intervju

You are currently browsing the archive for the intervju category.

Gästblogg: Till Dagens Nyheter – från några läsare

10 Jan, 2010 in Aktuellt, Gästblogg, intervju by Joakim Jardenberg | Comments

Jag är med på många mailinglistor. En av dem har en hög andel med tidningsslukare. De älskar pappersprassel och de kan prata passionerat i timmar om dem. Men kärleken är inte utan förbehåll – och nu verkar det som många börjar nå sin gräns. När mailen om ”DN adjö!” började strömma in från Anders Arhammar, Ana Valdes, Gustaf Ridderstolpe med flera frågade jag om jag fick publicera. Som en ögonblicksbild av läget just nu. Här är en lätt osorterad post, men jag tror den belyser hur många känner det.

Jag har haft DN i alla år. Troget har den rasslat in i brevlådan, så troget att de dagar den inte kommit har känts förunderligt tomma.
Jag har haft Svenskan också, Stockholmstidningen när den fanns, då och då kompletterad med någon lokaltidning. Men alltid DN. Så visst är det sorgligt när man vaknar en morgon och märker att DN inte längre är. Den finns, men den ÄR inte längre, den var. Och en varande tidning vill jag inte längre ha kvar. Nu säger jag  upp min DN.
Jag kommer att sakna Benke och Croneman. De kommer jag antagligen att tjuvläsa på nätet eller hemma hos någon granne. De står sig även att läsa några dagar senare – om de får vara kvar på DN. Vilket inte alls är så säkert.
Det började med att DN fick en ny chefredaktör, Gunilla Herlitz, som plötsligt bestämde att alla journalister skulle söka om sina jobb. Kanske var det ett piggt grepp, kanske bara ett piggt skamgrepp för att sätta skräck i personalen och visa vem som bestämmer.
Sedan försvann den dagliga Sudokun två gånger. Det är som om en vän som alltid bjudit på kaffe plötsligt skulle säga till dig att nu får du grönt te från Tibet istället, det är bra för dig. Man blir liksom besviken. Kaffet behövs, magen är inställd på det.
Sen småler jag åt en finurlig kulturartikel om kungafamiljens klänningar, och finner några dagar senare att hon som skrivit artikeln får sparken. Aldrig mer ska hon få skriva i en tidning där Herlitz bestämmer, och jag sätter det gröna teet från Tibet i halsen. Här har man myst åt en text som visade sig vara så dålig att den som skrev den bannlyses av hon som är satt att styra så att DN behåller sina gamla läsare och till och med kanske får nya.
Att sedan ryktet går att orsaken till bannlysningen var att hovet inte gillade färgbeskrivningen och hovsamma hörsamma Herlitz visade sin lyhördhet gör inte det hela bättre. Min DN ska granska, inte fjäska. Min DN ska ifrågasätta, avslöja, visa, spegla, kanske provocera. Inte snegla åt eventuell bordsplacering vid årets bröllopsmiddag, när kungahuset bjuder på bal.
Två veckors jullugn inträder innan nästa dråpslag kommer – Herlitz gör sig av med alla utlandskorrespondenter. Män och kvinnor som jag lärt mig att respektera och tyda, som gett mig initierade rapporter på plats, skribenter som jag har ett förhållande till. Jag har lärt mig hur de skriver, vad de berättar, vad jag kan ta till mig och vad jag kan kräva. Nu försvinner de och kvar finns inga vänner som kan bjuda på kaffe. Herlitz tar till och med bort Teet från Tibet så det blir till Ibet, någon sorts vadslagningsbyrå eller början på ett mantra: ”I bet I can do this utan att någon klagar.”
Lägg till detta en annons från den polska fackföreningen Solidaritet som inte tas in, och fjäskbägaren rinner över.
Jag ringer DNs prenumerationsavdelning och säger upp mitt abonnemang.
Jag får inte tillbaka några pengar, men jag kan göra ett uppehåll. Den vänliga damen frågar hur länger jag hade tänkt mig göra detta uppehåll, ska jag kanske åka utomlands? Jag svarar att uppehållet blir så länge Herlitz styr på DN.
Prenumeratrionsdamen verkar inte överraskad.
Då säger vi ett år, småskrattar hon och önskar trevlig helg.
Jag hoppas det går fortare än så.

och

Jag lärde mig att skriva på svenska med Dagens Nyheter. Jag lärde mig genom att skriva i Dagens Nyheter. Den dåvarande kulturchefen, som var ocksåp chefredaktör på den tiden där DN hade tre självständiga och sammarbetande chefredaktörer, Arne Ruth, ringde till mig och sade: “det som du har att säga är så viktig att jag struntar på vilket språk du skriver den. Skriv på spanska och vi översätter det”. Då började jag, 1988, det som skulle bli mitt mångårigt medarbetarskap i DN. Så småningom började jag att skriva på svenska och tålmodiga och generösa arbetskamrater rättade och tvättade mina texter. Snart behövdes bara lite ändringar och mina kolleger gladde sig åt detta som de hade sett en ung gymnasist som klarar tentamena galant. Av publicistiska och ideologiska skäl försvann Arne Ruth från Dagens Nyheter och med honom många av dem som hade betytt så mycket för min egen utveckling som kulturjournalist och författare.
DN blev mer provinsiellt, Stockholms bevakning förstärktes men landet i övrigt försvann. Snart var det utländska korrespondenter och det stora internationella nätverk som började att ryka. Bryssel och New York var kvar, Latinamerika bevakades enbart av frilansare och Per Jönsson fick åka mellan Amman och Teheran. Afrika fanns inte i DN:s horison,. utan några enstaka artiklar om litteratur som Per Wästberg och Stefan Helgesson skrev. Kultursidorna blev tunnare och tunnare, annonserna tog över och gamla medarbetare försvann, de ersattes av unga oprövade namn. Några av dem var brilljanta, andra helt försumbara. Jag fortsatte att prenumerera, det var ändå den tidning där jag hade publicerat mer än tusen artiklar, om kultur, om dataspel, om postmoderna filosofer.
Häromdagen fick jag veta att en ung och fräck skribent som hade granskat med roade och kritiska ögon kungafamiljens val av kläder för Nobelceremonin fick inte skriva längre.
Och då sade jag upp min prenumeration, längre från Arne Ruths tider kan man inte gå…

och

Jag är född i och på och Svd, jag är också född bredvid VLT.
Mitt vakna liv har bestått av att hämta tidningen och läsa den, i början på eftermiddagen, sedan på morgonen och nu på helgerna.
Jag har hittat mer och mer av det dagligt aktuella på nätet, men har funnit det lokala i VLT om inte intressant så i alla fall uppiggande, SvD har gett mig den fördjupning jag vill ha.
Men, SvD har en utomordentlig internetversion, allt jag behöver och troligen lite till finns där. Så vad är naturligare än att jag säger upp såväl VLT som SvD?
Jag sade att jag säger upp SvD så fort Stefan Malmqvist slutar, det gjorde han, men min fru hindrade en uppsägning – hon såg andra kvaliteter.
Jag sade att jag säger upp VLT så fort de släpper en ny internetversion, men den version de släppte var så innehållslös att min fru hindrade mig från att säga upp.
Så nu sitter jag kvar med två papperstidningar om dagen som jag inte läser.
Istället läser jag internetversionerna, den ena med beundran och den andra med förskräckelse. Som komplement läser jag tidskrifter, Fokus och Neo samt en del andra, fler internetversioner av tidningar, lyssnar på radio och matas med TV.
Min medievardag är mer än mättad – utan morgontidningen.

Uppdatering: Paula Hammerskog har startat bloggen ”Älskade DN”. Kolla in den. Finns också som grupp på Facebook.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(17%) (0%) (28%) (17%) (39%)
18 röster

Mindpark #017: Nya tider, nya profiler

9 Oct, 2009 in intervju, mindpark100 by Gitta Wilén | Comments

00-talet var årtiondet då en ny sorts profiler tog plats på scenen. För att tala utvecklingsspråk kan man säga att gränsen mellan frontend och backend blev suddigare. Redaktörsbloggandet, med tex Martin Jönssons blogg som klarast lysande stjärna, var ett exempel på det. Ett annat exempel är Björn Falkevik, egentligen en bakom-kulisserna-kille som via hårt arbete och mycket smartnes kom att bli ikonen för online-video.

Bra exempel på den här trenden är också utvecklingsredaktörerna på SvD.se. Men där de kanske inte TOG plats på scenen, FICK de den definitivt av en entusiastisk crowd som ville veta allt om vad de gjorde, och framför allt hur de gjorde det. Genom att frikostigt dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter har de fått en position inte fanns på kartan före millennieskiftet. Hatten av för Pelle och Ola, ni är superstars i min bok.

Resten av den här posten är författad, filmad och bearbetad av Gitta Wilén, en annan verka-i-det-tysta som numera fått en välförtjänt plats på scenen. Här intervjuar hon Pelle Sten och därmed, om nu någon fortfarande tvekade, får tesen anses bevisad.

Joakim Jardenberg

Hur långsamma i utvecklingen har tidningarna på nätet egentligen råd att vara idag? Kommer de att snabbt kunna anpassa sig efter våra nya webbläsvanor inom ramen för sin överenskommelse med sina läsare och sin affärsidé?

Enligt Pelle Sten är det ett kvalitativt innehåll och ett utspritt material som kommer att generera höga läsarsiffror och bidra till att hålla tidningen levande i framtiden. Pelle Sten provar nya format och applikationer både på jobbet och privat. Han arbetar som utvecklingsredaktör på svd.se. Privat driver han musikbloggen dagensspotifylista.net och samlar sina nätfynd på bloggen framtider.net. Vill du hänga med honom på t.ex. Jaiku och Twitter, är användarnamnet oftast: pelles.

Pelle Sten om sig själv:

I sitt arbete som utvecklingsredaktör är Pelle en länk mellan svd.se:s webbredaktion och teknikutvecklingsdel.

– Mitt och min kollega Ola Henrikssons uppdrag är att försöka tolka vad webbredaktionen har behov av, vad som skulle hjälpa dem i deras arbete och även vad de själva inte vet att de skulle behöva i sitt arbete. Därefter beställer vi det av utvecklarna, följer arbetet, godkänner och tar det sedan tillbaka till redaktionen, berättar Pelle.

De ser till att reaktionen får den utbildning som de behöver för att sedan kunna utnyttja tekniken maximalt. Det ingår även superanvändaruppgifter, då de sköter de mer avancerade delarna i det vanliga arbetet.

Pelle och Ola jobbar även som webbredaktörer för att inte förlora kontakten med hur arbetet sköts och vilka problem som finns.

– Då får man direkt koll på vad det är som strular i det dagliga arbetet. Då kan man snabbare hugga in på de delar där det behövs, säger Pelle.

Pelle Sten om vad hans arbete som utvecklingsredaktör på svd.se innebär:

Pelle har under 2009 gjort en serie intervjuer under rubriken Vi bygger Internet. Där blandar han text och video i det redaktionella materialet. Pelle berättar att de även har testat videointervjuformatet i ett projekt som de kallade Kulturvloggen.

– Där lät vi två stycken kulturreportrar intervjua sina kollegor om dagens hetaste frågor. Då blev det oftast ganska likt mina intervjuer så till vida att det blev ett blogginlägg med en kort textsnutt som ramade in frågan. Sedan kunde man se hela samtalet direkt i en videospelare. Dessa inslag publicerades parallellt på vår egen miljö, i vår egen webbtvspelare, och på vår Youtubekanal.

Han tycker att video på nätet, där det blir mer än bara TV på nätet är ett outnyttjat format.

– Att blanda video med text, länkar och de möjligheter som finns, är underutnyttjat, anser Pelle.

Ola Henriksson genomförde ett intressant projekt i samband med Stockholm Maraton, tidigare i år.

– Under loppet filmade han sig själv via Bambuser med sin mobiltelefon. Under själva loppet kommenterade han känslorna, vad som hände runt omkring och pratade med folk. Han gjorde korta inslag medan loppet pågick. Ända fram till att han gick i mål och intervjuade sig själv om att han äntligen var framme. Det tycker jag enormt imponerande, berättar Pelle.

Pelle har inte sett att någon svensk tidning gör något riktigt bra i den typen av format. Där emot tycker han att den amerikanska tidningen Las Vegas Sun har gjort en imponerande granskning av vattensituationen i området för Las Vegas. Staden som ligger mitt ute i öknen har få vattenreservoarer i närheten.

– De har de gjort en stor granskning av hur länge vattnet räcker. Hur påverkar det oss? Hur kan vi i det här området göra för att vattnet ska räcka längre?

De har blandat både video, kartor, möjligheten att både läsa kortare och att gå ner på djupet och läsa längre texter. Man kan se korta videoklipp och man kan gå in och se hela videoinslag också så vidare. De har gjort på ett väldigt innovativt sätt. Det arbetet inledde de i höstas förra året, berättar Pelle.

Pelle Sten om hur de har jobbat med video- och live streaming-format i det redaktionella materialet på svd.se:

Pelle tror att svårigheten för en tidning att introducera och att jobba i nya format ligger i att man har en överrenskommelse med läsarna hur det ska se ut på sajten.

– Du kommer till oss, läser vårt material så ofta som möjligt, vi räknar in dig i en grupp av människor som vi sedan kan presentera för de som vill köpa annonser för oss. Då kan vi säga att så här mycket folk återkommer till sajten och läser den. Den här sortens människor med den här sortens profiler. I utbyte mot det lovar vi att presentera olika former av material som de är intresserade av.

I den överrenskommelsen har det blivit mer eller mindre underförstått att tidningarna lovar att när vi börjar med någonting nytt, så kommer vi att göra det för evigt. Om man börjar med ett nytt format, säger vi att det här kommer vi att hålla på med under en väldigt lång period och det gör det lite trögjobbat att påbörja nya sätt att jobba på, för att det kräver väldigt långa projektperioder där det är mycket folk inblandat. Där man verkligen kan utlova att man kommer att göra det här. Inte bara en eller två gånger, utan att vi kommer att göra det året ut, de närmaste två åren, under att antal år framåt, säger Pelle.

Det är svårt att tillfredställa alla användare. Pelle tror att de i längden kommer att innebära att tidningarna på nätet kommer att fragmentiseras. Att olika delar av tidningen kommer positioneras tydligare och på olika sätt. Tidningarna kommer att behöva presentera de olika delarna mer varierat än vad man gör i dag.

– I dag är det väldigt mycket en monolit där allting ser likadant ut oavsett vad det är för någonting. Det enda som skiljer är oftast att det är olika färg i navigeringen, säger Pelle.

Han tror att det kommer att gå emot en uppdelning av de olika delarna. Att det i sin tur kommer att möjliggöra för de olika delarna av tidningen att jobba med och presentera sitt material på helt olika sätt.

– Det är inte alls nödvändigt att sportmaterialet ska presenteras på samma sätt som inredningsmaterialet, bostadsmaterialet eller modematerialet och så vidare, säger Pelle.

Den hårda nyhetskärnan som är grunden för de flesta dagstidningarna och nyhetstidningarna på nätet i dag, kommer att vara ingången.

– Sedan kommer de övriga delarna vara mer som satelliter med egna format och i vissa fall bara ha en aggregerande funktion. Där materialet publiceras på externa sajter motsvarande Youtube, Twitter, Twingly Channels eller vad de heter då? Då kommer den egna adressen att bli den samlande redaktionella punkten för det materialet, tror Pelle.

Pelle Sten om svårigheten och nödvändigheten att anpassa formatet efter läsarnas webbläsvanor:

Pelle tror på att man som journalist, webbredaktör, reporter, fotograf… ska sprida ut sitt material. Att det ligger ett värde i att få sitt material distribuerat över nätet, för att så många som möjligt ska upptäcka det och läsa det. Att det är intressant för de enskilda medarbetarna att det går att citera, bädda in och återanvända.

– Man vill bli läst, kommenterad och diskuterad. Man vill att det man skriver om ska ha någon form av effekt på samhället, säger han.

Då ligger det i tidningarnas intresse att hitta olika typer av tjänster på andra sajter där materialet får en ökad spridbarhet. Svårigheten är affären, att fortfarande ha en fungerande annonsmodell.

– Där finns det fortfarande väldig dåliga modeller, om det finns några modeller alls? Just för att kunna tjäna pengar på att sprida sitt material. Därför finns det fortfarande en stor friktion mot att sprida materialet eftersom man vill att läsarna ska komma till den egna sajten för att ta del av materialet, säger Pelle.

Han tror på framtida modeller som ger en möjlighet att tjäna pengar på innehållet, även när det ligger på andra sajter. Att det enbart är en tidsfråga innan vi kommer dit. Spridandet av det egna materialet är ännu viktigare för de mindre tidningarna.

– Om många ser att den här tidningen har ett kvalitativt innehåll, då kanske jag ska gå direkt till den tidningen och ta del av materialet regelbundet, säger Pelle.

Pelle Sten om att sprida materialet på externa sajter och tjänster:

Pelle nämner två företeelser som han tycker är intressantast på nätet just nu.

Det ena är SSWC – Social Media Web Camp, som ägde rum på Tjärö i augusti i år. En unconference, en användarskapad konferens med möten och erfarenhetsutbyten.

– De här två delarna, det virtuella och det fysiska är oerhört viktigt i framväxten av sociala rörelser i framtiden, säger Pelle.

Det andra är en session som Micke Gunnarsson höll på SSWC, om vad som händer, eller inte händer, med våra digitala liv när vårt fysiska jag dör?

– Där tror jag att det finns oehört många intressanta tankar som vi bara precis har nuddat vid och där det finns en intressant utveckling att ta del av under de närmaste åren, säger Pelle.

Pelle Sten om vad som är mest intressant på nätet just nu:

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (27%) (18%) (55%)
11 röster

E-delegationen, konsulterna, juristprofessorn och den obehagliga transparensen

6 Oct, 2009 in Aktuellt, intervju by Gorthaq | Comments

cecilia

Cecilia Magnusson Sjöberg prövade på delaktighetsretoriken och brakade igenom med en gång.

Mats Odell har som bekant tillsatt en e-delegation. Tanken bakom denna grupp med generaldirektörer är att de skall leda arbetet med att förvandla Sveriges förvaltningar till en sammanhållen e-förvaltning. Ledorden i förändringen är deltagande, öppenhet och transparens. Mats Odell sade själv när delegationen presenterades att:

Den nya tekniken skapar möjligheter till en större delaktighet för enskilda, organisationer och företag i förvaltningens utveckling och dess produktion av tjänster.

Förhoppningarna på delegationen är stora som Norrlands inland, och många drabbades av en isande besvikelse när delegationen beslutade att köpa in några konsultrapporter för att fullgöra sin uppgift. Men en person beslöt sig för att försöka hoppa in och hjälpa till. Professorn i rättsinformatik Cecilia Magnusson Sjöberg, som har en gedigen bakgrund inom förvaltningsautomatisering, IT-rätt och arbete i olika utredningar, intresserade sig för arbetet av en mängd olika skäl och vill försöka delta i arbetet. Eller med Odells ord: utnyttja den nya teknikens “möjligheter till en större delaktighet för enskilda”. Så hon begärde ut konsultrapporterna för att se om vi kunde föra ett öppet, transparent samtal om dem.

Men se, det var inte vad som åsyftades med delaktighet, inte. Nej, professorns begäran avslogs i sin helhet. Nedan en intervju med Cecilia som jag gjorde i samband med att hon överklagade beslutet:

NL: Vad är det du försökt få ut och varför?

CMS: I min roll som forskare i e-förvaltningens juridik har jag med hänvisning till offentlighetsprincipen
begärt att få del av konsultrapporter som Accenture och Gartner sänt in som underlag för E-delegationens kommande strategidokument. Det rör sig alltså om till utredningen inkomna handlingar och inte internt utarbetade dokument.

NL: Hur har din förfrågan bemötts?

CMS: Genom ett avslagsbeslut huvudsakligen motiverat med att konsulterna organisatoriskt sett skulle utgöra en del av den statliga E-delegationen.

NL: Vad är din reaktion på det?

CMS: Jag är förvånad.

Bland annat genom fokuseringen på informationsteknik (IT) som en strategisk resurs är utredningen central för utvecklingen av den offentliga förvaltningen. Visserligen började myndigheter använda datorer redan i slutet av 1960-talet men det råder ingen tvekan om att modern IT ger upphov till en hel mängd dagsaktuella frågeställningar med bäring på såväl effektivitet som rättssäkerhet. Hur ska man t.ex. åstadkomma nationella infrastrukturer för elektronisk legitimering (och signering), vilket utrymme bör informationsstandarder ges vid tillgängliggörande av myndighetsinformation?

Transparens i förvaltningspolitiskt arbete av detta slag är väl förenligt med offentlighetsprincipens ursprungliga syften. Att som i detta fall  söka inlemma en stor krets av externa aktörer inom ramen för en och samma myndighetsorganisation och därigenom undgå offentlighet är olyckligt av flera skäl.

För det första riskerar allmänhetens tillit till grundläggande demokratiska processer att naggas i kanten.

För det andra kan det inte uteslutas att fråga uppkommer om statens oväld inför kommande upphandlingar rörande e-förvaltningens tjänster. Det finns med andra ord all anledning att genom ett öppet förfarande stävja varje misstanke om ett otillbörligt framtida gynnande av såväl aktuella konsultföretag som dessas egna kunder.

NL: Vad tänker du göra nu?

CMS: Jag kommer att överklaga till Kammarrätten.

Med tanke på hur avtalsbaserad utvidgning av en myndighetsorganisation i praktiken inskränker insynsmöjlighterna är det angeläget med ett förtydligande av rättsläget.

Notera den fantastiska underdriften i professor Magnusson Sjöbergs svar ovan om hur hon reagerade. “Jag är förvånad”. Vad vi alla borde vara är riktigt arga. Här tillsätts en utredning om delaktighet, öppenhet och transparens i en framtida e-förvaltning, och så mörkar den inköpta resultat? Hur i hela fridens namn tänkte man då? Nu är professor Magnusson Sjöbergs överklagande inne och förhoppningsvis kommer det att reda ut saken. Men E-delegationen har ju en liten chans att rädda sitt eget skinn här och faktiskt publicera rapporterna för alla och envar att ta del av.

Det är, som jag ser det, inte ens en rättslig fråga. Det är en fråga om legitimitet i processen och öppenhet i diskussionen. I alla andra sammanhang talar vi om öppenhet, om dygden att använda sociala medier och kommunikation och deltagande. Men när det gäller förvaltningens framtid och maktens egen organisation – ja, då ska de dokumenten förbehållas en liten begränsad krets? Och – som professor Magnusson Sjöberg påpekar: om förvaltningen kan utvidgas bara genom att den sluter avtal med olika parter, ja, då står vi ju inför en korporativistisk mardröm.

Mats Odell vill ha en ambitiös diskussion vid Malmökonferensen om den öppna förvaltningens framtid. Det kanske vore bra med en ambitiös diskussion med den egna delegationen till att börja med? Seeda bara rapporterna först på The Pirate Bay för att visa litet ånger och insikt.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(84%) (0%) (3%) (6%) (6%)
32 röster

Interview: Alan Webber – Newspaper leaders need to reframe the picture

24 Sep, 2009 in intervju by Olle Lidbom | Comments

When given the opportunity to ask Alan M. Webber some questions we did not hesitate. He is an award-winning, editor, author, and columnist – and the founder of amazing magazine Fast Company. He is an inspiring leader and thinker, and knows the ins and outs of the media industry.

Joakim Jardenberg and Olle Lidbom collaborated on the interview performed by mail and here are the complete response sent to us from Mr Webber.

- – -

by Gary Kelly / @issue Interview / vol. 6 no. 2

by Gary Kelly / @issue Interview / vol. 6 no. 2

Thanks for the email with the background on Mindpark–I love the description of Mindpark and its position and mission*.
The short answer to most of the questions you’ve asked, of course, is “I don’t know! Nobody knows!” But that doesn’t stop any of us from thinking out loud, speculating, and offering thoughts, suggestions, and snippets of possibilities that are still only seen dimly, “as through a glass darkly”–as the saying goes!
So here’s my best shot at your questions! Hope you enjoy them and they provide some provocation!

Q1: The news industry is showing clear signs of panic. What rules of thumb would you provide the newspaper CEO. And the same question extended to the owners.

A1: One of my rules says that if you want to see with fresh eyes, you need to reframe the picture. It’s a rule I learned from the late Ted Levitt who was the leading marketing thinker of his generation and a truly wise man. Ted wrote “Marketing Myopia” for the Harvard Business Review and over the years it became HBR’s most widely read article. His argument was that most companies don’t know what business they’re really in: the railroads lost out to airplanes and trucks because they thought they were in the railroad business instead of the transportation business; a manufacturer of tools for do-it-yourselfers thought it was selling drills, but its customers, Ted wrote, were “buying holes.”
The problem with the newspaper industry is its leaders think they’re in the newspaper business–and that is a bad business to be in. The news today is a commodity, available 24/7 on the web; young people are less willing than their parents to sit down and read a newspaper; and the business model is broken, thanks in large part to Craigslist and the web.
So what should leaders in the news business do?
Reframe the picture and see with fresh eyes!
They need to look outside their own narrow world and ask some new questions.
How is a newspaper like a talk show? Why aren’t newspapers using their platform to sponsor discussions, radio and web interviews, YouTube-like video segments, and audience-participation conversations?
How is a newspaper like a credit card? In the old days American Express had a slogan: membership has its privileges. If you paid the fee to carry an American Express credit card, you got certain privileges. Why doesn’t being a subscriber to a newspaper carry certain privileges–and like a credit card with different levels (regular, green, gold, platinum), the more you pay to belong, the more privileges you enjoy? Privileges in this case could mean access to special briefings from your favorite columnist, a dial-in phone number to hear the newspaper’s editor talk about current events, or even a free ticket to a newspaper-sponsored conference on the events of the day.
The core of the idea is that newspapers can’t just be in the news business any more. They need to be in the community-building business, they need to be in the business, not of reporting the news, but of explaining it. Another rule in my book is, “Content isn’t king; context is king.” Most of us will pay for context–for someone who shows us how to make sense out the complicated and challenging events of our time. That’s not a commodity; that’s value-added.

Q2: The burst of the financial bubble in the IT segment in the earliy 2000s was extremely hard for FC and your competitors. Which were the key factors for the magazines that survived?

A2: When the dotcom bubble burst it brought down quite a few magazines that had flourished during the rapid rise of the dotcom era. Fast Company survived and, despite the current global recession, continues to find an audience. I think the difference is attributable to the DNA that my co-founder, Bill Taylor, and I gave the magazine when we started it. Fast Company was never an IT or dotcom magazine. We launched the magazine in 1995, and even put out a “beta” issue in 1993, well before the dotcom revolution. Our vision for the magazine emphasized change, innovation, and the new rules of work, life, and doing business. Our first cover was a manifesto that said: Work is personal, computing is social, knowledge is power, break the rules! Our mission was to help a community of change agents and knowledge workers decode the emerging ideas and best practices that were reshaping the world of work around the world. That DNA is a far cry from most of the dotcom magazines that were founded in the late 1990s. Most of those magazines were mostly just advertising plays–companies saw all the advertising dollars that were being thrown around by venture-backed dotcom startups and quickly launched magazines just to sop up those advertising dollars. They were created simply to grab their share of those ad dollars, and when the ad dollars went away, so did the magazines.

Q3: Business mags on it/tech tend to just preach for the converted. How did you deal with that, i.e to make FC a relevant magazine outside the tech company world?

A3: Two fundamental ideas helped shape the way Fast Company thought about and wrote about technology when I was there. The first was that technology is never an end in itself; it’s an enabler of work, a connecter of people, and a digital tool that redefines how we work, how we communicate, and what we’re able to do. I learned about technology (although I am far from being a “techie”) when I went to Japan in 1989 as a fellow from the Japan Society of New York. The digital revolution was just coming out of the labs in Japan at that time, and when I came home from that trip, I told everyone I met that the future was going to be portable, personal, and digital. But I never fell in love with the technology for technology’s sake. That attitude was core to the way Fast Company wrote about technology. The second idea was that any discipline or function in business is useful in so far as it gets outside of its own silo and connects with other disciplines and functions. IT by itself is useless; but connect it to marketing or finance or operations management or HR, and all of a sudden it becomes a powerful tool. Of course, by the same token, all the other disciplines and functions have to connect with IT–and with each other. So Fast Company from the beginning saw the power and importance of integrative thinking that cuts across the boundaries of companies.

Q4: Pay wall online for newspaper/magazines – a great idea or a stupid idea?

A4: Pay for content on the web is still in its experimental phase–don’t forget how early in the game we are when it comes to learning how to change from print to web, not only in terms of performance, but also in terms of business models. Today people pay for things they never expected to be willing to pay for: HBO in the US is “pay TV”–which many predicted no one would be willing to spring for! Why pay for TV when there are all those free channels? Today HBO has established the idea that quality content is something that people will pay for.

Q5: Facebook recently announced some black figures, but most social networks are struggling. Is there a viable business model for social media? And what about ”Company of Friends”, is it still a good idea, if it ever was one?

A5: Company of Friends was a great idea when we started it at Fast Company, it’s still a great idea–and frankly I don’t know why Fast Company’s current leaders have allowed it to atrophy and why other publications haven’t started their own versions. Great publications, at their core, define a community. In today’s atomized world, where there is a lot of communication but precious little contact, a publication that can offer its community a way to connect with each other–not just virtually but also viscerally–can play an important and valuable role. And it can monetize those connections in conferences, live events, and a variety of other products and services. Look at the phenomenon that TED has become–it is selling an opportunity for people around the world to belong to a club where “the cool kids” can meet, not only at global summits, but also at their own local TED X gathering. One of my rules says that we’ve moved from an either/or world to a both/and world. Having a virtual presence but no visceral presence is an either/or choice–and we live in a both/and world.

Q6: Would you launch a business magazine on paper today?

A6: When it comes to the world of publishing, I’ve become a believer in verbs, not nouns. I don’t know what will happen to “magazines” but I think the world still needs “magazining.” That means people still want collections of ideas and practices, people and projects that present a coherent and engaging view of how the world works. Whether you do it on the web first, and then add some kind of a paper version, or you have both a web and a paper version, or you start with a conference and then publish a paper and web product that captures what went on at the conference, in addition to posting videos and podcasts–well, that’s all about your own strategy and what makes sense for the kind of community you’re calling together and the way you want to reach that community. But there’s no one right answer.

Great food for thought and crew and supporters of Mindpark would like to thank Alan for his time and effort. Check out Alan’s book and follow @alanmwebber on twitter. He will be in Sweden on September 30, in time to lauch his book The Rules of Thumb in swedish.

*And for the curious ones out there, this is the description of Mindpark that Alan referred to:

Mindpark is a powerhouse of thoughts and ideas within the Swedish branch of ”all things media”. Centered around a collaborative blog, +45 of the best, most provocative, inspiring people strive to push innovation – and evolution.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (10%) (50%) (30%) (10%)
10 röster