mindpark100

100 texter på 100 dagar. Om händelser som förändrade mediesverige under 00-talet

Mindpark100 – epilog

16 Jan, 2010 in Aktuellt, Mindpark, mindpark100 by Joakim Jardenberg | Comments

Planen var att avsluta förra året, och inleda 2010, med ett fantastiskt projekt. Det visade sig vara lite för fantastiskt… Mindpark100 gick inte i mål. Jag ska återkomma mer till arbetsmetodiken, problemen, lärdomarna och nästa steg framöver. Jag skrev till vännerna i bloggteamet efter nyår, och sedan dess har vi haft en hel del bra diskussioner. Snart tar vi nästa steg med Mindpark. Här är brevet, till transparensens och diskussionens fromma:

Kära vänner, bloggare, kamrater!

Jag vill börja med att tacka för 2009. Ni var guld och en del av det vi åstadkom gjorde nog allt lite skillnad.

Och en hel del sprack. Värst är väl att jag inte alls fick oss i mål med de 100 posterna om 00-talet. Det svider, för det var en grym ide. Mest beror det såklart på klent redaktörskap från min sida, men jag hade inte räknat med att det skulle bli så tungt. Inte alls faktiskt, skrivglädjen brukar vara stor. Men vi överväldigades kanske alla av intensiteten på andra håll under nov/dec. Jag vet iaf att för min del saknar det motstycke i fråga om arbetsbelastning.

Jag hade in i det sista en målsättning att vi skulle klara de 100, men under långa promenader på Manhattan under årets sista dagar hämtade jag andan, äntligen, och insåg att det inte skulle funka. De små framstötar jag gjorde ledde ingenvart, och jag klandrar ingen. Vi var alla trötta. Mindpark100 är avblåst.

Jag planerar nu ett antal bloggposter på mindpark, och en av dem ska handla om mindpark100, bloggteamet och det vackra – men svåra – med kollaborativt arbete. En del intressanta parter kommer sannolikt att bli involverade under hösten i ett större projekt runt den sista frågan, jag tror det kan bli spännande. Återkommer med mer info. Men jag tar gärna emot input och tankar redan nu, annars ses vi i kommentarsfältet ;)

En annan post kommer att handla om vad som varit Mindpark under 2009. Vill du ha med ett quote där vore det kul med en mening eller två under de närmsta dagarna. Det kanske också kan bli lite uppföljningar från er, när ni ser var jag landar.

Den posten kommer förmodligen också börja resonera runt vad bloggteamet och mindpark ska ägna sig åt under 2010 och hur vi ska organisera oss. Det måste iaf skruvas på, det är helt klart. Vi måste både hitta en bättre organisation och vår inriktning, så att inte vi, SSBD, nya medievarlden.se och andra mediebloggar och kollektiv sitter och gör samma sak. Synpunkter uppskattas VERKLIGEN!

Så långt de inledande funderingarna. Det kommer med på det temat. Men först en summering av alla de inlägg som faktiskt blev skrivna. Det är en fantastisk samling texter. Här är hela listan. Enjoy!

43 inlägg. Inser att vi skulle satsat på det magiska med det talet, istället för att sikta på 100 ;) Haha, och nu ser jag att en del inlägg var feltaggade och saknades i min första sammanräkning. Nästan 50 kanontexter blev det. Anyway. Nu lägger jag mindpark100 bakom mig och siktar framåt. Vad ser du, där i horisonten. Tyck till!

Missa inte att du kan lyssna på alla posterna, Malin och David berättar vidare på listentoblogs. Det finns mer metainformation i ett par sammanfattningar: Första, andra, tredje, fjärde veckan med Mindpark100. Dessutom, tillfälligt avbrott och #mpjf.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (27%) (45%) (18%) (9%)
11 röster

Mindpark #069: Första steget från dagstidningar till nyhetsmagasin

30 Nov, 2009 in mindpark100 by Svenåke Boström | Comments

Äntligen!
Det säger läsarna när de får veta att de nu kan teckna ett helgabonnemang på tidningen. Det här är ett önskemål som funnits länge men som tidningsföretagen valt att ignorera, av rädsla för att tappa helårsabonnenter.
Nu erbjuder fem av landets morgontidningar helgabonnemang och ökar därmed sina upplagor, eller åtminstone minskar det pågående tappet.

Utvecklingen är självklar om vi vill vara en bransch som lyssnar på kunderna.
Fortsättningen är kanske inte lika självklar för alla inblandade, men den kommer att vara lika oundviklig.
Det här blir nämligen första steget från daglig tidning till nyhetsmagasin.
Det kan ta 10-15 år, men troligen går det mycket snabbare.  Scenariot blir följande:

  • I takt med tappade upplagor tvingas fler och fler tidningar att gå ned i periodicitet.
  • Utgivningen av papperstidningen koncentreras till helgen.
  • För att tillgodose kundernas behov av nyheter under veckodagarna utvecklas tidningarnas digitala tjänster via webb, mobil och andra bärbara enheter. Fullständig nyhetsservice och plustjänster kopplas till abonnemangen för papperstidningen.
  • Papperstidningen, som nu utkommer en till tre gånger under veckoslutet, trycks i magasinsformat på glättat papper. Ett lokalt nyhetsmagasin med andra ord.
  • Vissa mediehus kompletterar med en gratisutdelad eftermiddagstidning i behändigt A4-format med serviceläsning och senaste lokala nyheterna. Nyheter i kortform, dagens evenemang, tävlingar och ”löpsedelsnyheter” som puffar för webben och helgmagasinet.

De tidningar som nu erbjuder helgabonnemang (fredag, lördag och söndag), är Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och Sundsvalls Tidning.
Men variationerna är lika många som tidningarna.
Göteborgs-Posten erbjuder helgabonnemang endast till personer som bor utanför Göteborg. Här är rädslan att locka heltidsabonnenter till helgabonnemangen störst bland de fyra tidningarna. Priset för ett helgabonnemang är 1.195 kr för ett helår. Det är 53 procent av ordinarie pris, men då får man GP endast lördag, söndag, när de fyra övriga tidningarnas helgabonnemang omfattar fredag, lördag och söndag.
Dagens Nyheters prenumerationspris varierar beroende på var man bor i landet. Så gör också priset för DN veckoslut. I Stockholm får man betala 70 procent av priset för ett vanligt abonnemang, medan den som bor i Sundsvall får betala 56 procent av priset.
Svenska Dagbladet har också differentierade priser beroende om man bor i Stockholm eller landsorten. Och priserna ligger ganska nära DN:s priser. För helgabonnemanget tar Svenskan 54 procent av ordinarie pris i Sundsvall och 73 procent i Stockholm.
Sydsvenskan tar 68 procent av ordinarie pris för sitt helgabonnemang.
Sundsvalls Tidning har lagt sig på 63 procent av ordinarie pris.
Svenska Dagbladet och Sundsvalls Tidning erbjuder även sina helgläsare tillgång till e-tidningen. En bläddringsbar pdf-tidning som innehåller alla sidor exakt som de ser ut i papperstidningen. Det fiffiga med detta är att Tidningsstatistik räknar abonnemanget som ett ordinarie abonnemang, sju dagar i veckan.

Så vitt jag sett är DN den enda tidning som öppet redovisat hur det gått med helgabonnemangen. Under 2009 har man fått 25.000 nya abonnenter som valt just detta alternativ. 10.000 av dessa kommer från Stockholmsområdet.

Jag är övertygad att när detta sprider sig så kommer upplagorna totalt sett att öka under några år. Här kan tidningarna få tillbaka en del av de abonnenter som hoppat av de senaste åren.
På sikt däremot kommer vardagsupplagorna att minska. Snart kommer man då till brytpunkten när det inte längre lönar sig att trycka papperstidningen. Då får vi istället vår lokaltidning som ett nyhetsmagasin till helgen. Eller möjligen 2-3, lördag – söndag, eller fredag till söndag.

Samtidigt som detta sker förändras även format och design.
Dagens unga läsare efterfrågar tuffare och mer fängslande design. Mer mot magasinsdesign.
När vi på Sundsvalls Tidning 2002 gjorde två experimenttidningar med studenter på högskolan och medieprogrammet på gymnasiet var det tre saker båda grupperna var överens om:
1.    Mer mot magasinsdesign.
2.    Mindre format, skuren tabloid eller mindre.
3.    Mer konsumentjournalistik.

Magasinsdesign och mindre format.

Magasinsdesign och mindre format.

Mycket visuell design tilltalar de unga.

Mycket visuell design tilltalar de unga.

Jag är inte ensam om att hävda att de mindre formaten, halv berliner, halv tabloid eller A4, är framtidens tidningsformat. Framförallt för tidningar som i stor utsträckning läses på väg till eller från jobbet.
På kontinenten finns ett antal framgångsrika tidningar i något av dessa format. I Sverige har det varit svårare att få läsare och annonsörer att nappa på ett mindre format. Det första allvarliga försöket, Aftonbladets gratistidning punkt.se överlevde ett och ett halvt år innan den, tyngd av förluster, fick läggas ner. Den 19 maj 2008 publicerades sista numret.

Dagens Nyheter gjorde nästa försök med ett litet format, men då som bilaga. Inte heller det kröntes med framgång. Det var På stan som från den 4 april 2008 utkom i ett format som till och med var mindre än A4, nämligen 185 x 260 mm.
Fredag den 30 oktober lämnade DN det lilla formatet för På stan-bilagan och innehållet fördes samman med kulturen i nya Kultur – På stan, i tabloidformat, som hela tidningen i övrigt.
”Det finns tre huvudanledningar: vi ville komma ut på fredagar, det lilla formatet kostade för mycket och vi ville smälta samman På stan- och nöjesredaktionerna till en”, berättar På stan-chefen Axel Björklund.
”Det blev för dyrt att trycka denna del i ett udda format. Dessutom var formatet inte populärt, varken bland läsare eller annonsörer. Jag fick många samtal som klagade på formatet, dessutom hade vi svårt att hålla ett bra tryck i bilagan. Även buden klagade. Det gick så långt som till protestlistor. Anledningen var att den lilla bilagan gjorde att buntarna blev bulliga och svårhanterliga”.
En vecka efter återgången till tabloid hade Axel Björklund endast fått tre klagomål per telefon.

DN övergav det lilla formatet för PåStan-bilagan och integrerade den i Kulturdelen.

DN övergav det lilla formatet för PåStan-bilagan och integrerade den i Kulturdelen.

Tidningen Folket i Eskilstuna är den enda svenska dagstidning som har ett mindre format än tabloid, nämligen halvberliner. Nya Folket lanserades den 2 januari 2007. Då låg upplagan på runt 7.000 exemplar. Enligt TS senaste redovisning är upplagan nu 5.300 exemplar. Så inte heller här kunde formatförändringen påverka den negativa upplageutvecklingen.

Så varför skulle det mindre formatet bli framgångsrikt när inget av försöken hittills blivit det?
Jo, därför att de förändrade medievanorna kommer att slå igenom mer och mer de närmaste åren.
Den viktigaste förändringen och den faktor som mest påverkat upplagorna negativt är det som redovisats ovan, att fler och fler väljer bort tidningen för att man inte har tid att läsa den.
Det är en trend som stärkts de senaste åren.
Därför blir helgabonnemangen första steget mot dagstidningen som nyhetsmagasin.

Bland de framgångsrika tidningarna på kontinenten i mindre format, eller med magasinsdesign kan nämnas:
Le Matin i Schweiz, Kronen Zeitung i Österrike, 20 minuter, som finns i Spanien, Schweiz, Tyskland och Frankrike, den brittiska Express & Echo, samt de franska tidningarna för unga: l’actu, Mon Quotidien och le Petit Quotidien utgivna av PlayBac Press.

Kanske ser våra helgtidningar om några år ut som det framgångsrika magasinet Filter.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(30%) (0%) (30%) (20%) (20%)
10 röster

Mindpark #059 Azeroth upptäcker jorden

23 Nov, 2009 in Aktuellt, mindpark100 by Gorthaq | Comments

BuraisuRogue

Det har gått fem långa år sedan vi först hittade hit. Fem långa år, ut ur intigheten in i det reella. I dag representerar vi en ekonomi på 747 miljoner av era amerikanska dollar. Vi har värvat mer än 11,5 miljoner av era egna medborgare och vi växer hela tiden. I skuggorna av Understaden växer också drottning Sylvanas kraft. Långsamt, långsamt slipar vi bort den tunna fernissa av realitet som en gång var ert privilegium.

Lady_Sylvanas_Windrunner_by_Kjasi

Det är märkligt att ni inte anat något. Det finns trots allt de bland er som sett att det skulle vara möjligt. Bland er världs myter håller jag särskilt den om Tlön och Ukbar högt. Skrivna av den blinde argentinaren är de mer skarpsynta än all er forskning, all er sociologiska analys. Mellan det reella och det virtuella finns det potentiella, och det är det som vi alla drar kraft från. Det vi alla lever för.

jlb_seated

För tänk efter: tror någon av er att det kommer att sluta här? Nöjde ni er med Pong? Var Doom slutet på era önskningar? Kastade ni datorerna och grafikkorten efter Far Cry? Viljan till makt över det vi kallar verklighet är det som kännetecknar er. Ni kommer att fortsätta att offra ansträngningar och tid tills dess att ni raderat ut den sista lilla skillnaden mellan det reella och vår värld.Först då kan ni vila i förvissningen om att ni blivit lika er skapare, eller hur?

Men jag förliks med att det inte är i leksakernas och fantasigenrens former som ni till sist kommer att lyckas. Nej, vi är bara budbärare för dem som kommer efter oss. Vi må se ut som varelser ur sagorna, men det ni måste förstå för att förstå var vi kommer att resa tillsammans är vad som ligger under sagorna, vad som legat begravt nere, långt nere, i det undermedvetnas katakomber.

En annan av era skalder har redan varit där, men han hade inte verktygen för att sudda ut gränserna mellan det verkliga och oss. Han kunde endast försöka fånga det han såg, sina febriga visioner med sin penna och sitt språk. Inte illa, alls. En god början, men också bara en början. För samtidigt som ni lyckas fullkomna er själva i er guds avbild, samtidigt som ni lyckats utplåna skillnaderna mellan det föreställda och det verkliga, kommer ni också att skapat er egen undergång.

Lasciate ogni speranza, voi ch’entrate.

Det sista spelet. Inferno. Massive Multiplayer Online Hell. MMOH.

461x386px-DanteSatanGustave_Dore_Inferno34

Där levlandet plötsligt kommer att få en annan, mer trängande innebörd. Och valet – nedåt eller uppåt – ha viss betydelse.

Men fram till dess kommer förstås vår värld, precis som Tlön, att infiltrera det verkliga. Om tusentals år när historikerna skriver vår historia, vår gemensamma historia, tror ni inte då att de kommer att leta efter Azeroth på samma vis som dagens romantiker söker Atlantis? Vad är egentligen verkligt? Med tiden utplånas de sista trösklarna, alltmer artificiella.

Och med oss ändras också historieberättandet. Visste ni att efterfrågan på nyheter från våra riken i vissa åldersgrupper är större än efterfrågan på det ni kallar nyheter ? Utan hjältar, utan gott eller ont kan era torftiga berättelser inte möta sig mot våra myter och episka svep. Vi lever i en tid då den som vill berätta en historia måste vara intressant för att tränga igenom. Ni förmår inte längre producera mening.

Fem år, fem långa och samtidigt korta år. Vi ser framtiden an med tillförsikt. Hur ser det ut om femtio år, tror ni? Låt oss talas vid igen då. Om inte vi loggat ut ur er värld vid det laget.

For the Horde.

Gorthaq, Defias Brotherhood.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(6%) (6%) (19%) (6%) (63%)
16 röster

Mindpark #058: Reklam och PR i kommunikativ frontalkrock

19 Nov, 2009 in mindpark100 by Kristofer Björkman | Comments

Ikväll tävlar en omkullkastad PR-bransch – präglad av lika delar förvirring och förändring – om vem som ska är bäst på sk marknads-PR. Det är den sjätte upplagan av Spinn – PR-branschens svar på reklambranschens Guldägg. Spinn är tävlingen i effektiv svensk marknads-PR. Och “Guldägget” Sveriges äldsta och mest erkända reklamtävling med syfte att lyfta fram Sveriges mest kreativa kommunikationslösningar. Spinn arrangeras av PRECIS, PR-byråernas branschförening. Och Guldägget av Reklamförbundet – reklambyråernas branschorganisation. Inte sant?

Nej, fan… Reklamförbundet har ju bytt namn till Sveriges Kommunikationsbyråer (fortfarande med adressen www.reklam.se). Och är ju inte bara en organisation för reklambyråer, utan en för konsulter inom åtta olika discipliner av marknadskommunikation: action marketing, design, direktreklam, event, interactive, media, pr och… ja, just det…reklam. Och beträffande Guldägget så belönas ju även PR-kampanjer i den tävlingen. År 2007 fick ju PR plats i denna sk “reklamtävling”, och då som en del i kategorin med det ytterst tveksamma namnet “Alternativ Media”. Men året därpå fick PR i alla fall en helt egen kategori i tävlingen. Och bara för att spä på nydaningen så kunde vi nyss konstatera att Matias Palm-Jensen blir huvudjuryordförande i just Guldägget. Matias som man knappast kan kalla för “reklamare” trots allt. Åtminstone inte längre. Vilket i allra högsta grad också var ett strategiskt beslut av bl a Elisabeth Ström, styrelseordförande i Sveriges Kommunikationsbyråer:

- Vi har i flera års tid arbetat aktivt med att spegla kommunikationsbranschens utveckling, vårt namnbyte är det senaste uttrycket av det arbetet. Marknads- och informationschefer lägger allt mindre fokus på traditionell reklam och med Matias får vi för första gången en ordförande som inte är en traditionell reklamare.

Matias som startade den numer internationellt berömda byrån Farfar beskriver även sin verksamhet på ett för reklam tämligen okoventionellt sett:

“Farfar is not an interactive advertising agency. In fact, we are a bunch of bandits. We steal people’s time. Time is possibly the most precious commodity of the western world. More and more claim to have less and less of it. So in our own fast-forwarding age we devised a rather clever business concept: We provide the audience with entertainment in exchange for their sacrifice of time in the relevant presence of a brand. Mind you, it’s not “branding”, it’s “liking”.”

Huruvida Farfar är en reklam-, pr-, kommunikationsbyrå eller “a bunch of bandits” låter jag vara osagt, kanske är det samma sak. Eller inte. Men medlemmar i Sveriges Kommunikationsbyårer är byrån i alla fall. Liksom en hel del PR-byråer, hör och häpna, däribland Prime PR, som surnade till på Precis, av skäl som inte är alltför avlägsna till vad jag här pratar om.

Spinn då? Har de någon kategori för reklam? Nej, inte ännu. Eller? Jo för tusan. I en av de sex tävlingskategorierna – Årets integrerade kampanj – har det i alla fall smugit sig in lite köpt media. Den integrerade kategorin belönar nämligen den byrå/det företag som effektivt har använt en kombination av just egna, köpta, och icke-köpta kanaler. För det är väl bl a det som skiljer PR från reklam; kommunikation i köpta eller icke köpta medier? I Wikipedia beskrivs skillnaden ju så här: “…medan reklamen använder sig av köpt annonsutrymme kommunicerar PR-utövaren på redaktionellt utrymme – ofta via en oberoende tredje part (journalist, nyhetsredaktör, bloggare)”. Alltså samma definition som Peter Karaszi använda i sin numer hopplöst omoderna “Stora PR-boken” som för övrigt gavs ut av just Prime PR, som förövrigt är beskriver sitt företag i just Wikipedia, som PR. Eller?

Faktum är att PR enligt Wikipedia även nämns som en disciplin inom Reklam och beskrivs: “PR innebär, kortfattat, att man försöker skapa och vårda relationer mellan företag och kunder eller andra nyckelpersoner, både kort- och långsiktigt.” Men beskrivs där även som: “främjande åtgärder som syftar till att skapa gott rennomé (goodwill) för en person eller en organisation“. En definition som är snubblande lik den klassiska av James E Grunig och Todd Hunt: “the management of communication between an organization and it’s publics”.

Reklam i sin tur är enligt Wikipeida: “…skapande och spridande av information som har till syfte att lysa upp och skapa uppmärksamhet runt idéer, varor och tjänster, samt påverka och ändra människors åsikter, värderingar eller handlingar, i första hand konsumtionsbeteende.”

Och i egenskap av jurymedlem i Spinn, så kan jag utan att överdriva säga att vart och vartannat bidrag innehåller reklam, oavsett tävlingskategori. Eller hur mycket tror ni Viking Line betalade Kanal5 för att sända sin serie Färjan, som ju också nominerats som en av Sveriges bästa PR-kampanjer i Sverige?

Enligt reklamforskaren Marie Grusell är de nya kommersiella yrkessåporna ett nytt exempel på hur man bäddar in reklamen. Eller som Viking Lines marknadschef, Per Jute, sa till DN:

- Man måste söka nya vägar, precis som internet blivit en del i vår marknadsföring. Det är inte bara exponering, du får med så mycket mer…

Ungefär så som Volkswagen och reklambyrån DDB resonerade när de skapade “Rolighetsteorin”, en kampanj för att få VW att framstå som ett gott (och lite roligare) företag som förändrar världen till det bättre. Med idén “att något så enkelt som glädje är det absolut lättaste sättet att få människor att ändra på sig.” Idag har klippen av filmerna “Pianotrappan” mfl visats 10-tals miljoner gånger på Youtube inom loppet av ett par månader. Jag redogjorde för succén i ett inlägg på min blogg med rubriceringen “Skitbra PR från VW och DDB“. Och som ett brev på posten, dröjde det inte länge förrän representanter från PR- respektive reklambyråer kommenterade inlägget. Först ut i en debatt om ca 40 kommentarer var Jerry Silfver på den ansedda PR-byrån Spingtime i Stockholm:

- Du blandar ihop PR med Reklam, Kristofer.

Ett par veckor senare sitter Jerrys kollega, Johan Hedberg, och hyllar rolighetsteorin som “PR-kubben bakom internetsuccén” i Aftonbladet TV.

- …man har lyckats spela på folks glädje…” säger han till Aftonbladets reporter, Kristoffer Hindhammar. Och tillägger:

- Det finns många självklara saker du måste göra, du måste exempelvis lägga upp dig någonstans som underlättar spridning.

Något som mer eller mindre varje byrå oavsett prefix lyckats lista ut. I princip alla 138 bidrag till Spinn innehöll någon satsning i sk sociala medier och/eller nätverk, inte sällan uppladdade filmklipp på just Youtube. Och så mycket kan jag lova att nästa års tävling av Guldägget kommer inte utgöra något undantag.

- Sociala medier är numera en självklar del av bidragen i pr-tävlingen Spinn, skriver Kristin Djerf, även hon medlem av Spinn-juryn, på Dagens Media. Men kan inte låta bli att tillägga:

- Men till vilken nytta?

Låt uppdragsgivaren avgöra det, Kristin. PR eller Reklam? Jag skiter i det. Företagen – byråernas kunder – skiter också i det. Slutkonsumenterna likaså. Men inte branschens övriga intressenter – verkar det som?
Stefan Engeseth släppte nyss sin bok “The Fall of PR and the Rise of Advertising” som tar sitt avstamp i Al Ries bästsäljare “The Fall of Advertising and the Rise of PR”. Sistnämnda bok dödförklarade  reklamindustrin som den då såg ut. Stefan kontrar med att dödförklara PR-branschen som de traditionellt har och i viss mån fortfarande ser ut.

Under en paneldebatt om Stefans bok kontrade Peppe Engeberg de båda författarna och dess utgåvor något i stil med med “The Rise of the Customer and the Fall of All of US”, och uppmanade oss alla att lägga titlarna på bordet, om jag inte minns fel.

Bra, Peppe, vi ses på Spinn ikväll.

Kristofer Björkman är upphovsman och grundare till Newsdesk. Han har jobbat med journalistik och nya medier i 20 år, och har varit med att starta upp företag som spray.se, mrjet.com, sf-anytime.com och TV4 WebbTV. Bloggar flitigt på PR 2.0.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(14%) (43%) (0%) (0%) (43%)
7 röster

Mindpark #053: SEO-tankar kring fulmetoder och Tidningsstatistik

18 Nov, 2009 in mindpark100 by Judith Wolst | Comments

Jag vet inte riktigt vad jag har gett mig in på när jag i denna bloggpost försöker att tillföra en historisk SEO-vinkel (Search Engine Optimization). För här talar vi inte om EN händelse, ETT utvecklingsspår eller ens om en tydlig definition av EN bransch som helhet. Snarare om en samling metoder som de senaste tio åren varit både omdebatterade och ifrågasatta – baserade på det faktum att branchen delvis (på vissa håll) agerat/agerar i grå-zooniga landskap.

Här kommer i alla fall ett försök till att förenkla och förklara vad som har hänt inom området sökoptimering / sökmotoroptimering.

Big jungle crocodile.

Varför så viktigt?

Det har länge varit svårt för företag att blunda för det faktum att Google och övriga sökmotorers SERP:ar (search enginge reuslt page) påverkar våra vägval och köpbeteenden.

Varför så svårt att förstå?

SEO är på sitt vis ett tekniktungt område som hamnat på marknadsförarens och kommunikatörens bord – en förklaring till varför området klassats som “omöjligt att förstå sig på”? Förmodligen ligger delar av förklaringen här.

Varför historiskt dålig klang?

En kund som generellt inte förstår sig på vad han/hon köper öppnar dörrarna för “fulmetoden” – då granskning från kundens sida inte blir särskilt omfattande. & om vi ska blicka ut över 2000-talets SEO-händelser kan vi nog enas bakom det faktum att sökoptimeringsbranschen varit en bransch förknippad med just fula metoder och överprissättningar. I alla fall är det dessa aspekter som fått utrymme i media.

Framför allt är det vad man kallar ”offpage-metoderna” (tips och trix som genererar “google-poäng” och som sker utanför den egna webbplatsen) som har skapat rubriker och debatt. “Länkfarmar” och andra mindre naturliga fenomen har använts för att manipulera sökmotorernas strävan att finna relevans.

Vi har läst flera historier av det här slaget (ur Internetworld april 2007):

“(…) När Malin sedan själv började lära sig om sökoptimering insåg hon att hennes sajt var undermåligt optimerad. Aktör x hade knappt gjort några ändringar på sajten, inlänkarna var ytterst få och kom ofta från sajter hon inte ville bli associerad med. Andra kom från sitemaps på andra sajter, det vill säga sidor med länkar som endast finns för länkarnas skull, vilket är en omdiskuterad metod.”

Under 2000-talet har vi kunnat följa varumärken som kraftigt dykt i sökresultatet då man av SEO-bolag köpt tveksamma ”länk-paket”, använt dold text, spam osv (exempelvis BMW Tyskland).

När missnöje uppstår skapas behov av granskning

Den här typen av konsekvenser skapade i början av 2000-talet  krav på förändrade spelregler och objektiv granskning av SEO-aktörer. 2004 började TS – Tidningsstatistik – att ge sig in i matchen att granska SEO-branschen. TS hade tidigare pysslat med revision av mediebranshen men började nu ge så kallade “TS-märkningar” till de SEO-aktörer de ansåg handlade etiskt.

Flera företag har hamnat under TS-luppen, vilket ofta har inneburit förändring i arbetssätt hos kritiserad aktör. Dock har man på flera håll själva fått kritik för att sätta upp för låga krav på SEO-relaterad TS-certifiering. Detta har lett till att trovärdigheten minskat och att flera SEO-bolat idag skippar att TS-certifiera sin verksamhet.

Googles arbete med att försvåra för “fulmetoden”

Googel själva har givetvis jobbat för att försvåra manipulering av sökresultaten & dess uppdateringar kan ha hjälpt  till i att rensat upp i branschen. Samtidigt har “spammarna” blivit skickligare i sina metoder…

En andra generation av sökoptimering

I dag talar man om “andra generationens sökmotoroptimering” vilket förmodligen kan beskrivas som att SEO går mot att bli en integrerad del av företags försäljnings- eller kommunikationsstrategi. SEO är inte längre en parameter man slänger på i slutet – utan en spelare man tar hänsyn till redan i strategistadiet.

Ett tecken på denna förändring är reklambyrån Honesty som nyligen släppt in SEO-experten Simon Sunden i gänget. Ur Resumé: “Honesty ser sig som en strategisk reklambyrå som sammanför den klassiska reklambyrån med avancerad digital marknadsföring”.

SEO-branschen har förändrats mycket över tid. Den största skillnaden nu ligger förmodligen i vår (kundens) egen inställning – där den tidigare SEO-rädslan minskar i styrka för var dag som går.

/ Judith Wolst - bloggare och konsult inom sociala medier

(Kommentar: Min egen SEO-ansats återspeglar förmodligen inte den generella uppfattningen (missuppfattningen) av SEO som jag beskriver ovan. Via tidigare ansvar för online-marknadsföring på e-handelssajter har jag fått förmånen att testa spännande aspekter av SEO.  Inspirerad av bloggar så som SEO Book, Nikke Index och ovan nämnda Simon mfl. – finner jag SEO vackert. & effektivt).

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (20%) (0%) (60%) (20%)
5 röster

Mindpark #052: När författarna tog makten från förlagen (gästblogg)

13 Nov, 2009 in Gästblogg, mindpark100 by Joakim Jardenberg | Comments

Gästblogg av Sölve Dahlgren

Den 16 november kommer min debutroman InnebandyPiraterna. Den ges ut på mitt eget förlag. För mig var det aldrig något alternativ att skicka in manuset till ett större förlag och invänta deras beslut. Jag vet att jag inte är ensam om att resonera på samma sätt.

Författarna har börjat säga adjö till förlagen. Och det är naturligtvis internets fel som så mycket annat här i världen. Förlagen gör också sitt till för att påskynda processen.

Låt oss se vad som hänt de senaste dryga tio åren. Det är flera olika händelser som sammantaget gjort att makten börjat förflyttats från förlag till författare.

Budgivning på författare
Piratförlaget gav ut sin första bok år 2000. De införde hälften var-principen, dvs när kostnader för produktion, marknadsföring och distribution dragits av delar förlaget och författaren lika på alla intäkter. Det hade man råd att göra med författare som Jan Guillou och Liza Marklund.
Det här blev startskottet på alltmer upptrissade arvoden för de författare som sålde allra bäst. Agenternas inträde hjälpte förstås också till att ge trolösa författare bättre betalt och vi har de senaste åren sett otaliga exempel på hypade titlar där det blivit budgivning mellan förlag om rättigheten att ge ut boken.

För att ha råd med ersättningar till de författare som säljer mest började de andra stora förlagen plocka bort dem som sålde minst.
Debutanter är alltid riskfyllda. Det sägs att en genomsnittlig debutant på ett större svenskt förlag säljer 800 exemplar av sin första bok. Dessutom satsar förlagen allt större del av sin marknadsbudget på de böcker/författare som man räknar med ska sälja mest. Övriga förväntas göra det mesta jobbet med marknadsföring själva. (Och då tänker flera författare att ska jag marknadsföra mig själv så kan jag ju lika väl ge ut själv också.)

Flod av manus från förväntansfulla
Samtidigt har mängden manus till förlagen ökat. De flesta förlag får in tusentals manus från förhoppningsfulla författare varje år. Tekniken har gjort det enklare att skriva och fler skriver böcker. När de större förlagen bara väljer ut en handfull debutanter vardera per år för publicering så säger det sig självt att de gör misstag. Det är å andra sidan inget nytt. Bonniers missade Astrid Lindgren och flera engelska förlag tackade nej till Harry Potter.
Både Astrid och Joanne gick vidare till nästa förlag och någon uppmärksammade dem. Men idag är det allt fler som väljer att istället ge ut boken själv.
Egenutgivning, eller på engelska self-publishing är inte heller nytt. Tvärtom har det funnits så länge tryckpressen funnits. Skillnaden är startkostnaden idag är så låg att författare har råd.

Print-on-demand minskar kapitalkrav
Digitaltryck eller som man oftast säger, print-on-demand, har gjort det möjligt att framställa enstaka exemplar av en bok. Istället för att trycka upp minst 1000 böcker (som väger ett par hundra kilo) och betala för lagerhållning, distribution etc blir startkostnaden och risken för en författare minimal. För under tusenlappen kan du idag ge ut din egen bok – om du klarar att göra allt jobb själv. Dagens utgivare behöver bara ladda upp en tryckfärdig pdf för att göra boken tillgänglig för läsare som vill köpa en pappersbok.

Det var författarna som tog första steget, inte förlagen. I januari 1997 kallade Peter Curman, Lars Forssell och Jan Myrdal till presskonferens. Pressmeddelandet hade rubriken “NU HAR VI VÄNTAT LÄNGE NOG! NU GÖR VI SJÄLVA SLAG I SAKEN!” (jo, med versaler rakt igenom).
“Ty nu gör vi som författare det som förlagen ännu inte lyckats ena sig om. Vi utnyttjar ny teknik: Print-On-Demand – tryck enligt behov. Vi utnyttjar därtill Internets nya beställningsmöjligheter. Så publicerar vi de första böckerna för bokåret 1997!” skriver de.
Längre ner läser man:
“Men vi öppnar med detta inget eget nytt förlag ty det är fördelaktigt för oss att kunna använda oss av förläggarnas kontor med personal som sköter formgivnig, reklam, distribution och bokföring. Vi visar bara förläggarna vad som kan göras. De bör dra lärdom och snabbt göra upp om de avtal som blivit nödvändiga. Annars kan det gå för dem och deras Förläggarförening som det gått för gaslyktetändarna och deras skrå.”
1998 startades Podium (av Författarcentrum) som var en av de första pod-aktörerna på marknaden. Idag finns det minst ett dussin olika leverantörer som alla har sin variant av print-on-demand.

En explosion av titlar
Bob Young är grundare till företaget Lulu.com som är en av de största kanalerna för egenutgivare. Med mer än 520 000 nyligen utgivna titlar, och över 15 000 författare från 80 olika länder som registrerar sig varje vecka. Sedan starten 2002 har företaget haft en snabb utveckling. Young var en av grundarna till Red Hat 1993 och tjänade många miljoner på det företaget.

Enligt R.R. Bowker’s Books in Print database, publicerades 276,489 böcker på traditionellt vis i USA 2008. Samtidigt publicerade Lulu på egen hand över 400 000 titlar. Några motsvarande siffror för Sverige har jag inte sett, däremot har svenska Vulkan kallat sig “Sveriges största bokutgivare med över 10 000 titlar”.

Affärsidén för Lulu.com är enkel och transparent. Det kostar ingenting förrän du sålt en bok. För varje såld bok tar Lulu.com ut tillverkningskostnaden och 20% av det påslag som författaren bestämt.
Detta inspirerade förstås vulkan.se att göra samma sak i Sverige även om kopian inte riktigt når upp till originalet ännu, framför allt när det gäller tydlighet kring priser och villkor.

Nätbokhandeln en nyckel
Enbart print-on-demand räckte inte för att förändra bokbranschen. Men den sammanföll med internets genombrott och i sin tur en ny kanal för bokförsäljning.

Utan nätbokhandelns genombrott hade det inte varit möjligt för författare utan förlag att sälja sina böcker. Via nätet kan vem som helst köpa vilken bok som helst oavsett var man bor. Det är en nyckelfaktor som gör att författarna får ännu mer makt. Du behöver inte finnas hos landets 400 bokhandlare, det räcker att finnas hos de tre största: Bokus, Adlibris och CDON.

Sociala medier
En annan sak som radikalt förändrat spelplanen till författarnas fördel är de sociala mediernas genombrott. Facebook och andra liknande plattformar gör att en enskild person kan organisera sina fans utan att behöva investera pengar i dyra special-webblösningar.
Att bygga en hemsida kostar idag inte heller stora pengar. En enkel blogg startar du på 5 minuter och kan faktiskt göra det gratis om du vill.

E-boken – den sista spiken i förlagskistan?
Nu står e-bokens genombrott runt hörnet. Frågan är inte om utan när. Det kan dröja fem år eller kanske tio år men det är ingen tvekan om att e-boken kommer att ersätta pappersboken för väldigt många. Kanske inte bästsäljarna som kan säljas i pocket för 69 kr. Men för alla andra där den prisnivån inte är möjlig – delvis för att print-on-demand kommer att bli normen för allt fler författare – där är e-boken en väg att sänka priset.
Det innebär också att författarna får ännu enklare att hoppa över förlagen. Redan idag säljer många författare e-böcker i pdf-format direkt till läsarna utan mellanhänder, men då främst smalare facklitteratur.

Helt nya affärsmodeller
Författare lever redan idag av mer än bara att skriva böcker. En del skriver krönikor i tidningar, andra är ute och föreläser eller håller kurser.
Det är inte givet att det är tryckta och digitala böcker som är den viktigaste inkomstkällan i framtiden.
En som experimenterar mycket är Cory Doctorow (science fiction-författare, aktivist, journalist och bloggare – co-editor för Boing Boing (boingboing.net) och författare till bästsäljaren Little Brother (Tor Teens/HarperCollins). Född i Toronto, Kanada men bor nu i London.
Samtliga hans böcker finns tillgängliga för gratis nedladdning från hans hemsida. Under en Creative Commons-licens! Det har bland annat resulterat i att flera av hans böcker nu finns översatta (av fans) till flera språk och dessutom re-mixar.

Hans senaste idé är ett experiment inspirerat av flera musikartisters försök med frivilliga köp. Boken “With a little help”, som är en novellsamling, släpps fritt som e-bok och ljudbok för nedladdning precis som hans tidigare böcker. Utöver det kommer han att sälja boken som:

  • Print-on-demand via Lulu (16 dollar)
  • Premium hardcover edition: (250 dollar – begränsad upplaga på 250 exemplar)
  • Commission a new story: 10.000 dollar (bara en enda)
  • Annonser – pris ej satt
  • Donationer av böcker – pris ej satt

Det här är saker som förlagen hittills inte lagt mycket tid på att fundera över. Men författare gör det redan idag.

Förlagens framtid?
Framtiden? Kommer författare att sluta skicka in sina manus till förlagen? Nej, inte alla. Det finns hundratals författare som inte har något som helst intresse av att vara förläggare utan bara vill skriva. Men förmodligen allt fler och framför allt fler av de författare som förlagen vill ha – de som kan marknadsföra sig själva. Om tio år kanske förlagen plötsligt tigger om att folk skicka in manus, idag är det ju snarare “visst, skicka in och håll tummarna”.

Är förlagen dödsdömda? Nej, bevisligen finns det mycket kompetens där som är värdefull. Alltifrån redaktörer som hjälper till att ta fram det bästa ur en författares manus till marknadsförare och PR-folk som får fler att köpa och läsa en bok. Men det är inte säkert att den allra bästa kompetensen på samtliga områden finns samlade i ett och samma förlagshus. Tack vare internet har en författare idag fler alternativ än att bara skicka in sitt manus. Jag har själv tagit hjälp av frilansare för att få feedback på mitt manus och hjälp med design av omslaget.

När författare i allt större utsträckning behöver hjälp att marknadsföra sig i digitala kanaler väljer de knappast ett förlag som skriver så här på sin hemsida till blivande författare:
“Sänd in ditt manus utskrivet på papper, ej via e-post eller på diskett” (…) “Vi har ingen möjlighet att bekräfta mottagandet, men ger dig ett skriftligt svar när vi hunnit titta på texten. Det kan ta ca 3 månader, ibland mer, beroende på mängden inskickade manuskript. Vi kan endast undantagsvis ge utförligare kommentarer till ditt manus.”
(Det verkar vara rätt utbrett att bara acceptera pappersmanus även om det finns undantag)

Idag jublar en blivande författare då ett förlag ringer och säger “Grattis, vi tänker ge ut din bok. Det här är villkoren, läs igenom och skriv på.”
Kanske blir det så i framtiden att författaren kommer till förlaget och säger: “Jag ska ge ut den här boken och tänkte anlita er för att hjälpa mig. Jag behöver hjälp med det här. Dessa är mina villkor, läs igenom och skriv på.”

Sölve Dahlgren
är skribent, redaktör, konsult, tidningsmakare, bloggare och författare. Nu även förläggare. Och boken ”Innebandypiraterna” hittar du här.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(5%) (11%) (32%) (21%) (32%)
19 röster

Mindpark #049: Tabloidtisdagen – 5 oktober 2004

10 Nov, 2009 in mindpark100 by Svenåke Boström | Comments

När läsarna säger ifrån, då får till och med de mest konservativa redaktörerna ge vika. Många kämpade emot i det längsta, men till slut segrade det läsvänliga formatet och tabloid blev standard i den svenska morgonpressen. Brytpunkten var den 5 oktober 2004.
Borta (nästan) var de stora lakanen på frukostbordet. Formatet som heter broadsheet, eller fullformat som en del säger. Ett format som vi fick på grund av en skatt som utdebiterades per tidningssida.

Papperstidningen lever, inte i högönsklig välmåga kanske, men den kommer att överleva bra många år till. Även om form och innehåll dramatiskt kommer att förändras för många tidningar. Återkommer till det strax.

Som nattredaktör i mitten av 80-talet började jag redan då tjata på mina chefer om en övergång till tabloidformatet. ”Ingen vill ha tabloid”, var det tvärsäkra svaret från en av nyhetscheferna. Men det var å andra sidan en person utan fantasi och visioner och som lika tvärsäkert några år senare sa att ”Digitalkamerorna kommer aldrig att bli så bra att de går att använda i dagspress”.

Kampen för tabloidformatet fördes på många fronter. Ibland av utvecklare, ibland av redigerare/designers men framför allt av läsarna – när de fick säga sitt. Och det gjorde dom till oss på Sundsvalls Tidning, i enkäter, men även öga mot öga.
Hösten 2001 öppnade vi vårt Mediecenter för att få en bättre dialog med läsarna och det gick inte en visning utan att frågan om formatet togs upp. Här, liksom i våra enkäter, var det runt 70 procent som önskade det mindre formatet.
I en webbenkät ett år innan övergången sa hela 80 procent att det var ett rätt beslut att gå över till tabloid. Vid det laget hade opinionen svängt även i Mediehuset ST.
När vi började var det delade meningar. Endast 50 procent ville ha tabloid.
Efter första provtrycket i september 2002 så svängde den interna opinionen. Nu tyckte 63 procent att en övergång till tabloid var en bra idé.
Men det tar tid att ändra kurs på en gammal tidningsdrake med mer än 160 år på nacken. Lanseringen kom först den 17 februari 2005. Då var redan tabloiden standard i svensk morgonpress.

Så såg de ut, de fyra tidningarnas ettor den 5 oktober 2004.

Så såg de ut, de fyra tidningarnas ettor den 5 oktober 2004.


Den 5 oktober 2004 har jag kallat tabloidtisdagen. Av den samlade upplagan för den svenska morgonpressen var då största delen tryckt i tabloidformat.
Islossningen för tabloidformatet kom ju när Svenska Dagbladet den 16 november 2000 gick över till tabloid. Även om det tog ett tag innan formen satte sig så visade Svenskan vägen för övriga tidningar.

I augusti 2004 fanns 26 tidningar i broadsheet med en samlad upplaga på 1.577.700, medan de 50 titlarna som trycktes i tabloid hade en upplaga på 1.129.400. Samtidigt fanns tio tidningar i berlinerformat med en total upplaga på 238.300.
Den 5 oktober 2004 bytte Göteborgs-Posten, Dagens Nyheter, Sydsvenskan och Östersunds-Posten till tabloid.  Därmed var tabloidformatet, i upplaga räknat, störst bland morgontidningarna.

Flera stora lokala och regionala morgontidningar hakade på efter tabloidtisdagen.

2004.10.13. Vestmanlands Läns Tidning
2004.11.09 Västerbottens-Kuriren
2005.02.01 Corren (Östgöta Correspondenten)
2005.02.01 Nerikes Allehanda
2005.02.05 Borås Tidning
2005.02.17 Sundsvalls Tidning
2005.05.02 Nya Wermlands Tidningen
2005.04.11 Norrköpings Tidningar

I september 2005 var upplagan för morgontidningarna i tabloid totalt 2.554.000, medan upplagan för broadsheet-tidningarna var 198.100 exemplar. Endast elva tidningar återstod i broadsheet.

Hösten 2009 återstår sex tidningar i broadsheet, med en samlad upplaga på drygt 100.000 exemplar och fyra tidningar i berliner med en upplaga på 81.500. Dessutom finns tidningen Folket som trycks i halvberliner och har en upplaga på 5.300 ex.
(Källa Tidningsstatistik).

Och därmed är alla nöjda och glada?
Nej, jag är övertygad om att förändringen av format kommer att fortsätta, men framförallt designen av dagstidningarna och då pratar jag i första hand om morgontidningarna. Annars kommer läsarna totalt att tappa intresset.
”Gråa och trista”. Det är det allmänna intrycket av morgontidningarna, när man frågar dagens unga läsare. Ett annat problem är naturligtvis att den yngre generationen, särskilt unga föräldrar, inte har tid att läsa tidningen varje dag. Men det är en helt annan historia som jag kommer att återkomma i ett senare inlägg på 100-listan.

Vad fanns det då för anledning för de tidningar som var kvar i 1800-talsformatet broadsheet att gå över till tabloid?
Ur läsarnas synvinkel var det enbart det mer lätthanterliga formatet. Att enklare kunna läsa tidningen på bussen, i sängen och kanske framförallt vid frukostbordet.
För oss tidningsmakare och för marknadsavdelningarna fanns en annan klar fördel. Tabloiden lockar mer till läsning.

På en broadsheetsida missar du fler element än på en tabloidsida. Vilket bland annat ögonrörelsestudier kunnat visa.
För annonsörerna betyder det ett högre observationsvärde och var också en av anledningarna till att vi kunde höja annonspriset med omkring 25 procent (räknat i spaltmillimeter), vid övergången till tabloid.
Att tabloiden blir mer läst visar även Josefin Sternviks avhandling ”I krympt kostym. Morgontidningarnas formatförändringar och dess konsekvenser” från 2007.
En av de intressanta slutsatserna i Sternviks avhandling är att det mindre formatet fick de unga att läsa tidningen i större utsträckning än tidigare.
Formatförändringen har generellt sett tagits emot positivt, även om inte alla varit nöjda. Tveksamma har efterhand blivit mer positiva till det nya formatet.
Äldre män var mer negativa till förändringen, medan kvinnor och unga varit övervägande positiva.

Sternvik påpekade att det kan vara svårt att i varje detalj avgränsa vad som påverkat läsarnas inställning, eftersom de flesta tidningarna i samband med formatbytet även gjorde ändra markanta förändringar. Tabloidövergången innebar en ny design, man strukturerar materialet på ett annat sätt och artiklarna har generellt blivit kortare

Tabloidtidningarna får generellt sett längre lästid per dag än andra format. Nedanstående siffror redovisas av Sternvik.
Lästid per dag:
Tabloidformat    32,6 minuter
Berlinerformat    28,4 minuter
Fullformat (broadsheet)    27,1 minuter
Ingen trodde nog på allvar att enbart byte av format skulle helt bryta den nedåtgående trenden när det gällde upplagorna för morgontidningarna. Även om det naturligtvis fanns förhoppningar. Och upplagorna gick faktiskt uppåt – tillfälligt.

Tre av sex undersökta tidningar hade minskat det redaktionella utrymmet med mellan 3 och 8 procent, (Sydsvenskan, DN och Borås Tidning), medan Nerikes Allehanda de år undersökningen omfattar hamnar på +/- 0, Göteborgs-Posten på -1 och Sundsvalls Tidning på +0,3 procent.
Det anmärkningsvärda med ST är att antalet artiklar har ökat med i genomsnitt 17 procent, men då har artiklarna naturligtvis generellt blivit kortare, eftersom det redaktionella utrymmet är praktiskt taget oförändrat.

En slutsats blir att utan övergången till tabloid hade säkert läsarna tröttnat ännu snabbare än nu. Det nya formatet, bättre strukturerade tidningar och mer tilltalande layout bromsade upp de fallande upplagorna.
Så vad blir nästa utveckling för papperstidningen? Finns det någon räddning?
Så här ser den dystra prognosen ut om utvecklingen fortsätter. I de äldre åldersgrupperna ligger läsningen relativt stabilt, men i åldrarna 19 – 29 år ser det problematiskt ut.

Återväxten av nya läsare verkar inte vara något att hoppas på.

Återväxten av nya läsare verkar inte vara något att hoppas på.

Vad kommer att påverka utvecklingen de närmaste åren? Om tendensen som diagrammet ovan visar håller i sig, då kommer vi verkligen att se papperstidningens död inom en snar framtid. Jag återkommer i frågan i mitt nästa inlägg med titeln “Första steget från dagstidning till nyhetsmagasin”.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (100%) (0%)
2 röster

Mindpark #044: Web 2.0 förändrar världen

5 Nov, 2009 in mindpark100 by Niclas Strandh | Comments

Varje tid har sin symbol för omvälvande rörelser. För 00-talet är det kanske web 2.0 som bäst symboliserar den rörelse mot en gemensam och öppen plattform för att distribuera innehåll oavsett vem man är och vad man vill säga.

Web 2.0 är ett uttryck som egentligen har sin grund i en teknisk mylla. Förutom att det användes redan 1999 av Darcy DiNucci där hon ser webben som en distribution där inte själva källan är det viktiga utan att själva webben blir fragmenterad genom att den blir en del av en mängd plattformar.

Genomslaget för termen kommer i samband med O’Reilly Medias Web 2.0-konferenser och har nu fått förförståelsen om att webben är en plattform och över till att symbolisera hur webtjänster gått från att vara sändare av information till att fungera som plattformar för dialog och öppnat upp för alla att vara såväl sändare och mottagare.

Genom klient/serverlösningar och handlar om såväl APIs som XML respektive att molnet blir en självklar del genom att allt mer och mer lyfts in i webben istället för att sparas och köras lokalt. Idag är web 2.0 det som DiNucci förutspådde – ett fragmenterat tjänstelandskap där själva innehållet är viktigare och intressantare än ytan.

Centralt är fortfarande att det handlar om användargenererat innehåll (UGC – user generated content) och en i grunden demokratiserad mediavärld. För hela historien läs Wikipedia-artikeln eller O’Reillys ”What is web 2.0″.

Web 2.0 har genererat ett antal ytterligare termer: Health 2.0, Library 2.0, Gov 2.0, Politik 2.0… I princip alla viktiga delar som vi diskuterar och som påverkar våra liv och samhället diskuteras utifrån att det är en ny grundläggande värld vi går in i: varje samhälleligt segment måste förnyas och sambandet handlar om att användaren: individen har fått makt och vill ta del av den. Det är en kulturell revolution genom att alla potentiellt kan vara deltagare: makten över världsbilden och tanken är inte längre bara för några få.

Det är inget nytt och att vi väljer en viss symbol för att visa på ett nytt sätt att förhålla oss till världen är ett djupt mänskligt beteende.

Web 2.0 är en i grunden teknisk term men utifrån vårt normala användande av sifferkombinationen borde vi vara på 2.3 eller 2.4.5.

Det intressanta ligger i att web 2.0 handlar om ett nytt sätt att se på världen och individen. Tekniken som skapat möjligheterna till detta: utan utvecklingen av webben som plattform, utan databasernas framväxande (fr a MySQL som open source-lösning) och att det är enklare att både publicera, utveckla och flytta på data men det är möjligheterna och passionerade entreprenörer som drivit utvecklingen. Självklart har många kritiserat utvecklingen och sett klara likheter med dotcom-bubblan. Men det är inte heller speciellt intressant: den ekonomiska utvecklingen utifrån nya användningsområden av tekniken är självklara och har alltid pågått.

Det som är speciellt och sett som unikt med web 2.0 är att det blivit en symbol för en ny värderingsgrund – ett ”mindset” som är förändrat och förändrar resten av vårt sätt att se allt från vår individuella möjlighet till samhällets utveckling. Därför blir det fruktbart att i varje samhälleligt segment lägga till 2.0. Det handlar inte om att rasera och bygga nytt utan att bygga vidare men utifrån ett nytt, kanske lateralt, tänkande. Genom 2.0 så återvinner vi grunden men öppnar upp, skalar och ge tillgång till data och innehåll på ett sätt som förut inte varit möjligt.

Unikt ja och samtidigt en självklar del i en utveckling och ett ”språng” som tagits många gånger förut. För genom teknisk utveckling och passionerat intresse och engagemang har världen utvecklats. Web 2.0 är en utveckling i en rak linje där teknik och innehåll och samhällsförändring går hand i hand. Förra gången la vi till ett ”e-”, innan dess slog televisionen och radiovågorna igenom och öppnade världen för gemene man. När vi förstod elektromagentismen kunde vi börja snabbt kommunicera via telegrafen: det gav en samhällsutveckling som är grunden för den vi har idag. Boktryckarkonsten gav Luther möjlighet att föra fram sin idé om att ge människor tillgång till Bibeln på deras eget språk och på så sätt göra sig sin egen tolkning och genom skrivkonsten (och ett underliggande behov av att spara sina tankar på grund av förföljelse) skapade judarna Talmud – ett sätt att kommunicera idéer och innehåll till sin eftervärld. Varje förändring har gett fler människor tillgång till publiceringsverktyg och vridit makt ur händerna på de traditionella publicisterna som alltid är de som har makten över tanken.

Teknik skapar möjligheter – men det är själva innehållet och användandet som är det intressanta. 2.0 är nu – nästa steg är inte 3.0 utan något helt annat. Samtidigt symboliserar 2.0 inget annat än Samhället 2.0. Den viktiga lärdomen av web 2.0 är att våga omfamna förändringen och inte motarbeta den.

Niclas Strandh aka deeped arbetar som creative planner, föreläsare och sociala mediestrateg i Strandh.DigitalPR och på JMW. Bloggat sedan 2001 och startade den första svenska bloggen om reklam 2003: Researcher.se. Sedan 2005 bloggat på Deepedition.com.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (60%) (0%) (40%) (0%)
5 röster

Mindpark #041: Blocket tar över, eller “Liten tuva stjälper ofta stort lass”

2 Nov, 2009 in mindpark100 by Svenåke Boström | Comments

Ovanstående ordspråk är lätt att tillämpa på den webbtjänst som på några år dränerade tidningarnas inkomster för privatannonser.

Visst, vi har kvar Lokus och andra liknande annonsutrymmen i våra tidningar och på webben, men det mesta går i dag via Blocket.se. Det kunde dock ha sett annorlunda ut om inte det stora slagskeppet Svenska morgontidningar varit så trögnavigerat.

Blocket är inte enbart ett exempel på hur gratiskulturen på nätet kan utvecklas till en lysande affär. Det är också ett praktexempel på hur svårt tidningarna har att anpassa sig efter nya förutsättningar på marknaden.

Blocket.se startades 1996 av Henrik Nordström från Fjälkinge i Skåne.
Ända fram till 2002 var annonseringen för privatpersoner gratis. Men under det året började man ta betalt – 20 kronor per annons. En mycket blygsam summa i förhållande till vad det kostade på ”Söndagsbörsen”, ”Prylmarknaden” och allt vad det hette i tidningarna på den tiden.
Tidningarna trodde i det längsta att styrkan med annonser i tryck skulle kunna hålla ställningarna. Ack så fel.

Blockets första design.

Blockets första design.

Lätt att vara efterklok, kanske någon kommenterar.
Men sanningen är den att vi såg vad som var på väg att hända – och lät det hända.

Många dagstidningar startade sina webbplatser just dom där åren efter Internets genombrott i Sverige.

Under åren 1995, 1996, 1997 lanserades många av dagstidningswebbarna. Själv jobbade jag som projektledare för ST Online (nu omdöpt till ST.NU) och i november 1996 rullade vi igång vår sajt.
Rätt snabbt förstod vi att vi skulle behöva etablera samarbeten mellan de olika tidningsföretagen för att kunna utvecklas på ett slagkraftigt sätt.
Ett sånt samarbetsprojekt var Tidningsnätet. Ett antal tidningar inom FLT-kretsen. (Förenade Landsortstidningar).
Men vi behövde mer muskler för att kunna bli etablera oss med rätt teknik på denna nya marknad. Därför bildades Citygate, ett aktiebolag vars enda uppgift var att utveckla tjänster och ny teknik för tidningarnas webbplatser.
Jag var med på det möte i Göteborg den 11-12 mars 1998 när Citygate bildades. Nu skulle vi få ordning på affärerna på nätet! Vi skissade på sajter för jobb, begagnade bilar, prylmarknader med mera. Blocket som då bara var två år ungt skulle inte få ta hand om våra kunder.

Vad var det då som gick snett?
Orsaken var bland annat för långsamma beslutsprocesser, för dålig samordning och sist men inte minst tron att vi trots allt skulle kunna bevara vår affärsmodell kring eftertextannonserna. Blocket var gratis från början, sedan tog man blygsamma 20 kronor per annons. Annonscheferna såg på sina fortfarande inkomstbringande annonssidor och trodde de skulle klara konkurrensen. En tydlig felbedömning.

”Vi kan väl inte börja ge bort annonserna? Var ska vi då ta igen de miljoner som privatannonserna ger oss i dag?”
Det var en vanlig reaktion från annonschefer på morgontidningarna.
Då förstod man inte att dom miljonerna snart skulle försvinna ändå.
Det hjälpte inte att vi som jobbade aktivt med webbutveckling varnade för vad som var på väg att hända.
När Blocket år 2002 började ta betalt, då skulle vi slagit tillbaka.
Det mest effektiva, för att säkra marknaden för privatannonser, hade varit att göra som Blocket gjorde. Gratis till en början, och sedan när vi hade kunderna hos oss, börja ta betalt.

Ett annat alternativ hade varit att lägga sig på samma pris som Blocket, men samtidigt utnyttja styrkan i papperstidningen. Nämligen pumpa på med gemensamma kampanjer om vad man fick för 20:an, Nämligen en webbannons + en annons i den lokala regionala tidningen.

Jodå, visst förekom annonser för exempelvis Lokus, se nedan, men inte speciellt slagkraftiga.

Ja, men Citygate då, vad hände?

Vi fick så småningom Smartjobb och Morningstar. De två första tjänsterna från Citygate. Smartjobb, som aldrig slog igenom riktigt, omvandlades så småningom till Lokus, med underrubrikerna, Jobb, Motor, Köp & sälj, Bostad och Resor. Tyvärr blev det här inte verklighet förän det var alldeles för sent och i för dålig samordning. Då var vi redan omkörda.

Tittar vi på privatannonserna i dag så har vi fortfarande en del av marknaden. Mycket tack vara att det fortfarande finns en publik som väljer papper före nätet. Och att det är lätt att få en snabb överblick över utbudet av privatannonser i tidningen när man ändå läser den. Men frågan är hur länge, med ett pris som är mer än dubbelt så högt som på Blocket och med sämre funktioner. Dessutom är det inte samma pris över hela landet. Det som kostar 49 kronor i Sundsvall (Köp & Sälj), kostar 60 kronor i Eskilstuna.

Men framförallt är det den sämre funktionaliteten som är till Lokus nackdel. Det enda jag kan göra som kund är att radera annonsen. Medan jag på Blocket även kan redigera annonsen. Ändra pris, plocka bort någon av varorna i en annons med flera prylar, eller byta bild.

När nu Blocket blivit så etablera och ett begrepp så är det väl bara att acceptera fakta, tills någon kommer på något ännu smartare. Trots att annonsformatet Lokus nu omfattar drygt 50 tidningar så är ändå Blocket totalt dominerande.

Att Blocket 2006 köptes av mediekoncern Schibsted och blev en del av utbudet på Aftonbladet.se – det är en annan historia. Kanske skulle vi kunna sätt rubriken “The winner takes it all” på den historieskrivningen.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (14%) (0%) (21%) (64%)
14 röster

Mindpark #040: Egen domän är guld värd

1 Nov, 2009 in mindpark100 by Johanna Ögren | Comments

I februari 2005 registrerade jag min första .se domän – det var sajten Fashionista.se som skulle se dagens ljus. Ett ganska bra domännamn tyckte jag blygsamt själv, och tycker fortfarande.

Det var då lite drygt två år sedan den svenska toppdomänen .se släpptes fri för registrering. Innan dess var .se endast tillåtet att använda för svenska företag, lite förenklat enligt nedan:

Ett domännamn i Sverige (.se) ska avse en organisation med stadigvarande verksamhet i landet. Organisationen ska innan domän tilldelas vara registrerad hos Patent- och registreringsverket (PRV), länsstyrelse, lokal skattemyndighet eller Finansinspektionen och därmed ha tilldelats ett organisationsnummer.

Domännamnet ska på ett särskiljande och unikt sätt återspegla firman såsom detta är angivet på registreringsbeviset.

En organisation kan endast registrera en huvuddomän.

Men intresset för en egen domän utan det nesliga .pp.se, som tidigare krävts för privatpersoner, visade sig vara stort.

1 januari 1999 fanns det 64 882 svenska domäner registrerade. Under 2002, året innan .se-domänerna släpptes fria registrerades 15 639 domäner och enbart under 2003 rekordregistrerades hela 116 749 stycken. En markant ökning!*

Jag tror att 2003 blev en vändpunkt för nätet på många sätt, men möjligheten att skaffa sig en egen .se-domän var en av de viktiga faktorerna här i Sverige. Plötsligt kändes nätnärvaron mer legitim, en ”riktig” internetadress angav att projektet hade seriositet, det var inte någon fluga som drog förbi. I synnerhet under slutfasen av 2003, började också fler och fler att blogga på nätet så som vi idag känner det fenomenet. Många på egen domän. En PR-byrå jag känner, gav till exempel domänadresser i julklapp till sina anställda detta år. Proaktivt! Och roligare än en delikatesskorg.

Och numera köper vi domännamn nästan så fort vi kommit på någon genialisk idé. Själv har jag till exempel köpt ett stort antal domäner i fyllan och villan – när de stora idéerna brukar blixtra till. Ibland med gott resultat, ibland med mindre gott (jag är ganska glad åt att domänköpet bohoran.se inte gick igenom, det hann korrigeras morgonen efter).

I internetmogna Sverige är vi också ovanligt intresserade av att registrera toppdomännamn – .se växer snabbare än genomsnittet om vi tittar till Europa och vi svenskar väljer fortfarande hellre .se än .com och andra generiska toppdomäner.

Sedan händer det förstås saker även på den här fronten, som kanske ger sken av ett bakslag till och från och visar att domännamnsproblematiken fortfarande existerar. Ett sådant exempel är förstås debaclet kring ordet bank tidigare i år, då PTS ville att beteckningen “bank” skulle läggas till .SE:s spärrlista över ord som endast efter prövning av ansökan får förekomma i nya domännamn.

Men .se vägrade rätta sig efter dessa önskemål: .SE avser att inte följa PTS uppmaning att spärra bokstavskombinationen ”bank” i .se-domäner, eftersom stiftelsen anser att kravet saknar rättsligt stöd i lagen om nationella toppdomäner för Sverige på Internet (2006:24).

Sista ordet i sådana diskussioner är säkert ännu inte sagt och min gissning är att vi kommer få mer av sådant i framtiden.

För någon månad sedan registrerades .se-domän nummer 900 000 och prognosen är att vi når miljonstrecket någon gång under nästa år. Alla dessa domäner är givetvis inte aktiva, men en hel del av dem är det, och det är en vild blandning av företag, ordval, bloggar, privatpersoner, familjehemsidor, fotoalbum, aktietips, och allt du kan tänka dig.

Och jag undrar vem som har det längsta domännamnet, en googling ger två varianter vid handen www.stiftelsenkonunggustafviadolfsfondforsvenskkultur.se samt www.mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm
mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm.se – ingen av dem verkar dock aktiv. Vet någon?

Johanna Ögren arbetar som kommunikationskonsult och driver inte mindre än tre bloggar som alla varit först eller störst inom sitt område i Sverige. Självklart hittar du henne på Twitter, Facebook och på de egna sajterna Bokhora.se samt Lillagumman.se

*Uppgifterna är hämtade från Statistiska Centralbyrån

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(14%) (0%) (29%) (29%) (29%)
7 röster

Mindpark #39: You are Poked!

31 Oct, 2009 in mindpark100 by Judith Wolst | Comments

För några år sedan var det ett ord utan kopplingar till digitalt uppmärksamhetssökande. I dag har det blivit en självklarhet i vårt nätverkssamhälle bestående av ettor och nollor.

Jag talar om fyra bokstäver. “Poke”.

pokes

Jag vet inte om jag är den enda som drar lätta paralleller till mellanstadiet & den tid då killarna drog tjejerna i håret för att stjäla ett skratt (läs arg blick). Jag skulle vilja säga att Poke numera är allmänt känt och ett modernt Facebook-sätt för vuxna att med begränsad kreativitet (våga) påkalla någons uppmärksamhet. En lättsam och egentligen obetydlig handling utan de klassiska vuxen-relations-konsekvenserna.

Många ansträngningar har gjorts att försöka förklara “poke” – videon nedan en av mina favoriter (april 2008):

Nu lite internethistoria och tillbaks till 2007 då “poke” introducerades på våra Facebook-konton. Tråden nedan är från maj 2007 och jag tycker att den på ett fint sätt beskriver den lätta förvirring som rådde.

Q: What is Poke on Facebook? I wanna know what it is before I press it.
Answer 1: Not much. People can see your profile if you poke them and they couldn’t before though. I think. (Reply: Oh, that seems like a bit of a waste of time then).
Answer 2: An intriguing flirting device (to members of the opposite sex)
Answer 3: I’m curently engaged in a poking war. everytime one of us logs on, we have a poke from the other. I see no end to this conflict
Answer 4: I’ve never been poked.

Så publicerade Facebook själva en förklaring @ “FAQ section”: “When we created the poke, we thought it would be cool to have a feature without any specific purpose. People interpret the poke in many different ways, and we encourage you to come up with your own meanings.”

I början av oktober -09 hände dock någonting som lite grann rubbade vår syn på poke som oskyldigt tidsfördriv.

Bild 3

Expressen.se; “Shannon Jackson, 36, i USA har gripits efter en “poke” på Facebook. Den annars oskyldiga hälsningen tolkades som stalkning.” Storyn bygger på att Shannon Jackson under inga omständigheter fick kontakta en viss Hannah – men att Shannons “pokning” av Hannah nu juridiskt klassats som “hot/trakasserier”. Ett övertramp som kan komma att innebära upp till ett års fängelse och 20 0000 20 000 sek i böter.

Synen på ett oskylidigt pokande blir därmed inte längre gällande. Kanske bör vi istället luta oss mot följande antagande: Poke – ett modernt Facebook-sätt för vuxna att dra varandra lite i håret. Men där vi – som vanigt – får stå till svars för eventuella konsekvenser av vårt agerande.

// Judith Wolst (Som faktiskt själv gladeligen pokar sina vänner någon gång emellanåt.)

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (25%) (75%)
4 röster

Mindpark #38: Thorbjörn Larsson – en legend avslutar sin karriär

30 Oct, 2009 in mindpark100 by Bo Hedin | Comments

I dag avslutas en epok i svensk mediehistoria: fredagen den 30 oktober slutar Thorbjörn Larsson på DN och går åtminstone delvis i pension.

Thorbjörn Larsson är mannen som räddade Aftonbladet, mellanlandade på TV4, räddade Expressen och halvlyckades på Dagens Nyheter.

Ingen makthavare i mediebranschen har de senaste decennierna som Thorbjörn Larsson påverkat och fostrat en generation mediechefer. (SvD:s medieanalytiker Martin Jönsson listar i en artikel ”Aftonbladare på alla stolar” ett antal namn med Lena K Samuelsson, Gunnar Strömblad, Otto Sjöberg, Amelia Adamo och Sakari Pitkänen i spetsen).

Thorbjörn Larsson själv missar inte ett tillfälle att referera till sitt enkla ursprung i Bergslagen. Det ligger nära till att tro att hans revanschlust och klassresa spelat en avgörande roll. Det finns en underliggande brinnande vrede i hans målmedvetna sätt att arbeta – en film om Thorbjörn Larssons liv skulle kunna ha titeln ”Driven av vrede”.

I Stockholm började Thorbjörn Larsson sin karriär på Aftonbladet i slutet på 60-talet. Nästan 20 år senare blev han chefredaktör och inledde ett intensivt och rasande arbete att förändra tidningen – och att totalt förändra den interna kulturen på tidningen.

I Larssons ögon sköttes Aftonbladet slarvigt, slappt, oplanerat och ryggradslöst. Exakt de beteenden som Thorbjörn Larsson verkligen h-a-t-a-d-e.

Han satte en ny standard i att på en redaktion arbeta strukturerat, målmedvetet och med stort allvar. En standard som nu är vanlig på landets redaktioner men som verkligen inte alltid var det för 20-30 år sedan.

Man kan ha olika uppfattning av Thorbjörn Larssons styrkor som journalist. Visst är han en driven journalist och en utmärkt tidningsmakare, men det är inte där hans unika styrkor ligger. Hans unika styrkor kan beskrivas i några nyckelord: Envishet, uthållighet, struktur, integritet.

I sammanfattning egenskaper som inte alltid kännetecknat ledarskap i mediebranschen – och som enligt Thorbjörn absolut inte kännetecknade hans olika företrädare på Aftonbladet.

Mindparks 100-lista handlar i första hand om tiden från år 2000 till nu, dvs de senaste tio åren i Thorbjörn Larsson karriär. Vid sekelskiftet var han vd på TV4, ett uppdrag som gick sådär. TV var något helt annat än kvällstidning och Larsson fann sig aldrig särskilt väl tillrätta i TV4-huset.

Uppdraget som ordförande i Expressen passade honom bättre. Han rekryterade Otto Sjöberg som chefredaktör och agerade själv som en ovanligt arbetande styrelseordförande på tidningen. Tillsammans med bland annat vd Bengt Ottoson lyckades Larsson vända Expressen och få kvällstidningen på rätt spår.

Att ägarfamiljen Bonnier länge försökt få Larsson att ta hand om problembarnet DN är välkänt. Att Thorbjörn Larsson till slut 2006 tackade ja till uppdraget överraskade många.

Varför? Han hade ju redan bevisat allt. Han var mästaren. Han kunde vända medieskutor. Han var ekonomiskt oberoende. Varför skulle han 61 år gammal ta på sig medie-Sveriges kanske svåraste uppdrag, att på allvar förändra den interna vi-är-världens-centrum-kulturen på DN?

DN-uppdraget blev både ris och ros. Ett snabbt och rejält lyft av dn.se, en helt annan och mer publikvänlig inriktning på helgläsningen och På Stan-bilagan, ett envist gnetande med förbättringar både här och där.

Men det riktigt stora lyftet för DN har det inte blivit. Nyhetsarbetet i huvuddelen och ekonomidelen känns inte helt gediget. Ekonomiskt har det inte ens gått kvartsbra för tidningen. Trots positionen som marknadsledande går DN med stora förluster.

Många analytiker jämför DN med Svenska Dagbladet, en tidning som trots en svårare marknadsposition och mindre resurser på många sätt kommit längre. Jag är själv jävig, har som konsult och anställd arbetat för SvD ända fram till våren 2009, men tillåter mig ändå att instämma i en analys som Medievärldens avgående chefredaktör Anders Ahlberg gjorde för någon månad sedan, läs här.

Kanske Thorbjörn Larssons inre vrede och revanschlusta inte gick att stoppa. Den malliga DN som i så mycket stod för det som han avskydde, visst skulle det sitta fint att avsluta en lysande karriär med att få ordning på den tidningen.

När Thorbjörn Larsson avtackades på DN i förra veckan jämförde han själv sitt (yrkes)liv med ett Vasalopp. Ja, han snubblade medvetet på begreppen ”liv” och ”yrkesliv”…

Bonnierchefen Jonas Bonnier beskrev Larsson som en husbyggare och de gamla chefskompisarna från Aftonbladet hade tryckt en löpsedel med Larsson som den svenska medievärldens Gudfadern.

Skidåkare, husbyggare eller makthavare till varje pris – Thorbjörn Larssons betydelse för mediebranschen kan inte överskattas.

Nu fortsätter han som styrelseaktiv i DN, Piratförlaget och Elib. Med de stora riktigt operativa uppdragen – där han trivs allra bäst – är över.

Historiskt!

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (14%) (29%) (5%) (52%)
21 röster

Mindpark #037: När Gudrun förstörde Internet

29 Oct, 2009 in mindpark100 by Patrik Fältström | Comments

Dagens mediala samhälle kräver att Internet alltid ska finnas. Men hur bra fungerar det egentligen om det blir lite sämre väder ute? Måste vi ändra sättet vi arbetar och tänker för att garantera att Internet verkligen finns när det behövs som mest? Jag tror det, men för att förklara varför måste jag ge en ganska lång bakgrundsbeskrivning. Om vad som hände i samband med Stormen Gudrun.

På kvällen den 8:e januari 2005 slog stormen Gudrun till mot Sverige. Lågtrycket kom in över Skandinavien i sydvästra Norge, och följde en väg snett över Sverige till Gävletrakten. Av de stationer som SMHI fick data från hade Hanö utanför västra Blekinge både högst medelvind, 33 m/s (orkanstyrka), och de kraftigaste vindbyarna, 42 m/s. Meterologiskt var det mer intressant hur stark vind det var inne i det skogrika Småland, där både Växjö och Ljungby noterade 33 m/s.

Timmerupplag vid Byholma

Timmerupplag vid Byholma

Hela Götaland söder om lågtryckets bana drabbades hårt. De kraftigaste skadorna sågs i Kronobergs län, och mängden skog som fallit var enorm. Omkring 70 miljoner kubikmeter skog hade fallit, jämfört med 37 miljoner kubikmeter  under höststormarna 1969. Skadorna blev antagligen extra stora då marken var blöt och det inte var någon tjäle. Värmen (speciellt veckan efter stormen) gjorde samtidigt att skadorna och påverkan på folks leverne inte blev så allvarligt som det annars kunde varit. Temperaturen var veckan efter stormen runt 10 grader på många av stormen drabbade platser.

Antal drabbade kunder 9 januari och 5 mars

Drabbade kunder januari och mars

Som mest var uppemot 730 000 abonnenter utan ström. De flesta inom tättbebyggda områden fick tillbaka strömmen efter ungefär ett dygn, men för vissa varade avbrottet upp till 45 dygn. Tre dygn efter stormen var cirka 90 000 fortfarande strömlösa. En vecka senare var antalet nere i omkring 50 000, men de svåraste fallen återstod; de ensligt belägna gårdarna och de små avlägsna byarna. Att dessutom nya stormbyar drog österut över norra Götaland och södra Svealand under natten 12-13 januari försvårade naturligtvis till viss del uppröjnings- och reparationsarbetena. Totalt kan antal avbrottsdygn beräknas till 2,3 miljoner.

Det var närmare 30 000 km elledning som förstördes för de två största elbolagen Sydkraft (E.ON) och Vattenfall. Bortfallet av el gjorde att även fasta telenätet, mobilnäten och lokalradio drabbades av bortfall. Som mest saknade cirka 300 000 abonnenter fast telefoni och även mobilnätet drabbades av störningar. Fler än 800 telestationer i fasta telenätet och 500 celler i mobilnätet blev strömlösa av samma orsak.

Nedgrävda ledningar (el såväl som fiber) klarade sig, medan luftledningar drabbades svårt av stormen på grund av nedfallna träd. I sin tur skapade elavbrotten inte bara driftproblem i de fall där batterireserv eller elverk saknades, utan många mindre elverk är enbart gjorda för en kontinuerlig drifttid på max c:a fyra dygn. Under denna tid måste de tankas flera gånger.

Restaurering av såväl el- som telenät var extremt svårt. Dels pga nedfallna träd som blockerade vägar, dels pga svårighet att samordna de olika funktionerna som krävdes för restaureringen:

  • Skogsavverkning för att röja träd från ledningar, vägar mm
  • Transport av diesel till elverk
  • Kontroll av eldistribution innan arbete med ledningar
  • Restaurering av luftburet accessnät

Dvs, vägar måste röjas för att få fram diesel. Utan diesel kunde inte elverken fungera och ge el till mobilstationer och radiolänk. Utan mobiltelefoni var det svårt för elarbetare att kontrollera om elledning var frånkopplad innan arbete startade. Dessutom var det svårt att kontakta skogsarbetare för röjning av väg och att dirigera lastbilar med diesel. Ett cirkelberoende som det var överraskande svårt att ta sig ur.

mastvagn

Mastvagn för radiolänk

Försvarsmakten kopplades in genom att flera Länsstyrelser, Kommuner och Räddningstjänster kontaktade Södra Militärdistriktet för att begära stöd enligt lagen om skydd mot olyckor. Detta skedde redan dagen efter stormen, den 9:e januari. S1 etablerade flera radiolänkstråk för att ersätta förstörd transmission. Temporär radiolänk är installerad så länge som mellan 14 januari och 5 maj.

Innan 2005  hade inte de konkurrensutsatta kommunikationsnäten stressats på ett sätt som ens är i närheten av vad som skedde i och med Gudrun. Man visste att problem skulle kunna inträffa, men fortfarande var många överraskade över vilka brister Gudrun skulle visa fanns i samhället. Redan innan Gudrun hade PTS föreslagit en ändring av lagen om elektronisk kommunikation (2003:389) vilket ställde högre krav på operatörerna. Man hade också planerat Samvete 2005 redan innan Gudrun, men själva övningen skedde efter Gudrun. Många trodde naturligtvis övningen hölls pga Gudrun, men så var alltså inte fallet. Under övningen övades dels samverkan mellan el- och telebolag, men även deras samarbete med, och användning av, media. Media måste användas för att sprida meddelanden till allmänheten om problemen med kommunikation, men media behöver samtidigt kommunikation som fungerar.

Gudrun visade att svårigheter att hantera kriser längre än 4-5 dagar är så stora att vi måste ha en betydligt bättre motståndskraft i samhället mot ansträngda situationer.

Det är viktigt att dela upp krishantering i två olika delar. Dels hur samhället kan stå emot en ansträngning, dels hur vi ska hantera restaurering i de fall kommunikation ändå har slagits ut. Tyvärr är samhället ganska sårbart, ser vi i samband med Gudrun och efterföljande kriser som stormen Per och Tsunamin i Indiska Oceanen Alldeles för sårbart.

Tyvärr är det lite oklart vilka som verkligen ska ta ansvar. Eller snarare, problemet är att många tror att någon annan ska ta ansvar, när i själva verket det finns många som var och en har sitt ansvar för det som de arbetar med. Vi har alla hand om vår del av Internet, och den måste vi ta ansvar för. Innan, under och efter en kris. I dagens samhälle kan man inte installera saker om något händer. Det måste vara installerat och kopplas in automatiskt om ansträngningen ökar. Redundanta (fiber-) förbindelser. SIM-kort med nationell roaming. Överenskommelse om att samordna och dela dieseltransporter. Prioritering av reservkraft och inte minst överenskommelser hur samarbete och kommunikation ska ske.

Jag anser att PTS är den myndighet som lyckats bäst med koordinering av samarbete vad gäller telekommunikation. De har en del pengar som används till robusthetsstärkande åtgärder. Deras projekt Nationella telesamverkansgruppen, Gemensam Lägesuppfattning, Krisroaming mfl tycker jag fungerar bra.

Samtidigt har MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) ansvar för det som de flesta skulle säga är normal “krisberedskap”. De hanterar bl.a. telesystemet Rakel, och websidan Krisinformation.se. MSB har också avtal gällande VMA (Viktigt meddelande för allmännheten). VMA och Myndighetsmeddelande hanteras av en kombination av MSB (tidigare räddningsverket), SOS Alarm och Sveriges Radios sändningsledning. Javisst ja, jag glömde nämna att det finns minst två system där information samlas om aktuella problem. Ojje hos Sveriges Radio, samt SUSIE (Samverkan Under Störning Inom Elförsörjningen) vilket är ett samarbete mellan Svenska Kraftnät och Svensk Energis Elsamverkansområden.

Sedan har vi naturligtvis tidningar, websiter, Twitter och andra tjänster med vars hjälp information kan spridas. På sistone har vi tex sett information spridas snabbare i Twitter än någon annan kommunikationskanal. Se tex denna text (Mindpark #019: Dagen då det smällde till för första gången) om när 20 000 ton svavelsyra läckte ut på kemiföretaget Kemira i centrala Helsingborg.

Dessa spridningsvägar fungera så länge Internet fungerar.

Mobiltelefoni, utan el?

Mobiltelefoni, utan el?

Men, vem ser till att Internet fungerar? Finns det någon som samordnar? Gör någon mer investeringar än vad som precis behövs för att grundfunktion ska finnas? Naturligtvis inte, men det är därför PTS robusthetsarbete är så extremt viktigt. Att det måste få fortsätta. Var och en har sin del av Internet som de är ansvariga för. Se de tankar Joakim Jardenberg har om varför en nödsajt är något som alla borde ha.

Och kanske viktigast av allt, vilken är Sveriges nödsajt? Vilken är den sista websidan som slocknar i Sverige? Vilken URL skulle du gå till om strömmen gick? Om din favoritwebsida inte gick att komma åt? Du ser på TV att det kommer en storm, och den drar in med enorm styrka över Sverige. Vilken URL skulle du prova?

Ska vi ha en URL där information samlas, en URL som alla känner till? Jag tror det vore bra, men om vi har en sådan måste den också vara stabil. Vara den sista websidan som slocknar. Klara en last som motsvarar att alla i Sverige gör “Reload” en gång var tredje sekund. Det är 3 miljoner träffar i sekunden. Även fast stora delar av landets el- och telekommunikation är trasig. Vid första tanken är det en sådan populär website alla vill ha, men efter att ha tänkt en sekund eller tre så inser man det inte är så enkelt att bygga.

Är det dags att vi gör något sådant, eller är det inte värt jobbet?

Beskrivningar om Stormen Gudrun:

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(6%) (0%) (28%) (67%) (0%)
18 röster

Mindpark #036: 24 Hour Business Camp

28 Oct, 2009 in mindpark100 by Ted Valentin | Comments

I oktober 2008 skrev jag ett inlägg på min blogg som handlade om att det skulle vara kul att träffas ett tiotal personer under en helg och lanserade varsin affärsidé på 24 timmar. Just då var det en rolig men oslipad idé. Det var framför allt en fråga till mina bloggläsare: “Vad tycker ni om det här? Låter det kul? Är det genomförbart?” Men idén tog skruv. Jag gissar att det hela hade något med  “sociala medier” att göra. Diskussionen växte i kommentarsfältet, folk bloggade och länkade, twittrade och stötte och blötte idén på Jaiku och Bloggy. Dagen efter blev jag tvungen att skriva ett nytt inlägg med lite mer struktur, och eventet fick då ett namn: 24 hour business camp.

Många visade intresse och när Joakim Jardenberg hörde av sig och sa att Mindpark ville gå in som sponsorer var stenen satt i rullning. 24 hour business camp blev på en vecka en varelse med ett eget liv. Min roll var inte inte längre att driva på, utan att försöka tygla det lilla monstret. Tack vare deltagarnas stora nätverk fick vi snabbt in fler sponsorer än vi behövde. Även deltagarlistan växte och växte (och det blev också en lång väntelista med folk som inte fick plats, tyvärr).

Den ekonomiska pessimismen var stor och den ekonomiska stämningen kanske som värst i när vi satte oss i båten till Hasseludden Yasuragi i januari 2009.  Efter  inledande mingel och bad gick startskottet, och ett 90-tal deltagare började kampen mot klockan. 24 timmar senare kom vi ut ur töcknet, och det visade det sig att vi byggt 52 nya webbtjänster. När jag på fredagsförmiddagen började få se de färdiga sajterna blev jag jublande glad. Jag tror att alla, även vi själva, förvånades över den höga kvalitetén på tjänsterna. YouTV.se, Listentoblogs.com, Voicly.com, Ticketz.se, Kundo.se, Bloggmode.se, Mmsx.se, Börjablogga.se, Virurl.it, Ehandel.se… och alla andra.

Så här i efterhand kan det kanske framstå som en självklart att det skulle bli bra. Men utanför vår egen bubbla så var det få som hade några höga förväntningar. Ett antal tidningar hade skrivit om oss innan vi körde igång, och i kommentarsfälten i allt från Dagens Industri till IDG blev vi grundligt dissade. Läs  kommenterna igen, om ni glömt bort vad folk tyckte och tänkte. “Naivt”, “Välkommen till verkligheten”, “Undrar om de fortfarande bor hemma?” var ett urval bland av kommentarerna. Skepsisen var stor.

Det jag tror att kritikerna inte förstod var att 24hbc var en experimentverkstad, ett laboratorium för nya idéer. Ur ett större perspektiv var det aldrig tänkt att alla eller ens majoriteten av idéerna skulle lyckas. Som entreprenör måste vara beredd att misslyckas ett antal gånger innan man kommer fram till ett vinnande koncept. Dom viktigaste egenskaperna hos entreprenörer (och forskare, uppfinnare och konstnärer?) är experimentlusta och envishet.

På ett lite mindre allvarligt plan så var målet med 24hbc är att ha kul, och att inspirera. Allt man behöver för att starta ett företag är en laptop och fungerande internetuppkoppling – jag hoppas att det budskapet nådde ut till fler än mina bloggläsare. Och Geek Girl Meetup, Sweden Social Webcamp, 24 Hour Sörmland hoppas jag alla ha hämtat lite inspiration från 24hbc.

Och ikväll sätter vi oss återigen på båten mot Hasseludden för en vända till av 24hbc. Experimentet fortsätter. :)

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (25%) (25%) (50%)
4 röster

Mindpark #035: När alla vet allt litar ingen på någon

27 Oct, 2009 in mindpark100 by Paula Hammerskog | Comments

Internet gör att alla i princip kan bli specialister på allt. Möjligheterna att informera sig är nästan obegränsade. Det är naturligtvis bra. Men som alltid har myntet även en baksida.

Kraven på de enskilda individerna ökar. Det duger inte att lyssna på experter längre, man förväntas ha egen kunskap och egna åsikter – om allt. Mitt senaste läkarbesök är ett lysande exempel på detta. Jag hade bokat tid för att få ordning på min axel. Beskrev problemet så gott jag kunde. Varpå han frågade:

- Vad tror du det är för fel och vilken behandling tror du skulle vara bäst?

- Det vet jag inte, är inte det ditt jobb att bestämma? Frågade jag rätt förvånat. Jag anser mig varken ha särskilt mycket kunskap eller insikt i medicinska frågor, hade jag haft det hade jag ju inte frågat en läkare.

Läkaren, som är en man med mycket humor, brast ut i gapskratt. Och frågade:

- Men snälla du, vilket århundrade lever du i? Numera kommer folk hit för att få sina egna diagnoser bekräftade och recept utskrivna. I den mån de inte skickar efter de läkemedel de anser sig behöva från någon nätsite.

Jag gapade förvånat. Om min axel havererar (vilket den alltså gjort) har jag inte tid att reda ut vad det kan bero på. Hur skulle jag kunna veta vad som förorsakat mitt problem, och vad som bäst botar det? En läkare, en naprapat, en sjukgymnast eller någon annan specialist lär ju diagnostisera, och förhoppningsvis bota, rätt enkelt. Tror jag.

Det är jag tydligen rätt ensam om numera.

Jag förväntas, även av läkaren själv tydligen, ha gjort en gedigen research för att utreda diverse axelåkommor.

Ett mer övergripande perspektiv på detta stavas informationsproblematik. Det har blivit tydligt med all den information som finns när det gäller bland annat svininfluensan. Det är så mycket, och så spretigt, att informationsmängden i sig leder till bekymmer.

Det var naturligtvis inte bättre förr. När socialstyrelsen sa åt oss att äta 6-8 skivor bröd om dagen och alla tog sitt trippelvaccin efter kallelse från BVC. Ingen kunde ifrågasätta särskilt mycket eftersom vi helt enkelt inte kunde skaffa oss tillräcklig med information för att göra informerade val.

Just detta, alltså alla de val vi nu ska klara, gilla och tjäna på, har diskuterats länge. Åsikten att ”bestäm åt mig, jag vill inte välja elbolag, telebolag och kabelbolag, jag vill att det ska vara enkelt” är rätt utbredd.

Men misstron som föds ur allt detta talar vi sällan om.

När www.krisinformation.se , som är myndigheternas startsite för krisinformation, ska informera blir de omedelbart omsprungna av andra. Som kommer med ibland liknande, ibland helt annan, information. Det är andra siter, det finns både www.svininfluensan.com och www.svininfluensan.org . .se ägs av ett webbhotell, ingen har väl velat betala för den än.

Det skrivs oändliga tidningsartiklar, antalet bloggar som på ett eller annat sätt behandlar detta ämne vet jag inte om går att räkna. Och så har vi den så kallade fettdoktorn som i alla lägen där publicitet kan fås dyker upp som gumman i lådan.

Vem ska man tro på? Och varför? Konspirationsteorierna flödar, än får vi höra att anledningen till att myndigheterna vill att vi ska vaccinera oss är att de har ett avtal som tvingar dem att köpa vaccinet.

Eller att alltihop är en bluff från läkemedelsindustrin. Som onekligen tjänar en del pengar på sina vaccin just nu.

Än får vi höra att så är det inte alls, vaccinationsprogrammet handlar om att skydda främst samhället, men också givetvis individerna.

Vem ska man tro på? Och varför?

Den 23 februari 2005 uppmanade världshälsoorganisationen WHO världens regeringar att agera snabbt mot fågelinfluensa. En influensa som var (och är) vanlig hos fjäderfjän men ovanlig hos människor. Fram till detta datum fanns 45 kända dödsfall i fågelinfluensa hos människor. Oron gällde inte den smittspridning som gällt fram till nu – från fågel till människa. Det WHO varnade för var att viruset skulle mutera och börja smitta mellan människor. Det skulle kunna skapa en svår och farlig pandemi.

Skrämselpropagandan kom snabbt igång och när de första fåglarna smittade med fågelinfluensa hittades i Sverige var rubriken stora. Och svarta. DN rapporterar om en ”insatsgrupp” som skickats till Kalmar. Då ser i alla fall jag då soldater (i kamouflagekläder) som hukande rör sig i staden i mitt inre. Hoppas jag ser fel.

Vem minns fågelinfluensan idag?

Vem ska man tro på? Och varför?

När vi alla har tillgång till oerhörda mängder information (men inte insikt, information i sig räcker ju oftast inte), ökar kraven på dem som inte bara har informationen – utan också deras förmåga att skapa tillit, och förmedla insikt.

Myndigheter, specialister och andra som av något skäl vet mer, förstår mer, och därmed kan hjälpa oss andra att agera klokt måste handla på ett sätt som skapar förtroende. Det gör de inte idag. Informationen fungerar inte.

Ett exempel på det kom som på beställning i dag. Aftonbladet berättar historien om en kvinna som vaccinerats mot den vanliga influensan (alltså inte svininfluensan) och numera bara kan gå baklänges. Mängder med kommentarer handlar om att ”se vad farligt det är med svininfluensavaccin, allt är en bluff, vaccinera er inte!”. Trots att det i rubriken står att det handlar om vaccin mot den vanliga säsongsinfluensan.

Är läsarna inte läskunniga? Jo. Men många av oss har inte förstått. Det är för stora bokstäver. För högt tonläge. För långt borta. Informationen talar bara till hjärnan, inte till hjärtat. Då skapar vi våra egna bilder, egna fantasier. Och läser allt med ett tjockt filter framför ögonen.

Vem ska man tro på? Och varför?

Går då problemet med för mycket information, som måste tolkas, värderas och hanteras av människor som ofta varken har tid att varken tolka, värdera eller hantera mer än det som är mest akuten i vardagen, att lösa? Kan de som faktiskt vet få genomslag?

Helt säkert.

Men då måste de anpassa sin information till verkligheten, vi är ändå en bit in i 2000-talet och köper inte ordern ”6-8 skivor bröd om dagen”. Antagligen säger nu informationsansvariga i stat, landsting och kommuner ”men snälla, vi är ju på webben, och vi twittrar, vi har fattat”.

Nej, säger jag, ni har inte fattat. Ni är precis lika myndigt von oben oavsett vilken kanal ni använder. Inse att många av oss nu har så mycket mer information. Anpassa er till det. Om vi ska tro på det som sägs handlar det om ert tonfall och er insikt, snarare än om det står i tidningen, på webben eller i en tweet.

Idag motverkar myndighetsinformationen nästan sig själv, ju oftare samma sak upprepas, desto mer misstänksamma blir mottagarna. Antalet svenskar som tänker vaccinera sig mot svininfluensan sjunker stadigt. Den siffran kan naturligtvis stiga extremt snabbt om influensan slår till hårt. Men så länge som myndigheterna ägnar sig åt att ropa på vargen utan att lyckas övertyga oss om att den faktiskt är det minsta farlig vore det nog bättre att hålla tyst. Oavsett om man har ett twitterkonto eller ej.

Fotnot 1. Axeln mår bra, tackar som frågar. En sned höft gjorde att muskulaturen inte fick arbeta som den borde och började göra ont. En naprapat redde ut det med två behandlingar. Själv trodde jag att jag fått musarm. Hade varit hyggligt meningslöst att behandla det.

Fotnot 2: Precis när jag skickat den här bloggposten för publicering gick jag in på aftonbladet.se för att se vad som hänt under dagen. Och vad ligger då som förstanyhet? Jo, en utredning om ”sant och falskt om svininfluensan”. Samt en psykolog som är inne på samma problem som jag – all info som vi alla måste förhålla oss till. Det måste ju med, således detta tillägg.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (9%) (30%) (52%) (9%)
23 röster

Mindpark #034: The Patriot Act, källskyddet och en debatt utan slut

26 Oct, 2009 in mindpark100 by Gorthaq | Comments

Den 26:e oktober 2001 antar den amerikanska kongressen den lag, The Patriot Act, som snabbt leder till rättsliga reformer också i resten av världen där medborgarnas personliga integritet växlas in mot säkerhet till en osäker kurs. Den internationella integritetsdebatten tar inte riktigt fart förrän några år senare, och de flesta organisationer som arbetar för medborgarrättsliga frågor vågar inte opponera sig fullt ut. Olika tjänster för anonym internetaccess rapporterar till och med att de hotats efter elfte september, och vissa grupper i samhället upplever att de som kämpat för medborgerlig integritet på olika sätt bidragit till terrordåden.

Lagen markerar en vändpunkt för mycket av integritetsdiskussionen. Fram till den elfte september hade förespråkare för den personliga integriteten varit mycket framgångsrika. Kraven på bakdörrar till olika krypteringsprogram – de så kallade clipperchipsen – hade slagits tillbaka och integritetsorganisationerna rekryterade medlemmar i god takt. Samtidigt hade debatten inte riktigt hittat in i mainstreammedierna. Det är i samband med The Patriot Act som frågan plötsligt får ett riktigt brett anslag. Integriteten ställs nu plötsligt mot samhällets grundvärden: säkerhet och trygghet – och dessutom används lagen för att rikta krav på källinformation från journalister.

Det som följer är en böljande debatt där terrorattackerna i Europa följs av krav på datalagring och sedan kulminerar utvecklingen i Sverige i FRA-debatterna.

Den växande oron för integritetsfrågan och frågans ökade mediala attraktion gör också att internet och frågor om internets betydelse i samhället lyfts fram. Det går att argumentera för att bilden av Internet fram till och med 2001 varit mycket positiv, kanske närmast utopisk i delar — detta till trots att IT-bubblan spricker år 2000. Det som sker i skuggan av terrorattackerna i New York är att nätets mörka sidor lyfts fram. De fyra nätapokalyptiska ryttarna får en framträdande roll i rapporteringen: pedofiler, nazister och knarklangare får sällskap av terroristerna och av de fyra är det terroristerna som skrämmer mest. Att det avslöjas att terroristerna knappast använt någon högteknologisk nätkommunikation med lager av kryptering spelar ingen roll. Faktum är att de allt som oftast talat på telefon och använt vissa kodord för bomber och attacker, men annars inte särskilt utmärkt sig som nätanvändare.

Med The Patriot Act föddes också en ny generation nätaktivister. American Civil Liberties Union startade en särskild websajt för att reformera lagen och flera andra organisationer gjorde samma sak. Precis som mycket av FRA-motståndet i Sverige organiserades på nätet, växer en nätopinion fram mot lagen i USA.

The Patriot Act födde paradoxalt nog dagens breda integritetsdebatt i medierna, och skärpte nätaktivismens tonfall.

Det är svårt att veta om vi ska fira eller sörja åttaårsdagen.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(20%) (0%) (20%) (60%) (0%)
5 röster

Mindpark #033: Bloggen gör alla till publicister

25 Oct, 2009 in mindpark100 by Joakim Jardenberg | Comments

Dagen efter julafton 2007 och min mamma packar upp sin julklapp, en Sony Ericsson K810i. När hon tar sin första bild frågar telefonen henne om hon vill publicera den på sin blogg. En knapptryckning senare är den ute på internet, och det var uppenbart att ytterligare en pusselbit föll på plats.

Ändå var Agda sent ute. När hon svarade ja på frågan i sin mobiltelefon fanns det redan 112 miljoner bloggar i världen. Det fanns bloggliknande publiceringsmetoder innan bloggen fick genomslag som fenomen, och själva begreppet ”Weblog” grundlades redan -97.

The term “weblog” was coined by Jorn Barger on 17 December 1997. The short form, “blog,” was coined by Peter Merholz, who jokingly broke the word weblog into the phrase we blog in the sidebar of his blog Peterme.com in April or May 1999.

Någon gång runt 2001 började det skrivas mer och mer om bloggarna, det publicerades manualer och det krigades om vilket verktyg som var bäst. Bloggen tog fart som ett politiskt verktyg i USA och journalisterna, ffa på skolor och inom forskningen, började yrvaket och inledningsvis mycket skeptiskt, kika på fenomenet.

Kanske sticker jag ut hakan när jag menar att Googles köp av Blogger var den verkligt tändande gnistan. Statistiken pekar i alla fall på att det köpet, som skedde 2003, sammanfaller med att bloggen började bli mainstream. Grafen nedan är hämtad från Technorati, som var tidigt ute med att försöka organisera och addera värde till det som kommit att kallas för bloggosfären.

Slide0005

Även på hemmaplan fick vi verktyg för att försöka navigera den snabbt växande bloggosfären. Knuff som skapades av Johan Larsson var en spännande ansats med fokus på enskilda inlägg, och Bloggportalen, skapad av Sigge Eklund, hade en mer katalogbetonad lösning. Flera företag har etablerats som en direkt följd av bloggosfärens position i det nya medielandskapet och Twingly är bara ett lysande exempel på hur gamla och nya medier kan mötas. Så lysande att de fick en egen plats i vår hundralista;)

Ett fascinerande kapitel i historien om bloggen måste handla om de otaliga gånger den dödförklarats. Bloggen berör och upprör, alldeles uppenbart. Jan Guilliou verkar ha den som sitt favorithtaobjekt. Att dödförklara är en spännande drivkraft som verkar existera hos både traditionella medier och early adopters, sedan spelar det ingen roll om det är bloggen, Facebook eller något annat – man vill inte vara sist av tåget, liksom. Oftast är det dock väldigt simpla icke-analyser som ligger bakom.

Sant är däremot att  [disclosure: dagens #mindpark100 skulle handla om något helt annat och skrivas av någon helt annan;) Ett missförstånd gjorde att det inte kommit någon text så jag flyttade fram publiceringen av den här. Men en resdag och med mycket annat som också måste göras gjorde att jag inte hinner sätta punkt innan nästa flyg ska boardas. Så det är här ofärdigt, väldigt ofärdigt. Vi får väl se det som ett spännande experiment - nu får ni chansen att påverka slutknorren...]

Tack vare Erik Stattin på mymarkup hittar jag nu ikväll bilden jag sökte. Klockrent, och originalet ligger hos Seed Magazine.

seedauthorsJag kommer att göra klar den här posten under morgondagen, have no fear. Säcken kommer att knytas ihop ;)

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (13%) (63%) (13%) (13%)
8 röster

Mindpark #032: Varför Geek Girl Meetup är snöbollen som föregår lavinen

24 Oct, 2009 in mindpark100 by Sandra Jakob | Comments

Det är lite som det brukar vara. Du peppar, pratar, förbereder dig och sedan står du där vid registreringen på den där konferensen som du har sett fram emot en hel månad.

Förbi dig går fullversioner av de där små Twitterprofilbilderna och du har fullt upp med att minnas vad de egentligen heter. Framför ögonen vandrar bara ett @ och deras handle förbi. Vissa är längre än vad du har tänkt dig, andra liknar inte det minsta människan på bilden och du börjar så smått tvivla på om det verkligen är X och X som står snett framför dig. Du står där i ditt hörn/i gången, håller hårt om datorväskan och tittar på de andra lite blygt när du vet att du egentligen borde gå runt och leta efter bekanta (är det riktigt illa står du bara på ett ställe och glor ner i iphonen). Det är ju därför du är här. För att inspireras. Nätverka som det så fint heter. Träffa nya människor. Det finns ingen tid att spilla.

Jag hade kunnat fortsätta orera om trevande kontakter, samtal som börjar med “nej men hej är inte du… jag har hört så mycket… trevligt att äntligen träffas…” via de obligatoriska Twitter-skämten under presentationerna, grupperingarna under lunchen och publiken som nickar unisont så fort någon influgen amerikansk guru sätter igång sin keynote.

Vi har alla varit med om det.

Samtidigt som du läser detta registrerar sig 100 tjejer på IFL i Stockholm för helgens Geek Girl Meetup som går under namnet “The architechture of winning”. Det är dags för andra omgången av GGM (den första var i mars 2009), en unconference som är allt annat än den initiala beskrivningen av vad en konferens brukar vara.

För en ung tjej i branschen är det tufft nog som det är. Har du riktig otur sitter du fast på något kontor, omgiven av kostymklädda män som tjatar om vikten av att delta på olika sociala medier-plattformar men som själva aldrig tar sig tid att göra mer än att registrera sig på Twitter och skörda en åker eller två i Farmville.

Kanske har du istället haft tur och befinner dig på en fantastisk arbetsplats där du tillåts prova dig fram, utveckla dina kunskaper kring webben och dela med dig av dem till andra internt och externt intresserade parter. Du har chefer som vill att organisationen ska göra bra grejer på nätet snarare än att bara fokusera på exakt var intäkterna finns. Chefer som låter dig prova dig fram förutsättningslöst i hopp om att ni på vägen ska hitta den rätta modellen.geekgirlmeetup004

Var du än befinner dig på organisationsskalan finns det en plats för dig på Geek Girl Meetup om du är intresserad, givmild med din kunskap och engagerad.

Vår unconference handlar om att dela med sig, att lära av varandra, att inspirera. Det handlar inte om att sno idéer, slå sig på bröstet samt skryta högt och brett om ens förträfflighet. Vi är alla stolta över att vi är sanna Geek Girls – “nördtjejer träffas och lyssnar på varandra, snackar framtidsplaner och projekt, utforskar framkanten av varandras nörd-passioner i ett land av teknik, design och business”.

Vi älskar det vi sysslar med och det är vår drivkraft. Vi vill peppa varandra och vi ser till att saker och ting händer på olika fronter runt om i Sverige. Exakt de känslorna är vad en unconference som GGM lyfter fram och hedrar; vår kollektiva kunskap och vårt stora engagemang. Därför blir GGM en fantastisk upplevelse för deltagarna. Alla anstränger sig och gör sitt yttersta för att den kollektiva upplevelsen ska vara givande trots att vi är 100 tjejer med olika intressen.

geekgirlmeetupJag tänker ofta på alla de inspirerande tjejer som jag träffade i mars under första Geek Girl Meetup och som jag sedan dess har haft ett utbyte med. Hur mycket har vi inte har diskuterat, bollat idéer, träffats på andra evenemang och påbörjat samarbeten. Om det faktum att 50 tjejer som samlades en dag i två undervisningssalar kunde sätta en liten snöboll i rullning, tänk vad regelbundna träffar skulle kunna göra för utvecklingen. Det är sällan man hoppas på snöbollseffekter, men det är vad jag tror GGM kan göra för webbtjejerna i Sverige.

Vi behöver träffas och utbyta erfarenheter. Med mötena växer vi som individer genom vår gemenskap. Sverige behöver smarta och handlingskraftiga tjejer som är med i matchen, men de tjejerna behöver varandra för att sätta agendan. Det gör vi den här helgen, bygger på snöbollen i väntan på lavinen.

För mer information om vem som kallar sig för Geek Girl besök geekgirlmeetup.com eller kolla in programmet.

Sandra Jakob är journalist och webbredaktör på hd.se och är specialiserad på läsarmedverkan och sociala medier. En Geek Girl som ägnar en stor del av sin tid åt att mässa för journalister om att de måste finnas i de sociala medierna och brinner för att få medieföretagen att bli mer öppna. Du kan följa Sandra varje dag på twitter.com/sandrina och mer sporadiskt på sandrajakob.se.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (7%) (27%) (13%) (53%)
15 röster

Mindpark #031: När Apple förändrade sättet att se på musik

23 Oct, 2009 in mindpark100 by Peter Rosdahl | Comments

Efter att Apple hade köpt upp programmet SoundJam MP och döpt om det till iTunes i början på 2001 så hade de börjat förbereda sig på sin första MP3-spelare. Det var på ett “invitation only”-evenemang, den 23 oktober 2001, alltså idag exakt 8 år sedan, som Apple släppte den första generationens iPod. Det var genom Apples starka varumärke som skulle göra att just de skulle ta tronen över MP3-spelarmarknaden.

Konkurrenterna på den tiden var vanliga CD-spelare från Sony. Några tillverkare satsade på MP3CD-spelare där man kunde bränna MP3-filer på CD. Det fanns också flashdiskar från bland annat det svenska, och numera bortglömda, företaget Jens of Sweden samt stora och dyra hårddiskspelare från bland annat Creative. Att erbjuda en produkt som har ett bra pris och en snygg design visade sig vara nyckeln till något eftertraktat och plötsligt gick många runt på stan och stolt visade upp sina vita hörlurar. Från att ha försökt sig på handhållna produkter ett par år tidigare med handdatorn Newton så kom deras nya produkt med ett helt annat fokus.

Det tog tre år för Apples iPod att bli den mest sålda MP3-spelaren i USA och 2004 hade de 90% marknad av hårddiskbaserade spelare. Samma år släpptes iTunes version 3.0 och öppnar upp deras butik för musik, den så kallade iTunes Music Store. Nu går Apple ifrån att vara enbart ett datorföretag som säljer hemelektronik till att bli en musikaffär där du ska kunna köpa all musik i världen. Genom att ha flera miljoner kreditkort så kommer Apple enkelt att kunna få människor att köpa fler produkter.

Idag kan man köpa alltifrån filmer och tv-serier till datorer och musik via samma konto och det kommer att komma fler saker. När de sedan släppte iPhonen och efter det AppStore så visar de verkligen var skåpet ska stå. Att dessutom samtidigt låta deras iPod Touch bli en konkurrent till de bärbara spelkonsolerna från Nintendo och Sony gör att de konkurrerar på en helt ny marknad. En marknad där Apple alltid har varit väldigt små men som alltid dragit en stor och ung publik. Genom att erbjuda ett stort utbud och förenkla köpprocessen så har de lyckats ta steget till att bli en riktig butik för all typ av media som går att distribuera digitalt. Fake Steve förklarar dessutom vad allting handlar om. Hur ska man konkurrera med någon som redan har 100 miljoner betalande kunder?

Nu, 8 år senare, så har det sålts 220 000 000 iPods världen över. Det har funnits ett tjugotal modeller i olika former, storlekar och specifikationer. I deras butik på iTunes kan man köpa allt ifrån musik och ljudböcker till filmer, tv-serier och även applikationer till deras mobiltelefon iPhone. Att ryktet om en så kallad tabletdator fanns redan i början av 2003 och var redan då klassats som något stort som var på gång men ännu inte har släppts. Att sedan se hur Apples ekosystem kommer att binda ihop dagens sätt att se på köpt musik med tanken på att hyra musik såsom man gör på exempelvis Spotify. Mycket har förändrats sedan åtta år tillbaka men det vi inte visste då var att Steve Jobs hade rätt. Helt rätt.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(5%) (26%) (0%) (5%) (63%)
19 röster

Mindpark #030: Aftonbladet Tycktill och domen mot Kalle Jungkvist

22 Oct, 2009 in mindpark100 by Joakim Jardenberg | Comments

Problemen började egentligen redan före årskiftet. Sedan sensommaren -99 hade vi rullat igång en funktion på aftonbladet.se som kallades för Tyck Till. Den blev snabbt det ett av de största debattforumen på nätet här hemma och trycket var ibland massivt. Under melodifestivalen första året var redaktionen lyriska över att servern (WebX från Webcrossing) faktiskt pallade med att ta emot över 30 inlägg per minut. Men om det var det positiva beskedet så var det desto mer negativt med alla olämpliga kommentarer. Och make no misstake, det var verkligen olämpliga kommentarer. Den rasism som florerade i anslutning till vissa artiklar var bland det värsta jag sett.

tycktill2

Redan i maj 2000 började det komma mail med skarpa besked från Kalle Jungkvist, ansvarig utgivare. Situationen eskalerade och problemen ökade i takt med antalet kommentarer. Det var en ojämn kamp, modellen man hade valt med förhandsgranskning skapade en svår arbetssituation när den skulle kombineras med snabbhet och högt till diskussionstaket. De som satt och modererade hade ingen lätt uppgift, och det blev inte lättare av att tekniken som tidigare hyllats började spöka. Verktygen då var bra mycket trubbigare än de är idag.

Den sjunde mars 2002 stängdes Tyck Till. Kalle Jungkvist dömdes för tryckfrihetsbrott i Stockholms Tingsrätt. Skälet var att fyra nazistiska inlägg publicerades i en diskussion om Mellanöstern på aftonbladet.se:s Tyck till-sidor i oktober 2000. En del av diskussionen runt domen kretsade runt att de inte kunde plockas bort efter uppmaning på grund av tekniska och andra skäl, men som domstolen konstaterade: Det spelade egentligen ingen roll. Förhandsgranskar du kommentarer så ska du stoppa innan publicering. Det var egentligen glasklart och domens riktighet intygades av Aftonbladet som valde att inte överklaga.

- Domen kommer att få betydelse för debatten på alla andra nyhetssajter, på de politiska partisajterna, på idrottsklubbarnas hemsidor och på andra olika debattforum, säger Kalle Jungkvist.

- Vi ser inte att det går att fortsätta med den breda folkliga debatt som vi gjort tidigare. Förlorarna är den breda allmänheten, de medborgare som med liv och lust kastat sig in i debatten, säger Kalle Jungkvist.

På klassiskt aftonbladet-manér utropades den här domen till slutet för debatten på nätet. Martin Jönsson, då chefredaktör på Journalisten, hade en lite bredare syn på frågan, men under en period debatterade hela den svenska mediesfären konsekvenserna av den här domen. Många var oroliga för att vi aldrig mer skulle våga släppa in läsarna på våra sajter.

Givetvis var det inte så, det lär väl till och med de mest skeptiska då vara övertygade om nu. Debatten lever och frodas, och till och med på tidningssajterna har det utkristalliserats en best practice. Hur otippat det än kan låta så samexisterar två helt olika lagrum, två olika publicisitiska principer, på en och samma webbsida. Kort förklaring:

  • Det redaktionella materialet på en traditionell mediesajt publiceras under ansvar av en speciellt utsedd ”Ansvarig utgivare”. Den rollen är definierad i Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen. Principen är att den som skriver ska vara skyddad (och till och med kunna vara anonym med starkt källskydd) och istället är det utgivaren som ställs till straffansvar om det skrivna bryter mot lagen. För webbsajter är det frivilligt att söka utgivningsbevis och därmed placera sig i det här lagrummet, men för de webbsajter som är knutna till redan existerande publikationer med utgivningsbevis följer det med implicit.
  • Om man inte har en ansvarig utgivare så lyder man istället under den så kallade BBS-lagen, Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor. I det fallet är det istället den enskilde skribenten som är ansvarig inför lagen och den som tillhandahåller platsen är istället ansvarig för att hålla ”skälig” uppsikt över tjänsten och plocka bort meddelande som bryter mot vissa definierade lagar. Det är en väldigt frikostig bestämmelse för den som driver en tjänst. Det här är det lagrum som vi är vana vid på nätet idag.

Idag kan man säga att det utvecklats en de facto-standard som säger att det är ok att låta de här två lagrummen samsas på samma webbsida, i samma sammanhang. I de regler som presenteras för användarna förklarar man att de kan hållas personligen skyldiga för sina inlägg och att utgivareansvaret och källskyddet inte gäller i den ”ytan”. Det har alltid stött på motstånd när vi frågat juristerna, men lyckligtvis är användarna (och verkligheten) smartare än så. Min rekommendation redan när vi startade upp Tyck Till på aftonbladet.se var att den här modellen skulle gälla, men Kalle var mer publicist än jag. Hans bevekelsegrund för att köra modererat var god, det var resultatet – om än väntat – som inte var bra.

hd-kommentarerKommentarerna är idag en integrerad del av de flesta mediesajter och utveckligen pågår ständigt. Grafen ovan visar i olika steg ökningen på hd.se, där den största skillnaden kom när man började låta läsarnas kommentarer synas rakt ut på ettan i anslutning till artikelpuffarna.

Men allt är inte solsken. Det förs en aldrig tystnande debatt om kvaliteten på kommentarerna, om vilka tekniska system som ska användas, om man ska jobba med Facebook eller mot, om poängen med anonyma kommentarer etc… Och det är gott, det är bra. Det bevisar att frågan är vital. Det som en gång i tiden kallades för ”läsarmedverkan” utvecklas till något mycket större. Integration på riktigt, där två olika lagrum är det enda som skiljer oss åt – i praktiken är vi tillsammans.

Utvecklingen bevisar också, i en slags fullkomlig cirkelreferens, att Kalle Jungkvist hade helt fel. Debatten på nätet tystnade inte av domen mot honom. Den blev en språngbräda till ett annat, mer rätt sätt att göra det på, och för det är vi dig tacksamma. Kudos, mannen!

(btw, när jag letade länkar till den här texten snubblade jag över Lisa Bjerres fina genomgång av historien bakom aftonbladet.se. Den slår jag gärna ett slag för.)

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (14%) (0%) (57%) (29%)
7 röster

Mindpark #029: Stockholm City och 5 000 SMS

21 Oct, 2009 in mindpark100 by Morris Packer | Comments

Den 21 oktober 2002 delades gratistidningen Stockholm City ut för första gången.

Som första tidning i Sverige integrerade man mobila tjänster, i detta fall sms-tjänster, som en naturlig del i läsardialogen. Man började med fyra sms-tjänster; omröstning, insändare, tävling och korsord. Samtliga dessa var premiumsms-tjänster (MO), dvs det kostade 3 kronor per skickat sms.

Ur ett tekniskt perspektiv finns det en snäll och lite humoristisk sidohistoria, de som utvecklat produkten Stockholm City var “tidningsmänniskor” av kalibern “allt går att lösa på nolltid” – och även om tankarna kring de mobila tjänsterna funnits med länge i produktutvecklingen hade man inte tagit kontakt med någon teknikpartner eller operatör. Den 17 oktober 2002 hade man varken teknik eller kopplingar och Fredrik Sjöshult ringde ett ganska tokigt samtal till mig där han bad om hjälp utan att vilja berätta vad det var för tidning som behövde sms-tjänsterna. Och jag frågade:  “Du har ringt till mig för att alla har redan förklarat att det är omöjligt, eller hur?”. Svaret var undflyende men jakande. Som frifräsande konsult inom den grafiska branschen lät det som ett kul och knäppt uppdrag – och när en av Fredriks chefer ringde och bekräftade att det var på riktigt satte vi igång.

Genom en heroisk insats av Göran Brandt, Ove Beijer och Olle Svensson (på dåvarande Vodafone) och en virtuos programmeringsinsats av Rickard Thorman (Thorman & Thorman AB) kopplades en 486:a med Linux, PHP och mySQL upp mot Vodafone. Rent fysiskt ställdes datorn under min sons säng i Vejbystrand.  Den 19 oktober, 48 timmar efter Fredrik Sjöshults samtal, var alla delar på plats. Under själva utvecklingen var det egentligen bara två frågor som ledde till någon längre diskussion, skulle man svara på varje sms – något som innebar en kostnad för Stockholm City samt skulle vi föra en logg över varje sms-transaktion?

Vi beslutade att bygga in svarsfunktionen för att det var lättare att ta bort den om den var onödig än att bygga på den i efterhand, och vi beslöt att logga varje sms-transaktion för att kunna kolla om teleoperatörenas avräkningar stämde.

Allt var klart. Och lugnt. Tills måndagsmorgonen den 21 oktober 2002.

För få lite dragkraft i användandet av Stockholm Citys sms-tjänster använde man SL-kort som vinster under den första veckan.

Om det var lockelsen av att vinna ett SL-kort eller om det fanns ett uppdämt behov att kommunikation med en dagstidning som drog kommer vi nog aldrig få veta. Men innan första dagen var slut hade mer än 5 000 sms kommit in till Stockholm City. Och i och med detta hade Stockholm City skickat ut fler än 5 000 sms till sina läsare.

Idag kanske man kan anse det som banala siffror – jämfört med Idolomröstningar eller Melodifestivaler – men oktober 2002 var det en vansinnig framgång. Och siffrorna fortsatte första veckan och andra veckan att ligga på rent obegripliga tal – om man hade frågat “branschexperter” vid denna tid hade de förmodligen sagt att man kunnat räkna med 50 till 100 sms om dagen. Kanske.

Ingen hade förutspått succén (vad avser sms-tjänsterna). Tidigare hade mobila tjänster varit något oseriöst. Inte en kanal i media. När vi leverantörer för första gången kom i kontakt med Josefine Granding Larsson,  ansvarig för mobila tjänster på Stockholm City, var hennes första fråga relaterad till statistik. Vad hade vi lagrat för statistik och vad kunde vi mäta? Med risk för att låta lite fånig – det kändes tydligt att det inte längre handlade om teknik för teknikens egen skull.

Oavsett vad man tyckte om gratistidningar kom det några, för 2002, viktiga lärdomar.

  1. Konsumenterna var mycket mer bekväma med tanken att använda sina mobiler för dialog med media än vad någon förutspått. Läsarna uppfattade inte Stockholm Citys mobila tjänster som någon nymodighet eller teknisk innovation – för läsare var det självklart att mobilen var den enklaste och bästa returkanalen.
  2. Mobila tjänster var inte något som uteslutande användes av tonårstjejer. Det var en nästintill absolut sanning 2002 att endast ungdomar använde mobila tjänster. Stockholm City visade från dag ett och framåt att det är produktens demografi som avgör åldern på brukarna av produktens mobila tjänster.
  3. Stockholm Citys beslut att svara på varje sms – “Tack för din sms! Med vänliga hälsningar, Stockholm City” förändrade relationen med läsarna. Istället för att bara ta emot, svarade man  - om än maskinellt – och skapade en upplevelse av dialog.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (14%) (43%) (43%)
21 röster

Mindpark #028: Twitter, Bombay och Breaking News

20 Oct, 2009 in mindpark100 by Kristin Heinonen | Comments

Kvällen den 26 november 2008 öppnar två terrorister eld på tågstationen Chhatrapati Shivaji Terminus i Bombay och dödar över 50 personer. Samtidigt inleds över tio koordinerade terrorattacker i hela Bombay med bombattackerna mot lyxhotellen Taj Mahal och Oberoi i centrum.

Hade attackerna skett någon annanstans hade det här kunnat vara en världshändelse som vi följde via traditionella medier med internationella nyhetskanaler som CNN i spetsen som främsta informationskälla.

Men två viktiga faktorer gör den här händelsen till något annat. För det första är Bombay Indiens finans- och IT-huvudstad med ett stort och aktivt Twitter-community. För det andra är engelska ett officiellt språk.

Kombinationen skapade en kraftfull cocktail, där Twitter som realtidsmedium och sin globala räckvidd snabbt blev ett nav i en bitvis kaotiskt flöde av information, direkt från händelsernas centrum.

Samtidigt som terrorister utförde attacker runt om staden utbröt en strid ström av rapporterande direkt från marken från ögonvittnen, förbipasserande och hotellgäster. Under hashtaggen #mumbai spred sig nyheten om attackerna som en löpeld över världen.  Wired återger ett par av tweetsen:

mumbai_summizer

“Hospital update. Shots still being fired. Also Metro cinema next door,” tweetar mumbaiattack.

Flödet accelererar snabbt. CNN konstaterar att i det mest intensiva skedet publiceras runt 80 nya tweets var femte sekund. BBC, van att vara först med det senaste i de mest avlägsna hörn av världen, bevakar tillslut Twitter-flödet.

I Sverige vid den här tiden har Twitter precis börjat få fäste. När #mumbai dyker upp som trending topic sprids nyheten så snabbt över världen att det tar både garvade journalister och bloggare på sängen. Mikael Zackrisson på Veckans Affärer och Niclas Strandh på Deepedition fascineras så av fenomenet att de sitter uppe hela natten för att följa utvecklingen och de berättar här om sina intryck.

Men för många som följer flödet på håll uppstår också ett påtagligt glapp mellan liverapporterna från Twitter och de stora nyhetssajterna. Informationen som flödar ur Twitter dessa timmar är  osorterad och omedelbar, och som ofta i kaotiska händelser uppstår rykten. Uppgiften att indiska myndigheter uppmanat medborgare att sluta twittra för att inte ge terrorister mer information om var tillslag och polisinsater pågick, har till exempel inte kunnat bekräftas.

Det intressanta är att fastän kollektivet skapar ett tillsynes lätt kaotiskt informationsflöde, så börjar också samma lösa kollektiv att sortera, aggregera och ordna informationen på nätet.

  • I flödet bildades snabbt informella redaktörer som aggregerade information på sina bloggar, även här i Sverige.
  • På Wikipedia skapades en artikel som idag är en bra översikt över händelserna, men som när det begav sig utvecklades sekundsnabbt, samlade en mängd länkar till nyhetskällor och kontinerligt uppdaterade antal döda och skadade.
  • Med Google Maps skapades en karta som märkte ut var attackerna skedde.
  • På Flickr postades bilder som fick spridning till världspressen.

Även om Wikipedia och Flickr förvandlades till informella nyhetskanaler så var det Twitter som i kraften av ett realtidsmedium och med sin virala potential snabbt  drev informationsflödet framåt. Twitter var motorn och bränslet på samma gång.

Tunga namn som The Guardian, BBC,  New York Times med flera beskriver Bombayattackerna som det stora genombrottet för realtidsmedier som nyhetsförmedlare. Samtidigt startar en diskussion om hur man sållar och använder detta nya informationsflöde.

BBC skriver:

As for the Twitter messages we were monitoring, most did not add a great amount of detail to what we knew of events, but among other things they did give a strong sense of what people connected in some way with the story were thinking and seeing. [...] All this helped to build up a rapidly evolving picture of a confusing situation.

Vinukumar Ranganathan var en av de första som postade bilder på Flickr, något som Guardian beskriver som en hjälp för nyhetsmedier att snabbt förstå allvaret och omfattningen av situationen.

Martin Jönsson på SvD konstaterar att självklart twittrar inte Bombay-bor för att nå ut i massmedia, utan för att kommunicera snabbt och effektivt med varandra i en krissituation, något som “visar hur nätverkandet i sig blivit en egen medieform”.

Men utan tvekan fick mediehusen vakna upp till en ny verklighet och konfrontera en utveckling som varit på gång under längre tid (jordbävningen i Kina och militärkuppen i Thailand visade samma tendenser) och som i rätt omständigheter blommade ut i full kraft.

Mannen eller kvinnan på gatan, utrustad med en mobiltelefon och uppkopplad mot ett socialt nätverk kan på ett ögonblick förvandlas till en medborgarreporter, om så bara för en enda dag i hela sitt liv. Attackerna i Bombay fyllde uttrycket “att rapportera live” med en ny och bredare innebörd.

Kristin Heinonen podcastar på whatsnext.se och jobbar som webbstrateg på Trimedia / Sund Kommunikation. Kristin ägnade större delen av 00-talet som journalist på Sveriges Radio. Hon går att följa på twitter.com/kristinheinonen.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (20%) (20%) (40%) (20%)
5 röster

Mindpark #027: Varumärket Obama

19 Oct, 2009 in Long Tail, mindpark100 by Daniel Nüüd | Comments

Framåt småtimmarna den 3 Nov 2008 stod det klart att Barack Hussein Obama skulle bli USA:s 44:e President. Internet Key To Obama Victories, Barack Obamas Internet Campaign Magic Revealed: The Machinery of Hope och How Obamas Internet Campaign Changed Politics är några av rubrikerna från 08 som beskriver hur hjärtat i kampanjen låg hos nätet och på sociala medier. Kampanjen skapade relationen politik och sociala medier och den är numera under ständig analytisk granskning till förmån för hur sociala medier kan främja politisk debatt. “Hur har politiskt kampanjande och politisk kommunikation förändrats efter Obama och Piratpartiets framgångar, och vad händer i det svenska riksdagsvalet 2010?” Det var en av frågeställningarna som man ställde sig under konferensen “När tekniken förändrar politiken” för ett par dagar sedan. Att Obama 08 har förändrat sättet att föra debatt på är solklart. Men hur?

Obamas team Facebookade, Twittrade och YouTubade friskt under hela valrörelsen (och gör fortfarande). I och med valsegern visade inte bara Obama och hans politiska marknadsföringsposse med Chris Hughes i spetsen, styrkan med sociala medier som språkrör. Deras interaktionskampanj på webben väckte opinionen, interaktionen och kommunikationen mellan politik och väljare, åsikt och verkan. Obama blev med det en ledare i realtid och den första webboptimerade Presidenten. Reaktionerna och efterföljarna lät inte vänta på sig och Mona Sahlin har desperat försökt adda honom på Facebook sedan dess.

Man pratar ofta om hur sociala medier inte är några säljkanaler men det är bara delvis sant. För man säljer in ett varumärke och en relation som på lång sikt fungerar till att underbygga gemensamt utbyte via kommunikation och dialog. Valutan är relationer. Sociala medier säljer företaget, normen eller värderingen snarare än produkten. I fallet med Obamas kampanj sålde de inte en president utan värderingar som öppenhet, interaktion, dialog och engagemang. Obamas ansikte var en logga som ju mer kampanjen fortgick  förvandlades till ett varumärke byggt på närhet, medmänsklighet och hopp. Verktygen som snickrade ihop den mosaiken av värdeladdningar var bland annat de sociala medierna.

Under Bush-regimen hade USA präglats av  den ena katastrofen efter den andra. Det som 11:e september och Irakkriget fick inleda togs över av lågkonjunkturen och den ekonomiska krisen. Obama blev motpolen – Stålmannen som ska reda upp det Lex Luthor har ställt till med. Is It a bird? Is It a plane? No It´s Barack Obama.

Barack Obama election speech:

“If there is anyone out there who still doubts that America is a place where all things are possible, who still wonders if the dream of our founders are alive in our time, who still questions the power of our democracy, tonight is your answer.”

Och…

“It´s the answer spoken by young and old, rich and poor, democrat and republican, white, black, Hispanic, Asian, Native American, gay, straight, disabled and not disabled – Americans who sent a message to the world that we have never been just a collection of individuals or a collection of red states and blue states; We always are and always will be The United States of America.”

Inom marknadsföring finns det tre enkla grundregler som man ska tänka på om man vill tilltala med sitt budskap. 1) Vad vill jag säga 2) Hur ska jag säga det 3) Genom vilka kanaler.

Så vad säger han? Barack Obama pratar om hopp och om att resa sig ur askan i en tid när det behövs som mest. Men vi reser oss inte själva utan tillsammans. Budskapet är anpassat efter en verklighetsuppfattning där USA letar efter en ledare som står för något annat än Irak och ekonomisk kris.

Hur säger han det? Genom att vara den förste svarta presidenten i USA:s historia. Vad signalerar det om inte förändring, hopp och en ny början. Inte minst för han tankarna till Martin Luther King och talet “I Have a Dream…”

Genom vilka kanaler? Sociala medier minskar avståndet mellan sändare och mottagare. Det Obama-establisimanget gör genom att synas på Twitter, YouTube och jada jada jada  är att prata till användarna och väljarna genom kanaler som i grunden står för vad Obama vill förmedla genom sin kampanj. Gemenskap. Dessutom visar han en teknisk kompetens och en framåtsträvan i hans engagemang för nätet vilket påvisar viljan att utvecklas och arbeta för innovation snarare än att motarbeta den. “The Time for action is now!”

Sociala medier är kanaler som förmedlar allmänhetens gräsrotsperspektiv på världen. Vi vill prata, umgås, skratta, gråta, byta erfarenheter, intressen, normer och värderingar. Obama har tryckt in gräset i käften på politiken i och med sitt engagemang för de sociala kanalerna. Han har tagit den från de politiska över och underhusen och infört politiken i allmänhetens statusuppdateringar. Vill man nå människor behöver man inte sträcka sig långt, men man måste göra det rätt och se till att man står på samma nivå. Rätt just nu var en mörkhyad man som driver en politik som förespråkar engagemang och gemenskap genom internet och sociala kanaler. Det är rätt på så många områden att jag inte ens vet var jag ska börja. Men ha inga illusioner, Obama är ett varumärke. Att han belönades med Nobels fredspris är ytterligare ett steg i att stärka det varumärke som kommit att bli synonymt med hopp. Barack Hussein Obama har optimerat sig på nätet för världen.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(9%) (64%) (9%) (18%) (0%)
11 röster

Mindpark #026: När DAB förändrade Sveriges Radio

18 Oct, 2009 in mindpark100 by Patrik Fältström | Comments

Den 22 december 2005 lämnades Skr 2005/06:66 (Digital distribution av ljudradio), till Riksdagen. Det var ett svar på en rapport som skrivits av Digitalradiokommittén, en parlamentariskt tillsatt kommitté. I sammanfattningen av regeringens skrivelse kan man läsa:

En rad olika tekniska lösningar finns eller håller på att utvecklas för digital distribution av ljudradio. När det gäller DAB-tekniken är fördelarna för konsumenterna inte klarlagda och tekniken har haft begränsad framgång i andra länder. Andra tekniska lösningar har heller inte prövats fullt ut, exempelvis ett samarbete mellan radio och TV. Regeringen anser i det perspektivet att det inte finns skäl att välja en enskild teknik för den framtida radiodistributionen. Mot denna bakgrund är ett beslut om att påbörja en utbyggnad av DAB-sändningarna inte aktuellt. Det innebär att det inte heller är aktuellt att genomföra kommitténs övriga förslag.

I denna skrivelse gick alltså regeringen helt emot de förslag som lagts fram. Man kan även se i skrivelsen SOU 2002:38 (Digital Radio. Kartläggning och analys), att den inte alls kom fram till samma sak som regeringen.

Hur kommer detta sig?

Nu ska jag säga att jag stöttade regeringens beslut helt och fullt, och ser det även som gott att även nuvarande regering har samma åsikter. Jag blev en dag på scen beskylld att vara den som dödade DAB (Digital Audio Broadcasting). Det anser jag vara överdrift, för det är verkligen inte bara jag som har åsikten att DAB är en teknik designad för förra årtusendet.

Den 29 september 2009 var Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth intervjuvad i Sveriges Radio och i artikeln framgår det att Kulturdepartementet med Statsrådet i spetsen vill vara teknikneutrala.

Dessa olika beslut på högsta politiska nivå har alltså under många år gått emot vad Sveriges Radio och många utredningar har föreslagit. Men som jag skrev tidigare så är det helt i linje med mina egna funderingar, varför jag gratulerar både förra och nuvarande regeringar till kloka beslut.

Men varför är regeringarnas beslut så bra?

Vi måste först bli överens om att Internet fungerar helt annorlunda än alla de sätt vi tidigare kommunicerat. Telefoni, mobiltelefoni, kabeltv, rundradio/tv och satellit fungerar ungefär på samma sätt. Man har en anslutning (sladd eller radio) och över den anslutningen får man viss information. Accessen är gjord för en viss tjänst. Accessen och tjänsten hanteras dessutom av i de flesta fall av samma organisation. Varje tjänst som man kan komma åt bestäms av de som man köper accessen av. Man kan inte som kund till Telia mobiltelefoni komma åt de tjänster som Tre har. Man kan inte komma åt via CanalDigital satellit-tv de kanaler som de inte har i sitt utbud.

Internet är annorlunda. Internet består i sin enklaste form av tre olika lager till skillnad från de två som man haft traditionellt. Emellan tjänsten och transporten finns IP (Internetprotokollet). Därmed behöver tjänsten bara anpassas till IP och inte till transporten. Det är IP som anpassar sig till transporten. Genom att använda IP lite här och var blir det därför enklare att lansera tjänster. Enklare och billigare.

Men den egentliga faktorn till att den digitalradioform som Digitalradiokommitén föreslog, DAB, inte är helt optimalt är inte Internet, även om Internet är en stor faktor, utan den avreglering av telemarknaden som pågått sedan mitten av 80-talet. Genom att det skapats konkurrerande metoder att ta emot radio, inklusive från konkurrerande företag, så blir det mer och mer lyssnaren som bestämmer på vad hon vill lyssna på och på vilket sätt detta ska ske. Sveriges radio över FM är inte enda alternativet längre. Radio Nord var nog startskottet till konkurrens om man ser bakåt i historien.

Med det gamla FM-nätet, när det var det enda sättet man kunde komma åt radio, var det Sveriges Radio som ihop med Staten talade om för lyssnaren inte bara vad hon skulle lyssna på utan också hur hon skulle bära sig åt för att lyssna på de få radiokanaler som fanns tillgängliga. Det fungerade då. Men inte längre. Idag väljer lyssnaren mer och mer först hur hon vill lyssna på radio, och sedan väljer hon mellan de kanaler och det material som där finns tillgängligt.

Vill man därför som producent av information nå så många som möjligt måste man därför finnas där konsumenterna finns. Annars går konsumenterna till en konkurrent. Ska därför SR nå sitt mål på ett visst antal lyssnare och/eller viss penetration så måste man använda många distributionsmetoder, inte någon enda som man satsar alla pengar på.

Samma sak skulle man kunna säga om satsningen på digital marktv vilket är en helt annan pilsner. Nästan en fiasko det också. Satsning på DVB-T som nu måste bytas till DVB-T2 vilket tar en hel del frekvensutrymme samt att det tvingar folk att byta boxar, igen. Samt det faktum att man skapade Boxer istället för att i marknätet tvinga fram en standard där kund kunde köpa kort av vilken leverantör som helst (och därmed skulle marknätet vara neutralt).

Men nu har vi DVB-T, och det är nog bra ur ett robusthetsperspektiv att ha ett alternativt heltäckande distributionsnät parallellt med Internet. Speciellt om vi uppgraderar det till DVB-T2. Då kan vi använda det på ett mycket mer effektivt sätt. Tex säger många som kan detta med radio bättre än jag att man mycket väl kan sända radio i DVB-T2 (till skillnad från DVB-T). Fler mjukvarubaserade mottagare kommer också göra det enklare att uppgradera programvara när det behövs i framtiden.

Behöver vi DAB eller DAB+? Knappast. Vi behöver inte fler nät i Sverige. Vi måste samsas om de resurser vi har. Och det är detta som jag hoppas att Statsmakterna verkligen förstått. Det verkar som om de har det. Betänkandet “När en räcker – mastdelning för miljön” ledde genom Proposition 2006/07:119 “En effektivare lag om elektronisk kommunikation“ till att Lagen om Elektronisk Kommunikation (2003:389) ändrades så att operatörer kunde tvingas dela master, dvs dela passiv infrastruktur. På liknande sätt har andra initiativ framkommit, som det ramanslag för samförläggning av kanalisation på 75MSEK, i och med anslag 37:5 inom Utgiftsområde 22 i Statsbudgeten 2007, samt 20MSEK under 2010 och 2011.

Det finns alltså en syn att vi måste samsas i Sverige. Vi kan inte hålla på och bygga egna saker hela tiden. Därför, ihop med det faktum att SR producerar program av god kvalitet och ska nå så många som möjligt, är det för mig klart att SR inte ska försöka bygga egna distributionsmekanismer och speciellt inte egna distributionsnät. Pengarna ska användas istället på så effektivt sätt som möjligt, så att SR finns på så många platser som möjligt. Inklusive DVB-T2, mobiltelefonnäten, Internet, och FM under överskådlig tid, för DVB-T nätet tillhör inte SVT och TV4. Det tillhör oss i Sverige som vill ta del av de program som produceras, och vi ska naturligtvis få även radio där. Såväl SR som UR och PLR (privatfinansierad lokalradio).

Där lyssnaren finns.

Så att lyssnaren själv kan välja.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(6%) (25%) (6%) (44%) (19%)
16 röster

Mindpark #025: Dell Hell, konsumenten och den oinskränkta bloggmakten

17 Oct, 2009 in mindpark100 by Jennifer Bark | Comments

Om jag skriver Dell och du svarar Hell så pratar vi förmodligen samma språk. Företaget och strafforten är för många synonyma med varandra, även för dem som aldrig haft en Dell i närheten av sitt skrivbord.

Det som “drabbade” den stora datortillverkaren juni 2005 – ett par för dem “opassande ord” på en rätt betydande blogg – växte snabbt till ett problem som inte kunde sopas under mattan. För det första fanns det ingen matta att sopa problematiken under. För det andra var sopkvasten mycket illa hanterad. Båda två faktorer bidragande till en lärodom som Dell och fler med dem sent (förhoppningsvis) kommer att glömma.

Men, innan jag börjar tala om Dells webbhelvete i synnerhet och om bloggbävningar och konsumentmakt i allmänhet måste jag dela med mig av ett stycke privat historia:

Jag betraktar mig lyckligt lottad som fått växa upp i en familj där rättvisa och vikten av även “den lilla människans röst” alltid starkt värderats. Min mamma lärde mig tidigt att man oavsett storlek, pondus, status och kapital – allt det som i allmänhet brukar definiera en viss maktposition -  har förbannad rätt, såväl som skyldighet, att försvara sina rättigheter och inte låta sig sittas på. Att det är viktigt att våga slåss även om man per definition saknar musklerna för det.

När mina barnsben blev tonårsrankor vinglade jag in i restaurangbranschen med likhetsvärderingen i ryggraden (om än med sällsynt lite muskler). Och även om restaurangbranschen i många avseenden är fattig på både moral och respekt, finns det en sak där jag alltid fäst mig vid – mottot att “kunden per default har rätt”.

Att oavsett om hon har galet fel (biffen är visst inte rå, vinet smakar precis som det ska) låter man hennes åsikt vara den som väger tyngst. Vill man svära över henne får man göra det i köket, eller allra helst ensam på vägen hem. För när dagen är slut och kassorna räknas spelar det ingen roll om man serverat i restaurangens tycke “den rätta biffen” och “det perfekta vinet” till en gäst som inte håller med. Det hon kommer minnas och förmodligen yppa i vänskapskretsar är hennes upplevelse. Ingenting annat. Och då spelar årgången på vinet eller köttets ursprung ingen roll. Ingen. Som helst. Roll.

Nu 2009, när tonårsben närmar sig 30-årsspiror och jag både vuxit ur föräldrarhem och restaurangbransch, känner jag mig fortfarande lyckligt lottad. Den privata värdering som utgjort ryggraden i min familj, och det motto som omgav mina servitrisår, börjar nu få kollektivt fäste i ett större perspektiv.

Jag pratar om ommöbleringen i konsumentmarknadens maktkorridorer och att styrka inte längre definieras av storlek utan ibland av något så enkelt som internetuppkoppling. Att individer (“konsumenter”) och företag rör sig på samma arena med mer likställda vapen och sköldar än vi någonsin tidigare haft. Att båda parter har, om än inte samma, så åtminstone bra lika förutsättningar för att göra sig hörda.

Och vill man hårdra det -  att företag tvingas ner från sina hästar eftersom konsumenten börjat få makten att både rigga hinder och skada hovar (gäller förstås fortfarande inte i alla fall men åtminstone många utifrån ett generaliserande perspektiv).

Som “konsument” gläds jag åt att få uppleva ett vad jag nästan vill kalla paradigmskifte där stora företag och organisationer inte längre kan tala om för mig hur det ligger till. Där det liksom på restaurangen blivit viktigt att lyssna på beställningen, servera med ett leende, bära ut och bära in något nytt om det inte passar och vara lyhörd för vad jag säger till mina kompisar – förstå att det är samtalet gästerna sinsemellan och dialogen med den som betalar notan som är det viktiga, inte skitsnacket i personalens kök.

Och för att göra en lång historia något kortare – detta är jag övertygad om till stor del är internets förtjänst – möjligheten att kommunicera snabbt, till många och framförallt till vilka vi vill med vilket än budskap vi vill framföra.

Ett tidigt exempel på den lilla konsumentens muskelstyrka (ett stycke historia att berätta för barnbarnen?) är Dell Hell. Uttrycket myntades på Jeff Jarvis Buzz Machine i juni 2005. Och det som började som ett enkelt inlägg kring Dells undermåliga kundsupport accelererade snart till ett helt community av arga konsumenter som via bloggar och sociala medier effektivt spred sitt missnöje.

Visst ska man komma ihåg att Jeff Jarvis inte är vem som helst och att hans opinionsmakt förmodligen var och är större än “gemene mans”. Men det faktum att han med en så simpel tändsticka kunde fyra av en hel vulkan, och att dess giftiga lava så snabbt rann ut globalt över såväl små som stora bloggar och webbforum – det är också något att komma ihåg.

Lek bara med tanken att Jarvis enligt pappersmediets traditioner, under eran då de fortfarande saknade konkurrens, istället skrivit ett debattinlägg i tidningen. Förutom att han förmodligen fått strida för att ens få publicera det (vilket krävt en långt mer komplex text) hade responsen aldrig kunnat komma så snabbt, inte ens garanterat publiceras och debatten ute i stugorna skulle Dell förmodligen knappt behöva märka av.

Den snabbhet och spridningseffekt som bloggbävningar har är ett ett fenomen vi (privatpersoner, företag, politiker, mediabransch) tidigare aldrig skådat. Och tack vare sin long tail-effekt, något som gör det omöjligt att ignorera.

För Dells del blev Jeff Jarvis bloggbävning en som de då varken tycktes ha kunskapen eller viljan att hantera. Dells egen supportblogg Direct 2 Dell som skulle “lösa problemet” gjorde bara saken ännu värre eftersom man censurerade de inlägg som publicerades (Hewal Företagsrådgivarna står för ett liknande svenskt exempel).

Idag måste man säga att Dell fattat grejen (liksom Hewal, även om meningarna kring deras agerande går isär). För Dell:  IdeaStorm istället för Direct 2. Twitter istället för tysthet (många har redan bloggat om Dell och deras kommunikativa helvete, till exempel Karin Nilsson Malmén ger dig historik och fler intressanta länkar).

Det jag vill poängtera är att Dell, nu snart fem år senare, fortfarande har ett “hell” att handskas med. Flera Dellhell-domäner är utom Dells ägo och begreppet är fortfarande något som många nätentusiaster och andra kan relatera till. Ett utomordentligt bevis på att företag måste ta sin kommunikation och sina konsumenter på allvar.

Det fungerar inte längre att tycka utan att ta konsekvenser eller att strunta i om restauranggästen tycker att biffen är rå.  Internet har troligtvis gjort yttrandefriheten starkare än någonsin, men i gengäld kräver den att du står för ditt ord. En gång skrivet, gjutet i sten – det gäller såväl för företag som för privatpersoner. Gör du något, i synnerhet på internet, var beredd på att bli uppmärksammad för det – även långt efter det att det skrevs. Var beredd på att ta kritik. Var beredd på att bemöta den.

Den stora skillnaden är att du som privatperson kan välja att hålla tyst. Ditt personliga varumärke behöver inte kommunicera (men det mår troligtvis bra av att göra det). Ett företag har inte det valet, och bara där hittar vi en konsumentens maktfördel. Vikten av att lyssna och föra samtal har som aldrig förr aktualiserats i sociala medier. Den som litar blint till megafonen och sätter trumhinnan på mute möter inga ovationer. Den som kör över kommer garanterat att få möta sina lik. Transparensen har ett pris, visst, men försöken till att både tiga och skrika ihjäl den kostar alltid betydligt mer.

Därmed inte sagt att förmågan till dialog fortfarande är under utveckling. Och man får inte glömma att även “företag” består av individer. Men bloggarnas betydelse och muskelkraften hos de människor som skriver dem är en som ingen längre kan förringa. Det bevisade Jeff Jarvis och de aktiva konsumenter som hakade på då. Och det bevisar alla bloggbävningar efter dem. Dells Hell är något som jag tror de flesta av oss har något at lära av, oavsett man diggar PC eller ej.

* Bonusfakta: Ordet “Bloggbävning” togs in SAOL:S nyordlista 2008.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (33%) (0%) (56%) (11%)
9 röster

Mindpark #024: När kvällstidningarna slutade sälja journalistik

16 Oct, 2009 in mindpark100 by Olle Lidbom | Comments

Den 20 april 2007 stod inte bara kvällstidning och en bilaga i hyllan. Bredvid en braskande rubrik och en Sommartorpet-programledare på tv-bilagan stod en betydligt stiligare karl: Bond. James Bond.

Upplagorna pekade i ledsam riktning och lönsamheten hölls under armarna av ständigt höjda lösnummerpriser och en aggressiv bilagestrategi. Nu kom Agent 007  till Svedala för att rädda kvällstidningen.

Redan med bilagorna hade Aftonbladet och Expressen under 2000-talets början visat att kvällspressens framtid kanske inte låg i modertidningen. Med skickliga bilagemakare (Carina Nunstedt plockades sedermera från Expressen till Bonnier Tidskrifter för att skapa kassakon Mama) och en innovationsgrad som vare sig dagstidningar eller tidskrifter hade mäktat med, hittade de stora drakarna nya intäkter. Men en bilaga kostade bara en tia.

Då gör James Bond entré. 19 klassiska filmer säljs för 59 kronor i snitt 180 000 exemplar per film vilket ger Bonnier 200 MSEK i ökad omsättning och anges som det viktiga skälet till att tidningshuset går med närmare 100 MSEK i vinst samma år

Aftonbladet följde naturligtvis efter och idag är tidningsstället i kiosker och framme vid matvarukassan formidabla basarer av tingeltangel och tilläggsprodukter.

Slutsatsen både läsare och tabloidmakare har dragit under 2000-talet är att kvällspressen har två urstarka ben att stå på: varumärke och distributionskanal.

Jo, journalistiken finns där i bakgrunden, men har under 2000-talet blivit en hygienfaktor snarare än ett säljlargument. Löpsedlarna visar också att det knappast är de stora grävande reportagen (från t ex Peter Kadhammar) som välter kioskerna: under 2000-talet har vanlig huvudvärk – på kvällspressens löp – visat sig kunna vara allt från fågelinfluensa och cancer till vanlig kvinnosjukdom. När Aftonbladet i förra veckan dessutom tjänade närmare en halv miljon på att sälja sin löpsedel som reklamplats visar det att det är något mer än bara den braskande nyheten som säljer tidningar. Det är – i min analys – i högsta grad igenkänningen, vanan, ja – varumärket som får folk att köpa kvällstidningarna. Man vet vad man får.

Men det är med distributionskanalen som kvällspressen har en särställning och det är den viktigaste förändringen för kvällspressens affär under 2000-talet.

För kvällspressen handlar det om att behålla den positionen. I USA syns redan en utveckling där tidskrifter och dagstidningar får mindre butiksyta och framförallt sämre placering. Tidningar och magasin säljer mindre upplagor än tidigare och ger för låg marginal för många handlare. Med dyrare varor (som Bond-filmerna och kokböckerna) finns det större anledning att behålla kvällspressen i kassalinjerna.

Men den dag Ica bestämmer sig för att – som man gjort på sylthyllan och fiskpinnedisken – skapa ett eget varumärke att sälja dvd-filmer och bilagor på den kanske bästa platsen av alla i sina butiker, då hotas inte bara Expressen och Aftonbladets distributionskanaler utan hela kvällspressens affär.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(15%) (15%) (3%) (53%) (15%)
34 röster

Mindpark #023: Drömmen om den gränslösa e-handeln

15 Oct, 2009 in mindpark100 by Judith Wolst | Comments

2007 hoppade jag på ett projekt där vi skulle sälja “märkeskläder på nätet”. Det förvånade mig hur många personer – 30 år och uppåt – som reflexmässigt droppade kommentaren ”Ah, Boo.com!”. Jag kommer ihåg hur jag tänkte ”Men kom igen… Tiderna förändras!”

2007 investerade jag i boken “Boo.com” av Gunnar Lindstedt – för att finna underlag till någon form av slipad kontrings-kommentar. En liten mening att vänligen kunna leverera & som skulle visa på att både nätets och människors preferenser hade förändrats sedan -99. (Jag var själv i slutet av 90-talet knappt 20 år gammal och ännu inte ett utvecklat geek. Referenser till dåtidens internetverksamheter fick därmed plockas upp via litteratur och inte via minnen och erfarenhetsbank).

Så, vad hände med Boo?

”Girighet, framgång, revanschlust, ursinniga maktstrider och tillslut omedelbar konkurs med förlorade miljardbelopp och avsked för 400 anställda i London, New York, Stockholm och München. Boo.com blev något av en symbol för det sena 1900-talets Internetysteri och IT-boom.” Så sammanfattar Lindstedt vad det var som faktiskt hände för tio år sedan.

& vad ville man skapa?

Man skulle bygga ett företag med idéer i teknikens absoluta framkant. Via entusiasm, visioner och en hel del galenskap skulle man förändra internethimlen så som den såg ut. På webbplatsen skulle man med 3D-teknik kunna vrida och vända på alla varor, man skulle kunna zooma in för att titta närmare på plaggets detaljer. Man skulle också kunna se hur varan såg ut på en virtuell provdocka och fråga sajtens ”virtuell shoppingassistent” Ms Boo kring saker man undrade. Denna fantastiska värld skulle byggas upp av de tre unga svenskarna Ernst Malmsten, Kajsa Leander och Patrik Hedelin.

Vad sa man från “insidan”?

Jag finner en artikel som jag fastnar för, skriven av en före detta Boo.com-anställd – Salka Hallström. Salkas ord: “Ytterst få på boo.com hade erfarenhet av detaljhandel eller av modebranschen. Någon målgruppsanalys fanns inte. Istället svängde man sig med uttrycket “cash rich, time poor” och det fanns en luddig föreställning om att vi var ute efter storstadsfolk, sisådär 15 till 45 år gamla. Varför rika storstadsmänniskor skulle köpa vanliga gympaskor och varför de skulle göra det till samma pris på webben som i sportbutiken om hörnet tycktes ingen ha tänkt på.”

Förflyttning.

10 år senare.

Nutid.

Idag har dot.com-erans överskattningar kring nätets tekniska potential övergått till att handla om “web-2.0-teknologier” som faktiskt möjliggör skapande av magi för den som vill. På nätet identifierar vi oss inte längre via “steffe1234@hotmail.com”. Nej, vår digitala mognadsgrad har nått så pass långt att vi gladeligen uppger våra fullständiga namn och kombinerar detta med senaste bilderna från firmafesten. Tillgängliga för allmän (läs nätverkets) beskådning. Modem heter nu uppkoppling överallt. Vår 137:e nätbaserade korttransaktion tog bort den sista droppen av skräck kring fenomenet. OCH, vi baserar våra affärsmodeller på beräknad framtida intäkt. Inte på sockervadd.

364614610_a763ba3735

Men.

Mytbilden kring 90-talets dot.com-företag lever dock ändå kvar på något märkligt vis. Uppenbarligen var magplasket så pass stort att det fortfarande duggar små stänk över dagens e-handlare (om än på ett mer ironiskt plan).

Paus.

Eftertanke.

Jag känner någon form av fascination för historien. Förstår att och varför men kan på något sätt inte fullt ut relatera – då en fungerande e-handel är den enda digitala transaktionsvärld jag själv upplevt.

Det virtuella provrummet är idag en viktig ingrediens hos flera e-butiker – där Knickerpicker är en av de kanske mest omtalade (& som även flyttar in provrummet till din iPhone om du så önskar). Att Zooma in plagget i detalj samtidigt som du vrider och vänder på det är väl inga konstigheter. Levi´s är en av de aktörer som hittat en snygg (om än över-avacerad) lösning. Den digitala kundtjänstkvinnan “Emma” hos Telenor är numera en i mängden och kan ge svar på något orelaterade frågor så som “ska vi äta lunch” och där hon levererar “Jag kan varken äta eller dricka och slipper både törst och hunger”.

Tiderna förändras kanske är fel att säga i Boo.com-fallet. Tiderna är nu här kanske passar bättre.

// Judith Wolst (www.judithwolst.se)

Bilden kommer från Flickr cc, by hyku.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (18%) (9%) (27%) (45%)
11 röster

Mindpark #022: När dongel blev ett vardagsord

14 Oct, 2009 in mindpark100 by Erik Hörnfeldt | Comments

Det var bara business as usual hos oss.

Att lansera mobilt bredband via 3G var aldrig någon grej. Vi hade hela tiden sett det som en självklar grej att det var så 3G-nätet skulle användas och när vi fick tillgång till HSPA drog vi igång.

Alla andra tyckte att det var något oerhört och påstod att vi var minst två år för tidigt ute, att nätet inte skulle hålla, att det var WiFi eller WiMax som var framtiden och inte 3G och en massa andra saker där det gemensamma omdömet nog var att vi inte begrep vad vi höll på med. Internt hade vi aldrig några sådana diskussioner. Vi gissade kanske fel när vi trodde att fler skulle vilja använda PC-kort i stället för USB-modem och vi trodde att fler skulle vara villiga att använda mobilen som modem och om vi ska vara helt ärliga så var vi nog lite nervösa för om det skulle fungera lika bra som våra nätmänniskor lovade att det skulle göra.

Så vi hade prissatt tjänsten därefter, 499 kronor i månaden.

Vi lanserade en svinkall novemberdag i ett tält på Norrmalmstorg. Carl-Henric Swanberg var där ihop med Peder Ramel och vår dåvarande israeliska koncernchef och det drogs i en stor spak och tre datorer laddade ner samma film, med Turbo3G, vanlig 3G och GSM. Jag tror att GSM-filen inte kommit fram helt och hållet än. Vi var trea i världen att lansera. Vi hade kunnat vara tvåa, men vi valde att vänta så att vi kunde gå direkt på den nya, högre hastigheten 3,6 mbps. Teknikjournalisterna som gillade WiMax var så där grinigt skeptiska som de alltid brukar vara när det händer något som inte är i linje med vad de önskar och det var ganska långt från dagens situation där typ 350 operatörer världen över erbjuder mobilt data via 3G.

mobila-datatjanster-1Den stora grejen för oss var inte lanseringen. Den var i stället beslutet att sänka priset till 199 kronor i månaden och börja konkurrera med fast bredband via ADSL-teknik. Det beslutet är helt Peders och det var han ensam som såg möjligheten att 3G kunde bli en ersättare till ADSL, inte bara ett komplement. Men vi såg att grejerna höll, att vi fick de farter i nätet som vår nätavdelning lovat och vi såg att USB-tekniken fungerade för konsumenterna. ADSLs problem var trängsel i telestationerna och räckvidd. En massa människor kunde helt enkelt inte få ADSL, andra fick vänta länge på installation. Och vi hade en teknik som kunde matcha ADSL på båda pris och prestanda och där kunden dessutom kunde komma igång på ett par minuter. Peder hade varit VD på Bredbandsbolaget innan han kom till oss, han kunde den här branschen utan och innan och han vände alla inklusive finance-killarna så i februari 2007 sänkte vi priset till 199 kronor i månaden och resten är – som det så tjusigt brukar heta – historia.

Det var nu de andra verkligen tyckte att vi rökt något. Skandinaviens mest kände telekomanalytiker gick ut och kallade oss för lögnare när vi sa att USB-modemet var vår mest sålda produkt den månaden men det är det givetvis ingen som minns nu två år och två miljoner sålda USB-modem senare. Fram mot sommaren började de andra haka på. Hösten 2007 hade till och med Telia vaknat och sedan dess har mobilt bredband varit den viktigaste tillväxtmotorn inom mobilbranschen. Kanske den enda. Det var en revolution för mobilindustrin och för mobilt datoranvändande.

För oss var det dock aldrig något annat än ytterligare en dag på jobbet.

// Erik Hörnfeldt, ögonvittne till revolutioner

Redaktörens anmärkning. Rubriken är min personliga ståndpunkt i frågan om det heter ”puck”, ”dong”, ”tvål” eller något annat (min fru säger bara: ”var har jag nu lagt 3G igen”). /Jocke

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (9%) (91%)
11 röster

Mindpark #021: The Pirate Bay – Hur Svensson blev piratkopierare

13 Oct, 2009 in mindpark100 by Robert Pohl | Comments

the_pirate_bay_logoFredagen den 17:e April 2009, kl 11:00 dömdes Peter Sunde, Fredrik Neij, Gottfrid Svartholm och Carl Lundström i Stockholms tingsrätt för sina engagemang i en sajt kallad The Pirate Bay (TPB). Enligt Wikipedia är TPB en svensk webbplats som indexerar och spårar .torrent-filer. Något förenklat kan man säga att en torrent-fil pekar på datorer som tillhandahåller en fil för ner- och uppladdning. Ordet ”Pirate” syftar i detta fall på Pirat, eller piratkopiering. Ordet används av även av andra organisationer som t.ex. Antipiratbyrån, som då ska vara mot piratkopiering.

Företeelsen piratkopiering har funnits mycket längre än The Pirate Bay. Ända sedan mjukvaran uppfanns har datoranvändare världen över bytt disketter, CD:s, Dvd:er och USB-minnen med varandra. Inte heller att glömma rörelsen kring BBS:er och Scenen som har varit omtalade genom åren. Dock har denna företeelse varit ganska begränsad till en mindre skara datanördar som höll det lite dolt, och internt. Vanliga dödliga fick lugnt och sansat fortsätta köpa sina dataspel, fotoprogram och ordbehandlare.

Men sedan hände något. Helt plötsligt uppfanns tekniken BitTorrent och hela världen kunde ladda ner vad som helst genom främst sajter som The Pirate Bay. Många datanördar höll sig envist till andra sajter som t.ex. TVTorrents eller TorrentBytes som var närmre kopplat till scenen med snabba releaser men med mer begränsat utbud.

Vad gjorde att The Pirate Bay slog igenom i folkhemmet?

TPB var inte först ut på banan att förse gemene man med musik, filmer och dataspel. Många känner till Napster som, med en användarbas på 26.4 miljoner 2001, slog igenom på allvar 1999 och blev, för många, det naturliga sättet att konsumera musik via nätet. Efter att Napster förlorat i domstol mot skivbolagen, öppnades marknaden för andra fildelningsprogram som t.ex. Direct Connect (DC) och Kazaa. En gemensam nämnare var att alla dessa tjänster använde P2P-tekniker som verkligen var på tapeten vid tillfället.

En stor skillnad mellan BitTorrent/TPB och andra program som t.ex. DC och Kazaa är enkelheten och användarna, den så kallade communityn bakom. Då DC vänder sig lite mot datanördar och är ett program man installerar, är TPB en sajt som påminner mycket om Google. Man söker och hittar. Enkelt och webbaserat. Vid sidan om användarupplevelsen hade också ett flertal juridiska processer inletts mot användare av DC, där spårbarheten är större. Till skillnad mot DC där en användare delar ut en hel film, så delar användarna på TPB fragment av filmer.

Jag frågar André Rickardsson, från IT-säkerhetsföretaget BitSec, tidigare direktör hos Säpo, varför ingen användare av The Pirate Bay prövats i domstol:

”Antipiratbyrån har saknat den tekniska kompetensen att hitta bevis i BitTorrent -tekniken mot privata fildelare och därför inte kunnat väcka åtal. De är helt enkelt tekniskt inkompetenta”

Men i t.ex. ett DC-fall hade Antipiratbyrån infiltrerat en s.k. Hub för att hitta bevis för vilka filer som delades ut av olika personer, och där är det mycket enklare att hitta dem som delar ut filer. Man får all information på en gång utan att behöva vara tekniskt bevandrad.

Kan detta ha bidragit till att vanliga människor valt TPB och BitTorrent, för att ladda hem filmer och musik, för att det ännu inte har åtalats någon privatperson för detta? Det kan också ha varit denna enkelhet att ladda hem upphovsrättskyddat material, samt avsaknaden av tekniska kunskaper hos Antipiratbyrån som gjorde att målet byggdes upp mot grundarna av TPB istället för att jaga enskilda privatpersoner.

Mediaindustrin hade tidigare med lyckat resultat bekämpat fildelning genom att ge sig på tjänsteleverantören istället för de som faktiskt utfört det så kallade brottet. På samma sätt som de sänkte Napster, hade nu de inlett en rättsprocess mot personerna bakom TPB, med ambition att klämma den smärtsamma finnen i den konventionella musik och filmindustrins bakdel.  Innebär detta att de kommer tillbaka till 80- och 90-talets glansdagar?

Vad jag vill, när jag vill

Svensson har nu vant sig att konsumera kultur on-demand, utan att bry sig om landskoder, sändingstider och lanseringskampanjer. Att ladda ner populära TV-serier någon timme efter att de sänts på HBO hade blivit vardagsmat för tonåringar i Allingsås såväl för hemmafruar i Stockholm.

Svensson har helt plötsligt köpt extra USB-hårddiskar, och lärt sig att Cam och TS innebär lite sämre kvalitet än DVDRIP, något som tidigare endast var uttryck man kunde hitta hos en liten skara datanördar.

Något börjar nu hända. Inte bara det att männen bakom The Pirate Bay hade fällts, och att IPRED-lagen fastslagits, har svenska företag äntligen anammat konsumenternas behov och konsumtionsvanor.

Hos SVT Play kan du nu se True Blood i HD-kvalitet, och istället för att ladda ner MP3 via TPB så kan du streama musik till din telefon eller dator. Spotify är ett annat exempel på ett företag som verkligen har sett till att ge den moderna konsumenten ett lagligt alternativ och satt ribban för hur människor kan konsumera kultur på sina egna villkor.

Många kommer nog följa dessa exempel för att leverera spel, musik, böcker och film på ett sätt där någon kan tänka sig att betala.

För min egen del så har jag knappt lyssnat på musik på något annat sätt än via Spotify den senaste tiden. I början fick jag störande reklam mellan låtarna för att jag var för lat för att betala för mig. Vad som fick mig att knappa in mitt kortnummer var att de lanserade Spotify för iPhone. Att få tillgång till det enorma musikutbudet när jag är på resande fot var för mig en smärre revolution.  Ännu ett steg mot att möta det moderna konsumtionsbehovet. Vad jag vill, när jag vill.

Kommer The Pirate Bay överleva?

Vad händer med TPB då?  Efter rättegången och spektaklet med GGF som ville förvärva sajten, kommer den nog att leva vidare på samma sätt. Ända till att konkurrenten tillgodoser konsumenternas behov på ett ännu bättre sätt. Bara för att det är olagligt behöver det inte betyda att det är det populäraste alternativet. Även TPB måste hänga med i den kontinuerliga utvecklingen eller möta samma plågsamma digitala död som Napster och MP3.com.

Människor kommer fortsätta att hitta vägar för att sprida intressant information, musik och filmer till sina vänner, vilket betyder därför att man inte kan stoppa fildelningstjänster. Företagen måste istället se till att anpassa sig till marknaden, tekniken och konsumenternas behov. För att få människor att sluta ”bryta mot lagen” behövs mer lockande alternativ som till exempel bättre kvalitet, tillgänglighet, eller högre nedladdningshastiget.

Man skulle kunna likna fildelning med en geckoödla. Hugger man av svansen växer en ny ut. Slå inte ihjäl alla ödlor. Bygg istället ett ZOO!

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (27%) (14%) (32%) (27%)
22 röster

Mindpark #020: Måste alla vara med?

12 Oct, 2009 in mindpark100 by Paula Hammerskog | Comments

Engla Höglund, mördad. Begraven i direktsändning 2008.

Englas begravning skapade en våg av protester. Sveriges Television anklagades för allt från att ägna sig åt en cynisk jakt på tittarsiffror till dåligt omdöme.

De försvarade sig med att sändningen var värdig och respektfull – samt att det var ett önskemål från Englas familj att få tacka svenska folket för allt stöd under letandet efter den försvunna flickan.

Huvudfrågan är inte om det var rätt eller fel att sända begravningen. Huvudfrågan är varför det görs. Hur har det behov som många gav uttryck för (alltså att få se en sådan begravning i TV) skapats?

Svaret är Internet.

Som jag då, är väl bäst att påpeka, inte alls kritiserar, det är inte det den här texten handlar om. Den handlar om närhet. Om att vi alla anser att vi känner människor vi inte ens varit i närheten av. Om att vi alla anser att vi får vara med. Överallt.

I alla fall nästan. I fredags publicerade Resumé en artikel där Aftonbladets chefredaktör Jan Helin får försvara att han ”stoppat” ett inslag på AB:s webb-TV. En mikrofon hade varit på under ett toalettbesök, några av ljuden (fundera på vilka) ersattes med pip.

Sedan när blev det en nyhet att ett toalettinslag stoppas? Att närhet stoppas?

Min fråga är vad som händer med oss som människor när vi plötsligt alla känner som oss som om vi tillhör familjen? Vad som händer med de relationer som faktiskt är viktiga, när vi vill vara med på begravningar vi rimligen knappast skulle bjudas till? Hur mycket måste vi skruva upp en nära relation som är på riktigt om den ska ”slå” den vi har med alla vi blir nära på nätet.

Nätet skapar en fantastisk, och mycket användbar, snabbhet i kommunikationen mellan människor. Det skapar samtidigt en känsla av att vi alla är med. Vi deltar i letandet efter Engla om så bara genom att skriva under ett upprop någonstans om att ”den som har information måste träda fram”. Eller genom att berätta om skräcken för att förlora ett barn på vår blogg. Vi är med, vi är viktiga. På riktigt. Eller?

Det behöver inte vara fel. Men det kan vara det. Om vi oreflekterat låter denna känsla av närhet övergå till försök till riktig närhet. Riktig närhet kräver nämligen äkta deltagande, det kräver tvåvägskänslor och det betyder att ta ansvar för den andre parten.

Hur mycket vår känsla av närhet, om allas vår rätt att vara med, har förändrats visar hur vi betraktar intervjuer med anhöriga efter dödsfall som når massmedia.

Idag är det närmast en självklarhet att intervjua närgånget mycket snabbt efteråt. Ibland behöver media inte ens fråga själva, anhöriga vill vara med.

1991 var jag reporter på Expressen. Jag var utsänd för att bevaka kravallerna i Lund den 30:e november. Dagen före, alltså den 29:e november, sköt en civilklädd polis ihjäl en 23-åring från Borgholm. Han umgicks i utkanten av högerextrema kretsar, var ny och trevande i gänget. Rakat huvud, kängor. Attributen fanns där. Men frågan är fortfarande, mer än 15 år efteråt, vad han egentligen gjorde för att bli skjuten till döds.

Idag hade det varit självklart att omedelbart kontakta familjen för att få deras version av händelsen.

Samma natt som det nyblivna och lite tveksamma skinnhuvudet Mikael Krusell dödades intervjuade jag ett antal ögonvittnen. Dagen efter bevakade jag och en fotograf själva demonstrationen.

Dagen efter föreslog vi för nyhetschefen att vi skulle åka upp till Borgholm. Vi ville försöka prata med några som kände Mikael Krusell om honom, vi trodde inte på nazisternas kidnappning av honom som martyr, lika lite som vi trodde på polisernas berättelse om vad som hänt och hur livsfarlig han var för den polis som sköt.

Tveksamheten på redaktionen (vi talar alltså om Expressens redaktion, som inte direkt varken är eller var känd för återhållsamhet) var stor. Var det vettigt? Skulle det ge något? Varför skulle vi göra det? Ska man inte lämna familjen ifred?

Till slut fick vi ett OK – då var vi inom parentes sagt nästan framme, vi tyckte att det skulle göras. Vi började med att kontakta församlingsprästen. Han gick med på att ställa frågan till familjen om vi fick träffa dem. Vi bad honom särskilt trycka på att vi inte kommer att publicera deras namn, inte heller detaljer som gör att någon kan identifieras.

De öppnade sitt hem för oss. Vi pratade. Jag skrev artikel, bilder togs. Återhållsamhet är bara förnamnet.

När jag läst in texten (det här var på den tiden då vi fortfarande läste in texter via fasta telefonledningar till en särskilt inskrivningsavdelning, texten skrevs på en gammal elskrivmaskin i mitt föräldrahem i Dockemåla i norra Blekinge) ringde nattchefen, Bengtzon. Legendarisk redan då.

- Det här är fantastiskt. Allt ska med. Katten också.

Texten ligger i slutet av den här bloggposten. Bengtzon var både 1991, och i år när han slutade på Expressen, förmodligen Sveriges mest gränssprängande nyhetsmänniska. Han vågade och drev.

Idag skulle texten helt säkert kallas mesig och helt ointressant. Vi som läser släpps inte in. Då ansågs texten närgången på gränsen till det tillåtna. Så närgången att jag fick order från redaktionen att hålla kontakt med familjen för att vara säker på att vi i och med publiceringen inte ställde till det för dem.

Idag får vi gå på privata begravningar i teve.

Ett av skälen Sveriges Television uppger som viktiga för beslutet om direktsändning var att önskemålet kom inte bara från tittare, utan också från Englas mamma. Hon ville på detta sätt tacka för allt stöd hon fått.

Vilket gör frågan om vad som händer med relationer ännu mer relevant. Privata riter har en funktion. Vi skapar som grupp ett minne, ett avsked, en nystart. Riten i sig är viktig, och deltagarna är viktiga i den.

Enligt biskop Tony Guldbrandzén, som skrev på Svenska Kyrkans hemsida, är det så dock här:

- Det är viktigt att det är många som sörjer tillsammans.

Vi ska alltså hjälpa varandra genom sorgen.

Men sörjer vi alla Engla? Hennes vänner, hennes familj, skolkamrater, alla som på något sätt hade anknytning till henne – för dem är naturligtvis sorgen verklig, äkta och oerhört tung.

För oss andra, vi som följde det hela på nätet och via TV-sändningar, handlar det om något annat. Vi kan knappast stödja familjen. Vi kan knappast sörja en person vi aldrig träffat.

Ändå säger många ”det känns som om jag kände henne”.

Det gjorde vi inte.

Än mindre än många av oss känner våra 700 vänner på facebook.

Jämförelsen är halsbrytande men relevant.

Vi flyttar gränser för vad som betyder något. Kan man ha 700 vänner eller är facebook en ren chimär? Kan de 365 000 personer som såg Englas begravning på TV sörja henne?

En annan rit som betyder något särskilt är bröllopet. På YouTube ligger en vansinnigt rolig film från ett amerikanskt bröllop där ingångsmarschen bytts ut till något helt annat. När jag fick den första gången hade 11 miljoner människor sett den, när den här posten skrivs har 27 672 273 personer klickat på länken.

Vi blir inbjudna, vi får komma nära, och bröllopet förvandlas från en viktig symbolhandling till något helt annat. Frågan är om brudparet tänkte på att dela det med närmare 28 miljoner andra människor när de hittade på sin entré.

Och igen, frågan är alltså inte vad de gör eller varför, det är fantastiskt roligt. Men poängen i att bjuda in alla? Vad gör det med dem? Vad gör det med minnena från deras bröllop? Vad gör det med oss som inte känner dem utan bygger hela vår uppfattning om dem på det här?

Sammanhang och äkta känsla saknas helt.

Tillbaka till begravningarna så. En annan direktsänd begravning är Fadime Sahindals. Den direktsändningen kritiserades inte. Hennes död, och hon själv, blev en symbol för ett religiöst strukturellt våld. Begravningen blev därför mer än en begravning, den blev också en manifestation.

Engla Höglunds begravning sändes för att människor trott sig komma nära och därmed behövde vara där, för att bearbeta.

Per Yng, chef för SvT Nyheter, valde ändå att förklara sändningen med att  Engla ”är en symbol för barnens utsatthet och värnlöshet”. En mer ärlig förklaring är nog att Engla Höglunds begravning sändes i TV eftersom så många tyckte vi kände henne och ansåg att vi skulle få vara med. Engla kan knappast vara en större eller viktigare symbol för barnens utsatthet än många andra offer för meningslöst våld (missförstå mig rätt här, det är ingen tävling i symbolvärde jag är ute efter).

Att oreflekterat utnyttja alla de möjligheter till närhet (och snabbhet) som nätet ger oss är inte odelat bra. Tack vare, eller på grund av, främst möjligheterna till närhet flyttas gränserna för vad som är privat. Mycket mer behöver lämnas ut för att vi ska duga. Det mest privata som finns, sorg, blir allmängods. Delad sorg är precis som biskop Guldbrandzén säger lättare att bära än sorg i ensamhet.

Men kan man dela sorg med 365 000 främlingar? Blir det inte extremt ensamt efteråt?

Nätet gör det enkelt att publicera och hitta information och uppgifter som gör att vi får helt nya förhållanden till människor vi inte känner, och till företeelser. Dessa uppgifter ska finnas där. Konsekvensen ska dock inte vara att devalvera vänskap. Devalvera riter. För det är att devalvera en rit att direktsända en begravning av en flicka tittarna inte känner.

Internet är idag både självklart, roligt och fyllt av möjligheter. Det kräver dock mycket större reflektion när det gäller vilka gränser vi flyttar. Att göra något bara för att vi kan göra det duger helt enkelt inte.

Vi måste också fundera på vad det faktiskt innebär. För sådant som faktiskt betyder något. Dessa våra nya känslovanor.

Expressens artikel

“Varför, varför just han?” Expressen träffade den ihjälskjutne 23-åringens familj

Av PAULA HAMMERSKOG

ÖLAND (Expressen). – Jag fattar inte att det hänt något, jag tror att han lever och kommer hem snart.

Det är lite mer än ett dygn sedan hon fick veta att hennes 23-årige son skjutits till döds av en polis i Malmö.

- Varför just han? Varför hände det?

Hon är full av frågor som hon inte får några svar på. Dels frågor som ingen kan svara på, som varför just han och varför det hände.

Dels praktiska frågor som ingen bryr sig om att svara på. Som var hennes sons kropp finns och när den kommer hem.

Familjen fick beskedet om det som hände i Malmö av två poliser på Öland i lördags morse. Då ringde några familjemedlemmar till polisen i Malmö för att få veta mer.

- Vi fick bara höra att de inte visste, säger mamman.

Den information de har kommer från tidningar och TV. Bilden som ges av deras son, han har kallats allt från skinhead till rasist och nazist, känner de inte igen.

- Ingen från massmedia har pratat med någon i familjen förrän nu. Min son var ingen skinhead och han var absolut inte rasist, säger hon och höjer rösten.

Vi sitter runt familjens köksbord. Här finns 23-åringens båda föräldrar tillsammans med några släktingar. På ytan är allt normalt, kaffebryggaren fräser när den är klar och en katt sträcker vällustigt ut sig i hallen.

Men det behövs bara ett oförsiktigt ord för att det kaos de lever i ska komma fram.

Om inte han var skinhead, varför snaggade han då håret och gick i kängor? undrar jag.

- Varför är du långhårig, du tycker väl att det klär dig och är bekvämt, säger en av männen snabbt.

- Han har aldrig varit så korthårig förut, han rakade sig förra helgen.

Jag sa att så kunde han inte se ut men det spelar ju ingen roll vad en mamma säger.

- Grabben kände de där skinheadsen i Kalmar men han umgicks inte särskilt mycket med dem, säger någon.

Det bekräftas av Peter Höglund, som är tongivande i det skinheadgäng den döde 23-åringen ibland träffade.

- Han var med oss kanske en kväll på en helg, sedan var han med sin tjej och sin familj i tre helger.

- Vi är bara 7-8 skinhead här i Kalmar och bland oss finns det både rasister och antirasister. Vi förenas av musiken, säger Peter Höglund och kallar sig själv smårasist.

Ett par hundra meter från föräldrarnas hus på Öland står en gammal Volvo.

- Han var väldigt bilintresserad och köpte gamla bilar som han rustade upp och sålde. Fast den där tänkte han behålla, berättar mamman.

Den ödesdigra resan till Malmö kom till av en ren slump. Först hade han tänkt åka till Stockholm för att demonstrera där. Men det blev för dyrt så han bestämde sig för att stanna hemma hos sina föräldrar i stället.

Sedan övertalades han att följa med en buss till Malmö.

Han trivdes inte med gänget i Malmö och hade bestämt sig för att avstå från att gå i Karl XII- marschen.

Mamman försöker fatta. Hon vet att hennes son är död men den faktiska kunskapen hjälper inte. När hon tänker på det som hände, hur hennes son avled brister rösten.

- Det är ju nästan som en avrättning. Han hade ju inte en chans.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (15%) (0%) (77%) (8%)
13 röster

Mindpark #019: Dagen då det smällde till för första gången

11 Oct, 2009 in mindpark100 by Sandra Jakob | Comments

TT-flashen gick ut vid 05-tiden på fredagsmorgonen den fjärde februari 2005. 20 000 ton svavelsyra hade läckt ut på kemiföretaget Kemira i centrala Helsingborg och hotade att driva in i ett gasmoln över den dimbelagda staden. Mikael Rosenlöf, då nyhetschef på HD och nu redaktionschef på hd.se, väcktes i ottan och började ringa in reportrar och fotografer till redaktionen. Ingen visste riktigt vad som hade hänt, bara att det var väldigt illa. Via radion uppmanades människor att stanna hemma, stänga av ventilationen, håll tätt runt fönster och dörrar. Området runt Kemira spärrades av och media kallades till en första presskonferens vid 08-tiden på morgonen i ett samhälle utanför Helsingborgs centrala delar. Allt under väldigt dramatiska former.

Dramatiskt blev det också på HD. Kemiraolyckan är den första stora nyhetshändelse där man märkte att människor vände sig till hd.se under ett händelseförlopp. Ett genombrott som ingen var beredd på och som i efterhand framstår som det första tydliga tecknet på att mediekonsumtionsmönstret i nordvästra Skåne började förändras.

”Olyckan på Kemira ledde till den största trafik vi hittills varit med om till hd.se under en enskild dag – vilket fick konsekvenser. En vanlig fredag brukar hd.se ha ungefär 15.000 unika besökare – i fredags var den siffran över 33.000. Och anstormningen var som störst under morgontimmarna med uppemot 5.000 unika besökare i timmen.”
- från ansvarige utgivaren Sören Karlssons veckobrev 20050207

På HD kördes sajten vid tillfället på en lina med kapaciteten 4Mbit/s via en server. Det ställde till med rejäla problem. Hd.se:s utvecklare, Noah Williamsson, minns att sajten blev överbelastad och gick ner flera gånger under förmiddagen. En andra server fanns som reserv och kopplades snabbt in.

”Jag tror att vi hade en maskin normalt sett och en på stand-by som vi ganska enkelt kunde kicka igång. Den fanns där ifall det skulle bli något med den första maskinen och nu kunde vi använda den för att sprida ut trafiken på två stycken.”
– Noah Williamsson

Medan it-avdelningen hade fullt upp med att få servrarna att orka med ägnade sig redaktionen åt nyhetsrapportering. Det handlade, enligt Mikael Rosenlöf, om text och bild till sajten och papperstidningen. 2005 kunde besökarna inte kommentera på hd.se, det fanns inte webb-tv och bildspel användes inte (ögonblicksbilder från sajten finns att beskåda här och här).

”Min minnesbild är att vi hade fortlöpande information på sajten hela dagen. Det var en grej som vi jobbade med väldigt mycket; att höja medvetenheten om att rapportera direkt kring händelsenyheter. Det här var den första riktigt stora lokala händelen som vi rapporterade från på ett modernt sätt. Och min minnesbild av det här är att det här funkade ganska bra.”
– Mikael Rosenlöf

Även om man sedan länge jobbat med att lägga ut material på sajten blev man på HD förvånad över den stora mängd besök som registrerades under dagen. Samtidigt framstår det i efterhand som inget oväntat. 9/11 2001, Anna Lindh-mordet 2003 och tsunamin under julhelgen 2004 hade, tror Mikael Rosenlöf, sakta men säkert byggt upp en vana hos svenskarna att vända sig till tidningarnas sajter för att få information i realtid. Attacken i New York var en tidig händelse, men tsunamin hade hänt kort innan Kemiraolyckan. Tack vare att bevakningen på de stora nyhetssajterna var massiv under perioden som följde händelserna i Thailand, lades också grunden för den anstormning av besökare som hd.se upplevde i februari 2005 när det small på Kemira.

” Dels så var det händelsens omfattning och allvaret i det hela som gjorde det och dels hade det två månder tidigare varit en tsunami. Tsunamin var, jag kan inte belägga det någonstans men jag misstänker internetgenombrottet eftersom många människor var berörda och drabbade och använde nätet som källor. Vi länkade till thailändska källor som la ut listor över saknade och upphittade människor. Någonstans fanns det nog en vana bland fler människor att använda nätet och gå in på nätet och gå in på hd.se. Nätet hade en central roll som informationsbärare”.
- Mikael Rosenlöf.

Hade detta hänt 2009 hade reportrar, fotografer och webb-tv-folk varit på plats. På redaktionen hade webbredaktörerna slitit hårt med att hålla kontakten med de utsända, ringa runt till räddningstjänst, polis och andra involverade, lägga upp film, bild och text. Nyhetscheferna för papper och webb hade gemensamt diskuterat händelseförloppet och materialet som fortlöpande skickades in för att på bästa sätt ta tillvara på det.

Jämfört med 2005 är den stora skillnaden att någon av webbredaktörerna i dag på heltid hade ägnat sig åt att ta emot läsarnas bilder, filmer, åsikter, rapporter och sett till att de publicerades på hd.se och i papperstidningen på ett intresseväckande och snyggt sätt. Hade Kemiraolyckan inträffat på måndag hade våra läsare direkt kontaktat oss och velat delta i vår rapportering. Tack och lov för det.

Det är min fasta övertygelse att det tillskott som läsarmaterialet ger oss, gör vår rapportering mycket mer intressant. Läsarna ger oss kontakter, information och möjligheter att göra vårt jobb ännu bättre. De hjälper oss på alla sätt och vis och vi måste vara snabba med att visa dem att vi är intresserade, att vi vill komma i kontakt med dem och att vi respekterar det de bidrar med. Vi har bara att vinna på att anamma en öppen och transperant attityd till vår omgivning. En omvänd inställning vore förödande för vår verksamhet.

Sandra Jakob är journalist och webbredaktör på hd.se sedan 2007 och är specialiserad på läsarmedverkan och sociala medier. En Geek Girl som ägnar en stor del av sin tid åt att mässa för journalister om att de måste finnas i de sociala medierna och brinner för att få medieföretagen att bli mer öppna. Du kan följa Sandra varje dag på twitter.com/sandrina och mer sporadiskt på sandrajakob.se.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (62%) (38%)
13 röster

Mindpark #018: När Tidningsutgivarna övergav pappret – eller…?

10 Oct, 2009 in mindpark100 by Bo Hedin | Comments

Den 9 november 2009 utkommer sista numret av pappersutgåvan av Tidningsutgivarnas (TU) egen publikation Medievärlden. Webbsajten medievarlden.se lever vidare.

Detta anses av många i debatten ha ett stort symbolvärde – ”inte ens TU tror längre på papperstidningen”.

Inget kunde vara mer felaktigt.

MedievärldenMedievärlden har varit en smal facktidning, business-to-business. Den affärsmodellen ser helt annorlunda ut än den för en dagstidning.

Faktum är att papperstidningsaffären för dagspressen fortfarande fungerar. Betalningsviljan för de tidningar som TU:s medlemmar ger ut är god. På sikt minskar antalet prenumeranter, det är sant, men den utvecklingen går relativt långsamt. Ett större problem för dagspressen är annonsintäkterna som drabbas både av struktur och konjunktur.

För säkerhets skull: Jag bagatelliserar inte det läge dagstidningarna befinner sig i. Nuvarande affärsmodeller rämnar till stora delar, frågorna kring mediehusens framtid och hur kvalitetsjournalisk i framtiden ska finansieras är brännande, svåra och akuta. (Jag har tidigare skrivit om detta här).

Ja, det är kris. Absolut. Men debatten förtjänar ibland att nyanseras och problematiseras.

Trots allt, efter 15 år med nyheter på nätet står ändå dagstidningarna starka. Fler människor än någonsin konsumerar gammelmediernas nyheter på papper och i digitala former. Och vad gäller det gamla mediet så står intäkterna från pappersverksamheten i allmänhet för mer än 95 procent av de traditionella mediehusens intäkter.

Facktidningar har sina utmaningar och de ser delvis annorlunda ut. Få facktidningar kan leva på läsarnas pengar. De stora intäkterna kommer från annonsörerna och/eller från ägare (organisationer).

Medievärldens ägare (dvs dagstidningsföretagen) vill inte betala för att ge tidningen till sina anställda (trots välvilliga uttalanden i diverse enkäter). Då finns ingen fungerande affärsmodell kvar. Punkt. De mer individuella prenumeranterna och de spridda annonsörerna räcker inte.

Men att av detta dra slutsatser om uppfattningen om dagstidningens framtid, det kan man inte göra.

Jag vikarierade ett halvår 2005 som chefredaktör på dåvarande Pressens Tidning (som sedan blev Medievärlden) och gjorde ett antal kalkyler kring hur det skulle gå att skapa lönsamhet för tidningen (inklusive sajten).

Men tyvärr. Inte.

Medievärlden (fd Pressens Tidning) på papper är inte tillräckligt attraktiv på annonsmarknaden. Ur ett annonsörsperspektiv är målgruppen splittrad:

  • Ska jag anställa en journalist är tidningen Journalisten oftast ett bättre val – den når de flesta journalister i Sverige.
  • Ska jag intressera kreatörerna på reklambyråerna är Resumé förstahandsvalet. Läser de någon medietidning så är det Resumé.
  • Vill jag nå de mäktiga beslutsfattarna på mediebyråerna med mitt reklambudskap så är det i första hand Dagens Media som gäller.
  • För mer allmän bussiness-to-business-annonsering är Medievärlden för udda och för liten. Inte en chans mot till exempel Dagens Industri eller SvD Näringsliv.
  • Återstår till exempel spridda platsannonser som kräver branschspecifik kompetens och annonser från den pyttelilla industrin mediespecifika tekniska system.

Och ägarna (TU) har spätt på problemet genom att inte vilja betala för en totaldistribution till medlemsföretagen. Nej, om inte ägarna vill betala återstår bara att lägga ner.

Då hjälper det inte att Anders Ahlberg och hans redaktion har gjort ett bra jobb de senaste åren. Då spelar det ingen roll att Medievärlden har blivit en viktig spelare i branschen – inte minst genom att ta utvecklingen i de nyare medieformerna på stort allvar.

Det har skvallrats en del om att Medievärlden har varit till salu. Jag vet en och annan i den här branschen som spontant lockats av att ta över tidningen, jag har själv fått propåer att agera i den riktningen.

Men tack, nej tack.

Efter att som gammal papperstidningsläsare skakat av mig olusten över att en utmärkt papperstidning försvinner så tror jag faktiskt det här kan bli riktigt bra.

Jag tror Medievärlden i digitala former under nye chefredaktören Axel Andéns ledning kan bli ett lyft. Att kraftfullt och konsekvent använda olika digitala mediemöjligheter för att nyhetsrapportera, granska och driva branschens frågor är en spännande utmaning och fantastisk möjlighet. Man får bara hoppas att TU lämnar kvar tillräckliga resurser för att lyckas med det uppdraget. (Lite orolig…).

Fast – som många andra – undrar jag över det där med att nya Medievärlden INTE ska driva opinion. För mig är det ställningstagandet från TU obegripligt, det är klart att Medievärlden ska driva opinion – också.

Nej, jag menar inte på det traditionella sättet med en ”ledarsida”, utan genom att lyfta fram branschens viktiga frågor och engagera läsarna i diskussion, kunskapsutbyte, nätverkande och argumentation.

Man får hoppas att just det där med ”inte driva opinion” är någon sorts missförstånd och inte var helt färdigtänkt från vd Anna Serners, ordförande Tomas Brunegårds och TU:s sida.

Jag ser fram emot en Medievärlden i digitala former som är ett nav i den svåra och nödvändiga diskussionen om dagstidningarnas, journalistikens och mediehusens framtid, om förhållandet till läsare, sociala medier, omvärld. Ett nav där professionell journalistik  i samverkan med kraften hos läsarna skapar kreativitet, kunskap, insikter och som blir den mest spännande mötesplatsen kring mediernas framtid.

Och igen: Att nya Medievärlden bara finns i digitala former säger oss absolut ingenting om den dagliga papperstidningen har en framtid eller inte.

———–

Lästips: Joakim Jardenberg här på Mindpark och och Emanuel Karlsten På Same Same But Different.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(9%) (9%) (0%) (64%) (18%)
11 röster

Mindpark #017: Nya tider, nya profiler

9 Oct, 2009 in intervju, mindpark100 by Gitta Wilén | Comments

00-talet var årtiondet då en ny sorts profiler tog plats på scenen. För att tala utvecklingsspråk kan man säga att gränsen mellan frontend och backend blev suddigare. Redaktörsbloggandet, med tex Martin Jönssons blogg som klarast lysande stjärna, var ett exempel på det. Ett annat exempel är Björn Falkevik, egentligen en bakom-kulisserna-kille som via hårt arbete och mycket smartnes kom att bli ikonen för online-video.

Bra exempel på den här trenden är också utvecklingsredaktörerna på SvD.se. Men där de kanske inte TOG plats på scenen, FICK de den definitivt av en entusiastisk crowd som ville veta allt om vad de gjorde, och framför allt hur de gjorde det. Genom att frikostigt dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter har de fått en position inte fanns på kartan före millennieskiftet. Hatten av för Pelle och Ola, ni är superstars i min bok.

Resten av den här posten är författad, filmad och bearbetad av Gitta Wilén, en annan verka-i-det-tysta som numera fått en välförtjänt plats på scenen. Här intervjuar hon Pelle Sten och därmed, om nu någon fortfarande tvekade, får tesen anses bevisad.

Joakim Jardenberg

Hur långsamma i utvecklingen har tidningarna på nätet egentligen råd att vara idag? Kommer de att snabbt kunna anpassa sig efter våra nya webbläsvanor inom ramen för sin överenskommelse med sina läsare och sin affärsidé?

Enligt Pelle Sten är det ett kvalitativt innehåll och ett utspritt material som kommer att generera höga läsarsiffror och bidra till att hålla tidningen levande i framtiden. Pelle Sten provar nya format och applikationer både på jobbet och privat. Han arbetar som utvecklingsredaktör på svd.se. Privat driver han musikbloggen dagensspotifylista.net och samlar sina nätfynd på bloggen framtider.net. Vill du hänga med honom på t.ex. Jaiku och Twitter, är användarnamnet oftast: pelles.

Pelle Sten om sig själv:

I sitt arbete som utvecklingsredaktör är Pelle en länk mellan svd.se:s webbredaktion och teknikutvecklingsdel.

– Mitt och min kollega Ola Henrikssons uppdrag är att försöka tolka vad webbredaktionen har behov av, vad som skulle hjälpa dem i deras arbete och även vad de själva inte vet att de skulle behöva i sitt arbete. Därefter beställer vi det av utvecklarna, följer arbetet, godkänner och tar det sedan tillbaka till redaktionen, berättar Pelle.

De ser till att reaktionen får den utbildning som de behöver för att sedan kunna utnyttja tekniken maximalt. Det ingår även superanvändaruppgifter, då de sköter de mer avancerade delarna i det vanliga arbetet.

Pelle och Ola jobbar även som webbredaktörer för att inte förlora kontakten med hur arbetet sköts och vilka problem som finns.

– Då får man direkt koll på vad det är som strular i det dagliga arbetet. Då kan man snabbare hugga in på de delar där det behövs, säger Pelle.

Pelle Sten om vad hans arbete som utvecklingsredaktör på svd.se innebär:

Pelle har under 2009 gjort en serie intervjuer under rubriken Vi bygger Internet. Där blandar han text och video i det redaktionella materialet. Pelle berättar att de även har testat videointervjuformatet i ett projekt som de kallade Kulturvloggen.

– Där lät vi två stycken kulturreportrar intervjua sina kollegor om dagens hetaste frågor. Då blev det oftast ganska likt mina intervjuer så till vida att det blev ett blogginlägg med en kort textsnutt som ramade in frågan. Sedan kunde man se hela samtalet direkt i en videospelare. Dessa inslag publicerades parallellt på vår egen miljö, i vår egen webbtvspelare, och på vår Youtubekanal.

Han tycker att video på nätet, där det blir mer än bara TV på nätet är ett outnyttjat format.

– Att blanda video med text, länkar och de möjligheter som finns, är underutnyttjat, anser Pelle.

Ola Henriksson genomförde ett intressant projekt i samband med Stockholm Maraton, tidigare i år.

– Under loppet filmade han sig själv via Bambuser med sin mobiltelefon. Under själva loppet kommenterade han känslorna, vad som hände runt omkring och pratade med folk. Han gjorde korta inslag medan loppet pågick. Ända fram till att han gick i mål och intervjuade sig själv om att han äntligen var framme. Det tycker jag enormt imponerande, berättar Pelle.

Pelle har inte sett att någon svensk tidning gör något riktigt bra i den typen av format. Där emot tycker han att den amerikanska tidningen Las Vegas Sun har gjort en imponerande granskning av vattensituationen i området för Las Vegas. Staden som ligger mitt ute i öknen har få vattenreservoarer i närheten.

– De har de gjort en stor granskning av hur länge vattnet räcker. Hur påverkar det oss? Hur kan vi i det här området göra för att vattnet ska räcka längre?

De har blandat både video, kartor, möjligheten att både läsa kortare och att gå ner på djupet och läsa längre texter. Man kan se korta videoklipp och man kan gå in och se hela videoinslag också så vidare. De har gjort på ett väldigt innovativt sätt. Det arbetet inledde de i höstas förra året, berättar Pelle.

Pelle Sten om hur de har jobbat med video- och live streaming-format i det redaktionella materialet på svd.se:

Pelle tror att svårigheten för en tidning att introducera och att jobba i nya format ligger i att man har en överrenskommelse med läsarna hur det ska se ut på sajten.

– Du kommer till oss, läser vårt material så ofta som möjligt, vi räknar in dig i en grupp av människor som vi sedan kan presentera för de som vill köpa annonser för oss. Då kan vi säga att så här mycket folk återkommer till sajten och läser den. Den här sortens människor med den här sortens profiler. I utbyte mot det lovar vi att presentera olika former av material som de är intresserade av.

I den överrenskommelsen har det blivit mer eller mindre underförstått att tidningarna lovar att när vi börjar med någonting nytt, så kommer vi att göra det för evigt. Om man börjar med ett nytt format, säger vi att det här kommer vi att hålla på med under en väldigt lång period och det gör det lite trögjobbat att påbörja nya sätt att jobba på, för att det kräver väldigt långa projektperioder där det är mycket folk inblandat. Där man verkligen kan utlova att man kommer att göra det här. Inte bara en eller två gånger, utan att vi kommer att göra det året ut, de närmaste två åren, under att antal år framåt, säger Pelle.

Det är svårt att tillfredställa alla användare. Pelle tror att de i längden kommer att innebära att tidningarna på nätet kommer att fragmentiseras. Att olika delar av tidningen kommer positioneras tydligare och på olika sätt. Tidningarna kommer att behöva presentera de olika delarna mer varierat än vad man gör i dag.

– I dag är det väldigt mycket en monolit där allting ser likadant ut oavsett vad det är för någonting. Det enda som skiljer är oftast att det är olika färg i navigeringen, säger Pelle.

Han tror att det kommer att gå emot en uppdelning av de olika delarna. Att det i sin tur kommer att möjliggöra för de olika delarna av tidningen att jobba med och presentera sitt material på helt olika sätt.

– Det är inte alls nödvändigt att sportmaterialet ska presenteras på samma sätt som inredningsmaterialet, bostadsmaterialet eller modematerialet och så vidare, säger Pelle.

Den hårda nyhetskärnan som är grunden för de flesta dagstidningarna och nyhetstidningarna på nätet i dag, kommer att vara ingången.

– Sedan kommer de övriga delarna vara mer som satelliter med egna format och i vissa fall bara ha en aggregerande funktion. Där materialet publiceras på externa sajter motsvarande Youtube, Twitter, Twingly Channels eller vad de heter då? Då kommer den egna adressen att bli den samlande redaktionella punkten för det materialet, tror Pelle.

Pelle Sten om svårigheten och nödvändigheten att anpassa formatet efter läsarnas webbläsvanor:

Pelle tror på att man som journalist, webbredaktör, reporter, fotograf… ska sprida ut sitt material. Att det ligger ett värde i att få sitt material distribuerat över nätet, för att så många som möjligt ska upptäcka det och läsa det. Att det är intressant för de enskilda medarbetarna att det går att citera, bädda in och återanvända.

– Man vill bli läst, kommenterad och diskuterad. Man vill att det man skriver om ska ha någon form av effekt på samhället, säger han.

Då ligger det i tidningarnas intresse att hitta olika typer av tjänster på andra sajter där materialet får en ökad spridbarhet. Svårigheten är affären, att fortfarande ha en fungerande annonsmodell.

– Där finns det fortfarande väldig dåliga modeller, om det finns några modeller alls? Just för att kunna tjäna pengar på att sprida sitt material. Därför finns det fortfarande en stor friktion mot att sprida materialet eftersom man vill att läsarna ska komma till den egna sajten för att ta del av materialet, säger Pelle.

Han tror på framtida modeller som ger en möjlighet att tjäna pengar på innehållet, även när det ligger på andra sajter. Att det enbart är en tidsfråga innan vi kommer dit. Spridandet av det egna materialet är ännu viktigare för de mindre tidningarna.

– Om många ser att den här tidningen har ett kvalitativt innehåll, då kanske jag ska gå direkt till den tidningen och ta del av materialet regelbundet, säger Pelle.

Pelle Sten om att sprida materialet på externa sajter och tjänster:

Pelle nämner två företeelser som han tycker är intressantast på nätet just nu.

Det ena är SSWC – Social Media Web Camp, som ägde rum på Tjärö i augusti i år. En unconference, en användarskapad konferens med möten och erfarenhetsutbyten.

– De här två delarna, det virtuella och det fysiska är oerhört viktigt i framväxten av sociala rörelser i framtiden, säger Pelle.

Det andra är en session som Micke Gunnarsson höll på SSWC, om vad som händer, eller inte händer, med våra digitala liv när vårt fysiska jag dör?

– Där tror jag att det finns oehört många intressanta tankar som vi bara precis har nuddat vid och där det finns en intressant utveckling att ta del av under de närmaste åren, säger Pelle.

Pelle Sten om vad som är mest intressant på nätet just nu:

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (27%) (18%) (55%)
11 röster

Mindpark #016: Natten då mikrobloggen blev av med oskulden

8 Oct, 2009 in mindpark100 by Fredrik Wass | Comments

Den 9 oktober 2008 var början till slutet för svenskfalangen av Jaikuimperiet. Google köpte mikrobloggen Jaiku och osäkerheten var mycket stor kring vad som nu skulle hända. Den finska mikrobloggtjänsten hade få men extremt aktiva användare på den svenska webbscenen, men konkurrerande tjänster blev med ens intressanta, delvis på grund av driftstörningar på Jaiku under samma period. Vilken sajt satt på det sociala esset i rockärmen som kunde vinna flest användare? Twitter, Bloggy eller Facebook?

I det här inlägget vill jag belysa hur en social bubbla uppstår, hur snabbt den spricker och hur gemenskap är det som håller den samman, långt utanför de sociala sajternas utvecklingsavdelningar.

Jyri EngeströmI februari 2006 grundades mikrobloggtjänsten Jaiku. I december samma år stod sociologen och webbentreprenören Jyri Engeström på MSN Innovate-seminariets stora scen och berättade om vårt behov av att visa omvärlden vad vi tänker på, var vi är, vilka vi träffar och hur vi mår. Inte otippat spådde han att jodå, inom kort kommer vi att börja använda tjänster som löser just detta kommunikationsbehov (få i publiken kände då till att Jyri Engeström var grundare till Jaiku).

Samma år startades även det redan från början mer populära Twitter. Och under sommaren och hösten 2007 lärde sig svenskarna sjunga mikrobloggens lov genom något så enkelt som en statusuppdatering på Facebook. För i dess renaste form är Facebooks statusuppdatering just en mikroblogg.

Så kom våren 2007 och ett fåtal hängivna användare hittade varandra på Jaiku. Det var ett hundratal personer där många kom från web-, media- och it-branschen. Det som från början var ett löst sammansatt nätverk i bloggvärlden med sporadiska bloggträffar eller konferensmingel blev nu ett realtidsflöde där ett antal människor började följa varandra i det dagliga livet. Våg efter våg av användare sköljde in över Jaiku-servrarna. Många övergav tjänsten direkt, men allt fler stannade kvar och bildade det som från början skämtsamt kallades Bubblan.

I Bubblan visste människor mer om varandras dagliga liv än vad deras egna släktingar och vänner fick reda på. Från morgon till kväll. På jobbet och på fritiden. Till vardags och till fest. Inget ämne var för litet eller för stort för att avhandlas i de långa diskussionstrådarna som snabbt kunde komma upp i 30-40 kommentarer per inlägg. En timmes driftavbrott var en evighet och det var här de relationer byggdes som vi ser frukten av idag.

Hela tiden fanns en nybyggaranda. En känsla av att ha hittat ett nytt sätt att kommunicera, som trots att de flesta användare varit på nätet i många år, inte funnits tidigare. Från början var tjänsten öppen för vem som helst att använda och även kommunikationen i trådarna var öppen. Ändå upplevdes ett tydligt men tyst samförstånd över att tillhöra en grupp bland grupper, en klick bland klickar. Bubblan välkomnade alla nya användare med grundinställningen att nätet i grunden var något positivt och fascinationen för nya fenomen och tjänster genuin. Missförstå mig rätt. Det gick aldrig att registrera sig eller officiellt “gå med” i Bubblan. Den bara fanns där. Självarrangerad och klar. Om du kände dig som en i Bubblan så var du det. Detta fenomen skiljer sig från slutna mailinglistor i stil med Alexander Bards Elit-lista eller de tidiga nätentusiasternas Trafik. Även journalister började använda sig av kanalen. Internetworld var en av de första tidningarna som hade en “redaktionsjaiku” för att släppa in läsarna i redaktionens diskussioner.

I nästan 1,5 år hade jag dagligen följt mina kontakters liv från första raden och lärt mig uppskatta de dagliga diskussionerna. Det fanns till och med en Jaiku-bibliotekarie som gick in och hjälpte till när det saknades länkar och referenser. Och ibland slöt sig Bubblan samman och gjorde saker som att intervjua Google om Google. För att inte tala om alla offlinemöten, middagar och events som avlöste varandra i tät ström. Kanske var kopplingen till det som hände i den fysiska verkligheten en av de största aha-upplevelserna. Det socialiserades som aldrig förr. Det här har Tim Harford skrivit om i Wired. Han menar att det är kombinationen av off- och online-aktiviteter som ger störst utväxling socialt.

“communications technology and face-to-face interactions are complements like salt and pepper, rather than substitutes like butter and margarine. Paradoxically, your cell phone, email, and Facebook networks are making it more attractive to meet people in the flesh.”

Engagemanget i Bubblan skapade avgränsningen, men gjorde  den också sårbar. Det märktes inte minst de där veckorna i oktober 2008. Helt plötsligt skakade marken under Jaiku-användarnas fötter. Dels hade den svenska utmanaren Bloggy med Jonas Lejon i spetsen dykt upp, och dels hade Jaiku både sålts till Google samt haft en del driftproblem. Samtidigt gjorde Twitter stormsuccé i USA vilket fick svenska medier (sociala och traditionella) att rapportera om “den nya kommunikationskanalen”. Var skulle vi nu ta vägen?

Det som sedan hände var ett tydligt exempel på att sociala sajter aldrig är starkare eller bättre än deras användare. På några veckor gick Bubblan över i ett flyktigt tillstånd att liknas vid en gas, som spreds över ett gäng olika sajter. Ett tag trodde jag att Bloggy var det nya Jaiku. Men både Facebook och Twitter tog över många av de diskussioner som tidigare skett på Jaiku, och det var bara att inse att inget skulle bli sig likt. Därmed inte sagt att det blev sämre. Bara mer, oftare och på olika platser. In kom proffsdebattörerna och krönikörerna. Deras uttryck passade alldeles utmärkt ihop med 140 teckens begränsning och den numer porösa Bubblan såg sig debattera med Fredrik Virtanen eller Alex Schulman ena dagen för att nästa dag ge sig i kast med en ytterst nischad frågeställning om bästa upplägget på en social mediestrategi, eller koktiden på en chili. En viss splittring uppstod.

De ursprungliga Jaikuanvändarna fick nu lite småbittert se hur den sämre, men långt mer populära tjänsten Twitter spred sig och blev en media darling även i svenska mediehus. Realtidswebben var här och det företag eller organisation som inte hade ett Twitterkonto var inte värd ens en EpiSever-installation. Innerst inne visste Bubblan att det aldrig hade handlat om verktyget (Jaiku) eller plattformen (Internet). Nej, det hade handlat om glädjen i att hitta synkrona tankemönster hos andra människor. Och hur kunde någon förnekas den upplevelsen?, ett kitt som alla sociala sajter slåss om, och som bara uppstår i mötet mellan människor, på nätet och offline. Jaikus grundare Jyri Engström brukar prata om sociala objekt och sociala noder. De sociala objekten är det vi samlas kring på nätet (bilder, filmer, blogginlägg, artiklar) och noderna är de människor i vårt nätverk som alstrar och förmedlar innehåll vi litar på. Trendsättare kan man kanske säga.

Jag börjar mer och mer tro att nyckeln för den framgångsrika sociala tjänsten ligger i användargruppens sammansättning och fördelning, snarare än hur kraftigt det sociala objektet pockar på vår uppmärksamhet. Om rätt människor finns på plats för rätt användare behövs inte mycket mer än en enkel gästbok för att engagemanget ska ta fart. Och givetvis landar det i förtroendet för varandra. Ett förtroende som automatiskt kommer att sträcka sig utanför det digitala rummet om rätt förutsättningar (se ovan) finns.

Vi föredrar att vara nära de människor vi tycker om. Tekniken gör det möjligt att hålla kontakt med fler, träffa fler och skapa en känsla av samhörighet. Men resultatet blir ofta fler möten i den fysiska världen snarare än en höjd digital närvaro. Bubblor handlar om mer än genomskinliga väggar och avgränsade världar. Det handlar om en förhöjd verklighet. Ett “på riktigt” som är lite bättre än tidigare.

Bubblan är död. Länge leve Bubblorna.

bubblan-irl

En bubbla i verkligheten? Bild från sommarens Sweden Social Web Camp på Tjärö.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (8%) (4%) (23%) (65%)
26 röster

Mindpark #015: Craigslist och miljarderna som försvann

7 Oct, 2009 in mindpark100 by Joakim Jardenberg | Comments

Året var 2000, och Craigslist tog de första stegen utanför San Francisco. Tjänsten hade visserligen startat som en mailinglista redan 1995 när Craig Newmark var nyinflyttad till stan och saknade kompisar. Den historien, liksom att det inte blev ett bolag förrän 1999, kan väl alla vid det här laget. Men där och då, 2000, syntes de första tecknen på att det inte bara var ett lokalt fenomen i USAs flummigaste stad. Man öppnade upp sajten för ytterligare nio städer. 2003 fanns man i 32 amerikanska städer. Man var en rikstäckande sajt och spred sig som ett virus.

Expansionen har varit fenomenal, idag finns Craigslist i 570 städer över hela världen. Man är inte framgångsrik överallt, USA är fortfarande den enda riktigt starka marknaden, men det duger gott för det här resonemanget. För det  handlar inte om Craigslist egentligen. Det handlar om vad tjänster som Craigslist gör med marknaden. Och vad marknaden gör med sina gamla aktörer. Låt följande bild sjunka in…

Bilden lånad från Chart of the day, klicka för credits

Bilden lånad från Chart of the day, klicka för credits

Grafen ovan hade inte varit särskilt uppseendeväckande ur ett affärsmässigt perspektiv om det inte vore för skillnaden i skalorna. Där tidningarnas röda kurva illustrerar miljarder dollar, illustrerar Craigslist blå miljoner dollar. Ungefär 10 miljarder dollar har alltså försvunnit från marknaden.

Vi är ganska vana vid att konkurrenter slåss om en marknad. Inte sällan leder det till att marknaden ökar i volym. På mediemarknaden har vi länge varit vana vid att reklaminvesteringarna har ökat, nästan slentrianmässigt från år till år. Inför en hissnande lågkonjunktur skissade IRM på nolltillväxt, och det säger en del om hur man är van att räkna. Lite drygt ett år senare ser man i utfallet ett tapp på över 15% (plötsligt är det ”väntat”) – men verkar fortfarande missa att det handlar om en strukturförändring av stora mått.

De 10 miljarder dollar som redan har försvunnit från marknaden i USA lär nämligen aldrig komma tillbaka. Gänget, drygt tjugo coolingar, som har tagit över privatmarknaden i USA är uppenbart helt ointresserade av att tjäna några miljarder. Och de behöver absolut inte tjäna mer pengar än de gör. En kvalificerad beräkning säger att Craigslists kostnader för 2008 var under $60M (och då måste man ha räknat väldigt högt på tekniska driftkostnader i den kalkylen). Med intäkter på $80M ger det en hygglig vinst på $20M, alltså en marginal på 20-25%. Det känns hållbart, det känns som en marginal att vara nöjd med. Så vi ska nog inte räkna med att det där förändras.

Att det här utgör ett problem för branschen blir ännu tydligare när man konstaterar att även när vi vet vad som händer – klarar vi inte av att stoppa det. Läs i Wired från i somras, så ska jag inte upprepa det här. Sammanfattningen är i alla fall att vi fixar det inte, vi har inte det DNA som krävs. Kanske för att vi inte har modet som krävs, kanske för att vi tillåter oss att bakbindas av hänsyn till existerande produkter eller helt enkelt för att vi är ”to big to bend” och inte ska syssla med så lättviktiga affärer. I Norge är Finn.no visserligen en bra affär och i Sverige är det väl ingen som inte med respekt nämner vinstmaskinen Blocket. Men det är redan idag relativt små affärer, och mindre lär de bli i nästa iteration. Craigslist visar var ribban ska ligga, och dit är marknaden på väg.

Till sist, och det måste tyvärr sägas. Det handlar inte bara om privatmarknaden. Andra klassiska kassakor, marknader som industriell media tidigare ”ägde” är på väg i samma riktning. Platsannonser, motor, bostad etc – allt fler segment tittar efter sätt att göra sig själv billigare. Alla är på jakt efter en Craigslist, en maximal effekt till en minimal kostnad. Och nätet tänker inte vänta på att gammelmedia hittar den lösningen. 00-talet markerade bara början.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(9%) (36%) (9%) (45%) (0%)
11 röster

Mindpark #014: Remixkulturen – alla kan, inte bara mediehusen!

6 Oct, 2009 in mindpark100 by Anders Sjöman | Comments

(Ett inlägg om remixkulturen blir så klart rätt späckad med YouTube-videos. För att behålla någon sorts läsbarhet har jag bara länkar till videoklippen i själva löptexten. Men alla videos finns inbäddade att spela direkt nedanför texten. Så vill du inte läsa något utan bara se alla underbara remixar är det bara att scrolla till slutet direkt.)

I mars 2007 står Larry Lessig på TED och pratar om (video) hur företag kan öppna upp sig för användarskapat innehåll, eller “user generated content (UGC).

Det är inte första gången han gör det: Larry Lessig är juridikprofessorn från Harvard (och tidigare på Stanford) som under hela decenniet propagerat för att upphovsrätten bör anpassas för medskapande och kundskapande. Under parollen “free culture” har han bland annat lyft fram open source-rörelsen som ett föredöme.

Den här gången fokuserar han dock tydligare än förut på remixkulturen: alla de härliga nya verk som uppstår när man tar något som redan existerar och mixar om det på sitt eget sätt. Musikvärldens samplingskultur är ett av de tydligaste exemplen, men filmvärlden börjar nu se fler och fler “mash-ups”. Nu lyfter Lessig i sitt föredrag fram tre exempel på video mash-ups: en anime-video till Mupparnas ledmotiv, en amatörmusikvideo till “I will survive”, och svenske Johan Söderbergs (video) politiska kommentar till Irak-kriget.

Alla i sig underbara exempel på att all konst bygger på tidigare konst. För aldrig tidigare har det varit så här enkelt att ta något gammalt, knåpa ihop det med något annat, och skapa något nytt. Och nu krävs det inte längre en yrkeskår eller stora mediehus för att skapa nytt från gammalt. Remixkulturens grundpelare heter bättre datorkraft och videoredigeringsprogram – och de öppnar upp för alla att delta.

Vissa människor remixar bättre än andra, men vad annat är väl att vänta. Själva fenomenet fortsätter hela tiden att utvecklas.

De enklaste remixarna driver ofta med originalet. Se bara hur (video) Darth Vader blir en munspelande bluesartist.

Men kärleken till grundverket lyser igenom. Det är lätt att ana all omtanke för gamla Star Wars som finns i remixen (video) Star Wars skulle låtit om det var på svenska. Där vi bl a möter Sven Wollter som Obi-Wan Kenobi, Ernst-Hugo Järegård som Darth Vader och Mikael Persbrandt som Han Solo. (Missa inte 3:42 in i filmen, då Han Solo alias Persbrandt alias Gunvald Larsson från Beck-filmerna, utbrister: “Så det är med jugoslaver vi har att göra.” Och missa inte (video) uppföljaren där Chewbaccka spelas av Björne.)

Andra remixar utgår från originalet men lägger till en nivå som inte fanns förut. Se bara hur komikern Eddie Izzards (video) monolog om hur Darth Vader går till lunchmatsalen (det är många Star Wars-referenser här, jag vet – en till blir det längre ned) tas om hand av en grupp fans som (vide0) iscensätter hela sketchen - och hur en annan grupp Izzard-fans (vide0) animerar hela monologen – med Lego!

Mest imponerad är jag dock fortfarande av israeliska mashup-artisten Ophir Kutiel i Tel Aviv. Han  tog musikinstruktionsfilmer på YouTube, klippte ihop och la lager på lager – och skapade åtta låtar funkmusik. (Wired har hela historien). På projektets sajt www.thru-you.com kan du lyssna på låtar som aldrig skulle ha funnits ifall han inte klippt ihop individuella instrument, som t ex (video) Mother of All Funk-Chords

Hans projekt leder osökt tankarna till australiensiska musikduon The Avalanches som på “Since I Left You” (2001) samplade ihop lösa stycken musik och dialog till ett helt konceptalbum. Sen gjorde dom (video) vanliga musikvideos till det.

Och den utvecklingen – att etablerade artister använder mashuptekniker – kan man nu börja ana i filmindustrin. Bättre förekomma än förekommas, resonerar de kanske. Eller (en mer godhjärtad tolkning) så tycker de om att se sina verk tolkade på nya sätt.

Ett exempel: Danny Boyle, regissören till “Slumdog Millionaire” utmanade brittiska ljud- och videobyrån Addictive TV att klippa ihop en musikvideo för filmen – men de fick bara använda filmens egna ljud som låt. Resultat blev (video) “Slumdog Millionnaire vs Addictive TV” – och visst är det ljusår mer elegant när professionella klippare håller i redigerandet än när amatörer går loss i Premiere. (Men bättre? Det får var och en bedöma.)

Samtidigt är mediabranschens inställning till remixandet ambivalent. Visst är det härligt med all kärlek, men förvanskas verket för mycket av så mycket hårdhänt kramande? Reflexen att skydda sitt verk är naturlig för de flesta kreatörer – och hos vissa följs den av reflexen att stämma. Så har t ex George Lucas stämt många Star Wars-fans för intrång i upphovsrätten när de gjort sina egna Star Wars-varianter. (Lucas förhållande till sin publik ska för övrigt beskrivas i mer detalj i kommande dokumentärfilmen “The People vs. George Lucas” – en film som i sann remixanda bjuder in allmänheten att skicka in sina egna videobidrag!)

Men medan mediehusen verkar bestämma sig för vad de egentligen tycker om remixande börjar många andra remix- och crowdsourcade filmprojekt dykt upp. “Night of the Living Dead: Reanimated” t ex tar skräckklassikern med samma namn som utgångspunkt  och bjuder sedan in animerare att göra tecknad film av hela filmen. Upplägget: “Om du tar scen 1, tar jag scen 2 och någon annan scen 3.”  De kallar det för ett “mass collaborative artistic re-envisioning”,  och scenerna skapas med allt från datoranimationer och oljemålningar till dockteater.

“Lost Zombies” är en dokumentär (!) om zombies. Filmskaparna uppmanar allmänheten att skicka in sina egna “bevis” på att zombies går omkring oss alla som vanliga människor och ska sedan klippa ihop detta till världens första zombiedokumentär.

En personlig favorit är annars finska “Star Wreck: In the Pirkinning“, där ett gäng Star Trek-fans spelade in sina egna scener – på en hembyggd Enterprise- kommandobrygga! – och klippte ihop med de slagskeppsscener som finns i de officiella Star Trek-filmerna, och skapade sin egen komedihyllning till Star Trek.  En hyllning som nu fått komersiell spridning – för “Star Wreck” har getts ut som sälj-DVD i USA och filmen visas i bioformat på alla Trekkie-mässor.

Någonstans där finns kanske en framtida affärsmodell för filmvärlden?  (Disclaimer: jag själv är inblandad i crowdsourcade och crowdfundade filmprojektet ThePact, där vi utforskar just detta.)

Lessig då? Han driver fortfarande kampen för en öppnare upphovsrätt, är en stark förespråkare för “creative commons” och andra lösningar – och släppte härom året boken “Remix: Making Art and Commerce Thrive in the Hybrid Economy“. En bok som även finns som wiki, precis som Lessigs alla andra verk, där han välkomnar alla att diskutera och utveckla hans verk. Lessig lever som han lär med andra ord.

Men vilka är dina remix- och crowdsourcingfavoriter?

- Anders Sjöman
Anders Sjöman är konsult på kommunikationsbyrån Springtime. Han älskar crowdsourcing och remixkulturens kraft, och är medgrundare till crowdsourcade filmprojektet ThePactProject. Han skrev tidigare case för Harvard Business School och byggde språkskolor på nätet för EF Education.  Följ honom på @anderssjoman.

Och här är alla videoexemplen från texten ovan.
Plus några till: missa inte Mary Poppins som skräckfilm och The Shining som romcom. :-)

  • Lessigs exempel på remix: Johan Söderberg visar Bush och Blair i en kärleksduett. (Ursprungligen från SvT:s Kobra.)

  • Darth Vader Feels Blue. Lord Vader visar sig vara en song-and-danceman med förkärlek för blues. Missa inte Lukes reaktion på sin pappas musikintresse på slutet.

  • Signaturen “junesbanunes” ställer frågan hur Star Wars skulle sett ut om filmen blivit gjord i Sverige. Och han ställer samma fråga om uppföljaren “Rymdimperiet slår tillbaka” i klippet nedanför. (Hela hans YouTube-kanal finns här.)

  • Eddie Izzard gör en ståuppare på hur Darth Vader går till lunchmatsalen på Dödsstjärnan… som ett gäng fans sedan iscensätter som en spelscen… och ett annat gäng animerar med legofigurer.

  • Ophir Kutiels första egna låt från albumet “Thru-You”.  Allt baserat på andra människors uppladdade YouTube-filmer.  Hela albumet finns att lyssna/se på www.thru-you.com.

  • Australienska musikduon “The Avalanches” gjorde ny musik genom att blanda gammal. Och spelade sedan in helt nya videos.

  • Danny Boyle, regissören till “Slumdog Millionaire” utmanade brittiska ljud- och videobyrån Addictive TV att klippa ihop en musikvideo för filmen – men de fick bara använda filmens egna ljud som låt.

  • Två bonusfilmer (dvs jag skrev inte om dom ovan, men jag gillar dom så!)  Med lite klippning och ny musik gör man en skräckfilm av gamla Disney-klassikern “Mary Poppins” och en romantisk komedi av skräckisen “The Shining”.

Har du fler tips på bra remixar?  Mejla mig på anders.sjoman@springtime.nu så lägger jag upp dom här. Eller bara ge URLen i kommentarsfältet.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (100%)
4 röster

Mindpark #013: Wikipedia klarar hård granskning

5 Oct, 2009 in mindpark100 by Emil Stenström | Comments

Den 14:e december 2005 publicerade Nature en undersökning (original bakom paywall, se piratversion här) som chockerade stora delar av världen. Man hade helt enkelt tagit in ämnesexperter, och jämfört antalet fel i artiklar hos Wikipedia, med de i onlineversionen av Encyclopædia Britannica, och funnit att de höll lika hög kvalitet. Varför var det så chockerande?

”Wikipedia has become the 37th most visited website, according to Alexa, a web ranking service. But critics have raised concerns about the site’s increasing influence, questioning whether multiple, unpaid editors can match paid professionals for accuracy.”

Jim Giles, Nature 438, 900-901

Här kom alltså en undersökning från en respekterad vetenskapstidskrift, som faktiskt visade att crowdsourcing producerade material som, i kvalitetshänseende, var jämförbart med betalda redaktörers jobb. Någon som känner igen diskussionerna från tidningsbranschen?

Givetvis väckte det starka känslor.

Encyclopedia Britannica in book form

Encyclopædia Britannica, Eleventh Edition (1911). Bild av stewart@flickr.

Britannica svarade förstås direkt med att såga undersökningen från alla håll de kunde. För att ytterligare öka spridningen för sin kritik, sattes flera helsidesannonser in i amerikanska och brittiska tidningar. Inte kan en publikation som lever på just trovärdighet se sig ikappsprungen av en simpel wiki? Huvudargumentationen var att flera av felen som hittats inte alls var fel, och att fullständiga testprotokoll inte har lämnats ut, något som gör undersökningen otillförlitlig.

Nature svarade i sin tur med mera information om hur studien gått till, direkta svar på Britannicas invändningar, och en uppföljningsartikel i en senare upplaga av tidsskriften. Man argumenterar att eventuella fel är distribuerade lika över både Wikipedia och Britannica, eftersom ämnesexperterna inte visste varifrån artiklarna dom undersökte kom. Ang. protokollen så valde flera av experterna att vara anonyma, och att då publicera fullständiga testprotokoll skulle bryta mot den sekretessen. Däremot finns nedkortade protokoll tillgängliga.

Och medan Nature och Britannica bråkade vidare om detaljer i studien, och Britannica valde att försvara många av sina texter, gick Wikipedia grundligt igenom felen som hittades i undersökningen (både i Britannica och Wikipedia). Lite över ett år senare, den 25:e januari 2006 (inte 24 timmar, som vissa felaktigt påstod), hade Wikipedia lyckats rätta alla de fel som upptäcktes av Nature.

Natures undersökning är förstås inte den enda som genomförts. Wikipedia själva listar 7 formella och 10 informella undersökningar (och även SvD har gjort en undersökning, som Jocke skrivit om tidigare), och säkert finns det flera. Men undersökningar som dessa, och speciellt Natures med all den publicitet det gav, är viktiga just för att dom på ett vetenskapligt sätt vågar jämföra etablerade sätt att bygga upp kunskap, med nya. Det handlar inte längre om att någon påstår att ”Wikipedia innehåller en massa skräp”, utan det undersöks noggrannt om så är fallet. Viktiga fakta att ha fakta med sig när man diskuterar nya fenomen.

Crowdsourcing

Crowdsourcing. Bild av jamescridland@flickr.

Vad kan man då dra för slutsatser av detta? Att det faktiskt går att ersätta betalda experter, du och jag, med ett gäng intresserade och en wiki. För mig känns det inte särskilt konstigt, givetvis går det att hitta 10 personer som tillsammans skulle kunna ha skrivit den här artikeln bättre än vad jag gjort. Och visst finns det 100 personer som skulle kunna göra nästan vilket av våra jobb som helst. Det som känns ovant är inte att det kan hända, utan att det faktiskt händer. Helt plötsligt får någon för sig att bygga världens mest kompletta uppslagsverk, och folk bara hänger på, och får det att hända.

Varför just uppslagsverk? För att det råkade vara det man valde att inrikta sig på. Skulle det kunna vara en wikibaserad nyhetssajt istället? Javisst, Wikinews har sen 2004 levererat nyheter, och jämför sig tydligt med Associated Press (AP) i sin mission statement. Eller varför inte ta över publiceringen av hemligstämplade eller censurerade dokument man kommit över? Wikileaks gör just det, och Time Magazine skriver: “[Wikileaks] could become as important a journalistic tool as the Freedom of Information Act”. Utan tvekan.

Natures undersökning visade att wikis och speciellt crowdsourcing faktiskt fungerar. Nu sitter vi och väntar på vilken bransch som ska slukas härnäst. Tidningsbranschen ligger farligt nära till hands.

Emil Stenström är om dagarna konsultande webbstrateg, som har kvällar och helger vigda åt egna webbprojekt med inriktning på tvåvägskommunikation, och en gränssnittsutvecklingsblogg. Han finns att nå på Twitter, LinkedIn, och självklart gammal hederlig mail.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (15%) (8%) (54%) (23%)
13 röster

Mindpark #012: No freedom of speech in Sweden

4 Oct, 2009 in mindpark100 by Johanna Ögren | Comments

Så löd rubriken när den amerikanska sajten Newsforge skrev om svenska Flashback i januari 2001. Då hade Flashback varit borta från internet sedan början av oktober året innan (visserligen hade sajten åkt jojo fram och tillbaka några gånger, men i stora drag).

Anledningen var att inga nätoperatörer ville ha med innehållet på Flashback att göra.

FlashbackHändelsen hade sin början i Karlskrona där socialdemokraten Björn Fries råkade ut för smädelser och hot från nynazistiska organisationer. En av dessa organisationer hade Flashback som webbhotell. Fries krävde att sajten skulle stängas ner, varpå Flashback hänvisade till svensk lagstiftning och förklarade att de var för yttrandefrihet och demokrati, så länge man höll sig till svensk lag.

Flashback polisanmäldes, inga brott mot svensk lag hittades och kanske borde allt ha tagit slut här.

Men det är inte alltid så enkelt. Det visar historien om och om igen. Vi skriver 2009 i år, och vi har redan upplevt flera liknande historier, bland annat med en annan svensk sajt som nått världsberömmelse – Thepiratebay.org. Internetoperatörer som inte vill ha med sajten att göra – trots att sajten i sig inte bryter mot svensk lag.

För bara några veckor sedan uppstod en debatt i medierna kring huruvida Sverigedemokraterna (SD) skall erbjudas annonsutrymme hos mediehusen. Aftonbladet gick ut och förklarade att de inte tänker tillåta detta medan övriga stora tidningar förklarade att de tillåter annonsering så länge man håller sig till svensk lag. Däremot tänker de använda annonspengarna på olika sätt.

Så var det inte för Flashback hösten år 2000.  De flesta teleoperatörerna agerade som Aftonbladet och de fåtal teleoperatörer som erbjöd Flashback att vara kund hos dem, utsattes för stora påtryckningar från viktiga kunder och från internetleverantörerna. Telebudget var en sådan operatör, och deras VD uttalade sig för tidningen Ny Teknik:

Det vi köper är internetkraft och därför blir Tele 1s* agerande som om Vattenfall skulle stänga av strömmen till ett politiskt parti bara för att Vattenfall inte tycker man ska använda ström till sådan verksamhet, säger Axel Mörner på Telebudget.

Men har inte ett företag som tillhandahåller tjänster rätt att bestämma vem man vill ha som kund? Jag har suttit i otaliga diskussioner kring om det är rätt eller fel att som konsult tacka ja till uppdrag hos tobaksbolagen t ex. Och än så länge är det inte olagligt att röka i Sverige, bara lite krångligt. Vem bestämmer? Frågan aktualiseras allt snabbare i takt med att definitioner och utbud av tjänster förändras.

För Flashbacks del togs detta faktiskt ut i världen, både i form av att stora amerikanska företag vägrade dem nättillgång, men också för att Flashback själva skrev om det i sitt nyhetsbrev, med en prenumerantstock på runt 100 000 personer. Många av dem journalister och redaktioner i Sverige och övriga världen. Flashbacks avstängning blev en världsnyhet och kanske en av de allra första gånger som Sverige sattes på kartan i nätsammanhang.

Sju och en halv månad senare, i maj 2001, var Flashback åter tillbaka.  De hade äntligen hittat en leverantör som var villig att hysa in dem. Visserligen inte som webbhotell, men väl med full kraft kring nyheter och samlingsparollen ”Freedom of speech”.

Numera är deras forum kanske det mest kända med Flashback. Här diskuteras allt som går att diskutera, och allt som inte går. Många är de bloggare och nätprofiler idag, som är skolade i Flashbacks diskussionsforum. Många är vi också (jag erkänner glatt) som konsulterar Flashback när vi behöver veta vilka som döljer sig bakom omskrivningar som ”TV-mannen” eller ”Den kända svensktoppssångerskan” på tidningarnas löpsedlar. Många är också de gånger då det spårar ur i forumen, där det går till personangrepp och förtal. Moderatorer finns på plats och rensar så gott det går. På flashback pratas det om allt, på gott och på ont.

Precis som det konstaterades i inledningen av den här artikeln, så har mycket hänt sedan hösten 2000, och ändå är det som om allt stått still. Och när vi nu diskuterar vem som har makt, glömmer vi ofta bort nätoperatörerna – Google i all ära, men kan inte operatörerna som tillhandahåller alla våra ettor och nollor, sägas vara allra överst på tronen?

*Tele1 är numera kända under namnet Song Networks

Johanna Ögren arbetar som kommunikationskonsult och  drivit inte mindre än tre bloggar som alla varit först eller störst inom sitt område i Sverige. Självklart hittar du henne på Twitter, Facebook och på de egna sajterna Bokhora.se samt Lillagumman.se

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (83%) (17%)
6 röster

Mindpark #011: Nyheter är inte hett (bland ungdomar)

3 Oct, 2009 in mindpark100 by Gustav Holmström | Comments

En del av er som läser detta har säkert barn i tonårsåldern. Och om ni äter frukost tillsammans så är det nog stor sannolikhet att de inte brukar lusläsa morgontidningen. Och det är så det antagligen ser ut i de flesta svenska hem där tonåringar figurerar. För traditionella nyheter är inte det coolaste ungdomar vet.

När jag skrev mitt rätt så lyckade och välbesökta inlägg “Varför ungdomar inte twittrar” på min egna blogg i somras snuddade jag lite vid ämnet.

“Dagens ungdom är dessutom förvånansvärt dåliga på att hålla sig uppdaterade med hjälp av nyheter. Inga vad jag vet läser tidningen på morgonen (jag gör dock alltid det, om jag inte har något att läsa medan jag äter blir jag galen), och ingen kollar på TV-nyheterna. Visst, ibland när man har tråkigt kanske man skummar Aftonbladet.se, men då för att hitta något roligt.

Så länge nyheter inte angår en själv så struntar man i det.”

ZZ15CF8F88.jpgGammelmedienyheter är alltså osexigt i ungdomskretsar. Ibland är det rent utav töntstämpel på att varje morgon läsa dagstidningen.

Och när det kommer till webben gäller samma sak. Ingen jag vet går regelbundet in på lokalblaskans hemsida för att kolla om något har hänt.

Och så vill en del tidningar börja ta betalt för sitt material på nätet för att överleva kristiderna, samtidigt som man antagligen riktar sina ögon mot den marknaden alla förr eller senare siktar in sig på – ungdomarna.

Men hur går det ihop med gratisgenerationen som gör allt för att komma över musik, filmer och andra saker gratis? Man tankar för fullt, även om det nu övergått till att mer och mer använda tjänster som Spotify och YouTube för att till exempel lyssna på musik. Men Spotify och YouTube är fortfarande gratis.

Inte ens jag läser nyheter på nätet, jag får min dos genom att läsa lokalblaskan till frukosten (utan något att läsa när jag äter dör jag), och när något extremt händer, till exempel när Michael Jackson dog, så får man reda på det via andra kanaler.

Samtidigt fick jag i torsdags reda på att TU:s Branschdagarna började, och Jocke Jardenberg undrade om jag blivit inbjuden – jag svarade med ett frågetecken.
Togs ungdomsfrågan upp på branschdagarna? Det verkar som att den har varit med lite i alla fall, läser jag hos Medievärlden. Och jag hittar ett spännande citat:

“Vi tror ofta felaktigt att unga bara är intresserade av nöjen, säger Grzegorz Piechota.”

Kanske är det sant? Jag hoppas det, men om jag tittar på mina 15-åriga kompisar verkar det inte alls så.
 För några månader sedan visades med stor konceptbild på Nerikes Allehandas etta att man ville bygga ett hotell i glas ovanpå en biltunnel mitt i centrum. (Off topic: när jag googlade upp nu hittade jag den inte, men kom på att – ah, NA ingår ju i Stampen och blockar ute Google – idiotas!) När jag frågar mina kompisar senare på dagen om de läste om det får jag flera “Va, vadå? Jaha?”. Och när vi går förbi tunneln där man vill bygga hotellet brukar jag nämna det, och får ett “Va? Aha?”.

Under fördjupningsinriktingen “Mediernas publik – och publikens medier” hittar jag rubriken “Unga, tidningar och demokrati” där man verkar ha berört ungdomar. Så ja, man pratade trots allt om ungdomar. Men var det någon ungdom där?

Men det skulle vara intressant att få höra hur svenska dagstidningar tänker om ungdomar. För seriöst, jag hoppas verkligen inte att ni tror att ungdomar tycker det är intressant att läsa om att Bertil inte längre får dricka lättöl till lunchen på äldreboendet.

Men varför vill man inte läsa nyheter då?, kanske ni undrar.
Jag tror det finns en enkel (om än lite extrem) förklaring, och det är en förklaring jag mött när jag berättat saker för mina kompisar. Förklaringen lyder: rör det inte mig eller mina kompisar, so what? Vad spelar det för roll då?
Och ja, vad har en tonåring för nytta av att veta att det bombas i Irak, och att reporäntan sänkts ytterligare? Knappt något, förutom om du har kompisar i Irak, då kanske du är lite intresserad.

Och nu när bloggar finns kan du få dina nyheter sållade och få bara det du är intresserad av.

Och visst, ibland läser man tidningen, ibland kollar man på nyheterna och ibland surfar man in på någon nyhetssite (men då blir det oftast Aftonbladet eller Expressen eftersom de har alla skruvade, konstiga och bisarra artiklar).

Och ja, det finns undantag från allt jag skrivit här. Det finns alltid undantag.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(4%) (33%) (30%) (30%) (4%)
27 röster

Mindpark #010: När Facebook friade till Sverige

2 Oct, 2009 in mindpark100 by Miriam Olsson | Comments

2007-03-03. Det var dagen då jag gick med i Facebook. Jag jobbade på CNET News.com i San Francisco och skulle göra research för en story som sedermera blev “A sunny hiring time for talents”. Till den behövde jag collegestudenter, men jag var för gammal för att hitta dem.

Min unga och fräcka TV-tjej-kollega, som knappt gått ut college, kom förbi och sa: “använd Facebook”. Ok, sa jag oförstående. Jo, jag hade hört talas om Facebook, jag var ju ändå i Silicon Valley. Men ändå. Hur skulle jag hitta studenter där. “Använd mitt nätverk”, sa hon.

Sagt och gjort. Jag hittade ett antal studenter att intervjua, men sen lät jag i princip mitt Facebook-konto vara i några månader.

Att skriva den här posten har varit en resa bakåt i tiden. Det tråkiga är att jag har raderat en del av mina egna spår. Men jag tror anstormningen började så smått i maj, juni, juli 2007 för att sedan kulminera i augusti och september. Några gånger kunde jag vakna på morgonen i San Francisco och ha hundra friend requests från vänner i Sverige i inboxen. Som från ingenstans fanns hela mitt nätverk på Facebook.

Vad var det som hände?

Facebook gick från att vara en nätverkssajt på Harvard till att bli ett globalt internetfenomen och företaget har en relativt lång historia i internetsammanhang. I februari 2004 lanserades Facebook av Mark Zuckerberg, Dustin Moskovitz, Chris Hughes och Eduardo Saverin från deras studenthem på Harvard. Nätverket spreds bland amerikanska college och universitet, men den 26:e september 2006 öppnades det upp för allmänheten. I december 2006 nådde sajten 12 miljoner aktiva användare. Och idag har den drygt 300 miljoner aktiva användare varav 2,5 miljoner av dem är svenskar (allt enligt Facebooks egna uppgifter).

I oktober 2007 lämnade jag USA och började som journalist på affärstidningen Internetworld. Då låg Sverige på fjärde plats över att ha högst Facebook-penetrationen i världen. Jag kom till en tidning som tog en position i det fenomen några kallar den svenska Facebook-vågen. Facebook hade då nått riksmedia och de frågade i sin tur oss.

“Det var då, direkt efter semestern, som Facebook slog till med full kraft. Tidningarna började ringa och undra vad som var på gång. Frågorna var betydligt fler än svaren. Det visade sig snart att de få som med trovärdighet och auktoritet kunde uttala sig om trenden bakom Facebook var just vi på Internetworld. Under de första månaderna på hösten var det få tv-soffor som vi på Internetworld inte satt i. Varje radioprogram med självaktning körde ett eller flera inslag om Facebook-trenden. Internetworld var en stående gäst. Stora som små tidningar ville berätta om sociala medier.”

Så skriver Internetworlds chefredaktör Magnus Höij i tidningens bok: Facebook-febern – hösten då sociala medier på allvar tog plats i debatten.

Det var Fredrik Wass (“Mr Facebook” även kallad), då redaktör på Internetworld, som svarade på många av mediernas frågor. Det diskuterades allt från varför nätverket blivit så stort till om man ska våga vara privat på nätet.

Så här skriver Fredrik Wass i en kommentar på sin Bisonblog: “Grejen med Facebook är spridningshastigheten och flödena. Aldrig tidigare har så breda användartyper använt en och samma nätverkssajt.”

Det var ett nätverksbyggande som funkade. Sociala medier låg i tiden och det hjälpte till. Men på Facebook, till skillnad från vad man var van vid tidigare, registrerade man sig med sitt riktiga namn. Det gjorde att det gick lätt att hitta folk och nätverket växte vidare snabbt och organiskt. Där ens vänner var, där ville man själv också vara.

Facebook påverkar alla – privatpersoner, stora och små företag och nya och gamla medier. Idag är det lika mycket mediernas vän som deras konkurrent. Jag berörde det i min bloggpost om lokaltidningarna i SvD.s:es bloggstafett förra veckan. Att nätverk som Facebook och Myspace upptar människors tid och att det kanske är dit man istället söker sig för att hålla koll på lokala händelser. Samtidigt är det ett av de ställen medierna kan bevaka snacket som går, där de kan göra research och kontakta intervjuoffer, där de kan sprida artiklar och blogginlägg och därifrån de får mycket trafik. Men framförallt där de kan träffa sina läsare. Emanuel Karlsten på Dagen berättar här om hur Facebook blev en av de viktigaste medarbetarna på tidningen.

Det fanns dock en tid när vi pratade om att Facebook var på nedgång. Internetworld intervjuade IDG-folk i webb-tv inslaget “Backlashen för Facebook har börjat” i början av 2008. Jag var en av dem som svarade på frågan om Facebook skulle vara på dekis i december 2008.

Jag svarade ja och trodde kanske att engagemanget skulle flytta någon annanstans.

Linus Larsson på Computer Sweden hade rätt. Jag hade fel. Nätverket har inte flyttat ut och Facebook är inne i den andra vågen. Engagemanget är starkare och aktivare än någonsin. Facebook fortsätter att vara mainstream, det är dock inte lika populärt bland de unga, men det berör ända upp i åldrarna. Nu finns till och med min mamma där.

Miriam Olsson är journalist på affärstidningen Internetworld och skriver om digitala affärer. Hon bloggar, twittrar och är en Geek Girl.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (17%) (11%) (28%) (44%)
18 röster

Mindpark #009: En inställd världskongress och en bransch som blivit tråkig

1 Oct, 2009 in mindpark100 by Joakim Jardenberg | Comments

För en vecka sedan, tidigt en lördag, satt jag på flygplatsen i Ängelholm. Jag skulle flyga upp till Stockholm för att delta på TEDxStockholm, ett event som jag redan på förhand anade skulle vara inspirerande, fascinerande och fyllt av feelgood. I väntan på flyget mötte jag en fd arbetskamrat, en man som varit i tidningsbranschen i fyrtio år men som gick med ett bra avtal i våras. Han kom till att reflektera över branschen i sitt nuvarande tillstånd och hans kommentar var en oerhörd lättnad över att ha hunnit sluta i tid. Som han sa: ”Nu är det ju bara tråkigt”.

Den andre juni 2008, på eftermiddagen, var det inte tråkigt. Då var det party like it’s 1999. Det var tidningarnas världskongress i Göteborg och alla var där. Rekorddeltagande, 1800 tidningsmänniskor från hela världen hade samlats för att kongressa, konferera och dansa små grodorna.

Festen var magnifik, delegaterna från Afrika och Asien som jag hade till bordet älskade sillen, nubben och snapsvisorna. Och när det sedan blev ABBA-covers till gryningen så var det som de kommit till himmelriket. Det fanns inte ett moln på himlen. Eller, i ärlighetens namn, på dagarna var det lite småmulet ibland. Jag mötte tex en tokilsken Martin Jönsson i korridorerna efter att Gavin O’Reilly talat om hur branschen borde ”Forget Digital”.

Knappt ett år senare var det dags igen. Det skulle bli ny världskongress, den 62:a i ordningen och i Indien. Men man fick ställa in, eller rättare sagt flytta den till december. Men det är bara toppen på isberget. Under året som gått har WAN slagit sina påsar ihop med IFRA, TU har delats upp och arbetsgivarfrågorna har blivit en del av Medieföretagen – och så där håller det på. Nödvändiga förändringar, branschinternt guckel, javisst. Men också ett tecken på ett slags destruktion. Som kan vara nyttig och välbehövlig, men inte om det innebär att allting blir tråkigt.

En god vän till mig blev ganska nyligen anställd i ett stort medieföretag. Det är första gången han jobbar i ”vår” bransch och han är helt chockad. Varje dag, redan innan klockan är fem, är det lika avfolkat som i Second life. Och han beskriver känslan som ungefär lika surrealistisk. Han berättade också om sin introduktion. En av dagarna skulle man ägna åt att i lektionsform få kläm på den interna kulturen. Några av deltagarna satt med laptops uppfällda, men fick beskedet att stänga dem. Tydligen var den interna kulturen att anteckningar, det gör man på papper med penna.

Och idag då, för att ge ett sista exempel, är det första dagen på TU:s branschdagar. I inbjudan läser jag, under bilden på en väldigt allvarlig Anna Serner att: ”Framtiden börjar nu. Var med och utforma den med oss”. Senast jag läste en siffra var det 260 personer anmälda till dagprogrammet och 360 till den glammiga festen på kvällen som beskriv så här:

Black & White Masquerade Ball
I år går hela kvällen i svart & vitt, på temat Truman Capote och hans legendariska Black & White Masquerade Ball som hölls 1966 till Washington Post-redaktören Katharine Grahams ära.
1966 var hela New Yorks politiska, intellektuella och kulturella societet närvarade på festen. Dresskoden var strikt svart och vit, något som gästerna tog på stort allvar. I samma anda firar nu TU den svenska pressens fantastiska betydelse.

Party like it’s 1999, anybody? Inte så att jag inte uppskattar ett bra party, men man borde lagt lika mycket krut på programmet. Förutom någon enstaka punkt så är det i det digra programmet bara gammelmedia som står på scenen. De som har tagit branschen dit den är idag. Det må vara på gott eller på ont, men det är ju rimligtvis inte framtiden. Det är inte konstigt att de flesta väljer att bara gå på festen. Den är ju i alla fall kul.

Så vad är det då som händer med en bransch som inte har kul på jobbet längre? Vad menade min fd kollega där på lördagen och vad får min nyanställde väns reflektioner för effekt. Jag tror det handlar om hur innovationskraften och energin, och de som står för den rinner ur företagen som ur ett öppet sår. De senaste månaderna har jag knappast träffat en enda av de som jag betraktar som branschens smartskallar som inte har sagt sig leta efter något annat att göra. Det är en braindrain av stort format som vi står inför, och som på många sätt redan har börjat.

Det varken börjar eller slutar med en inställd världskongress eller en riktigt tråkig laguppställning på Branschdagarna. Det är ett problem som sitter djupare än så och som handlar om attityden. Visst kan man säga att det är ett sätt att ta ansvar för den ekonomiska kris man befinner sig, men man kan också säga att det är ett bevis för bristande kraft och energi. Den inställda kongressen i Indien ersattes inte med en wiki och tusentals skypekonferenser som till ingen kostnad ändå skapade mötena som branschen behövde (om de inte behövdes, vad skulle man alls i Indien att göra) och trots att så många suckar över Branschdagarna är det ingen som arrangerar ”alternativa branschdagarna” och ställer till lite hallaballo.

Employer brandning, eller arbetsgivaremärket som Göran Adlén kallar det i boken ”Framtiden är inte vad den brukade vara” är inget som kommer gratis. Men jag tror det är hög tid att vi börjar investera i det. Gray matter is all that matters. Vi behöver inte gå till extremer som med Facebooks matsal och vi kan inte som det lilla företaget stänga ett par dagar och dra med all personalen till New York. Men vi kan göra som Sydsvenskan och åka på SSWC, vi kan göra som SvD och dra till 24hbc. Man kan åka till Future of Web Apps, där jag är nu – billigare än branschdagarna – och lära sig direkt av två smartskallar från Facebook hur HuffingtonPost ökade sin trafik från FB med 300% bara genom lite enkelt arbete.

Så min uppmaning till sist, är helt enkelt att sluta ha tråkigt och börja lyssna på de som vet hur man har skoj på jobbet. Mina branschdagar 2009 skulle bestå av följande gäng:

  • Google skulle berätta om hur man tjänar pengar på nätet genom att uppfinna affärsmodellen.
  • Flickr berättar om hur man bygger community och låter bilder vara sociala objekt. Man skulle också köra ett teknikspår där deras tekniker berättar om hur man redan på torsdagen kan titta tillbaka på en vecka med över 50 deployer.
  • Facebook får berätta för oss hur man kopplar ihop folk, och blir navet i en relation.
  • Twitter får förklara vad all hypen handlar om. De kommer bland annat att visa hur de definierade om kvalitet. Realtidswebben, som de representerar, innebar ett skifte från ”mest relevant” till ”mest aktuellt” – eller är det egentligen samma sak. Jag tror tidningarna har något att lära.
  • Stardoll som tog klippdockorna till nätet och nyss passerade 40 miljoner användare berättar om hur man gör något nytt av något gammalt. Och hur man hittar målgrupper som ingen visste fanns.
  • Spotify för briljans i genomförandet. Teknik, PR, avtal, innehåll – listan kan göras lång. Proffs.
  • Youtube får berätta om hur man plockar en marknad som ägdes av starka aktörer och Craigslist för att göra det ännu tydligare.

Eller varför inte några individer, bara ett par få namn sådär på rak arm:

Det hade väl varit roligt?

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(4%) (9%) (17%) (48%) (22%)
23 röster

Mindpark #008: Wordpress och den kollektiva koden

30 Sep, 2009 in mindpark100 by Jennifer Bark | Comments

”Titta vad jag har gjort! Vill du prova?!”

Med den banala meningen vill jag illustrera att det ligger i människans natur att vilja dela med sig av nyförvärvade kunskaper och produkter av alla dess slag. Att delge och ta del av idéer är ett sätt att skapa nya sammanhang, få kunskaper att studsa tillbaka i nya skepnader och att känna sig delaktig i något större än sig själv. Det är och har varit sant för alla, i alla situationer och i alla tider – utvecklare, användare, webb och 00-tal inte undantaget.

Tankarna och hyllningarna kring crowdsourcad information har redan under denna första topp100-vecka hunnit formuleras i ett antal inlägg. Det är inte konstigt. Utan den ivriga människokraft som kollaborativt driver webbutvecklingen framåt skulle internet aldrig ha varit den levande organism den är idag. Och kunskapsdelning utgör ett fundament, inte bara för internet, utan för hela vår mänskligt drivna evolution.

Ett av mina mest påtagliga bevis på kunskapsdelningens förträfflighet är Wordpress – bloggverktyget som klev ut på webballmänningen första gången 27 maj 2003. Det är för övrigt också den open source-plattform som vi alla här på Mindpark, utan att det särskilt adresserats, kommenterats eller ifrågasatts – helt självklart gör våra inlägg på. Googla och Wordpressa, lite utav webbens motsvarigheter till att borsta tänderna liksom.

Som med så många andra tjänster och produkter är bakgrunden till Wordpress uppkomst både smått trivial och (om man är nördigt nog lagd för att betrakta den så) vacker:

Ett par unga entreprenörer (Matt Mullenweg och Mike Little) drömde om ”ett elegant och välbyggt publiceringssystem”, slog sina skarpa hjärnor ihop, lånade kod av ett redan existerande verktyg (b2/cafelog) och började ”med en enkel bit kod för att förbättra det vardagliga skrivandets typografi” att göra småskalig verklighet av sin vision.

När den första versionen 0.7 släpptes hade den ”inte fler användare än du kan räkna på dina fingrar eller tår”.

Idag, sex år och drygt 50 versionsläpp senare, måste du multiplicera både fingrar och tår några hundratusentals gånger för att komma upp i det antal människor som nyttjar verktyget i sin vardag.

Jag tänker hålla mig borta från de tekniska detaljerna, men tror att skärmdumparna nedan ger ett rätt bra hum om verktygets avancemang under årens lopp:

Wordpress 0.71

Wordpress version 0.71

Wordpress 2.7

Wordpress version 2.7

Open Source utgör förstås inte ensam ingrediensen i Wordpress framgångsrecept. Utan sin välbyggda kärna, hängivna drivkraft hos duktiga huvudutvecklare, rätta timing och gynnsamma snedsteg hos konkurrenter, skulle den öppna källkoden förmodligen sakna verklig substans.

Ambitionen att göra det svåra och få förunnat begripliga (PHP, XHTML, CSS…) till något enkelt och demokratiskt tillgängligt har förstås också haft betydelse. Hade inte Wordpress initialt lyckats locka tillräckligt många användare att testa det, hade det knappast spelat roll om så källkoden skrikit ”kom och ta mig!”.

Liksom alla open source-produkter bygger utvecklingspotentialen på att användarna blir en del av systemet och förstår alla dess fördelar – lite grann likt devisen att det är först när du vet vad du har som du vet vad du kan sakna.

Men. Utan sin GNU GPL–licens – den som bygger på att källkoden är fri att kopiera, använda, modifiera och distribuera vidare – är det däremot högst osannolikt att plattformen skulle ha fått den spridning och de proportioner den har idag.

Genom att utnyttja och göra system av den enkla tes som inledde detta inlägg – människors vilja att dela med sig och bli del av något större – har ett enkelt stycke kod mynnat ut i ett mångfasetterat verktyg, ständigt utvecklat av sina egna användare. Och genom att vara lyhörd för all typ av feedback i det engagerade community som uppstått kring Wordpress, har både förtroendet och kärleken till verktyget ökat.

Att open source-miljöer föder open source-attityder och att open source-attityder skapar nya möjligheter, är något som mänskligheten redan i evigheter lyckats bevisa. Är vi bara mottagliga, omformas och utvecklas vi ständigt i de möten, relationer och uppgifter vi ingår i och tar oss för. De idéer vi delar med oss av är de som får spridning, och kollektiva idéer är oftast de mest effektiva för samhällsutvecklingen – egentligen är ekvationen inte svårare än så.

Vad Wordpress muterat till och fått för avkommor om ytterligare sex år kan jag inte föreställa mig. Det enda jag säkert kan säga är att det kommer vara något helt annat än vad det är idag. Det är en betryggande tanke i en tid då konstigt många företeelser fortfarande ter sig väl statiska.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(5%) (29%) (19%) (0%) (48%)
21 röster

Mindpark #007: … och så kom Twingly

29 Sep, 2009 in mindpark100 by Anton Johansson | Comments

När Martin Källström frågade mig i en mailkonversation under oktober 2006 om vad jag trodde om en tjänst där tidningar länkar tillbaka till blogginlägg från deras artiklar, var jag försiktigt positiv. Nästan negativ. Ibland är det tur att han inte lyssnar på mina åsikter (jag hann dessutom bli anställd under den här tiden, så tur x2!). För ett par månader senare, 6e februari 2007, ringer Martin mig och säger att det vore bra om jag kom till kontoret. Så snart som möjligt.

DN hade lanserat Twingly, och Svd var påväg att göra detsamma. Vårt lilla kontor i Linköping var i extas, och vi fick koda ihop Twingly.se på drygt ett dygn.

Det var inte bara vi på Primelabs (vi hette Primelabs AB ända tills förra året, då vi förstod att det bara blev krångligt med två namn och numera heter vi Twingly AB) som var i extas. Ett bra ord skulle faktiskt kunna vara bloggbävning, även om reaktionen istället för negativ mestadels var positiv. Några var förstås negativa, Bloggportalens Sigge Eklund var för att uttrycka det milt “lite sur”.

Men det vi på Primelabs hade skapat var ett innovativt och väldigt bra sätt att förhålla sig till social media för mediesajter. De fumlade efter olika sätt att jobba med social media på och vi kom med en smidig lösning. Som bloggarna älskade (nåja, oftast i alla fall). En äkta symbios.

Man kan kalla det en revolution för medborgarjournalistik, en revolution inom öppenhet och transparens eller en revolution inom social media. Jag vågar inte bestämma mig för vad det egentligen var. Det kanske inte var så revolutionerande egentligen. Men vi lyckades skapa om i grytan ordentligt.

Det jag vet vi förändrat med Twingly är dock att mediesajterna kunde fortsätta vara centrala punkter för diskussion och att bloggarna gavs möjligheter att nå långt utanför bloggosfärens svåråtkomliga bubbla. Ett sätt för traditionella medier och de nya medierna att förhålla sig till varandra, och hjälpa varandra, istället för att konkurrera med varandra. Twingly gjorde (och gör!) båda starkare desto mer de samarbetar.

Vi har lärt oss mycket på resan och allt har inte varit en dans på rosor. Att vara ett litet företag med många möjligheter är ofta frustrerande. Med begränsade resurser både på utveckling och sälj tar det tid att förverkliga idéer. Det finns alltid konkurrens mellan att utveckla befintliga produkten och nya idéer, samt förstås mellan produkten som genererar pengar idag (Blogstream) gentemot produkten som kan generera pengar imorgon (Twingly.com).

Men att utveckla Twingly.com till någonting bloggare själva vill använda har varit viktigt för oss, hur mycket folk än tjatat på oss om att utveckla Blogstream i olika riktningar. Twingly.com har visat sig vara en grym fördel och vår bästa marknadsföringskanal. Utan Twingly.com hade vi inte varit lika bra vänner med bloggarna som vi är idag! (och det är kanske därför vår konkurrent Aitellu inte lyckats bättre än de gjort, än så länge?)

Nu vet vi att det tar lång tid och väldigt mycket energi att slå sig in på en ny marknad (våra största marknader är fortfarande Sverige och Norge, trots hårt säljarbete i framförallt Tyskland). Hur det är att ha konkurrenter. För att inte tala om hur mycket energi det ligger bakom en så till synes enkel sak som analysen av Bloggbävningen förra sommaren.

Idag använder över 100 sajter från 11 länder Twingly för att länka tillbaka till bloggar. Det som för två år sedan var omvälvande och på nåt sätt ett av de största avstampen för att göra social media mainstream i Sverige är i mångt och mycket standard. Twingly är ett stabilt (men fortfarande litet!) företag som är påväg mot break-even och som har 12 anställda.

Nu är det dags för nästa stora avstamp. På torsdag lanserar vi Twingly Channels i betaversion.

Och precis som vi hjälpte mediesverige att förhålla sig till social media på ett innovativt sätt för 2,5 år sedan, hoppas vi nu hjälpa mediesverige att förhålla sig till realtidswebben. För att våga vara lite kaxig:

Kastrullen står på värmning. Det är dags att börja röra om igen.

Anton Johansson bloggar, twittrar och skriver om entreprenörskap. Jobbar med affärsutveckling och kommunikation på Twingly och älskar att prata (ibland kanske lite för mycket).

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (59%) (14%) (5%) (23%)
22 röster

Mindpark #006: När chefredaktörerna började blogga

28 Sep, 2009 in mindpark100 by Niclas Strandh | Comments

Plötsligt hände det! Det var som om taket fallit ner, det var som om hela världen drog efter andan.

Rolf van den Brink började blogga.

Visserligen hade man på Dagens Media haft bloggen “Köksveckan” som var ett sorts “bakom-scenen-blogg” men det som den gode chefredaktören var mest känd för var sin aversion mot bloggare. Jag och Rolf hade ju en liten beef med varandra för mer än ett år sen och hans beställningar av nidbilder av diverse bloggare är en klassiker – och tidigt förklarade Rolf vad han tyckte om bloggare:

Svenska bloggare är ett gäng misslyckade journalister som med sin telefonfobi eliminerar sig själva till en matrixklonad kör av rövslickande kommentatorer som skulle göra Arne Hegerfors ytterst välförtjänt av världens längsta guldgrävspade i jämförelse.

Newspaper Feed

Newspaper Feed - iconspedia.com

Rolfs exempel visar egentligen bara hur bloggen som verktyg gått från att vara något konstigt till att användas av de flesta även inom traditionella medier på olika sätt. Som riktigt gammal bloggare (min första riktiga blogg med hjälp av bloggverktyg startade jag 2001) har jag varit med om hela utvecklingen där traditionella medier – företrädesvis tidningar – gått från att ignorera bloggen som verktyg och möjlighet via ett gravt ifrågasättande till att mer och mer omfamna den. Jag skulle våga säga att vi idag äntligen kan lägga den gamla animositeten mellan traditionella medier och bloggosfären bakom oss och blicka framåt.

Men först måste vi se bakåt: för det tog sin tid för redaktionerna att starta bloggar och rätt länge nöjde man sig med att ha speciella bloggar inriktade på näteditionerna – ett tecken på hur bilden av tidningens båda editioner länge varit tudelad: pappret är en sak, nätet en annan och sällan ska de två mötas. Tittar man på de redaktionsbloggarna och chefredaktörsbloggarna så startade de flesta 2008, lilla Smålandsposten är, tillsammans med Dagen, det lysande undantaget som kom igång redan i oktober 2007. Elisabeth Bäck på VLT valde att starta en blogg, Thomas Mattsson var en idog bloggare som började att blogga som chef för digitala mediesatsningen på Expressen och har fortsatt i samma blogg nu som chefredaktör. Aftonbladets Jan Helin bloggar men efter att ha startat med en programförklaring blev det minst sagt lite si och så med bloggandet: smärre hopp mellan oktober 08 och januari 09 och sen en comeback här i augusti. SVD har Redaktionschefsbloggen där Martin Jönsson numera huserar – en person som var tidig med bloggandet och drev SvDs Reklam och medier-blogg (vilken jag tyvärr inte längre hittar till) under många år och på så sätt var något nytt: en blogg på en av de stora tidningarna. De större tidningar som fortfarande saknar rena redaktionsbloggar är DN och GP.

Självklart är det så att vi sett samma utveckling i världen. Svenskar är bra på många saker men sällan på att våga hoppa innan andra. BBCs The Editors startade 2006 och förklarar sin inriktning med att förklara och beskriva redaktörsskapets dilemman. Samtidigt hade redan Guardians Editor blog dött sedan ett år tillbaka – det var ett experiment som fick gå i stå.

Vikten av att kunna skapa en kanal för att förklara och vidga förståelsen för de publicistiska valen har slutligen nått in i redaktionerna på tidningarna. Det som borde vara en självklarhet för alla chefredaktörer har tidigare inte varit nödvändigt att ta fram och förklara. Medierna var i sitt eget ekosystem och bara vid speciella tillfällen tvingades chefredaktörer att komma ut ur redaktionen och förklara sig – då i andra mediekanaler som själva hade samma utgångspunkter för sin publicering. Idag har man en möjlighet: att föra vidare sina diskussioner, kanske bjuda in till åsikter om publiceringsbeslut och på så sätt lära sig mer om vad läsare och mottagare faktiskt vill ha, hur den journalistiska etiken också kan gå i takt med “vanligt folk”. Det som börjat här innebär möjligheter för traditionella medier att visa sig värdiga att ta betalt för sitt innehåll – om man vågar att öppna upp för lyssna, lära och delaktighet med sina läsare. Men också att när man faktiskt skriver och beskriver sitt dilemma lär man sig något om sina egna tankar – och chefredaktörens blogg innebär bättre chefredaktörer.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (35%) (24%) (18%) (24%)
17 röster

Mindpark #005: Reklamavbrottsprocssen

27 Sep, 2009 in mindpark100 by Anders Sjöman | Comments

Det var oväntat vårvarmt den 18 mars 2008 där vi stod på Högsta Domstolens borggård.

Och varmare blev vi när domslutet kom: vi hade ju vunnit.

HD:s dom var entydig: TV4 hade brutit mot upphovs- och immaterialrätten när de gjorde reklamavbrott i filmerna ”Alfred” och ”Hajen som visste för mycket” utan att be om tillstånd.

”Reklamavbrottsprocessen”, som Claes Eriksson och min pappa Vilgot Sjöman började driva 2002, oroade mediabolagen under decenniets första hälft. Den där andra upphovsrättsprocessen har sedan dess dominerat diskussionerna. Men där Pirate Bay-processen så tydligt handlat om nytt beteende mot gamla strukturer var reklamavbrottsprocessen mer oväntad. Etablerade regissörer slogs mot en etablerad TV-kanal om ett beteende som alla verkat acceptera som etablerat. “Att bryta för reklam var tråkigt men ett nödvändigt ont, men vi vet ju alla att det bara måste vara så.”

Så såg inte Claes eller pappa det.

De tyckte inte att det fanns en kommersiell naturlag som gav rätt att bryta verk utan upphovsmännens tillstånd.

Det är lätt att glömma hur tv-marknaden såg ut för sju år sedan. Fram till 1 april 2002 var det faktiskt förbjudet för svenska kommersiella tv-kanaler att bryta för reklam. Annonser fick enbart visas mellan programmen. TV4 hittade en väg ut: det fanns ett kryphål i lagen som tillät att man bröt ett program för ett annat program. Och då kunde man ju visa reklam före och efter det instuckna programmet! TV4-tablån kryllade snart av småprogram. Ni minns kanske »Inför Bingolotto«, »Inför Nyheterna«, »Dagens namn«… Detta gjorde att en tvåtimmarsfilm som bröts för något Införprogram och för Nyheterna nu tog fyra timmar att visa.

Staten fann det för bäst att ändra Radio- och TV-lagen: Den skrevs om för att tillåta reklamavbrott mitt i program. (Att TV4 fortsatt med beteendet är en annan historia.)

Så när TV4 visar ”Alfred” och ”Hajen som visste för mycket” under sommaren 2002 är de filmerna alltså bland de första som verkligen bryts mitt i för enbart reklam.

Med stöd av upphosvrättsorganisationen KLYS anmälde Claes och pappa TV4 för att de kränkt deras ideella rätt. »Kränkt« är det laguttryck som används när man talar om brott mot upphovsrätt och ideell rätt. Ordet är mastigt. Pappa hade ett enklare sätt att förklara anmälan:

– Så får man bara inte göra med en film. Här har jag arbetat med att skapa en helhet som ska hålla ihop från början till slut. Och så styckar de upp den i bitar och slänger in annat emellan. Dessutom ber de inte ens om lov.

Det sista var det som själva anmälan bygger på: TV4 hade inte bett om tillstånd att visa reklam i filmerna när de köpte in dom till kanalen. Här fanns grunden för själva processen.

Det började med att de anmälde TV4 till Granskningsnämnden – som friade kanalen. Återstod alltså att gå den vanliga rättstvistvägen: en anmälan till tingsrätten. I december 2004, två år efter filmerna visats, kom tingsrättens beslut: TV4 hade brutit mot upphovsrätten. Men TV4 överklagade till Hovrätten – som även de fällde TV-kanalen. Mönstret upprepade sig en sista gång: TV4 överklagade igen, nu till sista instans Högsta Domstolen.

Till HD-förhandlingarna hade TV4 bytt advokat. Nu var det Peter Danowsky – som senare skulle försvara (!) upphovsrätten som mediabolagens representant i Pirate Bay-målet – som förde kanalens talan.

Domslutet blev inte annorlunda för det: TV4 fälldes för intrång i upphovs- och immaterialrätten.

Vi hurrade på Högsta Domstolens borggård när beslutet kom!

Det här borde ju göra en enorm skillnad för upphovsmännen! HD signalerar till alla instanser att den ideella rätten är viktig för samhället och befäster upphovsrättens plats i grundlagen. Och det signalerar man även ut i EU och i världen; Sverige bidrar till rättsutvecklingen!

Och media, de bevakar väl och rapporterar om det här unika domslutet?

Nix.

Journalisterna som dyker upp på Högsta Domstolens borggård kunde räknas på färre än hälften av ena handens fingrar.

Jag ringde runt till några redaktioner för att försäkra mig om att de visste att domslutet kommit. Jodå, det visste de. Men domen bekräftade bara tidigare domar och då var det ingen nyhet. Framför allt inte som tidigare domar inte haft någon effekt på mängden reklam. Och det här handlade väl egentligen bara om avtalsskrivningar i filmbranschen?

Jag svor över redaktionernas ovilja att vilja fördjupa sig i historien. Fast det var svårt att invända mot medielogiken: Om inget hänt, då är det inte mycket till nyhet.

För TV4 – och andra reklambaserade kanaler – har i slutändan inte behövt ändra något. De visar lika mycket reklam som förut, om inte mer. De har bara blivit bättre på att skriva avtal där filmer som de köper in har inskrivna tillstånd för reklamavbrott. Krångligare administration för dem kanske, men inget som hotar deras verksamhet.

Däremot har reklamen blivit attackerad från tittarhåll under de år som processen pågått. Det har kommit inspelningsbara hårddiskar, webbtv – och framför allt fildelningssajter. Tittarna kan välja bort reklamen själva, vilket de gör i allt högre grad.

Det syns hur det ändrade tittarbeteendet tvingar tv-kanalerna att tänka om. Till och med TV4, som i rättssalarna envisats med att kommersiell tv bara kan överleva med reklamavbrott, verkar experimentera med affärsmodellen: mer direktsända program, mer produktplacering i programmen, och fler egna betalkanaler. Idag kämpar TV4 med andra kanaler – public service såväl som kommersiella kanaler – i att leda utvecklingen av modern TV.

Så Claes och pappas kamp gav alltså inte så mycket effekt?

Nej, inte om man tittar i närtid och i det korta loppet.

Men ringarna i just upphovsrättsvatten sprids långsamt och jag vill tro att de ännu inte spritt sig fullt ut efter det här domslutet. Den ska ut i världen; och den ska även tolkas av andra konstformer.

Och den kommer, tror jag faktiskt, i slutändan vara grogrunden för en modernare upphovsrätt.

Min tolkning av domslutet är nämligen att den gamla goa (och numera omtvistade) upphovsrätten ligger mer nära moderna upphovsrättstankar än man ser vid första ögonkastet. Lösningar som t ex ”Creative Commons” ger folk rätt att använda ett verk men bara MED upphovsmannens tillstånd. Vilket var exakt vad Claes och pappa slogs för: respekt för sitt verk.

Sprid det gärna – fråga mig bara först om lov. Remixa det gärna – men kolla med mig om det är ok.

Den respekten borde inte var så svår att visa.

Jag hann aldrig diskutera fildelning fullt ut med pappa innan han dog. (En hjärnblödning tog honom dagarna innan hovrättens beslut, så han gick miste om upplösningen på sitt eget domstolsdrama.) Han månade om sina verks helhet och integritet, men att han skulle varit emot att de spreds (i just sin helhet och utan uppstyckningar) har jag svårt att se. Det finns en kulturglädje i filspridningen, en kraft att beundra och inspireras av. Däremot skulle han nog, som alla andra i branschen gör, undrat hur han skulle tjäna sitt levebröd ifall det inte längre var biobiljetter och dvd-försäljning som ytterst gav intäkter. Vad är det nya som ska ersätta det gamla?

Det letar vi alla efter. (Jag själv bl a i det crowdsourcade och crowdfundade filmexperimentet ThePactProject.)

Men att upphovsmännens intentioner och vilja med sina verk ska respekteras även när fildelare, remixare och mashupartister tar tag i dom känns som en naturlig utgångspunkt.

Jag skulle ha större respekt för Pirate Bays motståndares argument om det var det de hävdade. Men nu går deras argumentation mer ut på att försvara nuvarande affärsmodeller och intäktsströmmar.

Och jag kan inte låta bli att notera att de som slåss mot PirateBay å upphovsrättighavarnas vägar är samma bolag – och samma människor i många fall – som slogs just mot upphovsmännen Claes Eriksson och Vilgot Sjömans när det handlade om reklamavbrott.

Oh denna mediebolagens reflex när status quo hotas: juridiska åtgärder först, sen kanske vi kikar mot affärsutveckling.

Måtte bara Pirate Bay-processen snart komma till slut även den så att vi alla kan fokusera på affärsutveckling och det som är det verkligen roliga: bra historier som förtjänas att berättas och spridas, och människorna som skapar dom som förtjänar att få betalt för det.

Anders Sjöman är konsult på kommunikationsbyrån Springtime. Han älskar crowdsourcing och remixkulturens kraft. Han skrev tidigare case för Harvard Business School och byggde språkskolor på nätet för EF Education.  Följ honom på www.twitter.com/anderssjoman.

Hela reklamavbrottsprocessen, inklusive domstolshandlingar från båda parter, finns även i boken ”Reklamavbrottsprocessen – Eriksson/Sjöman ./. TV4” från Krillon Förlag.  Innehållsförteckningen, och Anders kapitel om processen finns att ladda ned här.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(5%) (5%) (0%) (35%) (55%)
20 röster

Mindpark #004: Creative Commons – nätet får sin miljörörelse

26 Sep, 2009 in mindpark100 by Gorthaq | Comments

Även om hela den svenska riksdagen skulle enas om att reformera upphovsrätten skulle reformutrymmet vara obefintligt. Upphovsrätten är institutionellt invävd i FN genom WIPO, införd i EU och nu dessutom insprängd i de handelsrättsliga ramverken genom TRIPS-avtalet och snart genom ACTA.

Det verkligt genialiska i Creative Commons – och det revolutionära – var att inse att det inom den existerande upphovsrätten kunde erbjudas licenser som kunde öppna upp de informationsartärer som slammat igen under allt striktare regelverk. Svaret på upphovsrättens utmaningar var inte rättsliga reformer, insåg grundarna av Creative Commons, eller åtminstone inte bara rättsliga reformer. Genom att ta fram ett antal enkla grundlicenser för var och en som ville dela med sig av sitt innehåll kunde upphovsrätten förändras inifrån.

Creative Commons tog fram enkla licenser som lät alla som ville dela med sig av vad de skapade på nätet. Och döm om den gamla innehållsindustrins överraskning när efterfrågan på dessa licenser formligen exploderade. På mindre än 8 år har mer än 250 miljoner verk licensierats under någon Creative Commons-licens. Och fördelningen mellan licenserna är överraskande jämn:

400px-Licenses-pie-20060613

I och med Creative Commons popularitet införde alltfler plattformar möjligheten att en