Den 9 november 2009 utkommer sista numret av pappersutgåvan av Tidningsutgivarnas (TU) egen publikation Medievärlden. Webbsajten medievarlden.se lever vidare.
Detta anses av många i debatten ha ett stort symbolvärde – ”inte ens TU tror längre på papperstidningen”.
Inget kunde vara mer felaktigt.
Medievärlden har varit en smal facktidning, business-to-business. Den affärsmodellen ser helt annorlunda ut än den för en dagstidning.
Faktum är att papperstidningsaffären för dagspressen fortfarande fungerar. Betalningsviljan för de tidningar som TU:s medlemmar ger ut är god. På sikt minskar antalet prenumeranter, det är sant, men den utvecklingen går relativt långsamt. Ett större problem för dagspressen är annonsintäkterna som drabbas både av struktur och konjunktur.
För säkerhets skull: Jag bagatelliserar inte det läge dagstidningarna befinner sig i. Nuvarande affärsmodeller rämnar till stora delar, frågorna kring mediehusens framtid och hur kvalitetsjournalisk i framtiden ska finansieras är brännande, svåra och akuta. (Jag har tidigare skrivit om detta här).
Ja, det är kris. Absolut. Men debatten förtjänar ibland att nyanseras och problematiseras.
Trots allt, efter 15 år med nyheter på nätet står ändå dagstidningarna starka. Fler människor än någonsin konsumerar gammelmediernas nyheter på papper och i digitala former. Och vad gäller det gamla mediet så står intäkterna från pappersverksamheten i allmänhet för mer än 95 procent av de traditionella mediehusens intäkter.
Facktidningar har sina utmaningar och de ser delvis annorlunda ut. Få facktidningar kan leva på läsarnas pengar. De stora intäkterna kommer från annonsörerna och/eller från ägare (organisationer).
Medievärldens ägare (dvs dagstidningsföretagen) vill inte betala för att ge tidningen till sina anställda (trots välvilliga uttalanden i diverse enkäter). Då finns ingen fungerande affärsmodell kvar. Punkt. De mer individuella prenumeranterna och de spridda annonsörerna räcker inte.
Men att av detta dra slutsatser om uppfattningen om dagstidningens framtid, det kan man inte göra.
Jag vikarierade ett halvår 2005 som chefredaktör på dåvarande Pressens Tidning (som sedan blev Medievärlden) och gjorde ett antal kalkyler kring hur det skulle gå att skapa lönsamhet för tidningen (inklusive sajten).
Men tyvärr. Inte.
Medievärlden (fd Pressens Tidning) på papper är inte tillräckligt attraktiv på annonsmarknaden. Ur ett annonsörsperspektiv är målgruppen splittrad:
Ska jag anställa en journalist är tidningen Journalisten oftast ett bättre val – den når de flesta journalister i Sverige.
Ska jag intressera kreatörerna på reklambyråerna är Resumé förstahandsvalet. Läser de någon medietidning så är det Resumé.
Vill jag nå de mäktiga beslutsfattarna på mediebyråerna med mitt reklambudskap så är det i första hand Dagens Media som gäller.
För mer allmän bussiness-to-business-annonsering är Medievärlden för udda och för liten. Inte en chans mot till exempel Dagens Industri eller SvD Näringsliv.
Återstår till exempel spridda platsannonser som kräver branschspecifik kompetens och annonser från den pyttelilla industrin mediespecifika tekniska system.
Och ägarna (TU) har spätt på problemet genom att inte vilja betala för en totaldistribution till medlemsföretagen. Nej, om inte ägarna vill betala återstår bara att lägga ner.
Då hjälper det inte att Anders Ahlberg och hans redaktion har gjort ett bra jobb de senaste åren. Då spelar det ingen roll att Medievärlden har blivit en viktig spelare i branschen – inte minst genom att ta utvecklingen i de nyare medieformerna på stort allvar.
Det har skvallrats en del om att Medievärlden har varit till salu. Jag vet en och annan i den här branschen som spontant lockats av att ta över tidningen, jag har själv fått propåer att agera i den riktningen.
Men tack, nej tack.
Efter att som gammal papperstidningsläsare skakat av mig olusten över att en utmärkt papperstidning försvinner så tror jag faktiskt det här kan bli riktigt bra.
Jag tror Medievärlden i digitala former under nye chefredaktören Axel Andéns ledning kan bli ett lyft. Att kraftfullt och konsekvent använda olika digitala mediemöjligheter för att nyhetsrapportera, granska och driva branschens frågor är en spännande utmaning och fantastisk möjlighet. Man får bara hoppas att TU lämnar kvar tillräckliga resurser för att lyckas med det uppdraget. (Lite orolig…).
Fast – som många andra – undrar jag över det där med att nya Medievärlden INTE ska driva opinion. För mig är det ställningstagandet från TU obegripligt, det är klart att Medievärlden ska driva opinion – också.
Nej, jag menar inte på det traditionella sättet med en ”ledarsida”, utan genom att lyfta fram branschens viktiga frågor och engagera läsarna i diskussion, kunskapsutbyte, nätverkande och argumentation.
Man får hoppas att just det där med ”inte driva opinion” är någon sorts missförstånd och inte var helt färdigtänkt från vd Anna Serners, ordförande Tomas Brunegårds och TU:s sida.
Jag ser fram emot en Medievärlden i digitala former som är ett nav i den svåra och nödvändiga diskussionen om dagstidningarnas, journalistikens och mediehusens framtid, om förhållandet till läsare, sociala medier, omvärld. Ett nav där professionell journalistik i samverkan med kraften hos läsarna skapar kreativitet, kunskap, insikter och som blir den mest spännande mötesplatsen kring mediernas framtid.
Och igen: Att nya Medievärlden bara finns i digitala former säger oss absolut ingenting om den dagliga papperstidningen har en framtid eller inte.
Gratis eller betalt är fel svar på fel fråga skrev Zackrisson i våras på va.se. Han byggde upp en strålande bloggpost som sammanfattade läget och försökte flytta fokus till rätt frågor. Till frågor som inte bygger på önsketänkande och idéer om hur världen borde vara – utan som faktiskt byggde på ett fundament av hur det ser ut idag.
Ett halvår senare piskar vi fortfarande den stendöda hästen. Kudos till SvD för en genomarbetad serie i ämnet, och kudos till smartskallar som Fredrik Strömberg som, liksom Zackrisson, bygger välgrundade bloggposter. Men ändå, trots att de lägger ut texten så finns det alltid med, som ett halvtaskigt alibi, att ”vi måste hitta innehåll som konsumenterna vill betala för”. Så när Fredrik förvånad skriver på Twitter ”Märker att det inte är alltför många som har svarat på 10 000 kr-frågan i slutet av mitt inlägg på SSBD i dag.” – så är det nog mest ett tecken på att det är fel fråga igen.
Så då provar vi med en annan fråga istället. Det handlar om att utnyttja en fantastisk resurs som tidningarna sitter på idag: kunskap om sina läsare. Jag kallar det för marknadsdata och har berört det yttligt både i posten om hur vi ska tjäna pengar på nätet och i posten om Rubbt v 2.0. I den senare skriver jag tex:
Vi samlar också på oss mängder med marknadsdata. ”Vad är snittpriset på en två år gammal volvo?”, ”hur ser bostadsmarknaden ut i Bjärred?”. Med rätt verktyg har vi ett analysurval som går att kapitalisera bra på (xx drog under under de bättre åren in 50% av intäkterna på att sälja – anonymiserad, såklart – data). Förutom det som går att se av de normala Rubbet-aktiviteterna har vi också möjlighet att köra regelrätta undersökningar på ”sista steget” (alltså den sida som säger tack för din annons). Sådana undersökningar kan beställas av kunder på förhand.
Men självklart behövs inte Rubbt för det här. Vi kan gräva i trafikdata på våra sajter och hitta massor med godis där. Vi kan göra textanalyser av kommentarer och hitta attityder. Vi kan låta Dagens fråga bli något mer än bara en ”kul grej”. Vi kan göra enormt mycket på ett område där vi idag gör absolut ingenting. Eller gör vi det, och jag vet bara inte om det? Så jag lånar formuleringen från Fredrik:
Nämn gärna, i kommentarsfältet, digitalt distribuerade redaktionella produkter som:
Har en stor population, som är väldefinierad – tex geografiskt eller inom ett ämnesområde.
Samlar in data om sina användare på ett strukturerat sätt. Loggkoll, textanalyser, surveys etc.
Kombinerar kunskapen om sina användare på tvären över alla sin distributionskanaler.
Har paketerat denna enorma kunskap och säljer den aktivt.
Jag säger inte att de inte finns, jag vill bara veta vilka de är. Så, hjälp mig gärna.
För säkerhets skull: marknadsdata är inte hela lösningen på intäktsproblemet. Men jag vågar lova att den är en större och mer realistisk intäktskälla än att resa betalväggar.
Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:
Vi har ofta fascinerats över styrkan i den gamla prenumerationsmodellen för tidningen. Den bygger ju på att man betalar i förskott för något man i bästa fall kan anta att man kommer att tycka är bra.
Nu pratar man ”freemium” som en av lösningarna när mediebranschen jagar en ny, hållbar affärsmodell. Problemet är att man inte riktigt kan skilja på modellerna. Jag diskuterade saken med Hanna Dunér inför SvD:s stora artikel- och bloggsatsning och här kommer en sammanställning jag gjorde. Den tar bara hänsyn till EN av flera skillnader mellan freemium och prenumeration, men det räcker som ett startläge. Det räcker för att det ska stå klart att det INTE är modellen för tidningsbranschen.
En av mina principer för att skilja mellan ”subscription” och ”freemium” ligger i hur mycket koll du har på vad du har och vad som adderas.
I steget mellan gratis och betal i en prenumerationsmodell, som i fallet med aftonbladet vs aftonbladet plus, är det mycket som är oklart. Det enda du egentligen kan vara säker på är vem som är avsändaren och vad de i grova drag säger att paketet innehåller. Tex, du får läsa ett antal låsta artiklar. Men du vet aldrig vilka artiklar, du vet aldrig hur bra de är eller vad de kommer att handla om. Med en gratis smakbit och något annat bakom betalvägg tvingas du köpa grisen i säcken. Du kan göra det för att du litar på aftonbladet, eller för att du tycker tröskeln är så låg att det är ”värt det”, men i allt väsentligt köper du lik förbannat grisen i säcken.
I steget mellan gratis och betal i en freemium-modell, som tex i fallet flickr och flickr pro, vet du exakt vad du får. Det är lätt för dig att väga kostnaden för ”uppgraderingen” mot den effekt du utlovas.
Flickr lovar dig:
When you upgrade to a Pro account for just US$24.95 a year (or R$45.90 if you’re in Brazil ) you get all this:
Unlimited photo uploads (20MB per photo)
Unlimited video uploads (90 seconds max, 500MB per video)
Vem vågar göra en Spotify, frågar Fredric Karén, chef för SvD.se i den pågående bloggstafetten med anledning av Svenska Dagbladets fråga: ”Vill du betala för nyheter på nätet”. Dvs erbjuda användarna en betald nyhetstjänst utan annonser, och en gratis med annonser?
Låt mig formulera om frågan: Vem vågar erbjuda en nyhetstjänst i två versioner, en gratis enklare och en betald, premium? Den senare inte självklart helt utan annonser.
En ”freemium” är en tjänst där grunderbjudandet är gratis men där premium kostar pengar, det är ju så Spotify fungerar. Det medieföretag som vill skapa en nyhetstjänst som är freemium behöver:
En stark ställning på marknaden.
Ha finansiell styrka nog att kunna tappa annonsintänkter.
Att ha (eller kunna skapa) ett innehåll utöver den mer allmänna nyhetsrapporteringen som är så nischat eller speciellt att det kan gå att ta betalt för.
Idag är de allra flesta nyhetstjänster helt gratis. Strategin är att locka så många besökare som möjligt och finansiera verksamheten med annonser. En freemium-tjänst innebär en helt annan strategi: att inte till varje pris maximera antalet läsare för att istället ta betalt av x antal läsare för det mer exklusiva materialet. Att byta strategi från ”många läsare” till ”lönsamma läsare”. En kulturrevolution i de flesta medieföretag, tro mig.
Nackdelarna med att gå från helt gratis till freemium är många. Riskerna är stora.
Grundfrågan förstås: Går det överhuvudtaget att skapa betalningsvilja för den här typen av innehåll?
Färre besökare = minskade annonsintäkter.
Sämre tillgänglighet för sökmotorer som Google.
Risk för marginalisering i samhället och i samhällsdebatten.
Sämre möjligheter att samspela med den alternativa medievärlden och den sociala webben (bloggare, Facebook etc).
Risk för krångel med påloggningar, betalsystem etc. Kostnader för detta.
Gammelmedierna kan upplevas som bakåtsträvare som inte fattar nåt av den nya tiden. Varumärke och image skadas.
Fördelarna då:
Nya intäkter kan skapas i abonnemang på premiumtjänsten.
Gratisdelen kan fortfarande ha det innehåll som lockar de stora läsarskarorna, dvs det snabba nyhetsflödet. På så sätt kan det finnas möjlighet att ha kvar tillräckligt mycket trafik för att behålla delar av annonsintäkterna.
Gratisdelen fungerar som marknadsföring av premiumdelen, läsarna där kan lockas att betala för det mer exklusiva innehållet..
Premiuminnehållet bygger varumärke och skapar i bästa fall en spets och tydlighet åt medieföretaget.
Premiumdelen vårdar den gamla (och än så länge mycket större) papperstidningsaffären, betalande prenumeranter känner att de får mer för pengarna.
Kunskap om de betalande läsarna = bättre möjlighet att ta betalt av annonsörerna.
Så till svaret på Fredric Karéns fråga, vem vågar göra en svensk Spotify? Här är en möjlig kandidatlista:
Aftonbladet.se. Uppfyller alla tre kraven ovan och har faktiskt redan en premiumtjänst i Aftonbladet Plus som kan byggas ut.
Di.se. Ett starkt varumärke med en ohotad position som papperstidning (Dagens Industri) och med ett bevakningsområde (finans, ekonomi, börs) där det finns förhållandevis stor betalningsvilja.
En stark lokal- eller regionaltidning som är dominerande på orten som till exempel unt.se (Upsala Nya Tidning), nt.se (Norrköpings Tidningar) eller corren.se (Corren i Linköping)
Dn.se. Största morgontidningen på både papper och webb med bra nischade tjänster som till exempel På Stan, påstan.nu (även i mobilen).
Vem vågar ta risken? Och vem gör det tillräckligt bra? Vem kan skapa ett attraktivt paket av innehåll, webbtjänster och mobila tjänster som läsaren upplever som så attraktivt att det skapar betalningsvilja?
Något av ett mardrömsläge för beslutsfattarna i mediehusen: Fortsätta att med svag lönsamhet generöst publicera gratis – eller ta stora risker i att byta strategi.
Bloggstafetten på svd.se rullar vidare. Efter mig skriver Charlotta Friborg, redaktionschef på dn.se. Mina frågor till henne:
Vilket av Dagens Nyheters innehåll tror du skulle kunna gå att (på något sätt) ta betalt av läsarna för, dvs ligga i premiumområdet? Befintligt eller nyskapat material? Eller inget alls? Skiljer sig webben och mobilen i det här avseendet? Och här är svaret: ”Branschen måste vakna ur törnrosasömnen”
Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:
Ett av mina stående råd till marknadsförare är att definiera sitt erbjudande bortom produkten. Med det menar jag att produkten som sådan på det stora hela är tämligen ointressant. Det som däremot intresserar och attraherar människor är den nytta och den känsla av samhörighet som produkten kan kanalisera.
Det här gäller både sportskor och kärnkraftverk. Både tidningshus och politiska partier.
Ändå fokuserar många företag, och i vissa fall hela branscher, på att enbart utveckla och erbjuda produkten. För dessa företag och branscher finns ett av tre framtidsscenarier. Antingen kommer ett fåtal av dem att dras in i ett evigt pris-/prestandakrig. Eller så lyckas en av dem skaffa sig en sådan marknadsdominans att konsumenterna fråntas den praktiska möjligheten att välja (bort). Eller så upphör de alla att existera, åtminstone i dagens form.
En klassisk analogi för att belysa riskerna med produktfokus är berättelsen om kulramstillverkaren som skulle utveckla världens bästa kulram. Vilket företaget också lyckades göra – efter ingående studier och intervjuer som resulterade i den djupaste möjliga insikten i människors kulramsvanor. Dock hade ett annat företag börjat fundera över nyttan med kulramen, och uppfann miniräknaren. Egentligen ingen bra miniräknare alls, men på varje punkt mer attraktiv och intressant för alla människor som snabbt och enkelt ville lösa komplexa matematiska problem. Du kan själv räkna ut vad som hände med världens bästa kulramstillverkare.
Samma risk skojade f.ö. komikern Magnus Betnér om, i teveprogrammet I ditt ansikte, när han för ganska exakt ett år sedan konfronterade Aftonbladets redaktionsledning:
Att vara bra på tidningar måste ju vara ungefär som att vara en riktigt bra sadelmakare. Man är bra på att göra sadlar men det är jävligt jobbigt att alla börjar åka bil.
Vilket leder in oss på de senaste veckornas livliga debatt om tidningarnas överlevnad och journalistikens existensberättigande.
I min värld är tidningshusen kulramstillverkarna. De intervjuar varandra och tidningsläsarna för att förstå hur de skall kunna göra produkten bättre. De tänker kloka och stora tankar om både nutidens och framtidens journalistik, liksom om den roll yrket har och kommer att ha för samhället i stort. De gör kalkyler och affärsplaner för att förstå hur dagens intäktsmodell – som alltså består av annonsering (sälja läsare till annonsörer), innehåll (sälja samhällsbevakning till individer) samt leveranskanal (distribuera papper till läsarna) – måste modifieras för att tidningshusen skall bli lönsamma framöver.
Men under tiden har en handfull miniräknartillverkare dykt upp. Företag som funderat över nyttan med nyhetsbevakning, och som dessutom lyckats kanalisera känslan av samhörighet som kommer av att kunna dela kunskap, åsikter och upplevelser.
Den stora utmaningen för tidningshusen är alltså inte att göra journalistiken bättre, samhällsbevakningen bättre eller tidningsdistributionen bättre. De är trots allt bara tre olika aspekter av produkten (som f.ö. är en tjänst).
Den stora utmaningen, menar jag, är att förstå vilken nytta tidningshusen kan erbjuda framöver, och hur de skall kanalisera människors behov av att känna samhörighet.
Det är intressant att fråga sig varför Google News heter just Google News. Jag förstår hur det gick till, rent psykologiskt, förstås, men det är ändå en bra utgångspunkt för ett samtal kring den brännande frågan om vem som skall finansiera, ja, just det – vad? De flesta är nog ganska ense om att problemet inte kan vara hur vi skall finansiera tidningsbranschen eller papperstidningen, eftersom den bara är en bärare av ett värde. Det värdet – journalistiken – ligger djupt inbäddat i en industristruktur som uppenbarligen inte överlever skiftet till informationssamhället särskilt bra och det första vi ser när vi diskuterar journalistiken är just den industristrukturen, det institutionella ramverket – därav Google News. I en kontrafaktisk analys hade det varit spännande att se hur det offentliga samtalet om just den tjänsten utvecklats om Google i stället kallat den Google Journalism. Om Google inkluderat duktiga bloggare, egenpublicerad journalistik av olika slag och kanske också tillåtit journalister att använda sajten som en sorts personligt textarkiv för att sprida gamla texter så mycket som möjligt, ja, hur hade vi då uppfattat tjänsten? Som en binnikemask eller en parasit? Vad hade hänt om Google samtidigt sponsrat om och upp Pulitzerpriset och förvandlat det till The Google-Pulitzer Prize?
Priser är intressanta av flera skäl än att de hade kunnat fungera som game-changers för Google och andra nyhetsaggregatorer. Faktum är att det går att se priser som ett svar på frågan om hur vi som samhälle skall finansiera journalistik i framtiden. Den journalist som skriver något som är så bra att han eller hon får ett stort och prestigefullt pris som Pulitzerpriset måste väl ändå sägas ha fått en ganska bra avkastning på nedlagt arbete? Inte bara själva prissumman skulle utgöra en trevlig kompensation – talarmöjligheter och annat som följer i efterglöden av priset ökar journalistens intäkter mångfalt.
Eh, ja. Men alla kan väl inte skriva i avvaktan på ett Pulitzerpris? Vad skulle det ens vara i Sverige, exempelvis? Givetvis menar jag inte heller att det är svaret på frågan om hur all journalistik skall finansieras. Men när vi inser att Pulitzerpriset är en finansieringsform för journalistik kan vi generalisera den insikten. Pulitzerstiftelsen är en icke-vinstdrivande organisation, med en betydande grundplåt i stiftelsefinansieringen. Utdelningen av priset är – som i de flesta stiftelser – relaterad till avkastningen på grundkapitalet i stiftelsen minus administration och en liten inkrementell ökning av grundkapitalet som motsvarar riskprofiler och inflationseffekter. Faktum är att stiftelsefinansiering är en fascinerande ekonomisk modell för finansiering av intressen som gränsar till eller långsamt skiftar över i allmänintressen.
Detta är också temat för Michael Massings “A New Horizon for the News” i det kommande numret av New York Review of Books. Massing skriver:
My inquiries into the nonprofit world, by contrast, left me heartened. Here I found all kinds of excited activity. Much of it, I discovered, had been set in motion by an Op-Ed piece that appeared in the Times in late January. David Swensen, the chief investment officer for Yale’s endowment management team, and Michael Schmidt, a financial analyst there, argued that in light of the struggles of newspapers, they should consider turning themselves into nonprofit endowed institutions, like universities. “Endowments,” they wrote, “would enhance newspapers’ autonomy while shielding them from the economic forces that are now tearing them down.” Taking the Times as an example, they estimated that, with a newsroom costing somewhat more than $200 million a year to run, and with some additional outlays for overhead, the paper would need an endowment of around $5 billion. “Enlightened philanthropists must act now or watch a vital component of American democracy fade into irrelevance,” they declared.
Swensenmodellen – om vi kallar den så – innebär en delvis kanske ny och litet intressant finansieringsform för journalistiken – en filantropimodell, men med särskilda garantier för oberoende i och med att stiftelsenformen tillåter insamlandet av så mycket pengar att journalistiken kan finansieras utan rädsla för påtryckningar. Konkret skulle blödande journalistikbärare begära pengar som motsvarade vad de behövde inte bara för att producera tidningen i ett par år (det skapar en stor belastning för den som driver tidningen med pågående filantropiarbete – det märkte vi på magasinet Neo som delvis drivs enligt denna modell i dag), utan tillräckligt för att få en avkastning som skulle tillåta organisationen att distribuera god journalistik kontinuerligt.Hur mycket pengar skulle det röra sig om? Det är ganska lätt att räkna baklänges. Antag att den avkastning som kan erhållas på grundkapitalet om det förvaltas konservativt är runt 5%. Då behöver tidningen en grundplåt som enkelt kan räknas ut så att verksamhetskostnaderna=0.05 gånger grundplåten. En tidning med kostnader på runt 100 miljoner för journalistik (notera att vi inte talar om tryckning m.m. nu, utan bara för den goda journalistiken i sig) skulle alltså behöva runt 2 miljarder i grundplåt.
Det låter som suveränt mycket, eller hur? Men då ska man komma ihåg att år 2008 fick Sveriges Radio och SvT 6,2 miljarder i avgiftsfinansiering. Låt oss fundera litet kring det, och vara kreativa. Antag att vi gjorde en två års “betalningspaus” i statsägd TV och i stället satte upp stiftelser för 12 miljarder – 6 medelstora oberoende producenter av god journalistik – hur skulle det då påverka produktionen av god journalistik? Skulle vi tala om en kris i journalistiken då? För den som inte ville stänga av SvT och SR i två år – och det medges (förstås) att det skulle innebära en del utmaningar – kan dubbla licensavgifter fungera på samma sätt. Dubbla TV-licensen i två år så skapar vi förutsättningar för 6 stycken producenter av oberoende journalistik i stiftelseform.
Och givetvis skulle denna journalistik licensieras under Creative Commons eftersom vi redan betalt för den.
*
Nåväl – jag kan höra invändningarna surra. Och visst – det finns en flod med invändningar mot Swensenmodeller. Låt oss titta bara på ett fåtal:
1. Vill du verkligen ha socialiserade, statsfinansierade tidingar?
Jag vill inte ha statsfinansierade tidningar. Jag vill ha stiftelsefinansierad journalistik. Det innebär inte en socialisering. Men visst – det finns en legitim fråga här och det är ju frågan om journalistik är en sådan allmännyttig vara att den bör gemensamfinansieras på detta sätt. Det här tror jag är en i någon mening djup fråga som innehåller flera olika element. Det första är naturligtvis att etablera nyttan – är journalistik verkligen nyttigt för samhället? Det tror jag att vi kan visa ganska lätt. Vi inser intuitivt att det sannolikt är bra med en öppen diskussion och dialog av samhällets alla olika områden. Men det finns också forskning som visar att det faktiskt tycks spela roll om det finns en eller två tidningar på en marknad. När Cincinatti Post lades ned och lämnade Cincinatti med en enda återstående tidning sjönk valdeltagandet, färre kandiderade till olika offentliga tjänster och tydliga demokratiskador kunde påvisas (Se Schulhofer-Wohl, Sam and Garrido, Miguel,Do Newspapers Matter? Evidence from the Closure of the Cincinnati Post (March 2009). NBER Working Paper Series, Vol. w14817, pp. -, 2009. Available at SSRN: http://ssrn.com/abstract=1369053). ; men jag skall medge att den som inte ställer upp på tanken att god journalistik är en sorts public good inte heller har något till övers för Swensenmodeller.
Den andra frågan är om det finns ett marknadsmisslyckande här, eller om det är omöjligt för marknaden att hantera och producera god journalistik. Det finns faktiskt ekonomer som anser detta (se exempelvis Birks, Stuart,The Media and an Informed Electorate – An Economist’s Perspective (July 9, 2008). ANZCA08 Refereed Proceedings. Available at SSRN: http://ssrn.com/abstract=1156121) och frågan om hur man prissätter god journalistik är svår: om vi förutsätter att god journalistik driver demokratin så måste den optimala distributionsgraden vara alla, och varje pris som minskar distributionsgraden ens litet måste anses vara en suboptimering av varans värde. Det i sin tur kan lätt leda till slutsatsen att journalistik måste allmänfinansieras (public provisioning).
Det är trots allt så att annonsfinansieringen – den affärsmodellen – inte är oupplösligt förbunden med uppgiften att distribuera god journalistik. Faktum är att vi kan argumentera för att annonsfinansieringen var ett nödvändigt ont som köpte tidningarna större oberoende från partier och andra finansiärer, åtminstone i USA. (se Petrova, Maria,Newspapers and Parties: How Advertising Revenues Created an Independent Press (December 12, 2008). Available at SSRN: http://ssrn.com/abstract=977285) – och om nu den modellen inte fungerar längre så kan inte diskussionen handla om hur vi skall rädda annonsfinansieringen. Vi borde i stället prata om hur vi kan rädda oberoendet.
Nyckelpoängen här är att det kan vara så att god journalistik är en public good. Om vi kan finansiera den gemensamt och bibehålla oberoendet så kanske det är vägen framåt.Och det är värt att notera att gemensamfinansiering inte behöver betyda statsfinansiering. Inte ens den mest fundamentalistiska marknadsliberal kan väl vara emot att människor samlar ihop sina egna pengar och andras, lägger i en stiftelse och använder denna till att producera god journalistik? Även det skulle vara en Swensenmodell, faktiskt.
2. Du får aldrig ihop den sortens pengar från filantropi, och dina 100 miljoner, tja, de är alldeles för lågt räknade.
Här skulle jag givetvis böja mig för den som kan tidningsekonomi bättre än jag, om det var så att jag var ett dugg intresserad av tidningsekonomi. Det är jag inte. Jag räknar inte på olika sätt att finansiera tryckning och porto. Jag räknar på sätt att finansiera god journalistik. Och visst, även Massings inledande inställning är skeptisk:
The image of the Times and the Post protected by huge endowments seems comforting indeed. Unfortunately, it’s entirely unrealistic. Turning those papers into nonprofits would require the Sulzbergers and the Grahams to voluntarily give away their wealth. Even if they were so moved, where would all those billions come from? They simply aren’t out there. In light of the dramatic fall-off in the value of Yale’s own endowment, Swensen’s proposal seems doubly unpersuasive.
Men sedan upptäcker Massing att det faktiskt tycks gå, och han hittar en mängd exempel på att det redan sker. Visst – jag förstår att transitionsperioden kommer att vara problematisk. Men faktum är att det är enklare i Sverige än på många andra ställen. Licensavgifter är inte den enda möjligheten. Pressstödet är i dag runt 500 miljoner. Ge bort tio års presstöd i ett svep och avskaffa det sedan. Ordna stiftelser som tar emot det och sedan kan diskussionen om presstöd med EU-kommissionen avbrytas. De lär ju inte kunna angripa public service stiftelser, direkt.
Vad är alternativet? Någon sorts varvsstöd till den vacklande tidningsbranschen? Skarpare upphovsrätt? Det senare skulle bara vara en indirekt version av det förra, och dömt att minska distributionen av en vara som vi redan konstaterat bör spridas maximalt för att vi ska kunna få de goda effekter som det hävdas att varan har. Så visst – det är inga små summor, men det finns förutsättningar för att lösa det problemet, och det finns, som Massing konstaterar, exempel som visar hur det kan gå till.
Massings andra poäng – att de nu existerande ägarna inte kommer att bli överlyckliga – är god. Men den är inte nödvändigtvis problematisk. Om vår uppgift är att säkra att god journalistik finns tillgänglig för demokratins framtid, och om det samtidigt underminerar en existerande (men falnande) industri – tough luck. Eller? Här måste den som är en vän av marknadsekonomin tänka efter noga. Är det så att vi konkurrerar ut privata företag med statliga interventioner? Är detta något annat än när den privata pizzabagaren i förorten konkurreras ut av kommunen som öppnar en egen pizzeria i Simhallen precis bredvid? Ja, det finns en kvalitativ skillnad. Pizzabagarens affärsmodell var hälsosam och uthållig. Kommunens pizzeria innebär därför ett ingrepp i hans ekonomi som är helt oförsvarligt. Att försörja bygden med pizza är inte heller en allmännyttig uppgift. Men om vi på grund av ett teknikskifte riskerar att mista tillgången på en för demokratin viktig vara, ja, då måste vi överväga hur vi löser frågan strukturellt, och då kan inte omvandlingen bromsas av hänsyn till de som inte lyckats.
Ytterst handlar det om frågan om vi tror att det finns affärsmodeller som kan garantera tillgång på god journalistik (utan statsstöd och ingripande förändringar i informationsfriheten), eller om vi tror att det hänt något fundamentalt i och med övergången till informationssamhället som gjort att de strukturella grundförutsättningarna för att tjäna pengar på att äga information utplånats eller försvagats. Om vi tror att det skett en förskjutning i samhällsekonomin som gör att det värdeskapandet för information ligger i organisationen av information snarare än i produktionen och ägandet, ja, då blir vissa affärsmodeller helt enkelt obsoleta. Eller såhär: ibland är inte frågan om vilka framtidens affärsmodeller är, utan om de finns.
Det bästa argumentet mot Swensenmodeller är egentligen “inte än”. Den som företräder den linjen har jag svårt att argumentera med: om man hävdar att vi måste ge marknaden en chans och att det först är när de traditionella bärarna av god journalistik kollapsar helt som vi bör gå över till gemensamfinansierade modeller, så kan jag bara säga: vilka tecken vill du ha? När ska vi anse att det är dags att börja?
3. Journalisterna kommer aldrig att acceptera att deras material ägs av alla och licensieras öppet.
Detta sista argument är intressant, och jag tar med det för att jag ägnat litet tid åt att läsa ett av dessa manifest som är så populära nu för tiden. Det finns mycket i detta manifest som jag verkligen gillar, men jag fastnade på detta:
13. Copyright becomes a civic duty on the Internet.
Copyright is a cornerstone of information organization on the Internet. Originators’ rights to decide on the type and scope of dissemination of their contents are also valid on the net. At the same time, copyright may not be abused as a lever to safeguard obsolete supply mechanisms and shut out new distribution models or license schemes. Ownership entails obligations.
Den här synen på information, som fortfarande baserar sin värdering på ägande och produktion, snarare än på organisation, är intressant och delvis problematisk. Jag tror att det enklaste är att låta de olika modellerna konkurrera. Den som vill fortsatt begränsa sin informationsspridning får göra det, och det är också möjligt att tänka sig en gemensamfinansiering som tillåter detta. Men i vad mån gemensamfinansieringen är statlig eller tar del av allmänna medel är det närmast en självklarhet att den licensieras öppet, och gärna med creative commons, tror jag. Och jag tror – som manifestförfattarna uttrycker det – att journalisternas självbild långsamt förändras också – från informationsproducenter till samtalsorganisatörer. Och det finns kanske möjligheter att få betalt för både och.
Invändningen att journalister inte kommer att acceptera detta rymmer också en felaktig avgränsning av begreppet. Jag tror att en stor fördel med Swensenmodeller är att anställningen på en tidning inte lika starkt skulle avgränsa och skapa en hel yrkeskår. Journalism kommer nog i framtiden att ses som en syssla, inte en som identitet. Redan nu identifierar vissa just tron att journalist är en identitet som ett av de vanligaste misstagen inom mediebranschen, med den medföljande elitismen som ett gissel.
*
Swensenmodellerna är, konstaterar Massing, på frammarsch. Men visst – vi kanske ska vänta litet och se om de som säger att det inte kan göras kan skjutas åt sidan av de som gör det och hoppas på nya framgångsrika affärsmodeller. Men även då finns förstås möjligheten att Swensenmodeller kommer att bli en viktig del av den journalistiska ekologin. Jag hoppas det, och tror att det skulle kunna vara en intressant och värdefull utveckling.
Och då får vi nog ett Google Journalism i framtiden, med fokus på rätt saker, på värdet i stället för dess bärare.
Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:
Upplevelser. Vi har alla haft dem, eller hur? Saker som förändrade våra liv, formade oss som människor; de kan ha inspirerat oss, eller fått oss att undvika något för all framtid.
Konsertbesök
Om jag ser på mig själv: Jag älskar musik och att gå konserter. Det finns något magiskt i att se folk man beundrar på riktigt genomföra just det man beundrar dem för, och att samtidigt dela denna passion, glädje och känslomässiga topp med andra likasinnade – personer man kanske inte har en enda sak gemensamt med annars.
Men, något jag har märkt den senare tiden då jag går på konserter är folks vilja, nej, säg bestämdhet att dokumentera så mycket som möjligt av konserten. De har med sig mobiltelefoner och tar kort och filmar nästan konstant under de olika framträdanden som äger rum, och publikhavet är fyllt av små skärmar som lyser.
Dokumentera, dokumentera, dokumentera
Och det är just det som symboliserar det jag funderat mycket på: en upplevelse värderas inte lika mycket nuförtiden i hur man känner när man är där, utan istället på ens minnesbilder alternativt dokumentation av vad som hände; de mer konkreta bevisen man har för att det faktiskt ägt rum överhuvudtaget är oslagbara. Folk kan fråga en om det var mycket folk, hur artisterna såg ut m m, men alla svar är relativa – en bild däremot på samma sak ger den som frågar chansen att lägga in sin egen bedömning, att se “sanningen”, om vi så vill.
Personligt fokus
Jag såg en amerikansk komiker på TV nyligen, och han gjorde en intressant betraktelse av en del i hans liv. Hans påstående var:
Jag har inte ens sex för njutning längre. Jag gör det bara för att få bra minnesbilder att runka till…
Det viktiga för honom är hur han minns det som hände, inte vad som egentligen föregick. Och titta bara på trenden för folk att dokumentera deras vanliga liv, såväl som deras sexuella företaganden, och även att dela ut dessa på Internet: det enda som egentligen spelar roll är hur bra man kan föreställa sig att det var.
Hur minns vi saker?
Trenden går emot att det som är i huvudet, ens minne av det som skedde, milsvida slår den verkliga upplevelsen. Ta kvinnor som föder barn: det verkar vara en, minst sagt, smärtsam företeelse där de både fysiskt och verbalt uttrycker att de aldrig vill gå igenom något liknande igen. Men prata med dem en tid senare, och även fast de vagt minns något om obehag, så har de flesta väldigt starka positiva minnen och föder gärna fler barn. Jag tror det är ett exempel på att kroppen, via hormoner, assisterar oss att skapa en positiv minnesbild av jobbiga saker vi genomgått.
Ta när vi bestigit ett berg, sprungit en mil första gången, gjort bort oss inför en folksamling, sagt något extremt pinsamt: vi trodde vi skulle dö, eller hur? Men över tiden så har våra hjärnor helt lyckats undertrycka, eller i alla fall lindra, de besvärande tankar och känslor vi haft och ersatt/kompletterat dem med konstruktiva och i en del fall odelat positiva minnen. Tiden läker alla sår.
Hjälpa minnet på traven
Som vi alla vet så är minnet hyfsat opålitligt. Har ni någonsin sett något som ni hade för er var er favoritleksak som liten, men det visade sig att det var ert syskons? Eller helt klart kommit ihåg hur ni träffade en kändis eller klarade av något vi drömt om, bara för att senare inse att det bara var ett fabricerat minne, för visst hade det varit fantastiskt om det hade hänt på riktigt?
Eftersom vi då inte helt kan lita på våra minnen så växer ett starkare och starkare behov fram att dokumentera allting. Bara för att vara säker, komplettera våra minnen eller helt enkelt övertyga omgivningen att det faktiskt hände och man inte bara är en mytoman. Och med dagens tekniska möjligheter har det blivit enklare än det någonsin varit förut.
Affärer?
Jag själv är mer intresserad av upplevelser och känslor än pengar, men med ovanstående i åtanke, betänk de affärsmöjligheter som ges. De sociala medierna, viral marknadsföring och den yttersta möjligheten att skapa upplevelser och dokumentationsmöjligheter för människor.
Tillbaka till konserter: kameror är förbjudna att ta med in på de flesta arenor. Varför då?! Det är ju en unik möjlighet att få folk att känna att de deltar, att få skapa just sina egna minnen av det som skedde, och för dem att snabbt, gärna i realtid, sprida detta till andra människor.
Istället för mobiltelefoner, låt folk ta med kameror, videokameror och bandspelare in på konserter. Det är ingen risk att de, kvalitetsmässigt i alla fall, skulle kunna konkurrera med de officiella fotografer som är där – de yrkesmännen har exklusiv tillgång till placering och utrymme som ingen i publiken har. Och, min uppskattning är att 99,9 % i publiken ändå inte har vare sig ambition, erfarenhet eller utrustning för att på ett professionellt plan hota de professionella fotografer som är på plats.
Vilket sammanhang vi än pratar om, väg in möjligheten att låta folk dokumentera det. Ge dem möjligheten att mentalt vara i kontroll, även om det i det stora hela kanske enbart är en illusion, och låt dem delta på sina egna villkor.
Vad är en upplevelse egentligen värd?
[Detta inlägg är skrivet av Robert Nyman]
Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:
Visst känner vi alla till hur det gick för Facit och deras mekaniska räknemaskiner. Det gick inte alls. Hela företaget – dominerande över världen och en mångmiljardaffär – försvann i praktiken under loppet av bara ett par år. Och visst känner vi alla till begreppet ”disruption” som enligt tyda.se bland annat kan tolkas som sprängning eller sönderslitning.
Avgångsklassen på Skurups journalistlinje liknar nog inte riktigt någon annan. De har pluggat under en period av större förändringar för mediebranschen än någonsin tidigare. Kanske rent av disruptiva förändringar. Skickligt har de plockat upp tråden. Deras rullande projekt #4chang3 har jag skrivit om tidigare, och på deras sajt kunde man för ett par dagar sedan läsa:
Redaktionen som gjort 4chang3 föddes parallellt med finanskrisen. Snart följde en kris för mediehusen och våra framtidsutsikter utmålas som nattsvarta.
Samtidigt pågår en allt större konversation på nätet. Bilder tas, historier kommer på fil, debatten livas upp. Gratis. Ofta betraktat med förakt från ledarsidor.
Vi försöker ge läsaren mer. På nätet. Vi bjuder på material och försöker involvera läsaren i processen att göra tidning. Vi har sluppit tänka på press om annonsintäkter. Men, med tanke på hur lätt det är att publicera billigt på nätet (180 SEK) så borde ekonomin gå ihop.
Klassen avslutar sina studier med att ge oss tidningen ”4chang3 – Magasinet om förändring” och en av artiklarna kretsar runt ett samtal med Christian Sandström. Han forskar och sprider kunskap om Facit. Om företagets uppgång och fall, och alldeles särskilt med fokus på vad som hände när det gick åt helvete. Citerar två stycken, gå dit och läs resten:
Men i mitten av 60-talet var de elektroniska räknarna bara en liten del av världens räknemaskiner. 1965 säljs bara fyratusen digitala räknare världen över. Och även om siffran året därpå ökar till 25 000 så är fortfarande Facits mekaniska teknik helt dominerande. Sju år senare har det företag som 1922 grundades av Gunnar Ericssons far, under namnet Åtvidabergs mekaniska, avskedat tusentals av sina anställda och blivit uppköpta av Electrolux. Vad skulle man ha gjort för att överleva?
Christian Sandström blir tyst en lång stund.
– Det fanns inget man kunde göra. Nästan alla andra kontorsmaskinstillverkare går under vid den här tiden.
[...]
Det gick inte att bli ett företag som man inte var. Han jämför med en bläckfisk som spolas upp på land:
– En bläckfisk har ett antal egenskaper som gör den till just en bläckfisk. Men alla bläckfiskens fantastiska egenskaper förlorar sitt värde så snart den spolas upp på land.
Den digitala tekniken spolade upp Facit på land. Och där kunde man inte överleva.
Innan jag får höra igen att jag bara pratar undergång: Jag säger inte att mediebranschen måste gå samma öde till mötes som Facit. Jag vet att det finns en framtid för vår bransch, och det har jag envist tjatat om sedan många år tillbaka. Men vi måste vara klara över att det inte är självklart. Parallellerna är otäckt tydliga. Precis som Facit ser vi förändringen, frågan är vad vi gör åt det?
I fallet Facit är det intressanta att man började satsa på den digitala världen. Man startade bolaget Facit Electronics och man var bra på gång. Man hade koll på utvecklingen och visste nog precis vad som hände. Med örat mot marken insåg man att den digitala revolutionen stod för dörren, och var till och med tidigt ute med att försöka möta den nya marknaden. Men man kände det svårt att konkurrera och 1962-63 lade man ner det bolaget. Det var ju på de gamla mekaniska snurrorna man tjänade pengarna.
”Kugghjulen i räknemaskinerna var företagets själ”
Bonusläsning 1. Jag har haft för dålig koll på Christian Sandström. Det får bli ändring på det. Han gör härliga presentationer också. De ligger på Slideshare.
Varför inte ta chansen att prova betalningsviljan. Här ute till höger ligger från och med nu en knapp. Ett klick på den låter dig relativt enkelt donera en slant till oss, för att du tycker att bloggen är en bra sak. Men det är mest som ett exempel, min förhoppning är istället att några tidningar ska hoppa på och testa modellen.
Sedan är det bara att placera in koden på lämplig plats i era sidmallar. Klart på ett par minuter.
Skriv en story och berätta vad era fans kan göra för att bidra till er fortlevnad. 2009 är det inte fult att gå med håven…
Svårare än så behöver det inte vara. Nu ska vi inte förvänta oss att det här är den omedelbara lösningen på hela intäktsproblemet, men det är ett exempel på hur enkelt det kan vara att testa en modell. Just do it, liksom. Det är iaf lättare än att sätta upp en paywall!
För övrigt, min nästa post kommer att bli en slags FAQ. Jag upplever det som att det finns många och stora missförstånd runt mina ståndpunkter. Jag ska försöka samla ihop dem och besvara dem efter bästa förmåga.
Så var det dags igen. Nu pratar alla om att ”vi måste ta betalt för innehållet”, igen. Sedan vi startade den här bloggen för 18 månader sedan har vi skrivit otaliga inlägg om affärmodeller på nätet. Vi har försökt leverera en del förslag, men i mångt och mycket famlar vi precis som alla andra. Men en sak har vi stenhårt hållit fast vid, oavsett om det är via Eriks analyser, Daniels spaningar eller mitt tyckande. För vår del av mediebranschen är det omöjligt att göra en affär av att ta betalt för innehållet. Jag tänker inte upprepa alla argumenten, istället ska vi räkna lite.
Många här hemma pekar på Aftonbladets stora framgång med Plus. Man pratar om ca 150.000 prenumeranter som numera betalar 29 kronor per månad. Det ger en omsättning (långt ifrån nettot, jag lovar) på i runda slängar 50 miljoner. Det är klart att det vattnas i munnen på hårt pressade mediehus runt om i landet.
Men för att kunna se vad en motsvarade framgång skulle innebära för en annan tidning så måste vi användas oss av ”konvertering”. Alltså, hur många av Aftonbladets besökare väljer att prenumerera. Vi räknar snällt och tar Aftonbladets veckosiffra på 4,3 miljoner unika besökare, och räknar då fram en konverteringsgrad på runt 3,5%. (Alla felmarginaler i beräkningen räknar uppåt, risken är stor att konverteringsgraden i själva verket är runt 3% – men det bjuder jag på.)
Alltså, 3,5% av nätläsarna på aftonbladet.se väljer Plus. Då är det lätt att gå in på Kiaindex och ta fram räknesnurran. Med senaste veckans siffror skull det se ut så här för ett antal mediehus:
En stor tidning som Sydsvenskan skulle alltså tjäna strax under 4 miljoner om året. En mindre, som tex Smålandsposten skulle nästan orka upp till en miljon. Man anklagar ofta annonsmodellen för att vara klen i intäkterna, men vad ska vi då säga om det här?
Då har jag ändå inte i den här posten berört den andra sidan av myntet. Vilka kostnader som är förknippat med en betal-vägg. Det handlar inte bara om dyr teknik, utan det handlar om folk som ska göra urvalet, avsevärt högre krav på kundservice när du har betalande kunder, och med all sannolikhet också speciellt inköpt material (titta bakom plusväggen så ser du vad jag menar). Jag tjatar inte heller igen om vad du riskerar att förlora i andra intäkter när du stänger ute en del av trafiken. Eller vad du gör med din relation till de sociala nätverken när du istället för att använda dem som smörjmedel tar avstånd och gör dig svårlänkad. Eller vad du gör med ditt varumärke när du börjar hårdsälja dina plus-prenumerationer bundlat med smågodis och plastklockor…
Anledningen till att jag nu väljer att fokusera på matematiken är enkel. Jag har inte gjort det innan eftersom jag inte trodde att det behövdes. Men nu inser jag att betal-kramarna, i sin befogade oro över den framtida affären, verkar ha missat ens den här grundläggande analysen.
Så innan du funderar vidare på att ta betalt för ditt innehåll, fundera på ett par saker:
Hur mycket måste vi dra in för att det ska vara värt det?
Vilken konverteringsgrad kräver det i så fall?
Vad kan vi göra, till vilka kostnader, för att uppnå den konverteringsgraden? Jämför gärna med vad som finns bakom plusväggen på Aftonbladet och det du har på din egen sajt.
Hur stora blir våra kringkostnader i form av personal, teknik, förlorade trafik-intäkter, goodwill-förlust vs vår hemmapublik etc. Var plågsamt ärlig.
Får du ihop kalkylen på sista raden får du gärna berätta för mig. Jag är ärligt intresserad av hur en sådan beräkning kan se ut.
Det läggs mycket resurser på den här frågan just nu, både på hemmaplan och utomlands. Lite länkar:
Rupert Murdoch, som jag hyllat så många gånger, var ju den som satte igång hela surret den här gången. Han har gjort bättre saker i sina dagar…
Per Åke Olsson sammanfattar Mattsson och Karlsson med ”Diskutera affärsutveckling istället för betalmodeller”. (och här är jag ännu mer radikal numera. Vårt största problem, sedan ca ett år tillbaka, är inte betalmodellen. Det är MODELLEN i stort. Vårt yttersta fokus just nu borde vara hur vi ser till att vara relevanta i morgon, att ha en publik som bryr sig alls. Fixar vi inte det, utan fortsätter tappa – facebook fortsätter växa om aftonbladet.se – så har vi ett mycket större problem. Ögonen på bollen, one step at the time…)
Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:
Krisen slår till på alla plan. De stora organisationer och företag som vanligtvis lägger en ansenlig peng på att stötta open source-projekt börjat se över sina kassakistor. Det riskera att drabba projekt som är i aktiv utveckling, för som sagt – att något är gratis betyder inte att ingen betalar. Ett sådant projekt är Miro.
Miro är ett mäktigt projekt. Man pratar inte bara om att bygga en mediespelare, utan greppet är mycket större. Man pratar Open Video, och teamet utgör en bärande del av tex Open Video Conference. De norska smartskallarna på NRKbeta är djupt engagerade i projektet. På det hela taget är det ett vackert exempel på open source, som projekt, som tanke, som drivkraft och som blåslampa i baken på de etablerade spelarna och deras proprietära lösning. Men nu skulle det ju handla om affärsmodellen…
I spåren av krisen har projekt-kassan sinat. De vanliga supporterna har tvingats backa på sitt stöd, och man måste relativt snabbt få in stålars. Med ett traditionellt tänkesätt vore lösningen självklar. ”Folk gillar ju vår produkt, och vi behöver pengar. Alltså sätter vi ett pris på den, och tvingar folk att betalar. Annars…” Men, så funkar det inte i dagens verklighet. Nu måste man innovera, även när det gäller intäktsmodellen. Det finns säkert massor med användare och supporters som är villiga att bidra finansiellt, men rätt modell är med all sannolikhet inte tvång och krav.
Lösningen: ”Adopt a line of source code”. Alltså, precis som du skriver på för ett fadderbarn eller sätter upp en löpande överföring till PLANInternational så kan du adoptera en rad av källkoden i projektet. Varje rad kostar $4/mån, och givetvis finns det inget som hindrar dig att ta flera rader under dina vingars beskydd. Det är gjort med sådan glimt i ögat, sådan självklarhet, sådan smartness att det inte går att värja sig.
Så, möt Lulu Jardenberg, min skyddsling sedan idag. Min adoption är rad #6211, och så här ser den ut, där den ligger inbäddad bland ca 42000 andra små rader:
return (offset – min) / span
Visst är hon söt. Tydligen så kommer jag kunna se henne växa över året, och det ser jag fram emot. Jag ser också fram emot vad som kommer att uppstå i kölvattnet av det här. Det starka community som finns runt Miro kommer säkert att låta sig höras framöver. Men mer än något annat så bevisar det att nöden är uppfinningarnas moder. Dags att tänka lite nytt kanske. Vad har du uppfunnit för affärsmodell idag?
Meet Lulu Jardenberg—a cute line of computer code I just adopted. Adopting is a fun way to support Miro, the free and open source internet tv application. Miro is more than a simple video player—it’s a media reform project, developed by a non-profit organization. Miro’s mission is to make video as open and democratic as possible.
Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:
Igår var det seminariedag på temat ”Media blir mobilt”. Good and fine, det känns ju som en självklarhet i alla fall om man lägger till ett ”också”. För min del brände det till lite när vi, som vanligt, började diskutera intäktsmodeller. Anna Serner (VD TU) slog an tonen redan från början genom att deklarera att hon ”gärna skulle betala för Twitter”, Johan Brandt (Mobilchef DN) fortsatte genom att envist hävda att ”det inte måste vara svart eller vitt”, att man ska leta efter många små intäktsströmmar och att man inte ska luta sig mot antingen gratis eller betalt som modell.
Sorry, Johan, men du har fel. Ibland måste man välja mellan svart och vitt. Försöker man göra båda delarna så tappar man fokus. Du nämner själv i filmen att om du måste välja så är huvudspåret att det ska vara gratis för konsumenten och en tredje part ska betala för din publik. Sedan tar du tar upp ett exempel på en verkligt attraktiv tjänst, som du tror att din publik verkligen skulle gilla – och då vill du låsa in den bakom en betalning. Det är ju de tjänsterna du ska använda för att bygga lojalitet, för att ta plats hos din publik, för att fortsätta vara relevant. Du kan ju inte räkna med att de kommer att flockas hos dig om du inte gör ditt bästa för dem.
Att det finns en betalningsvilja betyder inte att du måste ta betalt. Det betyder att du har lyckats leverera något värdefullt för din publik, och då har du också gjort den värdefull för de som är beredda att betala för att hyra din publiks ögon och öron. Blanda inte bort korten, ta fasta på värdet, inte var intäkten kommer från.
Jag kan förstå hur både Anna och Johan tänker. Båda är smartskallar, och jag är full av respekt för dem. Man jag tycker de uttrycker en ängslan i fel riktning. Och precis som Niklas Silow (chef för affärsområdet mobil på Aftonbladet) går man vilse när det gäller begreppet Strategi. Det gör ont i både militären och affärsutvecklaren i mig när Niklas hävdade att ”Man kan byta strategi var tredje månad”. Då är det ingen strategi, Niklas. (Här skulle jag kunna göra en löjligt lång utveckling om Carl von Clausewitz, definitioner och vikten av att skilja på strategi och taktik, hur det operativa lagret passar in i bilden etc – men jag avhåller mig och blir konkret istället)
För några år sedan jobbade jag på Helsingborgs Dagblad med att försöka få fart på de “nya medierna”. Ett bekymmer som hela tiden kom i vägen för utvecklingen var rundgången i ett antal frågor. Samma frågor, och utan tydliga svar var det självklart så att frågorna återkom. Inför varje steg var det ett nytt varv, och även om det enskilda projektet gick framåt så förändrades egentligen inget i grunden. Det fanns en övergripande strategi för hela företaget, men man hade inte brutit ner och ”satt” den tillräckligt för de olika kanalerna. Det fanns helt enkelt inte en bra strategi för vad vi ville med nätet, i det här fallet, och det innebar att de enskilda och återkommande frågorna inte kunde lutas mot ett större och välgrundat beslut. Och det sög energi ur hela processen.
Så vi satte oss ner och pratade med varandra. Hela ledningen samlades och vi körde igenom de frågor som i ett större perspektiv var viktiga för hd.se, och hur sajten skulle förhålla sig till mediehusets övriga kanaler. Presentationen ligger här, och är ett lustigt tidsdokument. Jag tror den är från 2005 och jag minns inte ens vad jag menade med sista bilden… Tyvärr tror jag att många av frågorna känns igen fortfarande och är relevanta även idag för de mediehus som kämpar med flera kanaler. Det är allt från varumärkesfrågor, ska vi lägga ut allt, ska vi släppa in läsarna, ska vi vara tidning på nätet, etc. Men det är framför allt en fråga: Ska vi ta betalt av våra läsare på nätet.
Att vi ska tjäna pengar på nätet är alla helt överens om. Vi kan diskutera tidsramar och vi kan diskutera hur mycket pengar det lär bli, men vi är alla överens om att pengar finns och pengar ska in. Men vad vi framför allt måste diskutera, först, är själva fundamentet i intäkterna. Ungefär lika självklart som att Helsingborgs Dagblad bestämt sig för att City ska vara gratis men HD ska kosta, eller att TV4 bestämt sig för att huvudkanalen ska vara gratis men att Canal+ ska kosta. Det går att tjäna pengar på både gratis och betal, men det går inte att försöka ta betalt för det som är gratis…
Jag efterlyser alltså en ordentlig strategi från mediehusen. Tror ni på att ta betalt på nätet så gör det, tror ni på att det går att finansiera med annonser så kör på det spåret. Jag tror inte på freemium som en modell för mediehusen på nätet, det funkar bäst för tjänster, med ni kanske vill testa. Fine. Det viktiga är att göra läxan ordentligt först, välja, och ta sedan konsekvensen av det strategiska vägvalet under en längre period än tre månader. Försöker du skifta spår för ofta eller lira i mittfållan med lite av varje så kommer du alltid att slösa bort energi. Endast den svenska flottan kan ”kraftsamla genom spridning över ytan”. Alla vi andra måste se till att vi lägger rätt resurser där vi tror på bäst möjlighet till framgång.
Jag måste också förtydliga att det här alltså handlar om grundläggande strategi. I allt övrigt, inom den valda vägen, menar jag att vi måste testa hej vilt, experimentera, iterera snabbt, krympa avståndet mellan tanke och handling, ligga närmare trenderna, stuva om i våra organisationer och vår syn på teknik, döda darlings och felsvängar, bli modigare, leta många bäckar små – och så där kan jag fortsätta. Men för att kunna göra det måste du ha en ram. Som ett av våra ordspråk på mindpark: ”outside the box, inside the park”…
Medievärlden fångade ettpar ord från mig på temat här, och där försöker jag också förklara varför det som funkar för den prenumererade papperstidningen inte behöver funka i andra kanaler. Det känns egentligen märkligt att behöva säga att medielandskapet ser helt annorlunda ut nu, och att varje kanal konkurrerar på sina villkor.
Till sist, och utanför huvudfrågan. Anna, jag tror du hann iväg och missade min replik angående Twitter. De har vuxit med 1382 % på ett år, och var i februari sju miljoner användare. Jag vågar påstå att huvuddelen av användarna är minst lika aktiva som du, lika lojala som du, och uttrycker samma betalningsvilja som du. Men det vore idioti att ta betalt ändå. De måste inte, utan har andra, viktigare saker att göra. De är 27 (ja, tjugosju) anställda och har relativt sett väldigt små kostnader för operations. Och, de är redan finansierade för många år framåt. Deras uppgift är att fortsätta utveckla tjänsten för sina användare, att hitta intressanta vägar framåt så att du fortsätter älska dem, och utnyttja det enorma momentum de har just nu. Att i det läget bli ängslig över affärsmodellen vore direkt tjänstefel. Igen: att det finns en betalningsvilja betyder inte att du ska ta betalt. Det betyder i sin renaste form bara att du är värd något för din användare.
Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:
Under en diskussion på en av mina favoritlistor fastande jag plötsligt för en fras. Märkligt nog en fras som jag själv använder flera gånger i veckan, minst. ”Framgångsrik affärsmodell”. Det är enkelt att säga. Men vad menar vi egentligen? Jag kopierar mitt mail direkt och hoppas på lite diskussion här också.
Som ni säkert märkte så fastande jag lite för den frasen. Googlar jag på “framgångsrik affärsmodell” så får jag 191 träffar, vad jag kan se så pekar alla på lika vårdslöst användande av frasen som jag själv brukar göra mig skyldig till.
Begreppet verkar vara relativt nytt. Förr diskuterade man mer i termer om ett företag gick bra eller inte, om man expanderade, om man gjorde vinst. Och med “förr” menar jag då vår moderna, industriella tid. Men tidigare paradigmskiften ledde ju till liknande frågeställningar, fast med andra ord. Då handlade det om samhällsmodeller, försörjning, makro- och mikroekonomi. Alla begrepp verkar vara antingen för stora, eller för små för att vara applicerbara på det vi sannolikt menar när vi pratar om “framgångsrik affäsmodell”.
Så frågan är om vi inte måste försöka hitta en definition som håller och som
kanske till och med går att mäta.
Har Ted Valentin hittat en framgångsrik affärsmodell med sina karttjänster, eller var hans framgång slut när han sålde tidningskungen? Är det en
framgångsrik (affärs)modell att vi har tiotusentals Teds som kan försörja sig på lite MFA-sidor eller som får bröd på bordet av en liten webbshop? Kan man peka på en affärsmodell som möjliggör för ett tusental att försörja sig på att spela nätpoker, och ytterligare ett tusental som bygger affiliatesajter för nätpoker – och säga att den är framgångsrik?
Utgör Craigslist ett exempel på en framgångsrik affärsmodell, trots att Craig Newmark vägrar växla ut den fulla potentialen i sin tjänst – eller hur ska vi mäta en tjänst som i själva verket radikalt har minskat värdet av en hel marknad (sett ur ett totalt mediaföretagsperspektiv, alltså).
Så, fler ord gör inte frågan tydligare. In your mind: vad krävs för att vi ska kunna peka på något och säga “Framgångsrik affärsmodell”?
Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:
Få smartskallar har ett trackrecord som ens kommer i närheten Marc Andressen. När han talar så bör man lyssna, oavsett om man tycker att han har rätt eller fel – för det är alltid värt en tanke till. Jag frestar med 3 minuter och hoppas att du blir sugen och kollar in hela timmen.
Saker han säger (inom loppet av det här korta klippet alltså…):
Hela mediebranschen går genom ett fundamentalt skifte. I synnerhet tidningarna.
Branschen verkar hoppas att allt ska återvända till det normala efter den ekonomiska krisen.
90% intäkter i print och 10% intäkter i nya kanaler gör att vi lägger tid och resurser i samma omfattning. Det gör oss defensiva istället för offensiva.
Investerare och ekonomer har redan satt värdet på print till noll, nada, ingenting. Det kanske borde säga oss något?
Vi bör välja mellan ”cronic pain” och ”acute pain” – alltså ska vi vara ansvarsfulla måste vi bita i kudden och ta smällen. Stoppa pressarna.
Med fyndiga exempel belyser han att det fortfarande finns ett behov av det som är vår kärna (kyla maten, transportera oss, och i vårt fall nyheter), men att vi i ett visst läge måste anpassa oss till ett helt nytt sätt att uppfylla behovet.
(Han är, precis som jag, en pappersläsare också. Men vi kan inte utgå från oss själva när det gäller de här besluten)
Jag har suttit i många samtal på samma tema under de senaste månaderna. Jag säger inte att det är något vi ska göra nu. Men vi måste, i takt med demografin, göra oss redo för att det kan bli ett nödvändigt steg. Vi måste i alla fall sluta ducka för diskussionen.
Det händer stora saker i USA, och jag trodde att de flesta här hemma hade koll på det. Men i ljuset av Thomas Brunegårds bloggpost på SSBD insåg jag att jag måste fråga runt lite. Scary. Många verkar till exempel helt ha missat att tidningar med långa traditioner i print nu stoppar pressarna och helt går över till att leva online. Trots att starka fyrtorn i branschen, som tex Martin Jönsson, skrev om det redan i slutet på förra året.
Illa är också att de som känner till det tolkar det som en passiv åtgärd. Visst finns det besparingar att göra på papper, tryck och distribution, men det är inte det som är det viktigaste. I synnerhet inte för oss som verkar på en lokal marknad. Låt oss testa att vända på perspektivet och se det som en aktiv åtgärd. Om vi inte sitter och väntar på att utvecklingen ska tvinga oss, utan vi istället placerar oss i förarsättet och tar ett radikalt grepp. Vad händer om…
Som vanligt handlar det om annonsintäkter. Jag använder igen Helsingborgs Dagblad som ett exempel. Tidigare har vi kunnat läsa att man plockar in ca 500 300 miljoner om året i reklampengar, huvuddelen från den lokala marknaden. 95% av de pengarna placerar marknaden i den prenumererade morgontidningen. Men vad skulle hända om vi tog bort den möjligheten?
Utan morgontidningen som reklamplats hade säkert en del av pengarna istället hamnat i andra lokala medier. Jag kan tänka mig att både RixFM och TV4 hade jublat. Men vi måste vara otroligt klumpiga för att inte vinna den största delen av kakan till våra egna kanaler. I synnerhet som läsandet av både vår webb och vår gratistidning rimligtvis ytterligare skjuter i höjden utan konkurrens från en prenumererad morgontidning.
Spelar vi våra kort väl tror jag vi kan behålla större delen av de 500 miljonerna. Marknadens behov av att köpa fungerande marknadsföring minskar ju inte för att morgontidningen inte landar på hallmattan längre. Men låt oss ändå måla upp en skräckbild och säga att vi förlorar 25-50% av våra intäkter. Kvar blir alltså 250-375 miljoner – och det borde räcka till väldigt mycket seriös journalistik och bra webb i Nordvästra Skåne.
Nu säger jag inte att vi ska göra det här i morgon. Vi har ett demokratiskt uppdrag som är större än att bara tjäna pengar. Så länge vår demografi innehåller en stor grupp som behöver få oss på papper bör vi fortsätta låta tidningsbuden imponera på oss varje morgon. Men det handlar om en tid av omställning och det handlar om att se på utvecklingen med rätt attityd.
Vi måste inse att vi är vår egen värsta konkurrent i kampen om annonspengarna, och att det är vårt eget fel att intäkterna i ”nya” medier fortfarande är relativt små. Vi måste därmed också inse att vi faktiskt sitter på lösningen för att kunna förändra den här bilden, den dagen vi känner att det är dags. Det är en fråga om tajming och att vara trygg i att avgöra den tidpunkten.
Vår verksamhet handlar inte om analoga pappersmolekyler eller digitala elektroner. Vare sig vi sysslar med det här för att vi vill tjäna pengar eller anser oss ha ett högre uppdrag så har vår kärnverksamhet ingenting med distributionsformen att göra. Svårare än så är det inte, inte ens ur ett affärsperspektiv.
Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:
Jerry Michalski pratar Free på Reboot 10 . Under föredraget gör han kopplingen mellan gratis som affärsmodell och vilken påverkan den har på kultur och samhälle. Hans frågeställning är: “If everything is free, how do we make money?” Detta är en otroligt relevant frågeställning eftersom svaret på hur man tjänar pengar på gratis i förlängningen innebär en stor inverkan på vår samhällsstruktur och sätt att tänka när det kommer till ekonomi, samhälle, organisation och utbildning. Pengar är vare sig man vill eller ej, hörnstenar i samhället. De förändringar i hur pengar tjänas, alltså att på olika sätt ta betalt för kringmarknader istället för själva kärnprodukten, föder helt nya tankesätt om samhälle och kultur som i sin tur föder nya tillvägagångssätt i hur man t ex bedriver utbildning. Gratis går hand i hand med den digitala utvecklingen. Den öppenhet och tillgänglighet som råder på nätet skapar tillsammans med den nya gratismodellen ett samhälle baserat på samverkan och öppenhet.
Jerry Michalski utgår från Chris Andersons sex olika gratismodeller:
Freemium : Innebär att man erbjuder en gratistjänst som för ett pris går att uppgradera till en premiumupplaga med fler funktioner. Advertising: Ett sätt att tjäna pengar på gratis som affärsmodell inom annonsering är att göra en Google, nämligen skapa gratistjänster som tjänar pengar på annonsörerna. Cross subsidies: Innebär att man ger bort sin produkt för att göra reklam, tjäna pengar på och driva trafik till en annan händelse. Ett exempel är bandet som ger bort sin skiva gratis för att locka folk till konserten som de sen möjligtvis tar mer betalt för. Zero marginal cost: Digitala filer kostar inget att reproducera eller lagerhålla vilket ökar vinstmarginalen på nätet. Labour cost: På grund av trenderna och funktionerna som involverar användarmedverkan, kan företag känna mycket på gratis arbetskraft, exempelvis bloggar, kommentarer eller recensioner från olika användare. Gift economy : Ett solidariskt tankesätt som innebär att tjänster skapas, används och byggs ut utan någon som helst tanke på egen vinning, ett exempel är Wikipedia.
Här vill Michalski lägga till två faktorer:
Voluntary donations: Precis vad det låter som. Alla kan välja att skänka pengar till en produkt eller tjänst de gillar. Pay what you want: Betala hur lite eller hur mycket du vill för en produkt eller tjänst.
Alla dessa former existerar redan på ett eller annat sätt i samhället och gratis som affärsmodell är inte bara faktum utan fortsätter att utvecklas. I relation till nätet och web 2.0 påverkar denna nya affärsmodell, som egentligen är en ny samhällsmodell, fler faktorer än ekonomin i en given kultur:
Samhälle: Web 2.0 innebär till stora delar mash-ups mellan olika tjänster och information. Alla de digitala trådar som löper kors och tvärs genom nätet knyter ihop olika kulturer, händelser, information och människor världen över. Vi håller på att väva ihop en världshjärna och med stormsteg dessutom.
Utbildning: Öppenhet och den tillgänglighet på information som internet innebär, öppnar dörrar för flytande läroplaner utan fasta läromedel. Detta föder ett samhälle där det till stor del inte finns några sanningar, utan frågeställningar med svar från flera olika källor. Detta tror jag är det närmaste vi kan komma objektiva sanningar och en förmåga att se händelser från olika synvinklar. Vi håller på att skapa en läroplan som inte utgörs av fasta läromedel utan en lång referenslista med alla möjliga källor.
Innovation: Viljan att tjäna pengar på idéer dödar innovationen. Gratis innebär till stor del att man tjänar pengar på trafik och i sin tur annonsering vilket innebär att du i första ledet måste ha en bra idé som både fungerar konceptuellt och funktionellt.
Företag: Nätet har förvandlat användarna till aktiva producenter. Detta innebär att företag i större del måste föra dialog med sina kunder, tvåvägs kommunikation är normen snarare än undantaget. Det är dessutom lättare att arbeta för sig själv idag. Det är lätta att hitta svar till alla frågor och nätet erbjuder inte bara utbildning inom alla möjliga områden, utan gör det även till stora delar gratis.
Allt det ovanstående och den gratismodell som nätet till stora delar revitaliserat och gett ett digitalt ansikte skapar en värld baserad på öppenhet, transparens och tillit som dessutom inte kostar en spänn, eller är den i själva verket dyrare?
Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:
ANVÄND OSS:
Innehåll på mindpark.se är fritt att återpublicera och modifera under följande licens: Creative Commons Attribution 2.5 Sweden License
I korthet – gör vad du vill med våra texter, bilder och tankar – så länge du ger oss cred och en länk tillbaka hit. Läs mer
Medievärlden har varit en smal facktidning, business-to-business. Den affärsmodellen ser helt annorlunda ut än den för en dagstidning.
