En av de allra mest centrala och, måste man säga, fundamentala komponenterna i dagens Internet- och webbmiljö är den aktiva länken, hyperlänken. Hela webben bygger på att man kan klicka på en länk och komma vidare till nya sidor som i sin tur rymmer nya länkar. När HTML sprider sig till t.ex. mail så följer länkarna med och vi får länkar i mail, bilder med länkar etc.
Nu är det med bilder, sidor, texter och saker på Internet som med människor: de flyttar på sig. Och precis som det inte är någon idé att skicka julkort till din före detta flickväns före detta adress så medför en flytt av bilder, sidor, texter etc. att det uppstår en död länk. När webben var ny fanns det en rimlig möjlighet för webbansvariga att hålla koll på och uppdatera sina länkar. Idag publiceras så mycket information så det blir orimligt att hålla ordning på alla länkar. Dessutom är många siter idag betydligt mer “länktunga” än vad som var fallet förut. Använder man ett publicerings- eller bloggsystem så skapar systemet ofta massor av interna och i och för sig mycket nyttiga länkar. Detta är bra men gör också att förflyttningar får större konsekvenser.
Tekniken kan förstå hjälpa till när det gäller att hålla ordning på länkarna. Många publicerings- och bloggsystem håller ordning och ändrar på sina interna länkar om man flyttar om något på sin egen site. Dessutom finns det olika verktyg som kan hjälpa dig att kolla dina externa länkar.
Är döda länkar med andra ord bara ett praktiskt och administrativt problem som löses med bra verktyg? Nej, verkligen inte. Döda länkar, eller som det ibland kallas på engelska linkrot, är ett växande och allvarligt problem. Jag ska kort ta upp två saker som inte är så lätta att hantera och som visar på en möjlig hotbild för framtidens Internet: den igenvuxna skogen. Vilse i webben om man så vill.
Den första saken handlar om att länkar som dör inte dör fullt ut. Vad jag menar är att innehållet på en länk kan flyttas men länken i sig finns kvar och pekar på nytt innehåll. En sådan “semantiskt död” länk kan man inte hitta med de vanliga verktygen eftersom de inte kan veta något om vilket innehåll som ursprungligen fanns på länken utan bara om länken fungerar, dvs. svarar på anrop. På min egen blogg uppskattar jag att mellan 10 och 20 procent av alla döda länkar är semantiskt döda. Ett exempel är en länk som tidigare gick till ett skolprojekt i Egypten men som nu går till en resesite med fokus på Egypten. Jag har också varit med om att domäner som någon släppt uppstår igen med nytt innehåll. Om flytten går fort och man inte kollar sina länkar så ofta så riskerar man att peka på annat innehåll än man tror.
Den andra saken är potentiellt farligare. Det handlar om tjänster för att förkorta långa länkadresser. Det finns idag ett flertal sådana tjänster t.ex. bit.ly och tinyurl. Tanken är att man ska mata in en lång och komplicerad webbadress och få en som är kort och lätt att hantera. Det finns mycket som talar för sådan länkförkortning, bl.a. att länkar blir lättare att komma ihåg och läsa upp, men det ligger en stora fara i att lägga in ett mellanled i webbens adresshantering. Vad händer om mellanhanden försvinner? Då försvinner också möjligheten att lösa upp den korta adressen och hitta vägen till den adress där informationen man söker finns. Då är man vilse på riktigt …
Vad ska vi då göra? Till att börja med så måste vi nog acceptera att vissa länkar både kan och bör bli gamla. Detta är ju inget vi dagligen oroar oss för vad gäller vanliga brev, reklambroschyrer och annat som vi inte behöver hålla ordning på under någon längre tid. Däremot måste vi se till att liknande regler som gäller tryckt material också måste börja tillämpas på digitalt material. Det är t.ex. orimligt och ofattbart att när statliga myndigheter läggs ner så försvinner deras webbplatser. Naturligtvis bör rapporter och annat material som finns på sådana platser läggas i digitala arkiv med bibehållna adresser. Vidare bör användningen av länkförkortningsverktyg undvikas i de fall länken avser material med lång åtkomsttid. Alternativt bör någon statlig myndighet (t.ex. Riksarkivet eller Kungliga biblioteket) få ansvar för att upprätta en nationell tjänst för länkhantering.
Var och en av oss som skriver på nätet har förstås också en skyldighet att tänka till när det gäller länkarna. Det kan handla om att tänka igenom sin webbstruktur innan man börjar fylla den för att minska risken för omflyttningar, om att installera stöd för omlänkning av “felriktade” anrop till webben etc.
Slutligen får vi nog också sätta vårt hopp till att det kommer ny och fiffiga verktyg som kan hjälpa till att hålla ordning på våra länkar och städa bland de döda, vare sig de är semantiskt eller syntaktiskt döda.
PS Mina tankar och funderingar kring webben, böcker och filmer hittar du på www.gogab.se
För mig är detta väldigt nedslående siffror för något som rör en global angelägenhet. Är det dessutom inte fruktansvärt nedslående siffror med tanke på sociala mediers möjlighet att engagera, involvera, interagera och upplysa. Vi sitter på en informationsguldgruva utan att veta om det. Jag kan inte tro att en sådan här viktig fråga bara engagerar sammantaget 18 054 personer på alla de största sociala nätverken ihop. Exemplifierade inte Obama fördelen med sociala medier som debatterande språkrör i förra årets valkampanj? Har inte Al Gore belyst miljöhotet i filmen ”An Inconvenient Truth?” Ändå hittar inte människor till COP15 sociala profiler. Detta säger mig framför allt en sak. Organisationer inser vikten av sociala medier som interaktionsverktyg med opinionen men de vet inte hur man dirigerar dit trafiken.
