Gawker.com gör ett – delvis – redaktionellt urval av kommentarerna, och gömmer övriga (som går att se om man vill, tryck på ”hidden threads” längst ner). Kolla vilket flyt och driv det blir i kommentarsfältet:
http://gawker.com/5345210/#

Sen reportern som följer texten i mål – och väntar in publikens reaktioner. I Sverige finns få som tar läsarkontakt på sånt allvar som Erik Niva och Simon Bank på deras gemensamma blogg. Kommentarerna får sin kommentar, och nivån lyfter. Här en vanlig torsdag, då Niva svarar på alla 50 kommentarer:
http://snurl.com/bankoniva
Men detta är deras blogg, det är sällan deras vanliga texter på nätet går att kommentera.

Som jag sa till mina författare idag: ”På nätet måste man vara en god vän”

Det är något jag verkligen saknar i svenska dagstidningar, även om jag ser problemet med det. Journalister går vidare när de publicerat, till nästa story. Men de behövs i samtalet för att lyfta det till en högre nivå. Var finns de journalister som gör det redan nu? Till nyhetsartiklar.

Det kanske är en idé att jämföra med de nordiska grannarna istället. Danmarks press låste tidigt artiklar på nätet – t ex hittar inte nyhetssöktjänster såsom Meltwater material från Danmark utan att betala eller ta till pappersversionen (klippa och klistra…nej, klippa och skanna heter det…) Därutöver krävde ju deras journalistförbund tidigt att alla som bloggar under tidningarnas bloggforum betraktas som tidningens ansvar.

Och tidningsläsande måste ju relateras även till andra värden än bara affärsmodeller, t ex är ju Finland ett land där man traditionellt läst tidningar och kanske inte ger upp sin pappersbilaga lika lätt eftersom det är en del av tradition och kultur. Medieguru Samir Husnia intervjuades i helgen i Helsingin Sanomat just om samma fråga och hans analys går stick i stäv med de svenska. Han säger att vi vill hålla i papperstidningen vi som alltid har gjort det. Att vi vill äga vår tidning, inte bara titta på den på skärmen.

Men personligen undrar jag över den här diskussionen. Varför ska webbtidningar få betalt av läsare när de själva egentligen hämtar in allt mer av innehållsmaterialet gratis? Även de kvalificerade sajter – det gäller ju såväl Newsmill, Second-Opinion, (Mindpark här antar jag också), Politikerbloggen, Makthavarbloggen, osv. lägger ut gratisproducerat material av landets vassaste hjärnor och snabbaste tangentbord. Landets mest namnkunniga tyckare och vetare spottar ur sig artikel efter artikel gratis – och dessa lyfts ju sedan på de traditionella mediernas webbsidor (och även på tv).

Det kanske handlar om utbud och efterfrågan – när utbudet av journalistik översvämmar från alla håll så är det väl onödigt för någon att betala för det. Därmed är vi i ruta ett: vad är det som inte “alla” kan producera och som vi behöver betala för?

Jag tror att svaret är: filtrering, kvalitetssäkring och vetenskaplighet. Det är inget man snickrar ihop i hemmabloggen själv. En redaktion som gör ett urval åt mig i twitterhelvetet, journalister som är kunniga i källkritik och går inte på första bästa blogghets som “nyhet” utan kollar källor, ställer frågan “vem är avsändaren egentligen” och “varför skrivs om detta just NU?” samt vetenskapare som faktiskt testar sina teser enligt rationalitetens regler och kan leverera något mer övergripande och allmängiltigt om vår samtid än bara “jag känner att… ” Med andra ord klassisk välgjord vetenskapsjournalistik.

Men tyvärr tror jag att journalistiken har solkat sitt eget varumärke och det tar lång tid att bygga upp det. Vi kommer nog att få leva i den här oändliga kolumnvärlden framöver både när vi öppnar papperstidningen eller läser bloggar.

Story telling time.