Gästblogg

You are currently browsing the archive for the Gästblogg category.

Råd till en framtida journalist

28 Feb, 2010 in Aktuellt, Gästblogg by Joakim Jardenberg | Comments

I enlighet med traditionen att posta frågor och svar kommer här ett gästinlägg som bygger på en konversation mellan en en nyfiken student och en erfaren tidningsräv. Måns Peterson, student från Halmstad frågar och Mikael Rosenlöf från Helsingborgs Dagblad / hd.se svarar. Jag gillar formen, och eftersom Micke är så klok tyckte jag det vore synd att undanhålla er detta. Har vi tur får vi läsa hela rapporten från Måns sedan också.

Hallå Jocke & Mindpark! Vill börja med att tacka för det utmärkta sätt ni levererar intressant läsning till oss läsare!
Mitt namn är Måns Peterson, och går just nu en teknisk utbildning på Kattegattgymnasiet i Halmstad. Vi håller just nu på att skriva en rapport om drömyrken och det är också anledningen till att jag hör av mig till er. Jag har helt enkelt valt att fördjupa mig i journalistyrket. Skulle ni vilja vara så snälla att låta mig låna några minuter av er tid för att svara på några enkla frågor? Det skulle verkligen uppskattas.

Vad jag fått fram så krävs det ingen utbildning för att bli journalist?
Kraven bestämmer de enskilda medieföretagen. Min bild är att de flesta företag vill att de som söker jobb har genomgått journalisthögskola eller någon form av journalistutbildning.
Såg att det fanns lite info om utbildning hos SJF.

Och förr var det vanligt att man avancerade till journalist genom att hjälpa till som volontär på någon redaktion och så vidare? Men i och med konkurrens blivit betydligt större på senare år har nästan alla nyblivna journalister någon form av utbildning?
Jag tror inte att volontärer är särskilt vanligt längre. Själv har jag jobbat på NST och HD sedan 1994 och kan inte minnas att vi haft några volontärer öht.

Hur ser det ut hos er? Finns det överhuvudtaget några som saknar utbildning?
Ja, t ex jag ;)
Dvs jag har ingen journalistutbildning, däremot gymnasie- och högskoleexamen (fil kand i engelska och språkvetenskap).

Vad är det i så fall för utbildning som är den vanligaste?
Har inte kollat, men en kvalificerad gissning är att de allra flesta som fått jobb hos oss de senaste tio åren har någon form av journalistutbildning, vid högskola eller motsvarande.

Vad går ni efter när ni nyanställer nya journalister och så vidare?
Det beror ju lite vilken typ av jobb det gäller – om det är skrivande reportrar, redigerare, webbredaktörer eller fotografer.
Men rent allmänt tittar vi såklart på utbildning och ev tidigare yrkeserfarenhet. Vi tittar även på personliga egenskaper som intresse, engagemang och samarbetsförmånga samt fackkunskaper, språkkänsla och försöker göra en bedömning om förmåga till kritiskt granskande och ifrågasättande.

Eftersom jag fortfarande går på gymnasiet, första året, har vi möjlighet att välja enskilda kurser till både andra och tredje året. Skulle det finnas något ämne ni tror jag skulle ha nytta av att fördjupa mig i redan nu för att komma närmre journalistyrket?
Svårt att svara på. Det beror på vilken typ av journalistkarriär du tänker dig – inom vilket medium och inom vilket ämnesområde.

Jag har läst på många ställen att vi just nu har ett stort överflöd med journalister i Sverige. Frågan är då hur framtiden kommer att se ut? Vad tror ni? Vad är era framtidsplaner?
Den frågan är större än vad jag hinner att förklara i ett mejlsvar ;) Men som du säkert läst – bl a på mindpark.se – brottas hela branschen med hur man ska anpassa sig till de nya medievanorna, hur papperstidningen ska behålla sin relevans och hur man ska få fart på intäkterna på nätet. Min gissning är att de traditionella medieföretagen (ffa dagspress) inte kommer att nyrektrytera särskilt många journalister de kommande åren, även om den värsta lågkonjunkturen tycks vara över.

Slutligen. Om ni fick ge mig något eller några råd på vägen till att bli journalist, vad skulle de/dessa vara?
Svårt att ge några direkta råd, men min bild (såklart färgad av att jag jobbar på en webbredaktion) är att nästa generation journalister kommer att vara uppväxt med nätet och därför kommer att vilja – och kunna – jobba på ett helt annat annat sätt än den generation som jag själv tillhör.

Stort tack till Mikael som tog sig tid att svara på frågorna. Komplettera och diskutera gärna bland kommentarerna.

Lite snabba länkar med fler som skrivit på temat.

Fyll på vetja…

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(14%) (29%) (29%) (29%) (0%)
7 röster

Gästblogg: Till Dagens Nyheter – från några läsare

10 Jan, 2010 in Aktuellt, Gästblogg, intervju by Joakim Jardenberg | Comments

Jag är med på många mailinglistor. En av dem har en hög andel med tidningsslukare. De älskar pappersprassel och de kan prata passionerat i timmar om dem. Men kärleken är inte utan förbehåll – och nu verkar det som många börjar nå sin gräns. När mailen om ”DN adjö!” började strömma in från Anders Arhammar, Ana Valdes, Gustaf Ridderstolpe med flera frågade jag om jag fick publicera. Som en ögonblicksbild av läget just nu. Här är en lätt osorterad post, men jag tror den belyser hur många känner det.

Jag har haft DN i alla år. Troget har den rasslat in i brevlådan, så troget att de dagar den inte kommit har känts förunderligt tomma.
Jag har haft Svenskan också, Stockholmstidningen när den fanns, då och då kompletterad med någon lokaltidning. Men alltid DN. Så visst är det sorgligt när man vaknar en morgon och märker att DN inte längre är. Den finns, men den ÄR inte längre, den var. Och en varande tidning vill jag inte längre ha kvar. Nu säger jag  upp min DN.
Jag kommer att sakna Benke och Croneman. De kommer jag antagligen att tjuvläsa på nätet eller hemma hos någon granne. De står sig även att läsa några dagar senare – om de får vara kvar på DN. Vilket inte alls är så säkert.
Det började med att DN fick en ny chefredaktör, Gunilla Herlitz, som plötsligt bestämde att alla journalister skulle söka om sina jobb. Kanske var det ett piggt grepp, kanske bara ett piggt skamgrepp för att sätta skräck i personalen och visa vem som bestämmer.
Sedan försvann den dagliga Sudokun två gånger. Det är som om en vän som alltid bjudit på kaffe plötsligt skulle säga till dig att nu får du grönt te från Tibet istället, det är bra för dig. Man blir liksom besviken. Kaffet behövs, magen är inställd på det.
Sen småler jag åt en finurlig kulturartikel om kungafamiljens klänningar, och finner några dagar senare att hon som skrivit artikeln får sparken. Aldrig mer ska hon få skriva i en tidning där Herlitz bestämmer, och jag sätter det gröna teet från Tibet i halsen. Här har man myst åt en text som visade sig vara så dålig att den som skrev den bannlyses av hon som är satt att styra så att DN behåller sina gamla läsare och till och med kanske får nya.
Att sedan ryktet går att orsaken till bannlysningen var att hovet inte gillade färgbeskrivningen och hovsamma hörsamma Herlitz visade sin lyhördhet gör inte det hela bättre. Min DN ska granska, inte fjäska. Min DN ska ifrågasätta, avslöja, visa, spegla, kanske provocera. Inte snegla åt eventuell bordsplacering vid årets bröllopsmiddag, när kungahuset bjuder på bal.
Två veckors jullugn inträder innan nästa dråpslag kommer – Herlitz gör sig av med alla utlandskorrespondenter. Män och kvinnor som jag lärt mig att respektera och tyda, som gett mig initierade rapporter på plats, skribenter som jag har ett förhållande till. Jag har lärt mig hur de skriver, vad de berättar, vad jag kan ta till mig och vad jag kan kräva. Nu försvinner de och kvar finns inga vänner som kan bjuda på kaffe. Herlitz tar till och med bort Teet från Tibet så det blir till Ibet, någon sorts vadslagningsbyrå eller början på ett mantra: ”I bet I can do this utan att någon klagar.”
Lägg till detta en annons från den polska fackföreningen Solidaritet som inte tas in, och fjäskbägaren rinner över.
Jag ringer DNs prenumerationsavdelning och säger upp mitt abonnemang.
Jag får inte tillbaka några pengar, men jag kan göra ett uppehåll. Den vänliga damen frågar hur länger jag hade tänkt mig göra detta uppehåll, ska jag kanske åka utomlands? Jag svarar att uppehållet blir så länge Herlitz styr på DN.
Prenumeratrionsdamen verkar inte överraskad.
Då säger vi ett år, småskrattar hon och önskar trevlig helg.
Jag hoppas det går fortare än så.

och

Jag lärde mig att skriva på svenska med Dagens Nyheter. Jag lärde mig genom att skriva i Dagens Nyheter. Den dåvarande kulturchefen, som var ocksåp chefredaktör på den tiden där DN hade tre självständiga och sammarbetande chefredaktörer, Arne Ruth, ringde till mig och sade: “det som du har att säga är så viktig att jag struntar på vilket språk du skriver den. Skriv på spanska och vi översätter det”. Då började jag, 1988, det som skulle bli mitt mångårigt medarbetarskap i DN. Så småningom började jag att skriva på svenska och tålmodiga och generösa arbetskamrater rättade och tvättade mina texter. Snart behövdes bara lite ändringar och mina kolleger gladde sig åt detta som de hade sett en ung gymnasist som klarar tentamena galant. Av publicistiska och ideologiska skäl försvann Arne Ruth från Dagens Nyheter och med honom många av dem som hade betytt så mycket för min egen utveckling som kulturjournalist och författare.
DN blev mer provinsiellt, Stockholms bevakning förstärktes men landet i övrigt försvann. Snart var det utländska korrespondenter och det stora internationella nätverk som började att ryka. Bryssel och New York var kvar, Latinamerika bevakades enbart av frilansare och Per Jönsson fick åka mellan Amman och Teheran. Afrika fanns inte i DN:s horison,. utan några enstaka artiklar om litteratur som Per Wästberg och Stefan Helgesson skrev. Kultursidorna blev tunnare och tunnare, annonserna tog över och gamla medarbetare försvann, de ersattes av unga oprövade namn. Några av dem var brilljanta, andra helt försumbara. Jag fortsatte att prenumerera, det var ändå den tidning där jag hade publicerat mer än tusen artiklar, om kultur, om dataspel, om postmoderna filosofer.
Häromdagen fick jag veta att en ung och fräck skribent som hade granskat med roade och kritiska ögon kungafamiljens val av kläder för Nobelceremonin fick inte skriva längre.
Och då sade jag upp min prenumeration, längre från Arne Ruths tider kan man inte gå…

och

Jag är född i och på och Svd, jag är också född bredvid VLT.
Mitt vakna liv har bestått av att hämta tidningen och läsa den, i början på eftermiddagen, sedan på morgonen och nu på helgerna.
Jag har hittat mer och mer av det dagligt aktuella på nätet, men har funnit det lokala i VLT om inte intressant så i alla fall uppiggande, SvD har gett mig den fördjupning jag vill ha.
Men, SvD har en utomordentlig internetversion, allt jag behöver och troligen lite till finns där. Så vad är naturligare än att jag säger upp såväl VLT som SvD?
Jag sade att jag säger upp SvD så fort Stefan Malmqvist slutar, det gjorde han, men min fru hindrade en uppsägning – hon såg andra kvaliteter.
Jag sade att jag säger upp VLT så fort de släpper en ny internetversion, men den version de släppte var så innehållslös att min fru hindrade mig från att säga upp.
Så nu sitter jag kvar med två papperstidningar om dagen som jag inte läser.
Istället läser jag internetversionerna, den ena med beundran och den andra med förskräckelse. Som komplement läser jag tidskrifter, Fokus och Neo samt en del andra, fler internetversioner av tidningar, lyssnar på radio och matas med TV.
Min medievardag är mer än mättad – utan morgontidningen.

Uppdatering: Paula Hammerskog har startat bloggen ”Älskade DN”. Kolla in den. Finns också som grupp på Facebook.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(17%) (0%) (28%) (17%) (39%)
18 röster

Gästblogg: Sociala medier = gräsrötter på Internet

11 Dec, 2009 in Gästblogg, Mediepolitik by Joakim Jardenberg | Comments

Detta inlägg ingår i serien ” Politik och medier” och är författat av en företrädare för Socialdemokraterna.

Johan Ulvenlöv är mitt namn och jag bloggar till vardags på nätverksbloggen S-BUZZ. Jag ansvarar sedan 2006 för socialdemokraternas kontakter med bloggare och för vårt bloggnätverk Netroots.

Jag får ganska ofta frågan vad jag gör och hur Socialdemokraterna arbetar med sociala medier. Ibland kan det till och med finnas en antydan till konspirationstanke i frågan. Ungefär: vad gör jag för att få bloggare att skriva enligt partiprogrammet. Läs vidare så avslöjar jag allt!

Faktum är att initiativet till vårt bloggnätverk kom från bloggare, Kulturbloggen närmare bestämt. Grunden föddes i maj 2006 och drygt 70 ”internetaktiva mot en högerregering” samlades i riksdagen för att lyssna till Joe Trippi http://joetrippi.com/ som ansvarade för Howard Deans primärvalskampanj inför presidentvalet i USA 2004. Bland de 70 fanns det en stor bredd av åsiktsyttringar.

Efter valförlusten samma år började jag samla in kontaktuppgifter till i första hand socialdemokrater som bloggar runt om i Sverige. Jag frågade hur partiet kan hjälpa er som bloggar på bästa sätt. Vad är ni intresserade av? Svaren gav en tydlig signal om att bloggare vill ha information och service, exempelvis inbjudningar till seminarier och exempelvis möjlighet att träffa politiska företrädare. Nätverket växte och idag är över 450 bloggare från hela landet med. En del bloggare är gamla, den äldsta över 80 år, en del är unga, en del är journalister, andra fackligt engagerade. Vissa skriver om sin livssituation andra kommenterar melodikrysset, kläder eller mat, några bloggar aldrig om politik utan vill bara göra ett statement genom att vara med i nätverket. En del bloggar varje dag andra bloggar en gång veckan. Det som sammanlänkar dem är viljan att säga sin mening och att de vill byta regering.

Jag har också samarbetat med ledande progressiva bloggare i Amerika, John Aravosis som driver AmericaBlog, Jane Hamsher på Firedoglake, Adam Bink på Openleft och David Grossman, som idag chefar över videoproduktionen hos Demokraternas nationella kommitté, DNC. Alla dessa människor har på ett eller annat sätt bidragit till att forma hur vi arbetar. Bland annat höll John Aravosis och Jane Hamsher ett mycket uppskattat Netrootsseminarium för bloggare i Almedalen 2009. För mig är det viktigt att koppla det vi gör till en internationell rörelse, att blicka utanför Sverige.

Så det handlar inte om att få bloggare att skriva efter partiprogrammet, utan i stället om service och information till bloggare. Som senast på partikongressen, då jag arbetade med att bloggarna inte bara skulle ha nätverk och el, utan också exempelvis få en bra tillgång till att träffa och intervjua politiska företrädare. Vårt mål från Socialdemokraterna är naturligtvis att frågor som vi tycker är viktiga syns i sociala medier. Men vägen dit är öppenhet, förmågan att lyssna och trovärdighet.

För inte så många år sedan fanns det de som hävdade att bloggar nästan per definition var något som hörde högern till. Men där vi står idag känns det snarare som att sociala medier är en naturlig fortsättning på arbetarörelsens gräsrotsengagemang.

Som socialdemokrat upplever jag sociala medier som en befriande medial kraft. På bara några år har det skett en otrolig utveckling som gör det möjligt för den som är engagerad att skapa sig en egen plattform och faktiskt påverka opinion och debatt. Man behöver inte längre ha mycket pengar eller en stark medieorganisation i ryggen för att nå ut. Aggregeringsportaler som Knuff.se, Bloggportalen och den nya Politometern ger oss möjligheter att följa diskussioner, göra nya inlägg, och posta egna nyhetsvinklar. Det hela andas Sven Lindqvist ”Gräv där du står”; du är med och skriver historia samtidigt som den sker. Twingly som kopplar bloggposter till tidningarnas nyheter är en enormt viktig utveckling för mediekritik. Twitter, kanske vår tids motsvarighet till August Palms omtalade päronträd under vilket han höll sina tal i Malmö, ger möjlighet till snabbt utbyte av information, dialog och nya kontakter mellan människor.

De senaste tre-fyra åren har svensk politik blivit betydligt mer öppen. Vi kan läsa kommentarer från riksdagsledamöter under debatter i kammaren, vi kan enklare ta del av dokument, nyhetsklipp förevigas och allt sker med en rasande fart. Och vi kan själva kommentera i realtid, utan att en redaktör sätter stopp för våra inlägg. Det finns så klart mycket att förbättra och, inte minst, politiker och förtroendevalda själva behöver bli ännu bättre på dialog, inte minst på den delen som handlar om att lyssna.

Det handlar inte om vad partierna gör utan om vad varje enskild vill åstadkomma. Utan människor som publicerar sina åsikter blir samhället fattigare. Att jobba med sociala medier och bloggare för socialdemokraterna handlar om att bejaka debattlust och människors vilja att förändra samhället till det bättre.

Eller som Depeche Mode sjöng en gång:

” You can’t change the world
But you can change the facts
And when you change the facts
You change points of view
If you change points of view
You may change a vote
And when you change a vote
You may change the world”
(New dress, Depeche Mode. Spotify-länk)

Netroots Presentation Short 2009

Detta inlägg ingår i serien ” Politik och medier” och är författat av en företrädare för Socialdemokraterna.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (22%) (44%) (11%) (22%)
18 röster

Du är inte min kompis! (gästblogg)

24 Nov, 2009 in Aktuellt, Gästblogg by Joakim Jardenberg | Comments

Du är inte min kompis!

”40 procent av de mer avancerade internetanvändarna är kompis med ett varumärke på  Facebook. Det visar en undersökning från Razorfish som frågat amerikanska avancerade internetanvändare som exempelvis producerar eget innehåll på sajter som Facebook.”

Ovanstående citat kommer från Jajjas nyhetsbrev som kom ut förra veckan. Citatet visar på en begreppsförvirring jag stött på i flera sammanhang och som kan konfundera när man som företag eller organisation funderar på att ge sig ut i den sociala mediesfären för att trevande kommunicera på konsumenternas planhalva.

Vi ska göra en sak helt klar. För att man på Facebook ska kunna vara vän med någon måste man ha ett eget konto och skapa sig en egen profil. Som företag eller organisation är detta en stängd dörr. Man får helt enkelt inte. Därmed inte sagt att möjligheterna att kommunicera på Facebook slutar där. Facebook har öppnat möjligheten att skapa en Fan Page, en sida som i mångt och mycket liknar en vanlig profilsida men som saknar vissa funktioner. Bland annat den viktigaste, funktionen att tränga sig på i den privata sfär som Facebook för många är i och med att tillgången till information stryps.

Som företag hade det ju varit toppen att få tillgång till den information som finns på användarnas profiler. Man skulle kunna göra otroligt detaljerade analyser av personer i målgrupperna; vilka de är, vilka vänner de har, vilka typer av bilder de har lagt upp eller figurerar på etc. Men det vore alltså att gå ett steg för långt. I alla fall för de flesta skulle jag tro, även om man kanske inte tänker på det i första ledet.

Varför ska man då som företag skaffa sig en Fan Page? Jo, sedan tidernas begynnelse har vi använt olika sätt för att visa vår omgivning vilka vi är. Vi har använt allt ifrån diskreta signaler som vita iPod-hörlurar till tydligare markörer som Gucciväskor och Wu Tang- jeans som indikationer på att vi hänger med. Människan strävar efter att sätta sig i en kontext vare sig det är efter ambitionen att passa in eller att göra sitt yttersta för att sticka ut.

Självklart tar vi med oss det beteendet när vi utökar vårt sociala liv till att inkludera nätet. Det hela började med att grupper om allt möjligt, högt som lågt, skapades. Kommer ni ihåg ”F**k you, I’m from [valfri mindre svensk stad]” eller ”Alla vi som [är/har/vill ett eller annat]”? Vi visade genom vilka grupper vi gick med i var vi stod i olika frågor. Samma beteende ser vi nu med Fan Pages. Ett ganska aktuellt exempel är olika Fan Pages som vill stoppa Sverige Demokraterna från att komma in i riksdagen och genom att bli ett fan visar man hela sin vänskapskrets att man inte är främlingsfientlig. Himla fiffigt.

Överför man det till varumärken och företag har man ju, som tidigare nämnts, valt varumärken efter hur man vill porträttera sig själv. Men är vi kompisar med varumärken för det? Nej, det är vi såklart inte. Vänskap innebär att man har en tvåvägsrelation med varandra. Man förväntar sig något från sina vänner, det är ett givande och ett tagande. En relation med ett varumärke är enbart tagande från konsumentens sida. Man förväntar sig att få vissa attribut genom att associera sig med det aktuella varumärket men är sällan beredd att uppoffra annat än pengar för att få det.

Fan Pages är ett obindande sätt att visa vilka varumärken och organisationer man stödjer, eller som i exemplet ovan inte stödjer, för sitt nätverk. Vill man, kan man vara aktiv och ta del av det budskap som den aktuella Fan Pagen kommunicerar ut men för många är det bara ett passivt sätt att visa vem man är. Den springande punkten här är de som vill vara aktiva och kommunicera med ditt varumärke. De är förmodligen väldigt lojala och trogna varumärkesbärare som du ska vårda. De är dina bästa ambassadörer och ge dem lite extra kärlek som vi kallar det på nätet. Det kan till exempel vara erbjudanden, information före alla andra eller inbjudningar till produktlanseringar. Det kommer att löna sig i längden. Det enda du inte kan förvänta dig är en motprestation. För ni är inte kompisar.

Heidi Wold arbetar på Grace Communication som produktionsledare och rådgivare sociala medier. Bloggar påwww.heidisnews.se och twittrar på @heidiupdate

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(7%) (0%) (7%) (29%) (57%)
14 röster

Låtsas som om vi inte är gamla och konservativa (gästblogg)

20 Nov, 2009 in Gästblogg by Joakim Jardenberg | Comments

Denna text kommer att handla om IT, Samhälle, sociala mönster, och hotet den gamla 1900-talsmakten.

1900-talsmakten förressten? Känner ni till den?

Man kan bildigt talat beskriva den som en bedagad och vacklande kultur bestående av mytiska symboler såsom: “Bonniers, Schibstedt, Wallenberg, Investor, Stockholmsbörsen, Palme, Sahlin, Fälldin, Reinfeldt, IT-konsultjättar, Volvo, SCA” och så vidare. Ni fattar.

1900-talsmakten ja. För varenda timme , månad och år som passerar in i den nya digitala världen, så blir den äldre och äldre, svagare och svagare. Fortfarande ofta med blicken kvar i de maktfullkomliga dynastiernas och politikens 1900-tal. Fortfarande ängsligt övertygade om att deras grundvärderingar fortfarande gäller. Rekryterandes samma chefsvirke. Spelandes samma golf. Odlandes samma politiska kultur. Målmedvetet snickrandes på sin egen undergång.

Långt bortom deras perceptionsförmåga och verklighet så lever alla vi andra; “Konsument- och väljarstocken” som deras existens förr brukade vila tryggt på.

Så är inte fallet längre.

1900-talsmakten har tyvärr fortfarande kvar att lära sig om vad som står bakom hörnet. De fokuserar på sina konsumenter och sina marknader, som om det fortfarande vore 1989. Det största hotet mot aktörerna och affärerna från 1900-talsmakten är alltså de själva.

För att “1900-talsmakten” överhuvudtaget ska kunna ha en politisk eller kommersiell framtid så MÅSTE de nämligen inse föjande:

-Framtiden tillhör de som utgör den nästkommande kritiska massan av konsumenter och arbetstagare, alltså den unga uppväxande massan.

Det är dem som 1900-talsmakten måste vinna, för att kunna bli “2000-talsmakten”.

Annars är de körda.

Jag ska berätta varför, genom att beskriva skillnaderna mellan 1900-talsmänniskor och 2000-talsmänniskor i en liten analogi:

  • 1900-talsmänniskan har av evolutionen utvecklats för ett liv på land (analoga apparater, de minns svartvit TV1, ett liv utan Internet och mobiltelefoner o.s.v. o.s.v.)
  • 2000-talsmänniskan har av samma evolution utvecklats för ett liv under vatten. (Digitalt, dator självklarhet från småbarndomen, mobil från 10-årsåldern och de lever mitt i den digitala marknads- och kommunikations-tsunamin varje dag och har aldrig gjort något annat)

Jag som är 1900-talsmänniska (född -68), kan leva jämlikt och besöka de yngres värld om jag tar på mig dykardräkt och luft-tuber. Jag kan bygga hus och rum under vattnet och agera med deras teknik och leva jämsides med dem på lika villkor, nästan.

Skillnaden är att den nya digitala kontexten är de ungas “natural habitat” -de har nämligen gälar. De är gjorda, fostrade och helt harmoniserade för ett liv utan papperstidningar, fasta TV-tablåer, Telefonkiosker och andra beteendereferenser från 1900-talet.

De behöver inte lära om eller anpassa sig. De har heller inte det nostalgiska bagaget av vad “datorer var när vi först kopplade upp oss via terminal och skickade vårt första e-mail” som så många av oss äldre orerar om.

Det kommersiella Internet var redan på plats när de fick sin uppfattningsförmåga och de är helt historielösa vad gäller datorernas och nätets uppkomst. De har inget “före” att förhålla sig till.

Det är med de ögonen vi måste förstå den kommersiella framtiden för IT-aktörer och även den demokratiska framtiden för politiken, som fortfarande ångar av Palme, fönsterkuvert, Fälldin och 1900-talskultur.

Låt mig fördjupa mig lite och bli konkret:

  • Ur det här perspektivet så är processen mot The Pirate Bay bara en löjlig liten parentes.
  • OS.kriget är ett låtsas-krig utan relevans.

Nätet migrerar, muterar och utvecklas varje dag till saker som:

  • Cloud Computing.
  • Chrome OS
  • Den multimediala mobiltelefonrevolutionen.
  • Realtidskommunikation över IP.

Fenomen som är mycket färska och som få förutsåg för bara 7-8 år sedan och som är helt revolutionerande ur ett sociologist perspektiv, vilket i sig förändrar hela fundamentet som marknad och politik vilar på.

Vad jag vill fråga 1900-talsmakten är om ni verkligen är säkra på att ni har fingret  på pulsen om vad som _verkligen_ håller på att förändras i samhället?

-Vad innebär de nya IT-vanorna _egentligen_?

En ny marknad, med helt nya beteendemönster, med helt nya människor lämnar det gamla bakom sig.

I spåren av detta ser jag några saker:

  • Marksänd TV:s totala marginalisering.
  • Marksänd Radios vitalisering. (Om man ger fan i DAB och ligger kvar på trygga FM.bandet samt satsar på IP-radio)
  • Sattellitkanalernas ångest och halvdöd.
  • Gratistidningarsnas död.
  • TV-spelens triumf.
  • TV-tablåns död.
  • Morgon- och dagstidningens totala död i pappersform.
  • Skivbolagens död,
  • Facebook-liknande sociala communities totala dominans.
  • Den traditionella politikens slakt-död.

Nu kommer vågdelaren:

Är vi  lite äldre (40 och uppåt) så förblindade av våran 1900-talsuppväxt, att vi säger “näää…det kommer aldrig att hända” eller blir vi ödmjuka inför faktumet att det faktiskt kan komma att bli så, och hur möter man i så fall det obekvämma scenariot som då uppstår?

För mig är det här något hisnande enormt när jag tittar på det hela och försöker hantera vidden av den enorma skillnaden mellan de äldre generationerna och de yngre, och vad som kommer ett skilja dem åt på ett fundamentalt sätt.

Jag skyggar lite över att ha öppnat den här mentala dörren, för med den, kom slutsatserna i så många samhällsdimensioner, att det vore bekvämare att inte tänka på dem.

Effekterna av det jag talar om, syns redan tydligt och kommer att accellerera exponentiellt redan de kommande fem åren.

Följande  är mitt budskap till den gamla 1900-talsmakten: Lär om. Fort som fan. Skaffa er en ödmjukhet inför framtiden. Och framför allt: -Skaffa gälar.

Stefan Hallgren sprang jag på för första gången på Östersundsposten, någon gång på 1800-talet. Numera beskriver vi honom helt enkelt som: Nätentrepenör, rådgivare och IT-ideolog sedan 1994, som nu driver nätbyrån www.happyminds.com

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (10%) (60%) (30%) (0%)
10 röster

Mindpark #052: När författarna tog makten från förlagen (gästblogg)

13 Nov, 2009 in Gästblogg, mindpark100 by Joakim Jardenberg | Comments

Gästblogg av Sölve Dahlgren

Den 16 november kommer min debutroman InnebandyPiraterna. Den ges ut på mitt eget förlag. För mig var det aldrig något alternativ att skicka in manuset till ett större förlag och invänta deras beslut. Jag vet att jag inte är ensam om att resonera på samma sätt.

Författarna har börjat säga adjö till förlagen. Och det är naturligtvis internets fel som så mycket annat här i världen. Förlagen gör också sitt till för att påskynda processen.

Låt oss se vad som hänt de senaste dryga tio åren. Det är flera olika händelser som sammantaget gjort att makten börjat förflyttats från förlag till författare.

Budgivning på författare
Piratförlaget gav ut sin första bok år 2000. De införde hälften var-principen, dvs när kostnader för produktion, marknadsföring och distribution dragits av delar förlaget och författaren lika på alla intäkter. Det hade man råd att göra med författare som Jan Guillou och Liza Marklund.
Det här blev startskottet på alltmer upptrissade arvoden för de författare som sålde allra bäst. Agenternas inträde hjälpte förstås också till att ge trolösa författare bättre betalt och vi har de senaste åren sett otaliga exempel på hypade titlar där det blivit budgivning mellan förlag om rättigheten att ge ut boken.

För att ha råd med ersättningar till de författare som säljer mest började de andra stora förlagen plocka bort dem som sålde minst.
Debutanter är alltid riskfyllda. Det sägs att en genomsnittlig debutant på ett större svenskt förlag säljer 800 exemplar av sin första bok. Dessutom satsar förlagen allt större del av sin marknadsbudget på de böcker/författare som man räknar med ska sälja mest. Övriga förväntas göra det mesta jobbet med marknadsföring själva. (Och då tänker flera författare att ska jag marknadsföra mig själv så kan jag ju lika väl ge ut själv också.)

Flod av manus från förväntansfulla
Samtidigt har mängden manus till förlagen ökat. De flesta förlag får in tusentals manus från förhoppningsfulla författare varje år. Tekniken har gjort det enklare att skriva och fler skriver böcker. När de större förlagen bara väljer ut en handfull debutanter vardera per år för publicering så säger det sig självt att de gör misstag. Det är å andra sidan inget nytt. Bonniers missade Astrid Lindgren och flera engelska förlag tackade nej till Harry Potter.
Både Astrid och Joanne gick vidare till nästa förlag och någon uppmärksammade dem. Men idag är det allt fler som väljer att istället ge ut boken själv.
Egenutgivning, eller på engelska self-publishing är inte heller nytt. Tvärtom har det funnits så länge tryckpressen funnits. Skillnaden är startkostnaden idag är så låg att författare har råd.

Print-on-demand minskar kapitalkrav
Digitaltryck eller som man oftast säger, print-on-demand, har gjort det möjligt att framställa enstaka exemplar av en bok. Istället för att trycka upp minst 1000 böcker (som väger ett par hundra kilo) och betala för lagerhållning, distribution etc blir startkostnaden och risken för en författare minimal. För under tusenlappen kan du idag ge ut din egen bok – om du klarar att göra allt jobb själv. Dagens utgivare behöver bara ladda upp en tryckfärdig pdf för att göra boken tillgänglig för läsare som vill köpa en pappersbok.

Det var författarna som tog första steget, inte förlagen. I januari 1997 kallade Peter Curman, Lars Forssell och Jan Myrdal till presskonferens. Pressmeddelandet hade rubriken “NU HAR VI VÄNTAT LÄNGE NOG! NU GÖR VI SJÄLVA SLAG I SAKEN!” (jo, med versaler rakt igenom).
“Ty nu gör vi som författare det som förlagen ännu inte lyckats ena sig om. Vi utnyttjar ny teknik: Print-On-Demand – tryck enligt behov. Vi utnyttjar därtill Internets nya beställningsmöjligheter. Så publicerar vi de första böckerna för bokåret 1997!” skriver de.
Längre ner läser man:
“Men vi öppnar med detta inget eget nytt förlag ty det är fördelaktigt för oss att kunna använda oss av förläggarnas kontor med personal som sköter formgivnig, reklam, distribution och bokföring. Vi visar bara förläggarna vad som kan göras. De bör dra lärdom och snabbt göra upp om de avtal som blivit nödvändiga. Annars kan det gå för dem och deras Förläggarförening som det gått för gaslyktetändarna och deras skrå.”
1998 startades Podium (av Författarcentrum) som var en av de första pod-aktörerna på marknaden. Idag finns det minst ett dussin olika leverantörer som alla har sin variant av print-on-demand.

En explosion av titlar
Bob Young är grundare till företaget Lulu.com som är en av de största kanalerna för egenutgivare. Med mer än 520 000 nyligen utgivna titlar, och över 15 000 författare från 80 olika länder som registrerar sig varje vecka. Sedan starten 2002 har företaget haft en snabb utveckling. Young var en av grundarna till Red Hat 1993 och tjänade många miljoner på det företaget.

Enligt R.R. Bowker’s Books in Print database, publicerades 276,489 böcker på traditionellt vis i USA 2008. Samtidigt publicerade Lulu på egen hand över 400 000 titlar. Några motsvarande siffror för Sverige har jag inte sett, däremot har svenska Vulkan kallat sig “Sveriges största bokutgivare med över 10 000 titlar”.

Affärsidén för Lulu.com är enkel och transparent. Det kostar ingenting förrän du sålt en bok. För varje såld bok tar Lulu.com ut tillverkningskostnaden och 20% av det påslag som författaren bestämt.
Detta inspirerade förstås vulkan.se att göra samma sak i Sverige även om kopian inte riktigt når upp till originalet ännu, framför allt när det gäller tydlighet kring priser och villkor.

Nätbokhandeln en nyckel
Enbart print-on-demand räckte inte för att förändra bokbranschen. Men den sammanföll med internets genombrott och i sin tur en ny kanal för bokförsäljning.

Utan nätbokhandelns genombrott hade det inte varit möjligt för författare utan förlag att sälja sina böcker. Via nätet kan vem som helst köpa vilken bok som helst oavsett var man bor. Det är en nyckelfaktor som gör att författarna får ännu mer makt. Du behöver inte finnas hos landets 400 bokhandlare, det räcker att finnas hos de tre största: Bokus, Adlibris och CDON.

Sociala medier
En annan sak som radikalt förändrat spelplanen till författarnas fördel är de sociala mediernas genombrott. Facebook och andra liknande plattformar gör att en enskild person kan organisera sina fans utan att behöva investera pengar i dyra special-webblösningar.
Att bygga en hemsida kostar idag inte heller stora pengar. En enkel blogg startar du på 5 minuter och kan faktiskt göra det gratis om du vill.

E-boken – den sista spiken i förlagskistan?
Nu står e-bokens genombrott runt hörnet. Frågan är inte om utan när. Det kan dröja fem år eller kanske tio år men det är ingen tvekan om att e-boken kommer att ersätta pappersboken för väldigt många. Kanske inte bästsäljarna som kan säljas i pocket för 69 kr. Men för alla andra där den prisnivån inte är möjlig – delvis för att print-on-demand kommer att bli normen för allt fler författare – där är e-boken en väg att sänka priset.
Det innebär också att författarna får ännu enklare att hoppa över förlagen. Redan idag säljer många författare e-böcker i pdf-format direkt till läsarna utan mellanhänder, men då främst smalare facklitteratur.

Helt nya affärsmodeller
Författare lever redan idag av mer än bara att skriva böcker. En del skriver krönikor i tidningar, andra är ute och föreläser eller håller kurser.
Det är inte givet att det är tryckta och digitala böcker som är den viktigaste inkomstkällan i framtiden.
En som experimenterar mycket är Cory Doctorow (science fiction-författare, aktivist, journalist och bloggare – co-editor för Boing Boing (boingboing.net) och författare till bästsäljaren Little Brother (Tor Teens/HarperCollins). Född i Toronto, Kanada men bor nu i London.
Samtliga hans böcker finns tillgängliga för gratis nedladdning från hans hemsida. Under en Creative Commons-licens! Det har bland annat resulterat i att flera av hans böcker nu finns översatta (av fans) till flera språk och dessutom re-mixar.

Hans senaste idé är ett experiment inspirerat av flera musikartisters försök med frivilliga köp. Boken “With a little help”, som är en novellsamling, släpps fritt som e-bok och ljudbok för nedladdning precis som hans tidigare böcker. Utöver det kommer han att sälja boken som:

  • Print-on-demand via Lulu (16 dollar)
  • Premium hardcover edition: (250 dollar – begränsad upplaga på 250 exemplar)
  • Commission a new story: 10.000 dollar (bara en enda)
  • Annonser – pris ej satt
  • Donationer av böcker – pris ej satt

Det här är saker som förlagen hittills inte lagt mycket tid på att fundera över. Men författare gör det redan idag.

Förlagens framtid?
Framtiden? Kommer författare att sluta skicka in sina manus till förlagen? Nej, inte alla. Det finns hundratals författare som inte har något som helst intresse av att vara förläggare utan bara vill skriva. Men förmodligen allt fler och framför allt fler av de författare som förlagen vill ha – de som kan marknadsföra sig själva. Om tio år kanske förlagen plötsligt tigger om att folk skicka in manus, idag är det ju snarare “visst, skicka in och håll tummarna”.

Är förlagen dödsdömda? Nej, bevisligen finns det mycket kompetens där som är värdefull. Alltifrån redaktörer som hjälper till att ta fram det bästa ur en författares manus till marknadsförare och PR-folk som får fler att köpa och läsa en bok. Men det är inte säkert att den allra bästa kompetensen på samtliga områden finns samlade i ett och samma förlagshus. Tack vare internet har en författare idag fler alternativ än att bara skicka in sitt manus. Jag har själv tagit hjälp av frilansare för att få feedback på mitt manus och hjälp med design av omslaget.

När författare i allt större utsträckning behöver hjälp att marknadsföra sig i digitala kanaler väljer de knappast ett förlag som skriver så här på sin hemsida till blivande författare:
“Sänd in ditt manus utskrivet på papper, ej via e-post eller på diskett” (…) “Vi har ingen möjlighet att bekräfta mottagandet, men ger dig ett skriftligt svar när vi hunnit titta på texten. Det kan ta ca 3 månader, ibland mer, beroende på mängden inskickade manuskript. Vi kan endast undantagsvis ge utförligare kommentarer till ditt manus.”
(Det verkar vara rätt utbrett att bara acceptera pappersmanus även om det finns undantag)

Idag jublar en blivande författare då ett förlag ringer och säger “Grattis, vi tänker ge ut din bok. Det här är villkoren, läs igenom och skriv på.”
Kanske blir det så i framtiden att författaren kommer till förlaget och säger: “Jag ska ge ut den här boken och tänkte anlita er för att hjälpa mig. Jag behöver hjälp med det här. Dessa är mina villkor, läs igenom och skriv på.”

Sölve Dahlgren
är skribent, redaktör, konsult, tidningsmakare, bloggare och författare. Nu även förläggare. Och boken ”Innebandypiraterna” hittar du här.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(5%) (11%) (32%) (21%) (32%)
19 röster

Gästblogg: Godbitar från Alan Webber

26 Oct, 2009 in Gästblogg by Joakim Jardenberg | Comments

Vi publicerade tidigare en intervju med Alan Webber och här är en uppföljning från det seminarium som hölls i anslutning till hans sverige-besök. Stort tack till utmärkta rapportören på plats: Jonas Hombert, VD i Jaycut.

I förra veckan hade jag förmånen att få delta i ett seminarie med Alan Webber (Tack Jan de Man Lapidoth!), grundare av Fast Company och skribent för Harvard Business Review. Även om tankarna inte nödvändigtvis var revolutionerande så var flera bestående, och på samma sätt ska jag nu försöka redogöra för dem nedan. Inte med mål att chocka er här och nu, utan för att ge er något som ligger kvar i bakhuvudet även vid frukosten om fem dagar från nu.

Alan såg att USA haft mer eller mindre stora ekonomiska kriser var 10:e år under en lång tid, och att det ofta berodde på företagsledare. Han frågade sig: Hur kommer det sig att några av världens främsta affärsskolor inte kan producera bättre ledare? Varför är ”maximize value for shareholders” fortfarande standardsvaret som MBA-graduates ger på frågan om VD:s roll, och inte något mer långsiktigt?

För att dra sitt strå till stacken för att lösa problemet skrev han Rules of Thumb (på svenska via Bookhouse), innehållandes 52 tumregler ”för att lyckas med affärer utan att förlora sig själv”. Ur dessa 52 är följande fyra hans favoriter:

  1. Fråga först vad slutmålet är, jobba dig sen bakåt ifrån det. (Såklart historiskt förenklat:) Under Vietnamkriget vann USA varje slag, men inte kriget. De hade inte definierat vad som skulle innebära vinst.
  2. Min personliga favorit: ”Innovation happens when the cost of the status quo is greater than the risk of change”. Se denna som två variabler vars inbördes relation avgör om innovation sker eller ej, och vips har man en förklaring till varför allt från politiska partier till stora företag rör sig eller dör. Och viktigare, man har ett recept för hur man gungar båten nog för att skapa innovation (fast tidningsbranschen kanske är som en riktigt bred kanadensare byggd för amerikanska barnfamiljer, eller vad säger du Joakim?)
  3. ”If you wanna see things with fresh eyes, reframe the picture”. USA:s järnvägsbolag gick åt pipan för att de inte insåg att de konkurrerade med alla transportmöjligheter, inte bara andra järnvägar. Säljer du vad dina kunder köper?
  4. Som ledare är en viktig arbetsuppgift att filtrera ut signalen ur bruset, eller som jag definierar det, faktan om vad som verkligen sker från ”allt annat”. Dock tycker jag inte nödvändigtvis att det är ledarens uppgift att presentera slutsatser, utan snarare i rollen som moderator presentera fakta och hantera en dialog i teamet. Det leder till de bästa slutsatserna.

Lite andra godbitar:

  • ”Nothing on earth is infinitely tall, so why do we expect even the largest corporations to maintain 10% annual growth?”
  • Gör din företagskultur tydlig och kommunicera den explicit. Det gör att utomstående kan ifrågasätta när du frångår den, vilket i stort hjälper till att hålla företaget på spåret (inte minst moraliskt)
  • Man borde studera business mer som läkare studerar människor. Inte bara fokusera på vad som fungerar utan även titta på nedbrytning, begränsningar, moraliskt ansvar gentemot ”patienter” och, helt klart, död. Jag tycker ofta att post-mortems av företag klart mer intressanta än medias eviga fokus på framgångssagor (en del av vad jag brukar kalla ”den förbannade lögnen” som hindrar nyföretagande, mer om det en annan gång).
  • USA’s främsta misstag är synen att ”nothing succeeds like excess”. Såväl Enrons som Lehmans grundidéer var bra, men går helt åt pipan när man försöker skala upp det att bli hur stort som helst. Subprime-lån, okej, men kanske inte till ALLA.

Som ni ser verkar inte tankarna nödvändigtvis ”revolutionerande” utan känns rätt förståeliga och tillämpbara. Precis det kan härledas till den i mitt tycke kanske viktigaste av Alans poänger: komplexa lösningar på problem kan vara korrekta, men de blir bara tillämpbara först när de kan förklaras på ett enkelt sätt. Det är först då de kan spridas.

Det är först då de kommer upp i ditt bakhuvud om fyra dagar och 56 minuter från nu. Trevlig frukost!

Mvh,
Jonas Hombert VD, JayCut
Twitter, om entreprenörskap, management och livet

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (50%) (50%) (0%)
2 röster

Nobelpriset sätter fokus på sociala medier

13 Oct, 2009 in Gästblogg by Joakim Jardenberg | Comments

Gästblogg från Anders Lundkvist, mannen som är Elinor och Oliver med nobelpristagarna. Läs och bli upplyst.

När Oliver och Elinor tillsammans får dela ekonomipriset till Alfred Nobels minne, då är det dags för en hyllningspost. Nu sätts fokus på de frågor som i grunden också rör sociala medier.

För de tidiga forskarna av sociala medier och forum på nätet kan Olivers och Elinors betydelse inte nog understrykas. De har båda varit förgrundsfigurerna i försöken att förstå varför människor delar med sig av kraft och kunskap, och hur människor tenderar att organisera sig därefter. För dem som under 90-talet tog ett djupt dopp i online-världen var Elinor och Oliver några som skapade struktur och begriplighet åt det som andra såg som en obegriplig webb.

Det var min handledare Bo Heberg som introducerade mig och många andra till Oliver. Då var hans teorier om marknad och hierarki grunden till vårt forskningsprojekt om “Imaginära Organisationer”, organisationer som finns men ändå inte syns i balansräkningen. Idag finns det väl få som kan mäta sig med Oliver när det gäller att förklara hur det kommer sig att människor och resurser samlas i företag, snarare än på marknader, särskilt i tider då webben skapar nya möjligheter för organisering.

Elinor blev jag bekant med genom två unga och pigga sociologer på UCLA, Marc Smith och Peter Kollock när de skulle skriva boken ”Communities in Cyberspace”. Det var kanske Peter som mest ivrigt förde fram Elinors strukturer som ett sätt att jobba med sociala medier. På den tiden hette det inte heller Twitter utan Usenet. De frågor som Elinor och Peter diskuterade rörde hur man kan dra fördel av det gemensamt ägda, utan att samtidigt förstöra det. Därtill fanns problemet med ”free-riders” som fortfarande är centralt för sociala gemenskaper på nätet.

I korthet gäller frågan om ”free-riders”, att om en person inte kan uteslutas från att dra fördelar av det som andra bidrar med, ja då är varje annan person mindre motiverad att bidra till det gemensamma. Om alla deltagare då väljer att bli ”free-riders”, kommer inte heller något gemensamt värde att skapas.

För den som ännu inte läst Elinors bok ”Governing the Commons – The Evolution of Institutions for Collective Action” är det här ett utmärkt tillfälle. Boken är en förklaringsgrund till många moderna projekt inom IT-världen som utgår ifrån ”Collective Action” och ”Public Good”, däribland Open Source, Linux, Apache, Wisdoms of Crowds och Crowd Sourcing.
I boken som snabbt blev en klassiker beskrivs sju principer som därefter har blivit vägledande för många framgångsrika sociala projekt:

  • the-book2Group boundaries are clearly defined
  • Rules governing the use of collective goods are well matched to local needs and conditions
  • Most individuals affected by these rules can participate in modifying the rules
  • The rights of community members to devise their own rules is respected by external authorities
  • A system for monitoring member’s behavior exists; this monitoring is undertaken by the community members themselves
  • A graduated system of sanctions is used
  • Community members have access to low-cost conflict resolution mechanisms.

För att praktiskt se hur man kan jobba med Elinors principer, läs även Peter Kollock och Marc Smiths artikel ”Managing the Virtual Commons: Cooperation and Conflict in Computer Communities” Jag noterar dock att det material som Peter hade tillgängligt på sin webbsida hos Sociologiska institutionen på UCLA nu är borta. Till saken hör att Peter omkom i en motorcykelolycka tidigare i år. Låt oss hoppas att UCLA inte raderade allt Peters digitala material om digital forskning.

Anders Lundkvist är konversationsrådgivare på Springtime, tidigare forskare på sociala nätverk och Twittrar under namnet Vidujagoss.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (5%) (29%) (33%) (33%)
21 röster

Gästblogg: Nicklas Lundblads läslista

5 Feb, 2009 in Aktuellt, Gästblogg by Joakim Jardenberg | Comments

Tidigare i veckan hade jag igen förmånen att få tillbringa tid med Nicklas Lundblad, smartskalle på Google (bland annat). Alla som mött Nicklas vet att han är otroligt inspirerande, och en del av det som gör honom så spännande är alla citat han sprider omkring sig. Ett annat utmärkande drag hans generositet. Så varsågod: en shortlist från Nicklas på läsvärda böcker som ligger lite djupare än de vi rekommenderade i vår tidigare läslista.

I en tid där 140 tecken är normen finns det ett enormt konkurrensförsteg att vinna om man har tålamod att läsa böcker. (Missförstå mig inte, jag gillar begränsningen i 140 tecken också – Twitter är ett uttryck för den urgamla driften att begränsa uttrycket för att skapa konst. Grekerna använda hexameter – vi använder tiden och antalet tecken.) Okej, men det finns en väldig massa böcker, och en del av dem är verkligen så tråkiga att man bara vill stryka ut alla hjärnans skrynklor för att kolla att det inte fastnat några dumheter där.

Så vad ska man läsa. Ah! Se där en fråga som jag gillar. Det här är min kanon för nät/media/teknik/perspektivvrickningar.

  • Jorge Luis Borges hela verk. Det är inte så mycket och ni kommer inte att ångra det. Borges ställer alla relevanta frågor om minne, hågkomst, information och etik som kan tänkas.
  • Stansilaw Lems Cyberiaden. Av det enkla skälet att det är en fantastisk bok som ställer frågor om kognition, simulation och det digitala.
  • Vernor Vinge, åtminstone True Names och Rainbow’s End. Den senare mer för ett nära perspektiv på framtiden. Den förra för att den fångar en del (men inte hela) integritetsdebatten.
  • Charles Stross, i princip vilken som helst, men en räcker.
  • Hofstadter och Dennett, The Mind’s I en märklig liten samling med fantastiska perspektiv.
  • Cass Sunsteins Infotopia kanske tillsammans med Republic.com i någon av upplagorna.
  • Yochai Benklers The Wealth of Networks. Mest för att den djärvt lovar att vi nu har en helt ny samhällelig produktionsform, men också för att den innehåller en del resonemang om historicism.
  • Lawrence Lessig, och här blir det knepigt. Jag har en tendens att alltid peka på Code and Other Laws of Cyberspace eftersom den innehåller de flesta resonemang som han sedan utvecklar, men Remix, den senaste, var också väldigt väl genomförd.
  • Ithiel de Sola Pools Technologies of Freedom – tanken hisnar litet när man läser den, men det kan vara värt att kanske plöja en antologi i stället och då skulle jag rekommendera Peter Ludlows intressanta lilla samling Crypto Anarchy, Cyber States and Pirate Utopias. Särskilt urvalet av Hakim Beys texter om temporära autonoma zoner är fina.
  • Stewart Brands The Clock of the Long Now för att vi alltid underskattar tiden och tankar kring tiden i resonemang vi för, även (särskilt) om teknik. I samma anda kan man läsa Ray Kurzweils The Singularity is Near.

Uh, ja, jag kanske ska sluta där. Men det finns mycket, mycket mer. Nu har jag inte ens nämnt Boyle, Biegel, Cohen, Litman eller Wu. Och jag har inte förklarat varför jag inte nämner Castells. Men det finns skäl!

Nicklas Lundblad är fil.dr i informatik och skriver mellan varven på bloggen Kommenterat samt är ledamot i regeringens IT-råd.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (58%) (17%) (25%)
12 röster

Kommer journalistiken gå en mörk tid till mötes? (Gästblogg)

18 Nov, 2008 in Aktuellt, Gästblogg by Joakim Jardenberg | Comments

Det här en svensk version av ett inlägg på Citizen Media Watch, en blogg som bevakar läsarmedverkan och medborgarmedia i ett globalt perspektiv.

Kommer journalistiken att kollapsa när tidningarna misslyckas med att ta steget från papper till nät? Eller ser vi början på en ny och smartare nyhetsmarknad? Åsikterna går isär. Vi har valt att titta på vad några säger just nu.

Joi Ito at SIME '08På SIME hade Joi Ito farhågor om den professionella journalistikens undergång.
- Det skulle vara mycket svårt för bloggare att få militärförband att flyga in dem i Sudan för att ge en ögonvittnesskildring. Det skulle vara mycket svårt för dem att skriva en svidande artikel om korruptionen i Singapore och sedan klara sig igenom det förtalsåtal som Lee Kuan Yew skulle väcka, att klara sig från att hamna i fängelse. Det kommer att ta ett tag innan amatörer kan klara förtalsmål och vittnesskildringar från krigshärder, sa han, och fortsatte:
- Jag tror att det är samma sak inom alla områden där vi förlorar intäkterna från den fysiska distributionen, om det handlar om finansmarknaden som inte längre har råd med analytiker eller akademisk journalistik som inte har råd med referentgranskning. Alla dessa proffs som var anställda för att säkra kvaliteten förlorar sina jobb eftersom distributionen inte längre kan täcka deras löner. Jag tror att bloggare och alla amatörer kan ta över en del av det här, men det kommer att bli ett glapp innan det sker. Jag tror det kommer ta ett tag innan de är tillräckligt organiserade, och jag är orolig för att den professionella journalistiken kan kollapsa innan vi nått dit. Det kan komma en mörk tid, då vi inte kan skicka folk till Sudan eller kan kämpa emot förtryck och orättvisor som vi borde.

David Sifry at SIME '08David Sifry tror att framtidens journalistik kommer att bedrivas av bloggosfären.
- Jag tycker faktiskt vi har en skyldighet att hitta ett sätt för att säkerställa att journalistiken överlever, med tanke på att vi har gjort mellanhänderna överflödiga.

Joi Ito och David Sifry i en paneldebatt om bloggande och journalistik under SIME 2008.

Joakim JardenbergI söndags skrev Joakim Jardenberg på Mindpark ett långt blogginlägg om vilka steg som krävs för att en lokaltidning som är beroende av sin papperstidning ska kunna klara sig på enbart nätpublicering om det skulle behövas.

Hans lösning har tre delar: tillräcklig trafik, full koll på besökarna och avancerad matchning mot annonsörerna. Precis som Jardenberg skriver så är det här ingen raketforskning, och “behavioural targeting” är inget nytt. Men det har inte utvecklats tillräckligt, och det är därför som Jardenbergs inlägg är intressant. Han ger ett exempel med verkliga siffror från Helsingborgs Dagblad, och det är övertygande. De behöver 40 procent av den lokala annonskakan för att klara sig.
Även om lösningen kan förklaras i några enkla steg, är stegen allt annat än lätta att ta, något Jardenberg är medveten om. Han listar de här hindren på vägen:

  • Tekniken är inte helt mogen. Men med babysteps i rätt riktning hinner vi gott och väl fram i tid.
  • Om de lokala sajterna tappar relevans. Utan publiken faller hela affärsmodellen.
  • Om vi saknar den uthållighet som krävs. Det här är inget som ger utdelning imorgon. Räkna med 5-10 år innan vi har de där 40% på ett sunt sätt.
  • Vårt sälj är omoget, vi säljer fortfarande pappersannonser på nätet. Vår absolut största fördel, de lokala säljarna, är också de som måste genom den största omställningen.

Joakim Jardenberg's slide on HD's reach
Helsingborgs Dagblads nedgång i räckvidd, från en av Joakim Jardenbergs presentationer.

Jardenberg går igenom fler detaljer, och har intressanta tankegångar kring datainsamlande och transparens, så om du är intresserad rekommenderar jag att läsa inlägget. På det stora taget är han optimistisk vad gäller journalistikens framtid.

Att lokalnyheter förlorar sin relevans, som Jardenberg nämnde ovan, är ett av två hot som Jonathan Kay tar upp i ett blogginlägg i Full Comment, en blogg på kanadensiska National Posts debattsida. Kay resonerar kring hur tryckt media kan räddas, men tankegångarna kan appliceras på lokaljournalistik över lag.
Kay skriver:

The breakdown of Canadians’ sense of community has also contributed to newspapers’ challenges. Slogging through stories about the people who share your city, your province or your country makes sense only if you feel a sense of emotional investment in your neighbours. But in a globalized age, an increasing share of Canadians don’t feel that way. As office-bound yuppies, they commune with their distant college-era friends using Facebook or email, but don’t know the names of the people they pass on their street.

Det andra hotet Kay listar är att vi inte längre har någon fritid. Om folk inte har tid att läsa har journalistiken ett allvarligt problem, allra mest den pappersbundna journalistiken. Enligt Kay kommer tre typer av papperstidningar att överleva.
1) Affärsinriktad media som riktar sig till äldre, välbeställda läsare som kan kosta på sig utgiften (i både tid och pengar) att läsa längre nyhetstexter som en del av sitt arbete.
2) Publikationer som riktar sig till personer inom ideologiska intresseområden eller intellektuella.
3) Hyperlokala tidningar.

Eftersom Kay pratar om tryckta tidningars överlevnad blir jag lite överraskad av hans tredje punkt. Hyperlokalt material om något lämpar sig ytterst väl på webben. Det finns ett behov att kommunicera och att materialet uppdateras fortlöpande under dygnet.
Samtidigt kämpar hyperlokala satsningar med ekonomin. När Gitta och jag talade med Joi Ito för några dagar sedan sa han att hyperlokala medier stupar på att de lokala företagens nätnärvaro inte är tillräckligt mogen än. Han har en poäng där, och jag tror att det här kommer att bli ett intressant område när det går att göra lönande affärer lokalt och när förväntningarna på de lokala sajterna och vad man kan finna där har blivit högre.

Mina egna tankar kring journalistikens framtid är att den både överlever och blir starkare och bättre när vi kommit igenom det här medieskiftet, men det kommer att krävas några slitsamma år. Och journalistiken då kommer nog inte att se likadan ut som den gör idag, vilket antagligen är positivt.

- – -

Stort tack till Lotta och Gitta för ett tänkvärt inlägg, som känns väldigt relevant och viktigt idag. Kopplingarna till vår verksamhet kändes uppenbara och jag är glad att de ville ge mig en översättning, och tillstånd att publicera den. Mer sånt, hör av dig om du ser något som vi borde väva in i vår mix.

Mer om bloggen och bloggarna
CMW drivs av Lotta Holmström och Gitta Wilén, två journalister som tror på och lever för kommunikation på webben. De är två doers som vill vara med och driva utveckling och konversationer.

Lotta och Gitta har arbetat, rest och studerat tillsammans. De är två geekar som älskar att testa nya gadgets, vad hård- och mjukvara håller för och de har väldigt roligt under tiden.

Lotta Holmström har elva år på aftonbladet.se bakom sig, där hon fokuserade på läsarmedverkan och att skapa nya möjligheter för sajtens besökare att kommunicera och interagera med innehållet. Gitta Wilén har jobbat med att implementera både kommunikation och affärsprocesser för webb. Hon arbetade för Icon Medialab i Singapore under två år. Just nu letar Gitta efter ett nytt sammanhang att arbeta i och för.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (0%)
Inga röster