalt och unikt. Man bygger mer värde, mer lojalitet och mer trafik genom att släppa fritt och det är tveklöst så att det är ett vinnande koncept. Ju mer vi låser in ju mindre roll spelar vi – där vi alltså är de traditionella medierna.

> Vilket innehåll fungerar bäst att ta betalt för på internet idag?

Ett litet tag till klarar sig väldigt smala sajter inom specialområden – som tex thelancet.com för neurlogisk forskning, men det är en tidsfråga även det. Den akademiska världen är utsatt för stort tryck att öka sin öppenhet och då kommer marken att försvinna under fötterna för den nichen också.
Ja, så porren förstås. Men det är också en tidsfråga. Idag är det kanske 10% av alla ”porrsurfare” som vet att det inte behöver betala ett öre, snart har de andra 90% av sveriges befolkning också lärt sig det;)

> Hur länge tror du Aftonbladet Plus kommer fortleva?

Tills man byter ledning. De som sitter nu, med Kalle i spetsen har pluggat så hårt för det här att det är alldeles för svårt för dem att backa. Trots att Kalle är hur smart som helst, jag högaktar honom verkligen, så vill han inte förlora ansiktet. Tyvärr tror han att det är det han skulle göra – i själva verket hade han fått samma cred som Murdoch. Vi kanske ska fresta honom med det ;)

> Vilka fördelar finns det med att släppa innehållet fritt?

Naturligtvis en del googlejuice, massor med goodwill, större möjlighet till internlänkande och läsarmedverkan etc. Men ffa så skulle det innebära att de kunde sluta lägga krut på en affärsmodell som inte är bra. Då får aftonbladet loss resurser att satsa på att utveckla andra, mycket bättre och levnadskraftiga intäktskällor. Inget fel med att så på många ben – men det måste vara rätt ben.

Jag menar, titta här hur man jobbar med försäljningen av plus:
http://www.flickr.com/photos/jocke66/tags/aftonbladetplus/
Kan någon känna att det är en bra sak? (och nej, det är inte ok bara för att man säljer lösnummer av tidningen på samma sätt…)

plus-chockladsucce

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (0%)
Inga röster

Har jobbat hela kvällen med en basketboll i halsen, men nu ger jag mig. Så det blir en kort rapport. Veckan som gick var intensiv med flitigt bloggande från Dublin, Whats next in new media, bloggpanel och annat skoj – förutom alla interna projekt som rullar framåt.

Imorgon är det möte med stora arbetsgruppen och det ser jag fram emot. Vi blir nästan 20 kreativa själar som samlar för att summera och planera. Sedan är det Stockholm och SIME resten av veckan. Vi ses väl där.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (0%)
Inga röster

(Detta inlägg är en del av Bloggpanelen på aftonbladet.se om framtidens media och journalism)

”Är glaset halvtomt eller halvfullt?” är en klassisk fråga som ska belysa att man kan se saker och ting ur många olika perspektiv. Den traditionella tidningsbranchen befinner sig just nu i en identitetskris som gör att man riskerar att tappa perspektivet. Visst har vi en vikande upplaga för våra betalda pappersprodukter, glaset är halvtomt. Å andra sidan har vi fler läsare idag än någonsin och våra digitala satsningar går som tåget. Alltså är glaset halvfullt och vi har all anledning att ta fasta på möjligheterna istället för problemen.

Men larmrapporterna om fallande upplaga har ändå en bra sak med sig. Frågan diskuteras mer än någonsin. Varje gång jag skriver ”papperstidningens död” så vet jag att det plingar till hos någon tidningschef. När de väl lyssnar kan jag berätta att det kanske inte behöver vara så. Det är möjligt att det går att skruva till tidningen – även om jag är övertygad om att vi måste finna oss i helt andra upplagor än förr. Men jag får också möjlighet att säga ”det är inget problem”. Gör om och gör rätt bara. Följ publiken, var ödmjuk. Satsa på digitala medier så länge det finns pengar i kassakistan. Var aktiv och sätt fart. Men det är uppenbarligen lättare sagt än gjort.

Jag befinner mig just nu på konferens i Dublin. Den är arrangerad av tidningsbranschen, heter Beyond the printed word och har rullat i 15 år. Mycket som sägs här har varit common knowledge i flera år och ändå ser de flesta överraskade ut. Men det finns goda exempel. I Kroatien har en tidningsgrupp som ville starta en ny titel vänt på hela processen. Inför öppen ridå och med webben i fokus utmanar man många gamla sanningar (och vad jag tycker om transparens kan man se här). I Sydafrika har eldsjälen Matthew Buckland byggt ett par tjänster som kombinerar vår gamla kompetens med användarnas material och resultatet är strålande.

Men det mesta är deprimerande. Jag skriver små rapporter från varje dragning här, och det märks nog att jag inte är speciellt positiv. Det stora problemet vi har är att vi polariserar. Vi säger vi och dom, allt eller inget, vårt och deras. Vi vill äga, boxa in, ha full kontroll – eller så vill vi ignorera och i värsta fall bekämpa. Och det spelar ingen roll om det är den lille bloggaren eller stora Google – alla är hot och ska betvingas. Inget av det är framkomliga vägar. Istället måste vi vara ödmjuka inför användarna och övriga aktörer. När vi, liksom Matthew i Sydafrika eller Petar i Kroatien hittar kombinationerna så har vi också hittat vår plats för framtiden. När vi samspelar med användarna istället för att motarbeta dem så kommer vi att rocka.

Men jag säger inte att det är enkelt. Däremot säger jag att alla förutsättningar för kärlek mellan gamla och nya medier finns på plats – och jag har en del idéer om vad vi ska ta fasta på för att fortsätta spela roll om tio år. Läs vidare här, och kliv gärna in i diskussionen. För nu, äntligen, lyssnar vi.


Igen – det här inlägget är en del av Aftonbladets bloggpanel på temat:
Mobila, interaktiva och öppna – så är framtidens medie”.

Övriga bloggar i panelen:

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (100%) (0%) (0%) (0%)
En röst