Jag hade verkligen ingen aning vad bokens titel “The Long Tail” betydde när jag började läsa. För mig var betydelsen lika kryptisk som intetsägande och herr Jardenberg skulle lika gärna kunna ha gett mig en bok som hette “Si tacuisses, philosophus manisses”. Jag kan inte latin heller men tydligen betyder det om du hade tigit hade du fortfarande varit filosof. Boken kändes som ett parti Trivial Pursuit där jag är den okunnigaste runt bordet. Så här i efterhand och i bloggandets stund kan jag inte ha haft mer fel, och gnäller jag på detta sättet igen så dra mig i svansen.

Vad är då The Long Tail? För ett par månader sedan satt jag och en av mina närmaste vänner och pratade om gamla tv-serier. Jag hade en stor utläggning om hur jag hade sett en serie när jag var liten som handlade om en man i skimrade blå kläder med en bil som dök upp ur tomma intet. Kompisen nickar igenkännande och säger – Automan. Automan! skriker jag i förtjusning, så hette den! Vi kollade upp den på nätet och till vår förvåning gick den fortfarande att få tag på, i väldigt begränsad upplaga men det gick. Vi hämtade hem det första avsnittet och för varje minut upplevde jag hur min barndomshjälte förvandlades till en seg, tråkig och talanglös skådespelare som mest såg ut som en blå isglass. Men om inte annat fick Automan mig att kunna relatera till Chris Anderson och hans Long Tail.

Begrepet står för hur t ex de skivor, filmer eller böcker som inte sjungs av Beyonce, spelas av Johnny Depp eller skrivs av Dan Brown faktiskt utgör en väldigt stark marknad. The Long Tail beskriver hur varje flopp, låt, Tv-serie eller film har en publik. Det finns fler floppar än hittar i världen. Var för sig säljer de inte mycket, men lägg ihop alla Automans som finns och du står plötsligt inför en gigantiskt stor efterfrågan på en marknad som tack vare Internet och den teknologiska revolutionen varken har ditrubutions eller lagerhållningskostnader. För att hålla oss till Tv-seriernas värld ligger CSI, Prisonbreak, Lost, Desperate Housewives och Heroes längst till vänster på svansen och Automan väldigt (väldigt) långt till höger. Det intressanta är att svansen aldrig slutar att växa eftersom det mest obskyra, udda och okända fortfarande har sin publik, till och med min egna blå isglass.

About Daniel Nüüd

Daniel är projektledare och bloggar framför allt om sociala medier och webb 2.0

• More Posts (173)

blogg film internet Long Tail publik