Sen skulle det vara en pandemi så skulle vi vara drabbade redan.

Titta istället på WHO och hur deras ekonomi ser ut, för och efter varje större larm de har startat. Titta på banden mellan WHO och läkemedelsindustrin. Vaddå sitta på flera stolar.

Kommer inte riskera att dö för ett vaccin som inte testats som det borde.

1) Infoansvaret och -rollerna är inte definierade i kedjan som går från t ex departementet till nationell myndighet, till regional myndighet, till sjukvården, till kommuner, till privata och civila rörelser. Om budskapet som kommer “uppifrån” bara passeras vidare hela vägen blir det fyrkantigt och till och med fel.

Ordet “bör” har t ex en juridisk innebörd som innebär olika saker på olika nivåer och myndigheter (enligt regleringsbrevet från regeringen) – och om smittskyddsläkare skriver att “man bör desinficera…” så kan jurister på länsstyrelsen flyga i taket eftersom sådana medicinska order (“bör”) är utanför den juridiska auktoriteten som länsstyrelsen har.

Jag minns t ex en situation då man skulle snabbt nå privata hästägare för att förmedla information om hur man skulle hantera en smittorisk. Det visade sig att ingen myndighet hade någon sådan lista – och ingen kände att privata hästägare var deras angelägenhet.

Att nå stallen var tungt och komplicerat – och när man väl gjorde det ville man sätta upp juridisk fikonspråk från departementet – något som hästtjejer garanterat förbiser aktivt (med ord som “paragraf” i!) – istället för att skriva att “Vill du undvika smittan och ta bra hand om din ponny? Gör i så fall så här och så här. Enligt veterinärer är det det bästa, men om något händer i alla fall, kontakta då oss på…”

2) Informationen ska anpassas till nivån och målgrupperna. Men då uppstår nästa problem: Om informationen i myndighetskedjan kommer “uppifrån” uppfattas det som något som lägre handläggare osv. inte får ändra i.
Vem som får redigera, modifiera och målgruppsanpassa viktig krisinformation är oklart i de flesta organisationer. De som jobbar med info (lägger ut på webben) har oftast inte sakkunskaperna och de som har sakkunskaperna kan inte skriva i klarspråk. Ofta vill stabschefer, ledningsgrupper, chefsjurister och andra kolla hur budskapet blir – och då har de alltid myndighetsglasögonen på sig (= att myndigheten inte överskrider sina befogenheter eller gör något som inte ingår i myndighetsutövningen enligt lagar och regleringsbrevet) istället för att informera aktivt och se att information är färskvara. Snabbheten går ofta förlorad i kvalitetssäkringen och en tanke om att informationen ska vara kollad 100% innan den kan passeras vidare styr.

Lägg därtill att kommuner är självständiga enheter enligt grundlagen och det är få tillfällen då myndigheterna eller politiker på riksnivån kan peta i hur kommunen organiserar sin krishantering eller -information. Jämför med kommuner som sagt att de tillhandahåller vaccin själva till sina medborgare. Inte heller har de olika myndigheterna riktigt klarlagt vilka grupper som ska vaccineras först och perspektiven är ju olika på olika nivåer i samhället. Så den diskussionen pågår just nu för fullt.

Det som saknas helt enkelt är en nationell kriskommunikationsplan som täcker alla nivåer i samhället. Det räcker inte att sätta kommunikatörer i olika organisationer om man glömt definiera rollerna, ansvaret och befogenheterna.

I kriser råder kaos och informationen varken är eller kan kvalitetssäkras varje gång. Det är själva ingrediensen i en kris: att hantera en situation där en del parametrar är helt enkelt okända – samtidigt som man har psykologiskt spelöga för läget och vet att alla vill få information snabbt via de tillgängliga kanalerna. (Då är inte webben alltid den som gäller, om t ex strömmen är borta).

För övrigt finns det Tamiflu än så länge receptfritt på apoteken i Schweiz, så man kan ju ta ett individuellt ansvar också.

Några snabbt tänkta reflektioner (därav de många orden);

Kommunikationsutmaningen är från början exremt svår, eftersom det i grunden handlar om en potentiell “fara” eller “kris”. Du berör själv det faktum att vi människor är utrustade med ett mentalt filter, en avskärmningsmekanism, som sorterar bort det mesta av världens alla otrevligheter, tragedier och katastrofer. Men det filtret, alltså inställningen “det händer inte mig”, är faktiskt viktig för oss, för att vi inte varje dag och varje timme och varje minut skall oroa ihjäl oss för allt som kan hända oss själva och de som står oss närmast. Risken (nackdelen) med den här mekanismen är så klart att vi inte bryr oss om verkliga faror, och att vi därmed inte tar vårt personliga ansvar – om det krävs av oss i preventivt syfte.

Därför tror jag att vi, för att få människor att ta ett hot eller en fara på allvar – alltså för att få dem att agera – antingen måste a) på något sätt få alla individer att faktiskt inse att “just det här kan visst drabba mig” (jämför t.ex. hotet global uppvärmning), eller b) få individerna att sympatisera med “alla de andra” som drabbas (eller kan komma att drabbas).

Det finns säkert fler angreppssätt (t.ex. lagstiftning/tvång). Men om jag tillåts generalisera tror jag att lösningen på a) är tid, uthållighet och förmågan att göra risken trovärdigt sannolik (jämför sluta-röka, AIDS, don't drink and drive, etc.). Taktiken är alltså extremt svår att tillämpa på risker och hot som förväntas inträffa inom en snar framtid. Lösningen på b) är natuligtvis att spela på människors vilja att göra en god gärning. (Något som iofs verkar vara enklare *efter* en kris eller katastrof än före.) En taktik som alltså skulle kunna lämpa sig för “vaccinera dig mot svininfluensan”.

Jag tror alltså att du är på helt rätt spår när du efterlyser mindre “kris” och mer “balans”. Men jag tror tyvärr inte att myndigheterna genom att *enbart* lugnt och sansat berätta vad det faktiskt handlar om skulle få 90% att vaccinera sig. På något sätt måste människors sympati (för den potentiella samhällsrisken) väckas, vilket kräver retorik och kommunikation i ordens rätta bemärkelse. Varför t.ex. inte använda humor? Det är trots allt ingen slump att “Haha!” och “Aha!” är så lika varandra.

Men det du fick mig att fundera mest över är hur allvarligt myndigheterna (och regeringen) egentligen ser på risken? Jag menar: Om sannolikheten för att hälften av Sveriges arbetsföra befolkning kommer att ligga däckad i en vecka verkligen är betydande, borde inte myndigheterna och regeringen i så fall ha tagit över kommuniktionsinitiativet från medierna?

Vilket fick den konspiratoriska djävulen i mig att viska: Att svininfluensan, precis som fågelinfluensan, är ett pr-arbete signerat Roche. Det gick fel med fåglarna, eftersom skrämseln blev för stark på individplanet (avskärmningmekanism). Nu testas “fara för samhället”… ;-)

I övrigt håller jag med dig, tror jag. Det är ett problem att allt mer som borde hanteras normalt i stället hanteras som kriser, av särskilda krismyndigheter och krisexperter. Varken krismyndigheter eller krisexperter kan något om de för den aktuella situationen relevanta sakfrågorna. I stället tar “krisexpertisens” krishantering tid och resurser från de som kan sakfrågorna.

Mindpark verkar ha mycket att säga.. åtminstone mig. :)