Aktuellt

You are currently browsing the archive for the Aktuellt category.

Jag läste nyligen rapporten “Nåbarhet på nätet – Hälsoläget i .SE 2009“, en alltmer årlig rapport som ges ut av .SE. I rapporten tar man tempen på den svenska delen av Internet och pekar ut områden där insatser krävs. Några high lights:

  • av samtliga 663 undersökta webbplatser har 23 % allvarliga fel på sin DNS
  • värst vad det gäller fel på DNS:en är landstingen (33 %) och 30 utvalda bolag på OMX-listan (30 %)
  • spridningen av namnservrar på olika operatör minskar vilket innebär en risk om en stor operatör för driftsstörningar
  • bara 9 % använder IPv6 (bäst är universitet och högskolor och ISP:er, i alla andra kategorier ligger användningen på under 5%)
  • alldeles för många (22 %) har namnservrar som är öppna och rekursiva vilket medför säkerhetsrisker
  • mindre än hälften av de undersökta webbplatserna har stöd för transportskydd i sin e-postserver
  • hela 29 % har sin e-postserver placerade utanför Sveriges gränser
  • över 60 % av de undersökta webbplatserna använder proprietära programvaror för webbservrar

Jag förundras av att stora och viktiga samhällsaktörer privat och offentlig inte har bättre koll, t.ex. på sin DNS. Det visar på stora brister på kunskap kring Internets fundamentala struktur och öppnar för säkerhetsproblem och ineffektivitet. Man kan också reflektera att syndarna här säkert ser till att ha onödiga lösenord på det trådlösa nätverket i konferensrummet istället (ett exempel jag varit med om är “Sh12Ar34Ep56Oi78Nt” i ett mötesrum där folk kommer och går).

Jag förundras också av att 24 % av de statliga myndigheterna och 30 % av kommunerna har sin e-postserver utomlands. Vad innebär det för mig som medborgare när jag ska kommunicera med den offentliga sektorn? Hur var det nu med gränstrafik och avlyssning?

En tredje tanken är att de svenska reglerna för upphandling gör det svårt för små aktörer att ta plats. Detta leder till en monokultur vad gäller programvaror av olika slag, man kan kalla det en ekologisk utarmning. Samt förstås betydande risker om vissa leverantörer skulle gå i konkurs …

Rekommendationerna är så bra att jag återger dem i avkortat skick:

  • Kritiska resurser i Sverige bör ha namnservrar som är anslutna till flera operatörer samtidigt
  • Överväg möjligheten att sätta upp en gemensam sekundär DNS-drift för kritiska tjänster exempelvis via de svenska Internetknutpunkterna dit dessa kan anslutas som en extra åtgärd för att skapa redundans
  • Upprätta en gemensam funktion för virustvätt och rensning av skräppost placerad inom landet. Det skulle bli effektivare och förmodligen spara resurser. Samtidigt skulle det förhindra att myndighetsinformation lämnar landet
  • Utfärda riktlinjer om vad som är acceptabelt när det gäller skräpposthantering och virustvätt i offentlig förvaltning
  • Utfärda rekommendation om att e-postservrar för kritiska verksamheter hos svenska myndigheter och statliga verk fysiskt ska ligga i Sverige
  • Ställ krav på offentlig förvaltning om användning av både e-post och webb med TLS för käll- och transportskydd
  • Göra samtliga tjänster tillgängliga över IPv6 och planera långsiktigt för en systematisk övergång till IPv6 inom hela den offentliga förvaltningen
  • Skydda webbservrar med certifikat som är utfärdade av allmänt accepterade certifikatutfärdare och ha kontroll över deras giltighet.

Jag rekommenderar rapporten till läsning! Är du tekniker fixa! Är du inte tekniker se till att din organisation lever upp till en säker och stabil Internetmiljö.

/Johan Groth

PS Mina tankar och funderingar kring webben, böcker och filmer hittar du på www.gogab.se

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (50%) (50%) (0%) (0%)
2 röster

Härom dagen blev jag uppringd av en säljare som erbjöd mig en tidningsprenumeration till ett kraftigt rabatterat pris. Jag förklarade att jag inte var intresserad, varpå säljaren undrade om jag missförstått hur mycket pengar jag kunde spara genom att nappa på erbjudandet. Jag förklarade kort att min ovilja att teckna en prenumeration inte var en fråga om pengar, utan om att tidningen – trots att den är en av de ledande inom sin nisch – inte har något att erbjuda mig som jag inte redan har tillgång till. Och med det avsåg jag inte att nyheter och information är gratis på nätet, förklarade jag för säljaren.

Det klickade inte. Säljaren påbörjade ett nytt övertalningsförsök, den här gången med fokus på hur förträfflig tidningens journalistik är, och jag lade på luren.

Säljaren hade helt enkelt inte begripit varför vi människor väljer vissa saker framför andra, och även om det den här gången handlade om en morgontidning kunde det lika gärna ha handlat om ett veckomagasin eller en tevekanal. Mediebranschen verkar överlag, åtminstone från mitt utifrån-och-in-perspektiv, vara insnöad på produktens funktion, prestanda och pris. Och helt oförstående för vad det är vi människor egentligen köper när vi prenumererar på en morgontidning eller erlägger avgift för en betalkanal.

Men mediebranschen är inte ensam om villfarelsen (även om missuppfattningen ibland kan tyckas vara tydligare där än på många andra håll).

När jag föreläser för säljkårer i bl.a. exportindustrin poängterar jag mer som regel än undantag att både säljare och marknadsförare tenderar att gärna och ofta fokusera på produkten och dess funktion, prestanda och pris. Jag skrev nyligen ett inlägg på min blogg The Brand-Man om företeelsen, vars innehåll jag återger här i en något omarbetad variant.

Dilemmat är nämligen att köparen ytterst sällan väljer varumärke på basis av produkten. Det som får köparen att vilja köpa, alltså att komma till beslut, handlar nästan uteslutande om a) vilken nytta hon tror sig ha av det produkten gör för henne och b) hur hon upplever relationen till, och förtroendet för, säljaren (eller varumärket). Dessutom exponerar sig säljaren, genom att fokusera på funktion, prestanda och pris, för något jag kallar intellektuell konkurrens. Erbjudandet kan tämligen enkelt jämföras med konkurrenternas, och då finns det alltid något annat företag som kan överträffa säljarens erbjudande på minst en punkt.

Vetenskapen har, trots allt, fastslagit att alla beslut – stora som små – baseras på emotionella grunder, inte rationella. Vi väljer med hjärtat men motiverar med hjärnan, något som bl.a. Daniel Kahneman bevisat och t.o.m. fått Nobelpriset för.

Det har Mark Michalek begripit.

Mark är en av världens bästa bilförsäljare genom tiderna. Under flera år snittade han fantastiska 37 privatsålda bilar per månad, mot ett genomsnitt bland amerikanska bilförsäljare på runt 10–15. Hans rekord under år 2000 var otroliga 13 bilar till privatkunder på en enda dag.

På en konferens på Hawaii för några år sedan fick han frågan vad det är som han gör, som inte andra gör. Han svarade att hemligheten bakom hans försäljningsframgångar kan sammanfattas i hans motto: ”Make a friend, sell a car, make money.”

Det Mark Michalek m.a.o. har fattat, och dessutom lyckats omsätta i praktiken, är att människor köper av de som de gillar och litar på. Och det gäller oavsett om det handlar om bilar, nyheter eller den politiska makten. Faktum är att Mark inte ens ser sig som en säljare, utan som en medmänniska vars främsta syfte är att hjälpa sina vänner (alltså kunderna) att uppfylla vissa behov och önskemål. Han fokuserar kort sagt inte på funktion, prestanda och pris, utan på att bygga och underhålla personliga relationer med var och en av sina ca 3.500 kunder.

Samma princip gäller naturligtvis också för mediebranschen. De mediehus som fokuserar på den kundupplevda nyttan av erbjudandet och på att bygga starka kundrelationer tillämpar det jag kallar emotionell konkurrens. Det innebär, i korthet, att konkurrenter och substitut får det ohyggligt mycket svårare att erbjuda ett alternativ som köparen faktiskt upplever är ”bättre”, eftersom ”bättre” är en komplex och subjektiv bedömning som i de flesta fall tillskrivs den eller det som gillas mest. Men det innebär också att köparen blir betydligt mer tolerant för eventuella fel och brister i den faktiska produkten – dels eftersom vi människor generellt har lättare att förlåta dem vi gillar, och dels för att skälen för köpet inte baseras på rationella (mätbara) överväganden – alltså produkten som sådan – utan på emotionella (icke mätbara) grunder – alltså på den upplevda nyttan av produkten och på relationen till och förtroendet för varumärket.

Därmed inte sagt att funktion, prestanda och pris saknar betydelse. Deras betydelse är dock sekundär – inte minst i en bransch där skillnaden mellan konkurrerande produkters faktiska innehåll (funktion/prestanda) och pris är så godtycklig att köparen inte upplever den som relevant.

Trots allt, skolade journalister är inte längre ett upplyft skrå och tillgången på nyheter, information och underhållning är inte längre mindre än efterfrågan.
Det är dags för mediehusen och dess företrädare acceptera det.

Och att omsätta den insikten i handling.

Skilj alltså på vad som är produkten och vad som är varumärket. Skilj på vad som är och vad som gör.

Och sluta för guds skull upp med att lägga argumentationskrutet på det som köparen ändå tar för givet – alltså att produkten är det den är, och att den bör kosta pengar att konsumera.

Make friends, sell news, make money.

Inlägget är en tillämpad version av ”Vad är produkten och vad är varumärket?”, tidigare publicerad på The Brand-Man.

Micco GrönholmThe Brand-Man. Varumärkesutvecklare med internationell marknadsföring som specialitet. Har lanserat och arbetat med ett stort antal globala varumärken, i Sverige och utomlands. Skriver med fokus på varumärkets olika roller i sociala och industriella medier. Till vardags på Pyramid.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (10%) (13%) (37%) (40%)
30 röster

I enlighet med traditionen att posta frågor och svar kommer här ett gästinlägg som bygger på en konversation mellan en en nyfiken student och en erfaren tidningsräv. Måns Peterson, student från Halmstad frågar och Mikael Rosenlöf från Helsingborgs Dagblad / hd.se svarar. Jag gillar formen, och eftersom Micke är så klok tyckte jag det vore synd att undanhålla er detta. Har vi tur får vi läsa hela rapporten från Måns sedan också.

Hallå Jocke & Mindpark! Vill börja med att tacka för det utmärkta sätt ni levererar intressant läsning till oss läsare!
Mitt namn är Måns Peterson, och går just nu en teknisk utbildning på Kattegattgymnasiet i Halmstad. Vi håller just nu på att skriva en rapport om drömyrken och det är också anledningen till att jag hör av mig till er. Jag har helt enkelt valt att fördjupa mig i journalistyrket. Skulle ni vilja vara så snälla att låta mig låna några minuter av er tid för att svara på några enkla frågor? Det skulle verkligen uppskattas.

Vad jag fått fram så krävs det ingen utbildning för att bli journalist?
Kraven bestämmer de enskilda medieföretagen. Min bild är att de flesta företag vill att de som söker jobb har genomgått journalisthögskola eller någon form av journalistutbildning.
Såg att det fanns lite info om utbildning hos SJF.

Och förr var det vanligt att man avancerade till journalist genom att hjälpa till som volontär på någon redaktion och så vidare? Men i och med konkurrens blivit betydligt större på senare år har nästan alla nyblivna journalister någon form av utbildning?
Jag tror inte att volontärer är särskilt vanligt längre. Själv har jag jobbat på NST och HD sedan 1994 och kan inte minnas att vi haft några volontärer öht.

Hur ser det ut hos er? Finns det överhuvudtaget några som saknar utbildning?
Ja, t ex jag ;)
Dvs jag har ingen journalistutbildning, däremot gymnasie- och högskoleexamen (fil kand i engelska och språkvetenskap).

Vad är det i så fall för utbildning som är den vanligaste?
Har inte kollat, men en kvalificerad gissning är att de allra flesta som fått jobb hos oss de senaste tio åren har någon form av journalistutbildning, vid högskola eller motsvarande.

Vad går ni efter när ni nyanställer nya journalister och så vidare?
Det beror ju lite vilken typ av jobb det gäller – om det är skrivande reportrar, redigerare, webbredaktörer eller fotografer.
Men rent allmänt tittar vi såklart på utbildning och ev tidigare yrkeserfarenhet. Vi tittar även på personliga egenskaper som intresse, engagemang och samarbetsförmånga samt fackkunskaper, språkkänsla och försöker göra en bedömning om förmåga till kritiskt granskande och ifrågasättande.

Eftersom jag fortfarande går på gymnasiet, första året, har vi möjlighet att välja enskilda kurser till både andra och tredje året. Skulle det finnas något ämne ni tror jag skulle ha nytta av att fördjupa mig i redan nu för att komma närmre journalistyrket?
Svårt att svara på. Det beror på vilken typ av journalistkarriär du tänker dig – inom vilket medium och inom vilket ämnesområde.

Jag har läst på många ställen att vi just nu har ett stort överflöd med journalister i Sverige. Frågan är då hur framtiden kommer att se ut? Vad tror ni? Vad är era framtidsplaner?
Den frågan är större än vad jag hinner att förklara i ett mejlsvar ;) Men som du säkert läst – bl a på mindpark.se – brottas hela branschen med hur man ska anpassa sig till de nya medievanorna, hur papperstidningen ska behålla sin relevans och hur man ska få fart på intäkterna på nätet. Min gissning är att de traditionella medieföretagen (ffa dagspress) inte kommer att nyrektrytera särskilt många journalister de kommande åren, även om den värsta lågkonjunkturen tycks vara över.

Slutligen. Om ni fick ge mig något eller några råd på vägen till att bli journalist, vad skulle de/dessa vara?
Svårt att ge några direkta råd, men min bild (såklart färgad av att jag jobbar på en webbredaktion) är att nästa generation journalister kommer att vara uppväxt med nätet och därför kommer att vilja – och kunna – jobba på ett helt annat annat sätt än den generation som jag själv tillhör.

Stort tack till Mikael som tog sig tid att svara på frågorna. Komplettera och diskutera gärna bland kommentarerna.

Lite snabba länkar med fler som skrivit på temat.

Fyll på vetja…

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(14%) (29%) (29%) (29%) (0%)
7 röster

Transparens och öppenhet, ett favoritämne här på Mindpark, är återigen i hetluften. För någon vecka sedan påstods Fredrick Federley vara ute och cykla men vände den dåliga pressen och fick istället de som felaktigt skrivit om honom att skämmas. Och blev själv hyllad som en social medie-hjälte för att han genom sitt engagemang i sociala medier kunde hantera situationen till hans fördel. Han kunde svara.

Fredrick Federley har dock inte bara fördel av att han vet hur han kan använda sociala medier för att få rättelse genom att svara, utan även för att han gör det kontinuerligt. När någon är och har varit transparent under lång tid biter inte ens de mest bisarra händelserna. Det går inte, eller är i alla fall svårare, att göra en löpsedel om något som personen i fråga redan har twittrat, bloggat eller facebookat om helt öppet flera gånger tidigare. Eller som Nikke så fint formulerade det:

“Det går inte att dra ner brallorna på någon som redan står och gör helikoptern.”

Walter Naeslund har skrivit om en likartad historia utifrån hans eget perspektiv. Han menar att han, som det finns hundratals bilder på vid en bildsökning, är betydligt mindre sårbar för framtida missar än någon som bara har ett par stycken. Redan idag finns en hel del roliga bilder som han kanske egentligen inte är så sugen på att visa professionellt men som ändå inte ger en totalt negativ bild av honom, eftersom det är tydligt att det bara är en liten bild som inte är viktigt i ett stort sammanhang. Tvärtom gör det honom mänsklig och kanske även de andra seriösa bilderna mer trovärdiga.

Det intressanta är dock, precis som Walter påpekar, hur sårbara de som inte har samma transparenta personlighet blir. En stängd Facebookprofil, en eller två bilder vid en bildsökning och ett gammalt bortglömt konto på Delicious. En enda bild, ett enda blogginlägg, en enda Aftonbladet-artikel och det kommer synas i Google flera år framöver. Något som inte går att rätta till i efterhand.

Att inte vara öppen gör dig sårbar.

Detta gäller såklart inte bara personer, utan även varumärken. För att undvika att göra som Hewal Företagsrådgivarna eller UPS och bli straffade för flera år framöver pga att ett par bloggare blev upprörda, krävs en kontinuerlig transparens. Inte bara för att fylla upp sökresultat innan arga bloggare gör det, utan för att öppen ärlighet är svår att kritisera. Det handlar om att vårda ditt eller ditt företags varumärke så du bestämmer vad ni ska stå för, inte någon annan. Långsiktig krishantering när den är som bäst.

Ju mer man synts, desto mindre sårbar blir man. Även om man får stå ut med att skämmas ibland.

/Anton Johansson, @agaton

Uppdatering: precis innan midnatt ser jag att vi har ett klockrent dagsaktuellt exempel på det här. SVT:s krönikör Jonas Karlsson, @svtkarlsson, briljerar nämligen i hur han bemöter och nedslår Aftonbladets artikel om att han twittrat negativt om en kollega. Uppenbart, för en utomstående twittrare, är framförallt hur okunnig journalisten är i hur Twitter fungerar. Och läser man kommentarerna verkar Aftonbladets trovärdighet fått sig en törn ännu en gång av en sådan här händelse.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (17%) (11%) (56%) (17%)
18 röster

Den senaste veckan har två rätt likartade nyheter fått mycket utrymme i media.

Den ena är journalisten Elisabet Höglund som fått sparken från TV4:s Förkväll.

Den andra är centerpartiets riksdagsman Fredrik Federley som genomfört uppdrag vid sidan av sitt riksdagsuppdrag och då eventuellt låtit sig mutas.

Olikheterna mellan dessa två historier är många. Men en slående likhet finns. De handlar nämligen inte om det tidningarna skriver att de handlar om. De handlar om något helt annat. Saker vi inte vill eller våga tala om.

Sa vi som det var i båda dessa fall skulle den ena inte ens platsa i tidningen, den andra skulle bli en mycket intressant debatt om fördomar och frihet.

Fredrik Federley tillhör Stureplanscentern. Han är ett av centerns mest kända namn, och han är på grund av sin tydlighet och sina ställningstaganden omtyckt och uppskattad långt utanför centerskaran. Troligen är han mer omtyckt och uppskattad utanför än i den.

Han tillhör också drugkulturen dragkulturen den del av dragkulturen som tar det hela ett steg längre än vad jag sett tidigare. Inom parentes sagt fram till för en vecka sedan ett för mig rätt okänt fenomen. Här tror jag att jag delar okunnigheten med väldigt många svenskar. För att inte tala om centerpartister (en grupp jag då inte tillhör bör kanske påpekas). En druga är, med reservation för mina egna missuppfattningar, en burlesk variant av drag.

För 20 år sedan hade det varit synnerligen uppseendeväckande med en öppet homosexuell riksdagsman som Fredrik Federley. Idag är det ingen som vågar säga flaska om det, de flesta tycker att det är en icke-fråga.

Det är bra.

Nyheten, som Aftonbladet spräckte, om Fredrik Federleys uppträdande som Ursula handlade inte om hans uppträdande som Ursula. Den handlade om att han i sin enskilda firma genomfört ett uppdrag på Kanarieöarna åt en site vid namn hanky.se. Det fick han betalat för.

Den stora frågan enligt Aftonbladet är om han, när han tar ett uppdrag åt hanky.se, riskerar sitt oberoende som riksdagsman. Är han mutad?

Ursäkta mig.

Men hur korkade tror Aftonbladet att läsarna är?

Tror någon att det finns en enda människa som bryr sig om det? Annat än möjligen en och annan pensionerad petimäter till revisor.

Vad vi däremot bryr oss om är Ursula. Vi som då inte visste om detta alter ego blev förmodligen förvånade. En del blev säkert skrämda. Några skrattade. Andra (som jag själv), tänkte ”hur tänker han, inser han inte att detta sannolikt ger honom personligen ett par nya väljare, samtidigt som centerpartiet kan förlora hur många som helst”.

Fortfarande skriver AB om formalia. Och det är ju fint av dem. Eller snarare, de vet ju att de inte kan ge utrymme till den fråga som många läsare ställer – vill vi ha riksdagsmän som ibland förvandlar sig till drugor?

Låt mig ge ett förslag. Skriv om det som är är själva grejen.

Tror någon att det folk pratar om när de möts i kassan på Ica är riksdagsmännens extraknäck?

Eller tror vi snarare att man diskuterar den glittrande Ursula och vad hon säger om Fredrik Federleys omdöme?

Den diskussionen är i mina ögon betydligt viktigare ur ett demokrati- och jämställdhetsperspektiv än ett uppdrag i en enskild firma.

Fredrik Federley tror själv i sin blogg om Ursulagate att det hela handlar om att uppdraget genomfördes under en utlandsresa och att det sticker i ögonen på folk.

Det tror inte jag.

Det här handlar om att nu gick det att nita Fredrik/Ursula. Kombinationen resa-muta-oberoende är tillräckligt många spikar för att koka till en hyfsad nyhetssoppa.

Synd bara att soppan handlar om något helt annat. Fredrik Federeleys rätt att uppträda som Ursula.

Fredrik Federely har alltid varit helt öppen med Ursula. Att tro att det ska skydda honom från kritik är dock aningen naivt. Som en centerpartist på Värmdö där jag bor sa (faktiskt just på Ica, vid mjölkdisken) häromdagen:

“Oseriös idiot som inte fattar att hans agerande får konsekvenser för hela centern, vad ska folk tänka?”

Och så hoppades han att Federley skulle ta sitt förnuft till fånga och avgå.

Det hoppas inte jag. Däremot ser jag fram emot en ärlig diskusssion om vad som är okey att göra och inte göra. Var går gränserna idag? Nu låtsas vi som det är OK att Fredrik Federeley är druga medan det inte är OK att han skriver på hanky.se och får betalt för det.

När det i verkligheten är precis tvärtom.

Är det någon som tror alldeles ärligt att Ursula inte är kontroversiell i centerleden? Att hon inte *borde* vara det är en annan sak – men tror vi på riktigt att centerpartisten i gemen är med på bana här?

Jämför med Mona Sahlins Louis Vuitton-väska. Vi var många som blev irriterade över att väskan ens diskuterades, självklart ska Mona Sahlin kunna använda en vacker handväska som hon dessutom fått i present. Oavsett vilket märke den är från.

Samtidigt måste man vara hyggligt naiv om man inte ser problemet i kombinationen s-ledare och Louis Vuitton (ett märke där Monas 6000-kronorsväska måste ligga i den absolut enklaste klassen, de har väskor som kostar som en hyggligt stor bil). Den sticker i ögonen på rätt många. Det *borde* inte vara ett problem. Det är ett problem.

För att minska problemet måste vi dock se det i vitögat. Inte tassa runt det som katten runt den berömda gröten.

Den andra historien den här veckan är om Elisabet Höglund som ju inte längre är en av programledarna i Förkväll. En nyhet som tävlar med ”katt räddad ur träd” i meningslöshet.

När Elisabet Höglund slutade som nyhetsreporter på SvT gjorde hon det med mycket buller och bång.  Hon fick i sina egna ögon sparken – själv tyckte hon att hon skulle få ett eget program. Det hade hon rätt till, hon är i sina egna ögon superkompetensen själv. Ett eget program är det minsta man kan begära då. Särskilt som hon skulle fått det om hon varit man.

Tjena.

Hennes chefer höll inte med. Elisabet slutade.

Och en lättnadens suck gick över SvT. Inte för att Elisabet var en dålig reporter, jag vet att många på SvT säger att hon är oerhört kompetent och många tittare som likt mig själv gärna ser henne som nyhetsreporter eller politisk reporter. Hon vågar mycket mer än de flesta andra, ifrågasätter också, tänker annorlunda, frågar annorlunda. Räds ingenting. Att vända kappan efter vinden ligger inte riktigt för henne.

Den lättade sucken handlade om att hon är svår att samarbeta med. Eller kanske mer korrekt, hon vet inte, säger många, vad ordet samarbete betyder.  I hennes värld är samarbete detsamma som att andra samarbetar med henne, alltså gör som hon säger.

Det behöver inte alls vara fel som journalist, så kan man absolut jobba om man vill.

Men man måste vara medveten om att man då utsätter sig för vissa risker. Eftersom folk i allmänhet inte gillar att bli utsatta för den ledarstilen. Den som är helt övertygad om sin egen förmåga att alltid ha rätt får en del stryk.

När nyheten om att Elisabet Höglund inte längre skulle leda Förkväll blev känd var det hon som gick ut med den. Hon brukar göra så, det kallas att ta ”problemformuleringsinitiativet”.

Den här gången ansåg Elisabet att det handlar om åldersdiskriminering. Att hennes två programledarkollegor var yngre och därmed vackrare än hon. Detta i kombination med att hon hade så många idéer om hur man skulle göra programmet bättre gick inte att hantera för redaktionen.

Varpå två normalt sett vettiga personer, Amelia Adamo och Viggo Cavling, sätter sig i Studio 1 i P1 och diskuterar just åldersdiskriminering av kvinnor i media.

Det är en förbaskat intressant diskussion. Och den ska föras. Men varför pratar de om ålderdiskriminering med utgångspunkt från ett fall som de vet (för det vet de om de inte är både blinda och döva) att anledningen till att Elisabet Höglund inte är kvar på Förkväll är att hon har synpunkter om precis allt och sällan, om ens någonsin, funderar på vem som har rätt. Hon eller resten av redaktionen.

Debattörerna bidrar genom att använda ett så dåligt exempel till att det faktiskt blir svårare att diskutera åldersdiskriminering. En både viktig och relevant fråga. De försöker lyfta bort den från Elisabet Höglund (gissningsvis eftersom de vet att de är ute på hal is här), men varför öht ta frågan i samband med att hon slutar? Då handlar den om henne. Och vi är många som inte köper det.

Att hennes talanger för att spela dramaqueen hamnar i tidningen hela tiden är obegripligt. Hon är en mästare på att beskriva sig som offer. Är hon inte för gammal och ful är det någon som är arg för att hon dansat i Let’s Dance, eller någon som känner sig hotad på grund av hennes kompetens. Alternativt blir hon i sina egna ögon felaktigt anklagad för allehanda saker – som att förorsaka dålig stämning.

Intressant nog har nyheten om Elisabeth Höglund förflyttats från att vara skandalen om åldersdiskriminering till en del rätt öppna artiklar om att det nog ändå inte är så lätt att jobba med henne.

Vem tjänar på att detta blir omskrivet? Gör det livet för Elisabet Höglund lättare? Gillar tittarna av Förkväll det? Yvonne Ryding säger som det är, men är detta information som gör nytta utanför den egna redaktionen.

Det har uppenbarligen TV4 upptäckt. Och skickar lite blommor.

Tänk vad skönt det varit om alltihop förbigåtts med den tystnad det faktiskt förtjänar. Elisabet Höglund tjänar knappast på att bli omskriven som svår att jobba med – eller på att beskriva sig själv som ett offer. Debatten om åldersdiskriminering förlorar definitivt mark när den används som intäkt för att Elisabet Höglund ska få mediautrymme när hon är arg och känner sig förfördelad.

Amelia Adamo har ju i sak rätt. Äldre kvinnor inte minst äldre programledare som råkar vara kvinnor, diskrimineras i media vilket är både fel och dumt. Varför det är fel behöver knappast diskuteras, att det är dumt av en reklamkanal borde inte heller behöva förklaras. Men uppenbarligen kan det inte sägas för många gånger till reklammakarna. Äldre kvinnor är köpstarka, självständiga och värda mycket mer uppmärksamhet än de får.

Men inte för att de säger att de är åldersdiskriminerade när de faktiskt inte är det.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(7%) (18%) (2%) (45%) (27%)
44 röster

Jag har sett en hel del coola möbler i mina dagar, men den här soffan slår allt. När vi inredde Mindpark Main i Helsingborg tillsammans med Michael och Petra från Manifesto så skulle vi inledningsvis inte ha någon soffa alls. Vi var minsann inget bakåtlutat lounge-företag. Men när loggan var klar snubblade (bokstavligen tror jag;) Michael över CYLUXE Sofa – och vi bara smälte. Så på vårt budgetkontor med bara IKEA-prylar för övrigt blev den här en symbol för oss.

Nördfest i soffan, en inte helt ovanlig syn.

Här kan du se soffan pryda en helsida i Brand Manager och här kan du se Sandra intervjua Martin Jönsson från SvD – en intervju som livesändes ut på svd.se för övrigt. Den här soffan har varit med om mycket, den är en kär vän, men nu måste vi gå skilda vägar. Jag lämnar lokalen i Helsingborg och soffan kan inte följa med. Tänker försöka se till att den hamnar i goda händer. Dina kanske?

Titta in här och lägg ett bud på Tradera.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(27%) (33%) (13%) (7%) (20%)
15 röster

Uppdaterad: Jag har plockat ut två vinnare bland alla rätta svar. Så här skrev de på den lätt sliskiga utslagsfrågan: ”Varför är Mindpark bästa mediebloggen?”

  • Erik Thörnqvist: ”De djärvaste och mest intressanta bloggmänniskorna inom media finns på Mindpark. De sitter verkligen inte fast i gamla tankar och idéer. Jag är där varje dag och låter mig inpireras och överraskas. :-)”
  • Lorraine Sauvy: ”Förutom att den rent faktamässigt är väldigt innehållsrik, givande och intressant så är bloggteamet en fantastisk blandning av män och kvinnor i samma bransch. De  ger en bra bild av hur människor som arbetar med olika inriktningar, på olika poster, olika orter och är i olika åldrar kan sammanstråla kring ett ämne.”

Coolt, tack för det! Om ni fått förhinder, meddela mig asap.

Se nu till att ha en fantastisk kväll!


Det är dags för varumärkesfestJennifer Bark, Jenny Ström och Morris Packer från Mindparks Bloggteam ska avnjuta en kväll i varumärkets tecken. På Superbrands Awards ska de bli inspirerade, mingla och jubla åt pristagarna. Tilde de Paula håller ihop programmet och det verkar blir en härlig gala. Den 26/1 kl 18.00 öppnas portarna på Berns på Berns i Stockholm.

Du har också möjlighet att hänga med. Jag har fått två VIP-biljetter extra, till ett värde av 1.800 kronor – och de tänkte jag att ni skulle få tävla om. Extra vippigt att få hänga med Jenni, Jenny och Morris, eller hur?

Klicka upp det här tävlingsformuläret, svara på ett par enkla frågor, gör det före kl 12.00 måndagen den 25/1, och du är med i matchen. Är du en vinnare mailar jag dig under måndag eftermiddag, så se till att du skriver rätt mailadress. Jag är ensam i juryn ;)

Vill du vara ännu lite mer säker på att vinna en biljett så kan du chansa hos Doktor Spinn också.

Superbrands är en internationell organisation som varje år gör en studie tillsammans med TNS Sifo, där de starkaste varumärkena utses. Varannat år är det B2B och vartannat år konsument. I år är det konsumentvarumärken som utses. Av studien blir de 300 starkaste Superbrands. Och av dem rangordnas de starkaste 100 i ett tredje steg av studien, dessa avslöjas på galan tillsammans med vinnaren som koras! Läs mer om Superbrands.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(8%) (17%) (17%) (0%) (58%)
12 röster

Planen var att avsluta förra året, och inleda 2010, med ett fantastiskt projekt. Det visade sig vara lite för fantastiskt… Mindpark100 gick inte i mål. Jag ska återkomma mer till arbetsmetodiken, problemen, lärdomarna och nästa steg framöver. Jag skrev till vännerna i bloggteamet efter nyår, och sedan dess har vi haft en hel del bra diskussioner. Snart tar vi nästa steg med Mindpark. Här är brevet, till transparensens och diskussionens fromma:

Kära vänner, bloggare, kamrater!

Jag vill börja med att tacka för 2009. Ni var guld och en del av det vi åstadkom gjorde nog allt lite skillnad.

Och en hel del sprack. Värst är väl att jag inte alls fick oss i mål med de 100 posterna om 00-talet. Det svider, för det var en grym ide. Mest beror det såklart på klent redaktörskap från min sida, men jag hade inte räknat med att det skulle bli så tungt. Inte alls faktiskt, skrivglädjen brukar vara stor. Men vi överväldigades kanske alla av intensiteten på andra håll under nov/dec. Jag vet iaf att för min del saknar det motstycke i fråga om arbetsbelastning.

Jag hade in i det sista en målsättning att vi skulle klara de 100, men under långa promenader på Manhattan under årets sista dagar hämtade jag andan, äntligen, och insåg att det inte skulle funka. De små framstötar jag gjorde ledde ingenvart, och jag klandrar ingen. Vi var alla trötta. Mindpark100 är avblåst.

Jag planerar nu ett antal bloggposter på mindpark, och en av dem ska handla om mindpark100, bloggteamet och det vackra – men svåra – med kollaborativt arbete. En del intressanta parter kommer sannolikt att bli involverade under hösten i ett större projekt runt den sista frågan, jag tror det kan bli spännande. Återkommer med mer info. Men jag tar gärna emot input och tankar redan nu, annars ses vi i kommentarsfältet ;)

En annan post kommer att handla om vad som varit Mindpark under 2009. Vill du ha med ett quote där vore det kul med en mening eller två under de närmsta dagarna. Det kanske också kan bli lite uppföljningar från er, när ni ser var jag landar.

Den posten kommer förmodligen också börja resonera runt vad bloggteamet och mindpark ska ägna sig åt under 2010 och hur vi ska organisera oss. Det måste iaf skruvas på, det är helt klart. Vi måste både hitta en bättre organisation och vår inriktning, så att inte vi, SSBD, nya medievarlden.se och andra mediebloggar och kollektiv sitter och gör samma sak. Synpunkter uppskattas VERKLIGEN!

Så långt de inledande funderingarna. Det kommer med på det temat. Men först en summering av alla de inlägg som faktiskt blev skrivna. Det är en fantastisk samling texter. Här är hela listan. Enjoy!

43 inlägg. Inser att vi skulle satsat på det magiska med det talet, istället för att sikta på 100 ;) Haha, och nu ser jag att en del inlägg var feltaggade och saknades i min första sammanräkning. Nästan 50 kanontexter blev det. Anyway. Nu lägger jag mindpark100 bakom mig och siktar framåt. Vad ser du, där i horisonten. Tyck till!

Missa inte att du kan lyssna på alla posterna, Malin och David berättar vidare på listentoblogs. Det finns mer metainformation i ett par sammanfattningar: Första, andra, tredje, fjärde veckan med Mindpark100. Dessutom, tillfälligt avbrott och #mpjf.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (27%) (45%) (18%) (9%)
11 röster

Jag är med på många mailinglistor. En av dem har en hög andel med tidningsslukare. De älskar pappersprassel och de kan prata passionerat i timmar om dem. Men kärleken är inte utan förbehåll – och nu verkar det som många börjar nå sin gräns. När mailen om ”DN adjö!” började strömma in från Anders Arhammar, Ana Valdes, Gustaf Ridderstolpe med flera frågade jag om jag fick publicera. Som en ögonblicksbild av läget just nu. Här är en lätt osorterad post, men jag tror den belyser hur många känner det.

Jag har haft DN i alla år. Troget har den rasslat in i brevlådan, så troget att de dagar den inte kommit har känts förunderligt tomma.
Jag har haft Svenskan också, Stockholmstidningen när den fanns, då och då kompletterad med någon lokaltidning. Men alltid DN. Så visst är det sorgligt när man vaknar en morgon och märker att DN inte längre är. Den finns, men den ÄR inte längre, den var. Och en varande tidning vill jag inte längre ha kvar. Nu säger jag  upp min DN.
Jag kommer att sakna Benke och Croneman. De kommer jag antagligen att tjuvläsa på nätet eller hemma hos någon granne. De står sig även att läsa några dagar senare – om de får vara kvar på DN. Vilket inte alls är så säkert.
Det började med att DN fick en ny chefredaktör, Gunilla Herlitz, som plötsligt bestämde att alla journalister skulle söka om sina jobb. Kanske var det ett piggt grepp, kanske bara ett piggt skamgrepp för att sätta skräck i personalen och visa vem som bestämmer.
Sedan försvann den dagliga Sudokun två gånger. Det är som om en vän som alltid bjudit på kaffe plötsligt skulle säga till dig att nu får du grönt te från Tibet istället, det är bra för dig. Man blir liksom besviken. Kaffet behövs, magen är inställd på det.
Sen småler jag åt en finurlig kulturartikel om kungafamiljens klänningar, och finner några dagar senare att hon som skrivit artikeln får sparken. Aldrig mer ska hon få skriva i en tidning där Herlitz bestämmer, och jag sätter det gröna teet från Tibet i halsen. Här har man myst åt en text som visade sig vara så dålig att den som skrev den bannlyses av hon som är satt att styra så att DN behåller sina gamla läsare och till och med kanske får nya.
Att sedan ryktet går att orsaken till bannlysningen var att hovet inte gillade färgbeskrivningen och hovsamma hörsamma Herlitz visade sin lyhördhet gör inte det hela bättre. Min DN ska granska, inte fjäska. Min DN ska ifrågasätta, avslöja, visa, spegla, kanske provocera. Inte snegla åt eventuell bordsplacering vid årets bröllopsmiddag, när kungahuset bjuder på bal.
Två veckors jullugn inträder innan nästa dråpslag kommer – Herlitz gör sig av med alla utlandskorrespondenter. Män och kvinnor som jag lärt mig att respektera och tyda, som gett mig initierade rapporter på plats, skribenter som jag har ett förhållande till. Jag har lärt mig hur de skriver, vad de berättar, vad jag kan ta till mig och vad jag kan kräva. Nu försvinner de och kvar finns inga vänner som kan bjuda på kaffe. Herlitz tar till och med bort Teet från Tibet så det blir till Ibet, någon sorts vadslagningsbyrå eller början på ett mantra: ”I bet I can do this utan att någon klagar.”
Lägg till detta en annons från den polska fackföreningen Solidaritet som inte tas in, och fjäskbägaren rinner över.
Jag ringer DNs prenumerationsavdelning och säger upp mitt abonnemang.
Jag får inte tillbaka några pengar, men jag kan göra ett uppehåll. Den vänliga damen frågar hur länger jag hade tänkt mig göra detta uppehåll, ska jag kanske åka utomlands? Jag svarar att uppehållet blir så länge Herlitz styr på DN.
Prenumeratrionsdamen verkar inte överraskad.
Då säger vi ett år, småskrattar hon och önskar trevlig helg.
Jag hoppas det går fortare än så.

och

Jag lärde mig att skriva på svenska med Dagens Nyheter. Jag lärde mig genom att skriva i Dagens Nyheter. Den dåvarande kulturchefen, som var ocksåp chefredaktör på den tiden där DN hade tre självständiga och sammarbetande chefredaktörer, Arne Ruth, ringde till mig och sade: “det som du har att säga är så viktig att jag struntar på vilket språk du skriver den. Skriv på spanska och vi översätter det”. Då började jag, 1988, det som skulle bli mitt mångårigt medarbetarskap i DN. Så småningom började jag att skriva på svenska och tålmodiga och generösa arbetskamrater rättade och tvättade mina texter. Snart behövdes bara lite ändringar och mina kolleger gladde sig åt detta som de hade sett en ung gymnasist som klarar tentamena galant. Av publicistiska och ideologiska skäl försvann Arne Ruth från Dagens Nyheter och med honom många av dem som hade betytt så mycket för min egen utveckling som kulturjournalist och författare.
DN blev mer provinsiellt, Stockholms bevakning förstärktes men landet i övrigt försvann. Snart var det utländska korrespondenter och det stora internationella nätverk som började att ryka. Bryssel och New York var kvar, Latinamerika bevakades enbart av frilansare och Per Jönsson fick åka mellan Amman och Teheran. Afrika fanns inte i DN:s horison,. utan några enstaka artiklar om litteratur som Per Wästberg och Stefan Helgesson skrev. Kultursidorna blev tunnare och tunnare, annonserna tog över och gamla medarbetare försvann, de ersattes av unga oprövade namn. Några av dem var brilljanta, andra helt försumbara. Jag fortsatte att prenumerera, det var ändå den tidning där jag hade publicerat mer än tusen artiklar, om kultur, om dataspel, om postmoderna filosofer.
Häromdagen fick jag veta att en ung och fräck skribent som hade granskat med roade och kritiska ögon kungafamiljens val av kläder för Nobelceremonin fick inte skriva längre.
Och då sade jag upp min prenumeration, längre från Arne Ruths tider kan man inte gå…

och

Jag är född i och på och Svd, jag är också född bredvid VLT.
Mitt vakna liv har bestått av att hämta tidningen och läsa den, i början på eftermiddagen, sedan på morgonen och nu på helgerna.
Jag har hittat mer och mer av det dagligt aktuella på nätet, men har funnit det lokala i VLT om inte intressant så i alla fall uppiggande, SvD har gett mig den fördjupning jag vill ha.
Men, SvD har en utomordentlig internetversion, allt jag behöver och troligen lite till finns där. Så vad är naturligare än att jag säger upp såväl VLT som SvD?
Jag sade att jag säger upp SvD så fort Stefan Malmqvist slutar, det gjorde han, men min fru hindrade en uppsägning – hon såg andra kvaliteter.
Jag sade att jag säger upp VLT så fort de släpper en ny internetversion, men den version de släppte var så innehållslös att min fru hindrade mig från att säga upp.
Så nu sitter jag kvar med två papperstidningar om dagen som jag inte läser.
Istället läser jag internetversionerna, den ena med beundran och den andra med förskräckelse. Som komplement läser jag tidskrifter, Fokus och Neo samt en del andra, fler internetversioner av tidningar, lyssnar på radio och matas med TV.
Min medievardag är mer än mättad – utan morgontidningen.

Uppdatering: Paula Hammerskog har startat bloggen ”Älskade DN”. Kolla in den. Finns också som grupp på Facebook.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(17%) (0%) (28%) (17%) (39%)
18 röster

Jag tänker outa mitt tvivel.

Såhär i årets sista skälvande dagar ska jag berätta om mina kval. Jag antar att alla som brinner för något, som sjösätter något och hoppas på något drabbas av tvivel. Det kanske helt enkelt är en fas.

Jag vet. Man brukar inte hålla på såhär. Vi brukar outa våra säkra påståenden, vår kunskap, våra framgångar, våra analyser. Men tvivel? Nåja, jag lägger upp mitt som en stor fet julskinka.

Jag håller ju på med lokal journalistik och sociala medier. Och tv. Och här är anledningen till min – kanske tillfälliga – svartsyn.

1. Det lokala. I många år har mantrat för dagspress med vikande siffror varit ”lokal journalistik”. Gärna så lokal som möjligt. Ett tag ville alla åt det lokala, kvällstidningsdrakarna också, som satsade på lokal editionering.

Men allvarligt talat. Är det lokala kittet verkligen något som håller ihop i det nya medielandskapet? Våra tidningar skriver varje dag om det lokala. Lokala politiska beslut, lokala artister, lokala krimhistorier, lokal sport. Ändå viker prenumerationerna. För egen del bryr jag mig lika mycket om Barack Obama som om Fredrik Reinfeldt. Att Brittany Murphy dör är lika illa berörande som att en 30-åring blev överkörd i Linköping igår. Vad säger det? Att i den globala kulturen är geografi ingen issue?

2. Journalistiken. Det är så himla skumt, men på nåt sätt lyckas man suga åt sig all möjlig information. Utan att ens konsumera den ordentligt. Den liksom bara sipprar ner i hjärnan. Jag läser tidningar i jobbet, lyssnar på radio och tittar då och då på tv. Men alltför sällan blir det nåt mer än brus. Att bli publicerad räcker inte längre. Så vad räcker? Hur ska vi göra det?

3. Sociala medier. Årets mest utslitna ord växer som bomull i munnen. Gurusarna upprepar samma sak: nu är dialogen här. Nu kan vi alla dela med varandra. Nu når vi varandra.

Men samtidigt är det så många som använder sociala medier som bara ännu en publiceringsplattform. Vi överröstar varandra, skriker parallellt och skryter om våra followers. Många från så kallad gammelmedia använder Facebook och Twitter som ytterligare en kanal att säga saker som ”läs det här” eller ”kolla in våra årsbästalistor” eller ”missa inte sändningen klockan 19”. Men ärligt talat, från bloggvärlden är det inte så mycket roligare.

När jag tvivlar som mest tänker jag att vi har tappat den grundläggande förmågan att faktiskt vara sociala. Att lyssna intresserat, utan att försöka räkna ut var i samtalet man kan sätta in sin egen stöt. Istället letar vi efter fame och framgång, precis som när det handlade om att synas i tv-rutan. Det är egentligen ingen skillnad, det är bara nya arenor.

Får se vad 2010 har att bjuda på. Om tvivlen minskar, och hoppet blir starkare.

God jul och gott nytt 2010!

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(7%) (7%) (19%) (43%) (24%)
42 röster

Detta inlägg ingår i serien ”Politik och medier” och är författat av en företrädare för Centerpartiet.

Inför valet 2010 kommer troligtvis alla partier att mer eller mindre satsa på att synas i sociala medier. Kapplöpningen om vem som syns mest och bäst i traditionella medier kommer med andra ord att kompletteras med ett racerlopp på webben. I dagsläget vågar jag, påstå att Socialdemokraterna leder det loppet.

Jag heter Ulrika Ingemarsdotter och är ansvarig för sociala medier (ett inte helt oproblematiskt begrepp) på Centerpartiet, det innebär bland annat att jag i skrivande stund håller på och ta fram en strategi inför valet. Dessutom coachar jag ett antal nyckelpersoner i partiet med syfte att bättre synliggöra deras digitala närvaro. Lika viktiga som nyckelpersonerna är Centerrörelsens gräsrötter och att bland dem sprida kunskap om webbens potential. Det är därför som jag och Mattias Östmar allt oftare är på resande fot – vi utbildar nämligen just nu Centerpartister runt om i landet i hur det nya medielandskapet fungerar. Både på ett filosofiskt och ett praktiskt plan.

Att vara den som ansvarar för sociala medier i ett parti kan vara oerhört frustrerande. Engagemanget och viljan till att påverka människors vardag till det bättre finns där hela tiden, både bland politiker och bland tjänstemän. Att vara politiker innebär naturligtvis också en vilja att synas och att kommunicera sin politik. Detta skall dock helst göras på arenor med stor genomslagskraft. Och genom att sprida sina ord till så många som möjligt, med så liten insats som möjligt. Att synas på DN debatt är fortfarande högprioriterat framför att sätta sig ner och skriva en bloggpost.

Att pusha ut sitt budskap har fungerat hyfsat i ett medielandskap styrt av ett fåtal aktörer. Så  är inte fallet längre. I en tid när Facebook, baserat på antal användare, skulle vara det fjärde största landet i världen och det finns mer än 200 miljoner bloggar i världen borde det vara hög tid att tänka nytt i jakten på att få folk att lyssna.

En vanlig missuppfattning om de nya mediearenorna är att det som kommuniceras endast utgår från ett egoistiskt, självupptaget och navelskådande perspektiv. Inte sällan hör jag kollegor och medlemmar sucka över självupptagna människor “hon pratar ju bara om sig själv”; “hur intressant är det att läsa om vad xx äter till frukost”. Att papperseditioner och TV endast är envägskommunikation är inget man tycks reflektera över.

Glädjande är att alltfler Centerpartister väljer bloggen som publiceringsverktyg. Många av dessa är föredömen och har tack vare sin blogg skapat en stabil kommunikationsplattform.

Det finns dock de politiker som bloggar, men helst undviker att svara på bloggkommentarer. Det finns de som pushar ut sina tankar på Facebook, men som inte bemödar sig med att lyssna på reaktionerna. Twitter är en enda stor push-kanal för många. Det är häri, vill jag påstå, den stora utmaningen för mig ligger – att få folk att förstå hur det nya medielandskapet fungerar. För när allt kommer omkring är det en helt fantastisk arena att finnas på. Jag har själv lärt känna många roliga, inspirerande och trevliga människor mycket tack vare min förmåga att vara social på nätet. Dessa möten har dessutom ganska snart blivit till möten “i verkliga livet. Fantastiskt.

Öppenhet på webben

Vad är öppenhet på  webben för politiska partier? Det är en fråga jag har fått anledning att återkomma till flera gånger under min tid som ansvarig för sociala medier på Centerpartiet. Jag måste säga att det är roligt att arbeta i en organisation som faktiskt värnar öppenheten i sociala medier. Det innebär bland annat att vi lägger ut dokument på Slideshare, bilder på Flickr och delar vår kunskap med den som vill ta del av den. Det senare syftar på ”webbskolan” på nya plattformen Centernätet, vilken är Centerpartiets öppna mötesplats på Internet.

Dessutom kommer vi inom de närmsta dagarna att ta ett steg till mot öppenhet på webben. Tyvärr kan jag inte säga mer än så i dagsläget.

Projektledaren för Centernätet, Mattias Östmar, och jag har under framtagandet av sajten haft en vision om en öppen och välkomnande sajt. Därför är det glädjande att vi fick Centerpartiets ledningsgrupp med oss, och på sidan står att läsa:

Visionen är att sajten ska vara en portal där de som är intresserade av Centerpartiet ska ha lätt att hitta människor, samarbeta och diskutera politik i en öppen dialog.

Vem som helst är välkommen att skapa en profil och delta på Centernätet. Tanken är att alla som vill ska få möjlighet att blogga här.

Vi kommer inte att styra innehållet på din blogg. Du är däremot personligen ansvarig för innehåll och kommentarer på din blogg. Det som publiceras på respektive blogg kan inte göra anspråk på att vara Centerpartiets officiella åsikt. Det finns en möjlighet för vem som helst att rapportera inlägg som de anser olämpliga. Om någon användare upprepade gånger blir rapporterad kommer vi att kontakta användaren och ha en dialog.

Socialdemokraterna har sin motsvarighet i Netroots, vilket inte är lika öppet som Centernätet utan omgärdas tvärtom av restriktioner för att få blogga där.

Traditionell media om partierna och sociala medier

Ju närmare valet vi närmar oss är min gissning att traditionell media (inte heller ett optimalt uttryck) kommer att skriva mycket om hur partierna använder sig av sociala medier och hur stora de är där. Risken är då att vi hamnar i ännu ett gatlopp, där det gäller att finnas på flest platser, skriva mest tweets, ha flest fans och så vidare. Det viktiga borde istället vara hur partierna använder sig av webben.

Kommer slaget om regeringsmakten 2010 avgöras på webben? Naturligtvis svårt att sia om. I Norge var det i alla fall en faktor som spelade en stor roll. Till mina kära partikamrater vill jag citera Brit Stakston och Niclas Strandh som idogt, under sina utbildningar, säger “Try it. Live it”. Tro inte att en eller ett par personer kan göra underverk – det är mycket upp till dig själv.

Detta inlägg ingår i serien ”Politik och medier” och är författat av en företrädare för Centerpartiet.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(8%) (23%) (31%) (8%) (31%)
13 röster

Det är mindre än ett år kvar till valet i september 2010, och det kommer att bli ett spännande år. Alla partierna pratar om att ”göra en Obama”, som om gräsrötterna var något nytt i politiken ;)

Med start i morgon kommer jag att öppna för de politiska partierna här på sajten. Det kommer att vara tydligt varudeklarerat när det är ett parti som skriver, inga missförstånd ska behöva uppstå.

Tanken är att det ska handla om partiernas mediepolitik, deras syn på valrörelsen ur ett medieperspektiv, helt enkelt allt som rör sig i skärningspunkten mellan medier och politik. Vi får se lite var det tar vägen – men jag ser en poäng med att det finns en arena för dem där medievärlden gemensamt kan ta debatten.

Först ut är Ulrika Ingemarsdotter som är ansvarig för sociala medier hos Centerpartiet, och som låter oss kika in lite under huven på deras resonemang och verksamhet på väg mot september. Postas torsdag morgon. Spännande. Vem som blir två är en öppen fråga, kontakta mig med ett förslag – eller kommentera här nedan. Jag läser allt.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (50%) (0%) (50%)
6 röster

Visst älskar jag Språktidningen, och visst är Kinga Sandéns användande av Twitter smart. Men de största förnyarna, och de som gjort jobbet bäst trots sträng motvind, är Newsmills grundare. De borde vunnit Stora journalistpriset 2009 som årets förnyare. Nu blev det inte så, förmodligen för att juryn inte orkade förstå.

Alltså, missförstå mig rätt. Både Språktidningen och Kinga Sandén är imponerande. Men förnyare? Nja, inte i min bok. Språktidningen är en underbar produktserie men den är fortfarande i huvudsak bara en tidning. Det verkar de flesta vara överens om och för Patrik Hadenius stannade det vid en välförtjänt nominering. Kingas Twittrande är piggt, men hon har ju inte precis uppfunnit tjänsten, eller ens sättet att använda den. Det är ju bara ännu ett redskap i reporterns verktygslåda. Förvisso ett vasst verktyg, men ändå bara ett verktyg.

Det Karin, Leo och PM gjort med Newsmill har avsevärt högre innovationshöjd. Men än viktigare är tjänstens betydelse för framtiden.

Alla mediehus pratar idag om hur viktigt det är att ”bjuda in läsaren”, att ”interagera med tittaren”, att ”engagera lyssnaren”· Resonemanget bygger fortfarande hela tiden på att det är de traditionella mediernas redaktion och innehåll som är navet. Det är runt dem samtalet ska kretsa, det är de som tar sig rätten att bjuda in eller låta bli. Visst finns är det stort avstånd mellan de olika aktörerna här, och visst har en del kommit långt i det mentala skiftet. Men fortfarande är den grundläggande attityden att läsarmedverkan, som det kallas, är något som katten släpat in.

I den andra änden av skalan har vi alltid haft de debattlystna, de många gånger kunniga och vältaliga, entusiasterna. Tidigare hänvisade till platta och överfulla forum eller tyngda under den relativa bördan att driva en egen blogg har de haft svårt att ta plats i det offentliga samtalet. Newsmill har tydligt markerat sin ambition att förändra den bilden.

Jag har tidigare uttryckt kritik mot tjänsten. Jag tycker fortfarande att den lider av en hel del fundamentala brister. Men det gör inget i det här sammanhanget. Lösningarna är good enough för att vi ska se effekterna. På kort tid har Newsmill blivit en stark röst i sammhällsdebetten och då vore det förmätet i det här läget att peka finger åt tabbarna.

Istället vill jag hylla deras förståelse för den framtida rollen som en debattens kurator. Trots att de bara är tre personer, se där – en annan indikator på att de har koll, svarar de för det goda redaktörskapet. Newsmill handlar inte så mycket om att spärra och hindra det ”dåliga”, utan om att bära fram det som är bra. Där har övriga mediaföretag massor att lära. Så länge vi fortfarande har en stor publik borde en av våra viktigaste uppgifter vara att lyfta upp de goda men svårfunna guldkornen och presentera dem för en större publik. Den andan genomsyrar tydligt arbetet som Karin, Leo och PM gör.

Men det är inte slut där. Förutom den rent redaktionella funktionen som sajten representerar har grundarna även funderat igenom det ekonomiska ekosystemet. Jag menar, helt ärligt, vi vet ju att PR-byråerna är oerhört skickliga i att plantera sina klienters berättelser i våra traditionella medier. För det tar de en rejält slant. En slant som publicisten istället skulle kunna ta del av. De flesta av de lyckade affärsmodellerna på internet handlar ju om att kapa mellanhänder. Det betyder inte att man vill göra PR-folket arbetslösa, men det handlar om att pressa både dem och de traditionella medierna att tänka till och jobba lite hårdare på sina respektive kanter.

När man nu har visat sin dedikation för saken, när man visat att man håller i och fortsätter jobba oförtrutet, när man hela tiden utvecklar samtalet och ämnena och när man dessutom skjuter in sig som en satellit i gammeldebatten (representerad av DN som genom sitt samarbete med Newsmill fått en vitamininjektion) – då tycker jag det är märkligt att välja en annan vinnare. Gänget bakom Newsmill är den mest självklara vinnaren i den här kategorin – någonsin.

Det är dags för juryn att lyfta blicken ovanför enkla grepp som Strages Youtube-lista och orka sätta sig in i något som är lite mer komplicerat än så. Juryn måste helt enkelt göra sitt jobb ordentligt och våga dra sitt strå till stacken. Change, yes we can! Nästa år kanske?

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (17%) (4%) (26%) (52%)
23 röster

Färska uppgifter från USA gör gällande att Times Inc. samlar den amerikanska tidningsindustrin tyngsta förlag för att skapa en gemensam digital distributionslösning för klassiska magasin som The New Yorker, Vanity Fair, Vogue, Time, People, Sports Illustrated och Esquire.

Det ska inte handla om att ta fram en ny läsplatta, utan planerna beskrivs som ett iTunes för magasin, där användarna själva kan styra över vilket format eller på vilken typ av devis man vill konsumera innehållet på.

Ingen deal är signad, inget är helt bekräftat. Men att bara  försöka ta betalt för en digital produkt som redan i många fall finns gratis på nätet kommer knappast hålla i längden.  Här lär magasinsvärlden  få slåss med samma dilemma som tidningsvärlden – går det att plötsligt ta betalt för något som länge varit gratis? Eller kan vi göra det till något våra läsare upplever som en ny produkt, värd att betala för?

Samtidigt pågår ytterligare ett intressant experiment inom amerikanska medievärlden när dagstidningen SF Chronicle, som i princip har sett sin upplaga halverats sedan 2001, för ett par veckor sedan testade att trycka i glassigt magasinsformat för att locka annonsörer och nya typer av läsare.

Så medan magasinen funderar på hur deras exklusiva känsla kan överföras till ettor och nollor, sneglar den kortlivade dagstidningen avundsjukt på magasinens glansiga papper och luxury brand-annonser.

Identitetskris? Snarare är det den djupa ekonomiska krisen som tvingar fram ett innovationstänkande som enligt många borde startat för tio år sedan. Antagligen ser vi början på uppluckringen av en produktkatalog inom medievärlden som varit statisk under minst hundra år, där nätet plötsligt ställer saker på sin spets. Om det du producerar är en dagstidning, magasin eller iPhone-app spelar kanske ingen roll. Det är innehållet och det unika som räknas när medier börjar befrias från sin distributionsform.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(14%) (0%) (57%) (29%) (0%)
7 röster

Du är inte min kompis!

”40 procent av de mer avancerade internetanvändarna är kompis med ett varumärke på  Facebook. Det visar en undersökning från Razorfish som frågat amerikanska avancerade internetanvändare som exempelvis producerar eget innehåll på sajter som Facebook.”

Ovanstående citat kommer från Jajjas nyhetsbrev som kom ut förra veckan. Citatet visar på en begreppsförvirring jag stött på i flera sammanhang och som kan konfundera när man som företag eller organisation funderar på att ge sig ut i den sociala mediesfären för att trevande kommunicera på konsumenternas planhalva.

Vi ska göra en sak helt klar. För att man på Facebook ska kunna vara vän med någon måste man ha ett eget konto och skapa sig en egen profil. Som företag eller organisation är detta en stängd dörr. Man får helt enkelt inte. Därmed inte sagt att möjligheterna att kommunicera på Facebook slutar där. Facebook har öppnat möjligheten att skapa en Fan Page, en sida som i mångt och mycket liknar en vanlig profilsida men som saknar vissa funktioner. Bland annat den viktigaste, funktionen att tränga sig på i den privata sfär som Facebook för många är i och med att tillgången till information stryps.

Som företag hade det ju varit toppen att få tillgång till den information som finns på användarnas profiler. Man skulle kunna göra otroligt detaljerade analyser av personer i målgrupperna; vilka de är, vilka vänner de har, vilka typer av bilder de har lagt upp eller figurerar på etc. Men det vore alltså att gå ett steg för långt. I alla fall för de flesta skulle jag tro, även om man kanske inte tänker på det i första ledet.

Varför ska man då som företag skaffa sig en Fan Page? Jo, sedan tidernas begynnelse har vi använt olika sätt för att visa vår omgivning vilka vi är. Vi har använt allt ifrån diskreta signaler som vita iPod-hörlurar till tydligare markörer som Gucciväskor och Wu Tang- jeans som indikationer på att vi hänger med. Människan strävar efter att sätta sig i en kontext vare sig det är efter ambitionen att passa in eller att göra sitt yttersta för att sticka ut.

Självklart tar vi med oss det beteendet när vi utökar vårt sociala liv till att inkludera nätet. Det hela började med att grupper om allt möjligt, högt som lågt, skapades. Kommer ni ihåg ”F**k you, I’m from [valfri mindre svensk stad]” eller ”Alla vi som [är/har/vill ett eller annat]”? Vi visade genom vilka grupper vi gick med i var vi stod i olika frågor. Samma beteende ser vi nu med Fan Pages. Ett ganska aktuellt exempel är olika Fan Pages som vill stoppa Sverige Demokraterna från att komma in i riksdagen och genom att bli ett fan visar man hela sin vänskapskrets att man inte är främlingsfientlig. Himla fiffigt.

Överför man det till varumärken och företag har man ju, som tidigare nämnts, valt varumärken efter hur man vill porträttera sig själv. Men är vi kompisar med varumärken för det? Nej, det är vi såklart inte. Vänskap innebär att man har en tvåvägsrelation med varandra. Man förväntar sig något från sina vänner, det är ett givande och ett tagande. En relation med ett varumärke är enbart tagande från konsumentens sida. Man förväntar sig att få vissa attribut genom att associera sig med det aktuella varumärket men är sällan beredd att uppoffra annat än pengar för att få det.

Fan Pages är ett obindande sätt att visa vilka varumärken och organisationer man stödjer, eller som i exemplet ovan inte stödjer, för sitt nätverk. Vill man, kan man vara aktiv och ta del av det budskap som den aktuella Fan Pagen kommunicerar ut men för många är det bara ett passivt sätt att visa vem man är. Den springande punkten här är de som vill vara aktiva och kommunicera med ditt varumärke. De är förmodligen väldigt lojala och trogna varumärkesbärare som du ska vårda. De är dina bästa ambassadörer och ge dem lite extra kärlek som vi kallar det på nätet. Det kan till exempel vara erbjudanden, information före alla andra eller inbjudningar till produktlanseringar. Det kommer att löna sig i längden. Det enda du inte kan förvänta dig är en motprestation. För ni är inte kompisar.

Heidi Wold arbetar på Grace Communication som produktionsledare och rådgivare sociala medier. Bloggar påwww.heidisnews.se och twittrar på @heidiupdate

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(7%) (0%) (7%) (29%) (57%)
14 röster

BuraisuRogue

Det har gått fem långa år sedan vi först hittade hit. Fem långa år, ut ur intigheten in i det reella. I dag representerar vi en ekonomi på 747 miljoner av era amerikanska dollar. Vi har värvat mer än 11,5 miljoner av era egna medborgare och vi växer hela tiden. I skuggorna av Understaden växer också drottning Sylvanas kraft. Långsamt, långsamt slipar vi bort den tunna fernissa av realitet som en gång var ert privilegium.

Lady_Sylvanas_Windrunner_by_Kjasi

Det är märkligt att ni inte anat något. Det finns trots allt de bland er som sett att det skulle vara möjligt. Bland er världs myter håller jag särskilt den om Tlön och Ukbar högt. Skrivna av den blinde argentinaren är de mer skarpsynta än all er forskning, all er sociologiska analys. Mellan det reella och det virtuella finns det potentiella, och det är det som vi alla drar kraft från. Det vi alla lever för.

jlb_seated

För tänk efter: tror någon av er att det kommer att sluta här? Nöjde ni er med Pong? Var Doom slutet på era önskningar? Kastade ni datorerna och grafikkorten efter Far Cry? Viljan till makt över det vi kallar verklighet är det som kännetecknar er. Ni kommer att fortsätta att offra ansträngningar och tid tills dess att ni raderat ut den sista lilla skillnaden mellan det reella och vår värld.Först då kan ni vila i förvissningen om att ni blivit lika er skapare, eller hur?

Men jag förliks med att det inte är i leksakernas och fantasigenrens former som ni till sist kommer att lyckas. Nej, vi är bara budbärare för dem som kommer efter oss. Vi må se ut som varelser ur sagorna, men det ni måste förstå för att förstå var vi kommer att resa tillsammans är vad som ligger under sagorna, vad som legat begravt nere, långt nere, i det undermedvetnas katakomber.

En annan av era skalder har redan varit där, men han hade inte verktygen för att sudda ut gränserna mellan det verkliga och oss. Han kunde endast försöka fånga det han såg, sina febriga visioner med sin penna och sitt språk. Inte illa, alls. En god början, men också bara en början. För samtidigt som ni lyckas fullkomna er själva i er guds avbild, samtidigt som ni lyckats utplåna skillnaderna mellan det föreställda och det verkliga, kommer ni också att skapat er egen undergång.

Lasciate ogni speranza, voi ch’entrate.

Det sista spelet. Inferno. Massive Multiplayer Online Hell. MMOH.

461x386px-DanteSatanGustave_Dore_Inferno34

Där levlandet plötsligt kommer att få en annan, mer trängande innebörd. Och valet – nedåt eller uppåt – ha viss betydelse.

Men fram till dess kommer förstås vår värld, precis som Tlön, att infiltrera det verkliga. Om tusentals år när historikerna skriver vår historia, vår gemensamma historia, tror ni inte då att de kommer att leta efter Azeroth på samma vis som dagens romantiker söker Atlantis? Vad är egentligen verkligt? Med tiden utplånas de sista trösklarna, alltmer artificiella.

Och med oss ändras också historieberättandet. Visste ni att efterfrågan på nyheter från våra riken i vissa åldersgrupper är större än efterfrågan på det ni kallar nyheter ? Utan hjältar, utan gott eller ont kan era torftiga berättelser inte möta sig mot våra myter och episka svep. Vi lever i en tid då den som vill berätta en historia måste vara intressant för att tränga igenom. Ni förmår inte längre producera mening.

Fem år, fem långa och samtidigt korta år. Vi ser framtiden an med tillförsikt. Hur ser det ut om femtio år, tror ni? Låt oss talas vid igen då. Om inte vi loggat ut ur er värld vid det laget.

For the Horde.

Gorthaq, Defias Brotherhood.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(6%) (6%) (19%) (6%) (63%)
16 röster

För drygt ett år sen var jag i Oslo och gjorde ett studiebesök hos Anne Grosvold, ni vet, hon som har en egen talkshow som även har sänts i SVT. Just då jobbade jag med programmet Eftersnack i SVT, en regional talkshow som gjordes i elva editioner.

Vi hann prata lite, jag och Anne Grosvold. Hon frågade vad jag tyckte om jobbet och jag svarade att jo, det är roligt och lärorikt. Men…

- Det är svårt att göra lokal tv relevant. Eller hur? sa Anne Grosvold, som om hon läst mina tankar.

Precis. Det är svårt att göra lokal – och kanske framförallt regional – tv relevant. Den feedback jag har fått på Eftersnack har varit ljummet positiv, kan man säga. Folk har suttit och tittat lite förstrött, fått med sig tankar och bra samtal. Men inte mer än så.

Nu ska jag ju göra det igen, lokal tv. Studioprogram med gäster från Linköping och Norrköping med lokal debatt och nedslag i kulturlivet, nöjesutbudet, sportvärlden i den så kallade Fjärde storstadsregionen. Fördelarna nu är att programmet är mycket skarpare i konturerna. Vi slipper SVT:s hopplösa regionindelning. Och vi har två stora, lokalt dominerande mediehus i ryggen (Corren och NT).

Och vi har en ambition att göra programmet till en plattform för dialog, med de medel som finns. Använda sociala medier, ha ett ständigt fokus på vår transparens, aldrig sluta vara personliga, inte väja för att inkludera tittarna, eller medskaparna som man kanske borde kalla dom.

I den här processen har jag börjat fundera mer på relevans. Jag tror att många journalister (inklusive mig själv) tänker att relevans framförallt har att göra med innehåll. Alla förändringsprocesser jag har varit med om i lokala mediehus är inriktade på innehållet. Artiklarna ska vara aktuella, välskrivna, ta upp ämnen som ligger nära våra läsare.

Sällan har vi talat om relevans i termer av relation. Trots att det förmodligen historiskt sett har varit en oerhört viktig del av den lokala journalistikens existensberättigande.

Jag tänker på kollegor som har jobbat som lokalmurvlar i 30-40 år. Många av dom kan berätta om tider då folk kom in på redaktionen för att lämna in en privatannons och passade på att tipsa om nyheter, eller bara snacka med journalisterna. Det var öppnare, närmare, mer familjärt. Nu har många redaktioner låst in sig i svårforcerade medieborgar. Inflödet av folk är mindre. Den familjära känslan är svårare att hitta.

Att bygga relevans enbart på innehåll är svårt. Konkurrensen är mördande och – handen på hjärtat – finns det någon medieprodukt som vi verkligen sörjer, om den försvinner?

Jag förväntar mig inte att uträtta stordåd. Lokal journalistik består till sin natur av höjder och dalar. Och självklart är ett välgjort, välgrundat och tankeutmanande innehåll ovärderligt för att skapa relevans.

Men vi på lokala mediehus kanske behöver uppvärdera det relationsskapande. Helt enkelt jobba på att återerövra en ställning vi har haft tidigare.

Anna Lindberg är programansvarig och programledare på NTM, som äger bland andra Norrköpings tidningar, Östgöta Correspondenten och Uppsala nya tidning. Hon har tidigare arbetat som webbchef och nöjesredaktör på Corren och programledare på SVT. Hon kommer att blogga om NTM:s nya programsatsning och finns att följa på twitter.com/annalindberg.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (11%) (22%) (11%) (56%)
9 röster

Gästpost från Oskar Kalmaru med anledning av Lawrence Lessigs sverigebesök. Notera, som Oskar skriver i kommentar nedan: ”Jag kan förresten förtydliga att det här är ett referat av Lessigs budskap, och inte mina egna åsikter. Om någon skulle få för sig att undra.”

Upphovsrätten som den ser ut idag tvingar en hel generation att leva utanför lagen, vilket skapar en internalisering liknande den som folk upplevde i Sovjet: lagen är idiotisk –> jag måste bryta mot den –> jag betraktas som brottsling –> jag börjar betrakta mig själv som brottsling.

Vi kan inte finjustera den befintliga upphovsrätten, utan måste börja om från början med frågan: hur kan vi garantera “upphovsmakare” (minns inte vilket ord Lessig använde) en skälig ersättning utan att riskera att vi förstör möjligheterna till bevarande av kultur, och till skapande av ny kultur.

Om man jämför exempelvis fackböcker med dokumentärfilmer så lever böcker längre som kulturbärare tack vare att de “uppfanns” i en annan upphovsrättslig kontext: att ge bort en bok är inte att begå upphovsrättsbrott, att citera från en bok till en annan är inte upphovsrättsbrott (så länge källan anges) och en bok kan spridas över världen relativt fritt. En dokumentärfilm består ofta av klipp från andra filmer, vilket endast är tillåtet under licenser som begränsar hur den slutgiltiga filmen visas – både geografiskt (ex nordamerika), tidsmässigt (ex i 5 års tid) och medialt (ex inte på DVD). Detta leder till stora problem med att bevara viktiga filmer, vilket gör att de riskerar att försvinna ur vår kultur.

Lessig använde ofta ordet “frame” för att beskriva hur han menar att vi måste få upp diskussionen på bordet på ett sätt som tillåter alla aktörer att se helheten på ett annat sätt än vad som idag är möjligt när debatten förs av “extremister” (mitt ord, inte Lessigs) på bägge kanter (ex Hollywood-jurister vs TPB). Ett sånt sätt att “framea” är att dela in åtgärdspunkterna i 3 kategorier.

1. Effektivisera upphovsrättsprocessen. Det är orimligt att man som upphovsrättsinnehavare göra sig omöjlig att nå, men sen ändå kan hävda sin rätt upp till 70 år senare. Har man inte aktivt ansökt om upphovsrätt och gjort sig tillgänglig bör rätten vara förverkad, enligt Lessig.

2. Förändra tolkningen av “copy” (som kopiering, inte kopia) i “copyright”. Enligt Lessig är juristerna “obsessed with copy”. I princip all hantering av digital data innebär egentligen en kopiering. Istället bör man tänka i termer av vad kopian ska användas till (ren kopia eller en remix för något helt nytt) och vem som använder den (amatör eller professionell/kommersiell), vilket skapar en vacker fyrfältare. – (kopia för amatör, remix för amatör, kopia för proffs, remix för proffs). Remix för amatör bör absolut inte omfattas av upphovsrättslagar, kopia för proffs bör det däremot. För övriga två måste upphovsrätten ändras.

3. (som jag förstod det). Hur ska detta nås? Inte genom ett oupphörligt krig som aldrig kan vinnas (där Lessig jämför uppphovsrättsjuristerna med USAs roll i Vietnam) utan genom en sundare ersättningsstruktur. Lessig tänker sig en lösning liknande vår kassetavgift (eller vad den nu kallas, har glömt) där pengar samlas in centralt (men mer effektivt än ex STIM) och distribueras efter verkens popularitet. Men med den viktiga skillnaden att mycket som idag är otillåtet blir tillåtet istället, inte som vi har det nu när vi både måste betala och förvägras rimliga kopior.

Oskar Kalmaru är konsult hos Gullers Grupp. Han finns på twitter som @okalmaru.

Många har skrivit bra referat, läs tex Mikael Zackrisson på VA eller spana på knuff eller newsbrook (för att få med tradmedia också, tex DN:s ”Ditt, mitt eller fritt”). Idag pratar professorn i riksdagen, men uppenbart har inte SVT24 gjort rätt prioritering.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (20%) (10%) (40%) (30%)
10 röster

Ny statistik visar att antalet tweets planar ut! Samtidigt ökar trafiken på Facebook igen. En trend? En störning i cyberrymden? Vad tror du? Läs hela artikeln på http://mashable.com/2009/11/12/twitter-flatline/. Alla synpunkter är välkomna!

/Johan Groth

PS Mina tankar och funderingar kring webben, böcker och filmer hittar du på www.gogab.se

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(11%) (44%) (44%) (0%) (0%)
9 röster

Uppdatering, hashtag är #mpjf – eller mpjf. #mpjf09 etc är inte att rekommendera.

Bloggteamet har fått det här i mail, men eftersom jag har alldeles för mycket att göra för att hinna tänka efter ordentligt behöver jag hjälp från övriga förtjänstfulla. Är du tex gästbloggare, vän till familjen eller på annat sätt tycker att du gjort dig förtjänt av en julefrokost med oss, maila mig så får du en riktig inbjudan med datum och allt.

Bloggteamets årliga* Julefrokost

Då äter vi danska smørebröd, dricker dansk pilsner och toppar med en lille en (eller alkoholfritt alternativ, så klart…).

Vi har en sittning på jacobskrog.se i Stockholm och en i Brunnsparken i Ramlösa.

Det finns bara två krav för att man ska få medverka:

  1. Ett snabbt svar via mail om att du vill vara med i sthlm, skåne eller båda delarna(!)
  2. Att du har skrivit minst en bloggpost på mindpark.se. Den ska iaf ligga som draft (och här behövs det en smiley, känner jag men vad ska man göra). Det finns en lite kvot icke-skribenter också. Tror du att du tillhör den har du förmodligen rätt. Hör av dig.

Mindpark bjuder och du behöver bara ta med dig ett glatt humör och minst EN tanke om vad vi bör göra nästa år för att bli ännu vassare.

Hashtag #mpjf

chambre2

Åhhh, så sugen jag är på att få sitta ner med er alla och visa min tacksamhet. Julefröjd, here we come!

Och om du nu råkar ha en annan bild av julefrokost, så glöm det. Det här blir civiliserat och trevligt.

* något år måste man ju börja, eller hur?

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (14%) (43%) (0%) (43%)
7 röster

Cameron Chapman dristar sig att göra 15 förutsägelser om Internets framtid inom kommande femårsperiod. Enligt Chapman har vi tre viktiga drivkrafter som verkar: utvecklingen av hårdvara, utveckling av mjukvara och ökad acceptans för nya lösningar (t.ex. inom den sociala webben).

Redan här vill jag göra tillägget att teknik per se (hård eller mjuk) sällan själv skapar förändring. Utveckling uppstår när teknik används på nya sätt, ofta på grund av att användare man inte tänkte på använder tekniken till sådant man inte heller tänkte på. Med andra ord tror jag att Internets utveckling framöver i mångt och mycket finns att söka i ändrade beteenden, kopplingar till lagar och regler och andra “mjuka” faktorer.

Den första punkten på listan är “Micro-Payments For Quality Content”. Här nämns bl.a. det faktum att man idag ofta måste “samla” mikrobetalningar innan de kan användas. I framtiden kommer mikrobetalningar att flöda fritt på ett annat sätt. Här kan jag bara instämma. Redan idag finns exempel på hur man t.ex. i Tredje världen ser möjligheter att nå ut med tjänster till medborgarna och att de kan använda mobilen för mikrobetalningar. Detta är ett område som varit aktuellt länge och som nu är moget för ett genombrott. Vi får hoppas att de befintliga aktöreran på marknaden väljer att hänga med och inte att bromsa och hindra.

Punkt två är “Wider Monitors For More Horizontal-Scrolling Content” som handlar om att allt eftersom skärmarna blir större så kommer vi att se en utveckling mot “breda” snarare än “långa” webbsidor. I vissa fall kommer detta att göra det möjligt att skapa webbsidor som mer liknar de format vi är vana vid. Jag ser denna utveckling som positiv. Många webbar skulle må bättre av en större frihet i “rummet”.

Punkt tre heter “Magazines In A More Interactive Format (Wiki, Digital Video, Etc.)”. Chapman tror inte att tidningarna kommer att dö. Däremot måste de anpassa sig till nätet och bli mer interaktiva. En på denna site J. Jardenberg skulle säga: bend or break. Chapman tror att tidningar av olika slag kommer att lära sig att böja sig. Vi kan till och med få fler tidningar om än i många olika format.

Den fjärde punkten är “More Collaborative And Real-Time Content”. Här lyfter Chapman fram flera exempel på delat skrivande där större eller mindre grupper tillsammans skriver serier, romaner, läroböcker etc. Jag har själv hört talas om en båtkonstruktör som tog fram en hel båt i dialog med medlemmarna i en community. Delat skrivande har tidigare varit vanligt inom vissa branscher. Själv har erfarenhet från universitetsvärlden och offentlig sektor där denna typ av skrivande faktiskt är den som är vanligast. Ofta leder detta till väl genomarbetade texter. En spännande fråga här är: hur ska man veta vem som skrivit vad? Är det ens viktigt? Kanske ibland, till exempel om tre elever skriver en rapport i skolan, eller måste vi hitta nya sätt att värdera förmågan att skriva?

På femte plats har vi “More Semantic Content And Apps That Exploit Them”. Detta är ett av mina favoritämnen. Om webben ska bli något mer än ett skyltfönster krävs att informationen på nätet är begriplig inte bara för människor utan också för applikationer. Då krävs det att informationen är märkt på ett sätt som gör den semantiskt begriplig även för icke-människor (Hur vet du att “Johan” är ett förnamn?). Det lustiga är att många av oss just nu fyller webben med metadata via Facebook, hash-tags på Twitter etc. Utmaningen blir att skapa gemensamma ontologier (eller i alla falla mappningar mellan olika ontologier) samt se till att märka upp även annan information.

Plats sex intas av “Augmented Reality In Mobile Web Applications” som handlar om att de bilder och filmer vi når via t.ex. mobilen ska få ett “lager” av data som tas från nätet. T.ex. kan ett foto av ett hus kompletteras med information om husets historia och en vägbeskrivning. Spännande men samtidigt ruskigt: ta ett foto av grannen på tunnelbana och få reda på att han är dömd för misshandel …

Nummer sju på listan är “Better Adoption Of Web Standards” vilket är ett annat av mina hjärtebarn. Det är obegripligt att vissa företag fortfarande tror på inlåsning av kunderna genom att ta fram egna standarder. När öppna standarder används tvärs genom kommer vi att få se en utveckling av nya tjänster som inte liknar något tidigare … Kontakta mig om du vill veta mer om detta!

Åttonde punkten är “Better Web Security Against Phishing, Scams and Spam”. Absolut! Det handlar inte bara om mer och bättre teknik utan också om vårt förhållningssätt till vår information och vårt uppförande på nätet.

Punkt nio heter “Even More Social Apps” och lyfter fram tre olika områden: virtuella världar, sammanställning av innehåll och verktyg för att bygga egna sociala arenor. Virutella världar har varit på och av tapeten men nu kan det kanske vara dags för ett genombrott på bred front. Sammanställning av information diskuterar jag i mina inlägg kring konjunkta och disjunkta samtal.

På plats tio har vi “More High-Quality Online ‘TV’ Programs” handlar om att Internet i framtiden kommer att kunna leverera rörlig bild av sådan kvalitet att det kan konkurrera med TV. Eftersom produktionen och distribution blir billigare så kommer fler att kunna göra webb-TV. Youtube är ju en bra indikation på att detta är en tämligen säker prognos.

Så har vi kommit till punkt elva: “Web Apps Play A Bigger Role In Daily Life”. Här lyfter Chapman en sak som jag trott på i flera år: webben kommer, mer eller mindre, att bli den dominerande plattformen för programutveckling, oberoende av tillämpningsområde. Dessutom kommer många saker som vi idag ser som fysiska artefakter att bli program (tänk vattenpass och kompass i iPhone).

Punkt tolv heter “Search Engine Optimization Will Be Less Important” och det är väl hög tid! I framtiden kommer, tror jag, social taggning och personliga rekommendationer att bli mer viktiga för att hitta i mediabruset. Mer metadata och semantiska modeller kommer också att göra sökningar bättre.

Nummer tretton är “Your OS Will Be Online” är ytterligare en bekräftelse på att Scott McNealy hade rätt: The net is the computer. Även om det naturligtivs kan kännas obehagligt att inte ha OS m.m. på sin dator så kan det bara bli bättre. För min mer detaljerde synpunkter se min post “Datorn är död – i varje fall döende och det är bra!“. Och titta på filmen!

Så den nästsista punkten: “Customized User Interfaces”. Detta är också en punkte med historia. Jag tror att detta är en icke-punkt. När program blir mer flexibla och när datorer blir mer osynliga så kommer detta att komma av sig själv. Titta på din egen dator med dina länkar i browserna, dina alias på skrivbordet, dina mappar etc. Vi är redan där och det kommer bara att blir mer.

Den sista punkten heter “The Web Will Be The Center Of Information And Content Distribution” och är, vilket  Champman också säger, redan en sanning. Däremot citerar jag gärna Chapmans avslutande mening: “The Web Will Be The Center Of Information And Content Distribution” och så kommer det att bli.

Sammanställningen innehåller dessutom många bra länkar för en som vill läsa vidare. Enjoy!

/Johan Groth

PS Mina tankar och funderingar kring webben, böcker och filmer hittar du på www.gogab.se.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (33%) (67%)
3 röster

Just nu håller jag på att sätta ihop en marknadsföringsplan till vårt program 30 minuter, som jag har skrivit om här tidigare.

Eftersom vi har två stora mediehus i ryggen, Corren och Norrköpings tidningar, så finns det ju marknadsföringsmuskler. Annonser i tidningen, banners och puffar på nätet, trailers i tv, kanske till och med stortavlor på stan och stripeade bilar.

Jag tänkte nog börja med att försöka slussa folk till vårt fanpage på Facebook. Sådana här företag har ju haft som policy att försöka dra all trafik till de egna webbsajterna. Men precis som många andra inser vi ju styrkan i att vara där folk redan finns. Och då är Facebook ett självklart val.

Så, första delen av marknadsföringsplanen blir att berätta om vårt fanpage, vara aktiva där och stimulera diskussion om programmet och projektet.

Även Twitter finns såklart med i planen. Jag lever redan mitt liv halvt på Twitter och önskar mig i julklapp att fler av våra potentiella tittare/användare startar Twitterkonton. Att kommunicera med så många som möjligt är drömmen.

Men jag har samtidigt en inte helt bekväm känsla i magen. Jag tänker på Jaiku-grundaren och före detta Google-produktchefen Jyri Engeström som höll en väldigt intressant föreläsning på Disruptive medias Realtime-konferens för några veckor sedan. Hans huvudpoäng var: vem äger egentligen vår identitet när vi använder sociala medier? Vi investerar det käraste vi har, nämligen tid, relationer och trovärdighet i olika tekniska applikationer. Men om företagen bakom går omkull, vad händer då med allt vi har investerat? Hur ser vi till att applikationerna är öppna och att vi som använder dom har möjlighet att påverka utvecklingen?

Diskussionen är inte ny. För några år sedan var fejans slutenhet en anledning för många att säga tack, men nej tack. Nu predikar vi de sociala mediernas överlägsenhet, i princip rakt av. Och vi inom traditionella medier ser möjligheter att nå nya grupper och öka vår relevans.

Och det är ju i sig inget fel. Frågan är bara vilket ansvar vi tar för att faktiskt granska utvecklingen, eller om vi bara hänger på den för att vi längtar så hett efter publiken.

Anna Lindberg är programansvarig och programledare på NTM, som äger bland andra Norrköpings tidningar, Östgöta Correspondenten och Uppsala nya tidning. Hon har tidigare arbetat som webbchef och nöjesredaktör på Corren och programledare på SVT. Hon kommer att blogga om NTM:s nya programsatsning 30 minuter och finns att följa på twitter.com/annalindberg.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (33%) (17%) (33%) (17%)
6 röster

Har du saknat några inlägg i vår serie med 100 mediehändelser under 00-talet? Det har jag också. Vi har redan en del luckor, och kommer att bli några till innan vi är tillbaka på spåret. Skälet är enkelt: alla har fått för mycket annat att göra – och eftersom jag inte kompromissar på att våra inlägg ska skrivas av lust, så blir det så här. Det är inte optimalt, men det är inte jordens undergång heller, verkligen inte.

standby

Men de kommer, vi springer i kapp i efterhand istället. De kommer att stoppas in på rätt ställe i löpnummer-ordning, helt enligt det publiceringsschema vi har. Jag kommer också att undersöka möjligheten att bakdatera dem. Inte för att vara oärlig, utan helt enkelt för att sorteringen ska bli rätt vid sökningar, listningar etc.

Så känn ingen oro. Det blir 100 kanon-poster. Det blir en omröstning efter nyår, och det blir med största sannolikhet en bok. Men just nu hackar det lite, och det känns väl – trots allt – mest lite modernt ;)

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(22%) (33%) (0%) (0%) (44%)
9 röster

I veckan spelade jag och vår eminentet sändningsproducent Mikael Landelius in en trailer för vårt tv-program, som nu har fått namnet 30 minuter. Eftersom varken studio, grafik eller jinglar är färdiga så gjorde vi en väldigt enkel trailer, ni får gärna kolla in den:

Som ni ser så har jag valt att fokusera på sociala medier som verktyg för att komma i kontakt med mig. Inte med redaktionen, utan med mig. Mina argument är följande:

  1. Genom att redan i trailern berätta att vi finns på Facebook och Twitter så anger vi riktningen: vi vill vara på nätet, där ni är.
  2. Genom att använda mig själv som verktyg istället för att fronta själva företaget så anger vi en relationell ton.  Det är inte loggor och slogans som talar. Det är en person.
  3. Mail – Facebook – Twitter verkar vara en rimlig ordning. Dom allra flesta använder åtminstone något av verktygen.

En del som har sett trailern tycker att den också hintar om att äldre människor inte är välkomna. Eftersom vi inte berättar var man kan skicka sitt brev eller ringa så utesluter vi människor – framförallt dom som inte finns på nätet.

Min ingång i det här är att dom som vill skicka brev och vykort, dom har vi redan. Många av dom är trogna prenumeranter på våra tidningar. Att däremot skapa relationer med dem som finns på nätet är något vi inte kan negligera. För att se till att vi är relevanta – på lång sikt.

Och visst, man hade kunnat trycka på både sociala medier och traditionella kontaktvägar. Men det hade inte angett en lika tydlig färdriktning och positionering.

Rätt eller fel, vad tycker du?

Anna Lindberg är programansvarig och programledare på NTM, som äger bland andra Norrköpings tidningar, Östgöta Correspondenten och Uppsala nya tidning. Hon har tidigare arbetat som webbchef och nöjesredaktör på Corren och programledare på SVT. Hon kommer att blogga om NTM:s nya programsatsning och finns att följa på twitter.com/annalindberg.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (38%) (0%) (63%)
8 röster

Ja, jag är frälst. Omvänd. Junkie, till och med. Twitter- och facebook-knarket rinner i mina ådror.

Att jag sen råkar vara journalist och nånstans ser att oj, det här kommer nog att påverka mitt sätt att jobba gör att ja, jag brinner.

Så nu ska jag göra ett tv-program och håller envist fast vid att man inte kan dra igång ett medieprojekt idag utan att förhålla sig till – och utnyttja – den sociala webben.

Min vision är att göra en lokal journalistisk produkt som utsätter sig för den kraft som finns hos dom vi traditionellt kallar tittare/läsare/användare. Utsätter sig för – och formas av – smekningar,  slag, famntag och omruskning.

Men just nu är jag inne i en svacka. Jag tror på idén, men hur mogna är de sociala medierna, lokalt? Går jag ut och frågar på stan här i Linköping/Norrköping så är det ändå försvinnande få som har ett konto på Twitter. Många har ett på fejan, visserligen, men hur många av dom är intresserade av det lokala (dom säger ju upp tidningen på löpande band)?

Vi har ju sett hur till exempel tidningen Dagen har använt Facebook i kontakt med läsarna. Men det är ändå en rikstäckande tidning, nischad mot människor som ofta är oerhört engagerade i sånt som just Dagen tar upp.

Men lokalt? Går det att skapa ett engagemang kring lokal journalistik nu, idag, i just Linköping och Norrköping?

Jag jobbar som om att det går. Jag står envist upp för min vision när människor runt omkring mig säger att ”hördu, du har nog felbedömt situationen. Sända live på nätet? Hur många tror du bryr sig? Hur många tror du vill interagera? Du kommer att sitta där och lägga en massa energi på några ynka personer. Massorna når du inte.”

Och visst. Det här är en bransch som är besatt av volym, eftersom det är en viktig del av själva affären. Volym, trafik, räckvidd, upplaga. I det perspektivet kan man ju ifrågasätta om det är smart att satsa på sociala medier lokalt.

Nu ska vi ju inte bara satsa i sociala medier. Vi ska ju göra helt vanlig traditionell tv också. Men för att behålla fokus (eller snarare dubbelseendet) behöver jag landa i att ja, det är en bra idé att jobba med integration av sociala medier. Även om det fortfarande är lite omoget här och där.

Vad tycker du?

Anna Lindberg är programansvarig och programledare på NTM, som äger bland andra Norrköpings tidningar, Östgöta Correspondenten och Uppsala nya tidning. Hon har tidigare arbetat som webbchef och nöjesredaktör på Corren och programledare på SVT. Hon bloggar om NTM:s nya programsatsning och finns att följa på twitter.com/annalindberg.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (14%) (55%) (14%) (18%)
22 röster

Fjärde veckan av modern mediehistoria är till ända, och vi är en dryg fjärdedel genom de 100 posterna. Det rullar på bra och jag är överlycklig över alla bra texter och tankar som kommer ur det här. Formen är svår, det märks ibland, men jag tycker att skribenterna går i mål på ett enastående sätt. Killkram till er, hela gänget!

Däremot tycker jag mig märka, inte bara på att texterna kommer senare och senare;) att alla har förfärligt mycket att göra. Det märks på mängden kommentarer och delaktighet också, på hela nätet. Andra bloggar som normalt sett svämmar över av engagemang ekar tomma i kommentarstrådarna. Vi håller kanske på att jobba sönder oss – eller? Allvarligt isf, för hinner vi inte med de viktiga samtalen så har vi snart förlorat momentum. Let’s talk!

Påminner igen om att du kan lyssna på alla posterna, Malin och David berättar vidare på listentoblogs. En fantastisk service, som snart kanske brandas om;)

Som vanligt, veckans inlägg i snabbrepris (alla finns listade under kategorin mindpark100):

  • #020 Paula Hammerskog: ”Måste alla vara med?”. Längst och sannolikt mest genomarbetad hittills. På ytan handlar det om Englas begravningen, men meningen är mycket djupare än så – våra nya känslovanor. När jag twittrade om den klurade jag på om närhet på nätet kan betecknas ”näthet”, och om det kanske är något helt nytt. Trodde vi skulle se mer diskussion runt den här, men jag misstänker att det kommer att komma efterhand.
  • #021 Robert Pohl: ”The Pirate Bay – Hur Svensson blev piratkopierare”. Robert, som själv har bakgrund från TV4, presenterar sig med en post om hur fildelningen växte fram. Samma dag som den här postades meddelade Hovrätten dom till ePhones fördel. Första bakslaget för IPRED.
  • #022 Erik Hörnfeldt: ”När dongel blev ett vardagsord”. Det blir inte mer inside än så här. Informationschefen på tre berättar, målande som alltid, om när mobilt bredband lanserades på riktigt i Sverige. ”För oss var det dock aldrig något annat än ytterligare en dag på jobbet.” Lovely!
  • #023 Judith Wolst: ”Drömmen om den gränslösa e-handeln”. Inleds med det frustrerande i att starta försäljning av märkeskläder på nätet och hela tiden mötas av omgivningens ”ahhh, boo.com”… Judith visar varför VA kallar henne för supertalang, den här texten är grym – och en välförtjänt snyting åt alla som tar boo.com som intäkt för att inte göra saker. Igen.
  • #024 Olle Lidbom: ”När kvällstidningarna slutade sälja journalistik”. Analysen är klockren och tonen knivskarp, när Vassa Eggen konstaterar att tidningarna sett sig tvungna att ladda med andra värden än sitt innehåll för att kunna sälja. Finalen om hur ICA kan hota Expressens och Aftonbladets affär borde ha väckt mer diskussionen än så här. Som sagt, alla är sönderarbetade. Jag kan inte se att det skulle vara slut här…
  • #025 Jennifer Bark: ”Dell Hell, konsumenten och den oinskränkta bloggmakten”. Andra posten från The Jenni och det blir bara ännu bättre. Om hur internet har skapat en maktförskjutning mellan producent och konsument. Om hur Internet gjort yttrandefriheten starkare än någonsin. Men också om hur det betyder att man måste stå för sitt ord. Det är stora skiften vi ser hända.
  • #026 Patrik Fältström: ”När DAB förändrade Sveriges Radio”. Patrik, som har mer koll på internet än någon annan svensk, analyserar DAB, varför det var en dålig teknisk idé, och varför det var en bra idé att regeringen stoppade eländet. Men det handlar också om vilken filosofi som bör råda för att se till att våra gemensamma medel används så bra som möjligt. Read on!

I poster utanför #mindpark100 har jag tex berättat om en rejäl rabatt för mindparkare som vill gå på internetdagarna och en gnistrande gästblogg från Anders Lundkvist från Springtime om hur ”Nobelpriset sätter fokus på sociala medier”.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (100%) (0%) (0%) (0%)
2 röster

Vi behöver mötas mer, över gränserna. I kampen för att förstå internet är teknikerna en viktig faktor. Jag är helt övertygad om att mediebranschen har mycket att vinna på att bättre förstå de frågor som nördarna (ni vet att jag säger det med kärlek;) diskuterar på en konferens som internetdagarna. Därför medverkar jag på olika sätt i deras, för året nya, mediespår i Stockholm den 3-4 November. Så här säger jag idag i en intervju på internetdagarna.se:

– Jag tror det är viktigt att få mediefolket och hardcore-teknikerna att prata mer med varandra. Det dåliga tonläget och den bristande förståelsen dem emellan gör att vi missar många chanser kring vad Internet skulle kunna göra för medierna.

Internetdagarna 09För att göra det lättare för er att fatta beslutet och komma har jag utverkat en ”mindpark-specialare”. Om du väljer Mindpark i anmälningsformuläret betalar du inte 4.900 utan bara 3.600. Det är en riktigt sweet deal.

Mitt schema (kom och säg hej)

Otäck känsla, jag har en misstanke om att det var något till som jag missar att jag sagt OK till… Om du vet mer än mig, hojta. Och så ses vi i sthlm, OK?

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (11%) (89%)
9 röster

Vi närmar oss tjugo poster och viss rutin börjar infinna sig. Det är en intressant övning att försöka hitta en rytm i posterna. Att försöka se till att de växlar mellan nära och långt bort, mellan stort och sådant som kanske landat lite i glömska, mellan teknik och människa, mellan kioskvältare och lite med lågmälda inslag. Det är överhuvudtaget ett rasande roligt jobb att göra. Men svettigt också, som när det går upp för mig samma kväll att den tilltänkta posten inte kommer att dyka upp. Missförstånd, sånt händer.

Jag har redan börjat fundera lite smått på hur vi ska göra omröstningen efter årsskiftet. Listan presenteras ju inte i någon ranking nu, utan meningen är att det ska vi lösa kollaborativt. Men hur? Det finns en hel del omröstningstjänster där ute, men helt skulle man ju vilja ha något där ni kan rösta både inifrån ett inlägg och utifrån en listning. Ändå måste det ju styras med mailadress så att att det inte blir dubbelröstat, maskinellt, eller något annat bus som säkert skulle dyka upp annars. Jag tar tacksamt emot förslag.

Ganska orelaterat vill jag passa på att slå ett slag för ”Veckan som gick” hos kollegerna på SSBD. Den där sortens sammanfattningar är ett monsterjobb att skriva, i regel grymt uppskattade – men får alldeles för få uppskattande länkar. Jag vet, jag kör ju mjölken varje dag med mina kommentarer på jardenberg.se och och får massor med cred. Men få länkar. Så vassego Sofia och Jerry. Ni rockar!

Till sist, veckans inlägg i snabbrepris (alla finns listade under kategorin mindpark100):

Psst: Det har postats mycket annat godis på mindpark.se i veckan också. Till exempel Niclas om Silomedia, en otroligt spännande premiär av Anna Lindberg som tänker hålla oss uppdaterade om nya projektet och inleder med ”Lokal-tv som inte är lokal-TV”, Daniel som fortsätter klura på vad som egentligen är problemet. Sist men inte minst, en knuff ytterligare för Nicklas Lundblads post om hur illa det är ställt med transparensen – hos de som är satta att utreda just den frågan. Läs ”E-delegationen, konsulterna, juristprofessorn och den obehagliga transparensen”.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (67%) (0%) (0%) (33%)
3 röster

Att vi har olika preferenser när det gäller mediekonsumtion i olika åldrar och att män och kvinnor tenderar att välja olika är inte så underligt och kan förklaras både av hur vi av hävd hanterat teknikförändringar, hur vi fortfarande tenderar att ha en könsmässig uppdelning både när det gäller jobb och hemmaliv respektive att vi är mitt i en gigantisk omvälvande förändring av medielandskapet. Det viktiga handlar om att inse att vi ännu inte sett utvecklingens fulla kraft och potential och att förstå att det inte handlar om antingen eller utan möjligheterna att hitta synergier mellan det traditionella och det nya.

Via Sara Öhrwall hittar jag en undersökning från Targetcast. Den är inte så stor att man kan dra färdiga slutsatser av den (895 respondenter) men den indikerar ett antal intressanta saker.

  • Män tenderar att ha adopterat onlineläsande av nyheter och magasin mer än kvinnor och män kan tänka sig i högre grad att betala för prenumeration online när det gäller TV-program. Män uttrycker en mycket låg preferens för radio som musikkanal.
  • Unga har adopterat digitala medier i en mycket högre grad än äldre (brytpunkt 25 år) och traditionella printmedia är fortfarande viktiga bärare av information bland de äldre. Här finns också en “radiotystnad” där bärbara mp3-spelare, mobiltelefoner mm minskat intresset för radio.
  • 18-24-åringar är inte störda av reklam i någon större utsträckning utan reklam blir i sig bärare av informationen.

De intressanta siffrorna ligger också när det gäller hur man väljer mellan traditionell massmedia och onlinemedia. Studien visar att

  • 60 % av respondenterna menar att medierna måste förändra sin inställning och innehåll för att vara relevanta.
  • Det är endast 15% som menar att de skulle kunna tänka sig att helt byta ut magasin och tidningar mot onlinemedia. Bland 45+ är det 57% som fortfarande anser att tryckta medier är viktiga för deras informationsinhämtning och att reklam i tryckt media har en påverkan på deras köpebeslut.

Tyvärr kommer den här studien att användas som ett bevis på att det nya medielandskapet inte alls motsvarar vad människor vill ha men jag menar att det snarare visar att det inte handlar om antingen eller. Problemet är att den del av studien som refereras inte problematiserar olika formats möjlighet och preferens när det handlar om onlinemedia.

Om man ska vara lite demografiskt lagd och titta på hur media konsumeras bland stora delar av befolkningen så är magasin inte helt enkelt att föra över till onlinevärlden: ett inredningsmagasin eller en modetidning konsumeras en viss tidpunkt, som en vardagslyx och där är vår preferens för att bläddra mycket hög. Datorn, även om vi idag har netbooks mm, har inte samma hanteringsmöjlighet av informationen. Vidare: att kvinnor fortfarande tar den största delen av hemarbetet, och på så sätt har en större preferens för radion som är ett ambient media är knappast överraskande. Att printmedia fortfarande är viktiga exempelvis som nyhetsbärare på lokal nivå beror knappast på preferens utan utbud och vana.

Att det finns ett generationsskifte när det handlar om att använda medier är inte heller förvånande – snarare skulle jag vilja säga att man kan som analytiker förvånas över att förändringen gått så fort eftersom vi som människor tenderar att ta lång tid på oss att förändra våra värderingar och vårt beteende.

Tittar man på de här tendenserna – och räknar in att vi fortfarande är mycket tidigt i en utveckling mot digitala medier som huvudbärare av informationen – så är det här en viktig pekare mot att utveckla nya delar för att bära information och distribuera innehåll för traditionella medier. Det blir viktigare och viktigare att jobba med hur formaten och målgrupper fungerar tillsammans, och fr a att skapa högre relevans.

Framförallt är det intressant att fundera över det faktum att vi bara haft onlinemedia i cirka 20 år medan printmedia funnits i mycket mer än 100 år. Teknikutvecklingen sker och kommer att förändra spelplanen – att tro att printmedia kommer vara kvar om 100 år innebär att man inte insett att stentavlor faktiskt inte längre används som anteckningsblock.

Det som vi ser hända är hur det gamla medielandskapet; där varje media var sin egen “silo” och där referens till andra var ett nederlag förändras till en synergins medialandskap där varje berättelse kopplas in i en annan. Silosen som en monolit, icke påverkbar av annat än sig själv, vittrar sönder och innehållet sprids ut över ett medielandskap som omskapar, förmerar och bär vidare berättelserna, nyheterna och bilderna av verkligheten. Det är grundbulten för att förstå vad som händer idag.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (20%) (0%) (80%) (0%)
5 röster

Närmare än Skavlan.

Eldigt som Debatt.

Kaxigare än morgonsofforna.

Nånstans där skulle jag vilja placera vårt nya tv-program som ska börja sändas i november i NTM:s tv-kanaler 24Corren och 24nt, som man kan titta på i Linköping och Norrköping med omnejd.

Just nu är utbudet av lokal tv ganska skraltigt. Satsningar som Kanal Lokal har gått i putten. SVT gör ingen mer regional tv förutom nyhetssändningarna, precis som TV4. Så visst, det finns ett hål för en mediekoncern som NTM att gå in och operera i. Och det är dags nu, när vi ska göra en halvtimmes studio-tv med gäster fyra dagar i veckan.

Men hur gör man ett sånt program angeläget? Relevant? Intressant för andra än de som vi redan har grepp om, folk som är 60+? Hur gör man lokal tv som inte är synonymt med det ganska belastade ordet ”lokal-tv” (ni vet, budgetläge, töntigt, bonnigt, gammalt)?

Naturligtvis handlar det om val av ämnen, tilltal, programledare, gäster. Men det handlar förmodligen lika mycket om val av arena och – inte minst – hur mycket man som tittare faktiskt kan påverka innehållet.

Därför vill vi inte göra klassisk gammelmedia-tv. Såklart ska vi ha fan page på fejan, twittra, blogga, lägga ut klipp från programmet på Youtube. Men det kanske går att vrida det ett steg till.

Vad sägs om att göra programmet live, på webben? Streama ut hela inspelningen och exakt där och då låta folk komma med frågor, åsikter, tankar. Kanske till och med befogade påhopp, både på mig som programledare och på gästerna. Helt enkelt göra programmet på webben, tillsammans med tittarna/användarna (eller medskaparna, ska man nog säga). Och sen sända det i tv, senare på kvällen.

Visst, det är lite tekniskt jox som ska fixas. Och visst, man måste ha något slags filter. Och absolut, det är en del praktiska detaljer som ska falla på plats.

Men sånt går att lösa. Frågan är i grund och botten en annan: vågar jag som redaktör och programledare släppa in andra i min intervju? Vågar jag släppa kontrollen? Kan jag göra det och ändå ha kvar min pondus och trovärdighet?

Mitt svar på första frågan är ja. I alla fall tror jag det. Jag vill vara del av en ny och förändrad journalistik. Om pondusen blir lidande återstår att se.

Men vad tror ni? Är det här ett koncept att bygga vidare på?

(Fotnot: creddas den dom creddas bör. Det där med livesändning på webben har jag inte kommit på själv, utan idén dök upp under ett intressant möte mellan mig, Jocke Jardenberg och Thomas Selig. Vi känner varandra från Twitter.)

Anna Lindberg är programansvarig och programledare på NTM, som äger bland andra Norrköpings tidningar, Östgöta Correspondenten och Uppsala nya tidning. Hon har tidigare arbetat som webbchef och nöjesredaktör på Corren och programledare på SVT. Hon kommer att blogga om NTM:s nya programsatsning och finns att följa på twitter.com/annalindberg.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (10%) (60%) (0%) (30%)
10 röster

cecilia

Cecilia Magnusson Sjöberg prövade på delaktighetsretoriken och brakade igenom med en gång.

Mats Odell har som bekant tillsatt en e-delegation. Tanken bakom denna grupp med generaldirektörer är att de skall leda arbetet med att förvandla Sveriges förvaltningar till en sammanhållen e-förvaltning. Ledorden i förändringen är deltagande, öppenhet och transparens. Mats Odell sade själv när delegationen presenterades att:

Den nya tekniken skapar möjligheter till en större delaktighet för enskilda, organisationer och företag i förvaltningens utveckling och dess produktion av tjänster.

Förhoppningarna på delegationen är stora som Norrlands inland, och många drabbades av en isande besvikelse när delegationen beslutade att köpa in några konsultrapporter för att fullgöra sin uppgift. Men en person beslöt sig för att försöka hoppa in och hjälpa till. Professorn i rättsinformatik Cecilia Magnusson Sjöberg, som har en gedigen bakgrund inom förvaltningsautomatisering, IT-rätt och arbete i olika utredningar, intresserade sig för arbetet av en mängd olika skäl och vill försöka delta i arbetet. Eller med Odells ord: utnyttja den nya teknikens “möjligheter till en större delaktighet för enskilda”. Så hon begärde ut konsultrapporterna för att se om vi kunde föra ett öppet, transparent samtal om dem.

Men se, det var inte vad som åsyftades med delaktighet, inte. Nej, professorns begäran avslogs i sin helhet. Nedan en intervju med Cecilia som jag gjorde i samband med att hon överklagade beslutet:

NL: Vad är det du försökt få ut och varför?

CMS: I min roll som forskare i e-förvaltningens juridik har jag med hänvisning till offentlighetsprincipen
begärt att få del av konsultrapporter som Accenture och Gartner sänt in som underlag för E-delegationens kommande strategidokument. Det rör sig alltså om till utredningen inkomna handlingar och inte internt utarbetade dokument.

NL: Hur har din förfrågan bemötts?

CMS: Genom ett avslagsbeslut huvudsakligen motiverat med att konsulterna organisatoriskt sett skulle utgöra en del av den statliga E-delegationen.

NL: Vad är din reaktion på det?

CMS: Jag är förvånad.

Bland annat genom fokuseringen på informationsteknik (IT) som en strategisk resurs är utredningen central för utvecklingen av den offentliga förvaltningen. Visserligen började myndigheter använda datorer redan i slutet av 1960-talet men det råder ingen tvekan om att modern IT ger upphov till en hel mängd dagsaktuella frågeställningar med bäring på såväl effektivitet som rättssäkerhet. Hur ska man t.ex. åstadkomma nationella infrastrukturer för elektronisk legitimering (och signering), vilket utrymme bör informationsstandarder ges vid tillgängliggörande av myndighetsinformation?

Transparens i förvaltningspolitiskt arbete av detta slag är väl förenligt med offentlighetsprincipens ursprungliga syften. Att som i detta fall  söka inlemma en stor krets av externa aktörer inom ramen för en och samma myndighetsorganisation och därigenom undgå offentlighet är olyckligt av flera skäl.

För det första riskerar allmänhetens tillit till grundläggande demokratiska processer att naggas i kanten.

För det andra kan det inte uteslutas att fråga uppkommer om statens oväld inför kommande upphandlingar rörande e-förvaltningens tjänster. Det finns med andra ord all anledning att genom ett öppet förfarande stävja varje misstanke om ett otillbörligt framtida gynnande av såväl aktuella konsultföretag som dessas egna kunder.

NL: Vad tänker du göra nu?

CMS: Jag kommer att överklaga till Kammarrätten.

Med tanke på hur avtalsbaserad utvidgning av en myndighetsorganisation i praktiken inskränker insynsmöjlighterna är det angeläget med ett förtydligande av rättsläget.

Notera den fantastiska underdriften i professor Magnusson Sjöbergs svar ovan om hur hon reagerade. “Jag är förvånad”. Vad vi alla borde vara är riktigt arga. Här tillsätts en utredning om delaktighet, öppenhet och transparens i en framtida e-förvaltning, och så mörkar den inköpta resultat? Hur i hela fridens namn tänkte man då? Nu är professor Magnusson Sjöbergs överklagande inne och förhoppningsvis kommer det att reda ut saken. Men E-delegationen har ju en liten chans att rädda sitt eget skinn här och faktiskt publicera rapporterna för alla och envar att ta del av.

Det är, som jag ser det, inte ens en rättslig fråga. Det är en fråga om legitimitet i processen och öppenhet i diskussionen. I alla andra sammanhang talar vi om öppenhet, om dygden att använda sociala medier och kommunikation och deltagande. Men när det gäller förvaltningens framtid och maktens egen organisation – ja, då ska de dokumenten förbehållas en liten begränsad krets? Och – som professor Magnusson Sjöberg påpekar: om förvaltningen kan utvidgas bara genom att den sluter avtal med olika parter, ja, då står vi ju inför en korporativistisk mardröm.

Mats Odell vill ha en ambitiös diskussion vid Malmökonferensen om den öppna förvaltningens framtid. Det kanske vore bra med en ambitiös diskussion med den egna delegationen till att börja med? Seeda bara rapporterna först på The Pirate Bay för att visa litet ånger och insikt.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(84%) (0%) (3%) (6%) (6%)
32 röster

Medievärlden stoppar pressarna och blir nättidning ”endast”. Jag hade önskat att det var resultat av en genomarbetad, progressiv och offensiv strategi, och inte bara ett försök att spara pengar. Men det är ju inte för sent än, det är nu man kan börja med att definiera om sig. Jag tror det kan bli en spännande resa, och det känns som tidningen redan tagit ett par steg i rätt riktning.

Jag kan förstå beslutet att satsa på nätet enbart. Uppdraget och de ekonomiska förutsättningarna har inte gått ihop. Sedan man gjorde om affärsmodellen för tidningen har Anders Ahlberg fört en ojämn kamp mot Excel, och jag förstår att han känner sig besviken idag. Jag förstår också att han lämnar tidningen. Det tror jag är det bästa för både medievarlden.se och för honom själv. Det krävs en omstart för tidningen.

Det som är lite klurigare att förstå är att man definierar om uppdraget. Enligt artikeln:

Tidningen får ett nytt uppdrag, att granska branschen. I dag ska den både vara opinionsbildande och granskande.
– Det nya uppdraget gör att Medievärlden på ett ännu tydligare sätt kommer att kunna fokusera på att granska branschen vilket ingen annan tidning gör i dag, säger Tidningsutgivarnas vd Anna Serner

Men det lär väl klarna och då har jag några få förhoppningar.

  1. Att vi tillsammans hittar nya och spännande vägar för samarbeten. Kanske att nya medievarlden.se står för nyheterna och bevakningen och att SSBD och Mindpark står för debatten.
  2. Att Axel Andén får ta över som chefredaktör för nya, slimmade, hypermoderna och banbrytande medievarlden.se. Vi är säkert många som som sluter upp och hjälper till där det behövs.
  3. Att branschen ställer upp och annonserar. Vi kanske till och med ska sätta ihop ett gemensamt annonspaket? En platsannonslösning för medievarlden, SSBD och Mindpark roddar vi ihop i ett grisblink.
  4. Att prispaketet runt ”Årets…” i någon slags shape and form räddas, och breddas.

Frågorna är många och diskuteras såklart på Twitter, i bloggar och på Twinglykanalen /media. Häng med.

Uppdatering: lite kommentarer på kommentarerna

  • Journalisten.se gör ett rakt nyhetsknäck som det inte är så mycket att säga om. Men sedan skriver Helena Giertta en ledare som gör mig stum. För det första hävdar hon genomgående att man ”lägger ner Medievärden”. Sedan fortsätter hon med fantastiska citat som: ”Papperstidningens uppskattas mest av sina medlemmar, oavsett om det är TU, scouterna eller Journalistförbundet man är medlem i.” Ahh, dit och läs själv
  • Sofia Mirjamsdotter på SSBD är förvisso också inne på att det är negativt i texten ”TU skickar dubbla signaler när de lägger ner Medievärlden”. Jag tycker vi ska vara mer försiktiga än så med att döma ut webbens kapacitet. Men jag håller med om att det varit en bra produkt på papper, att de gjort ett grymt arbete (jag var nog inte tydlig med det i min text ovan – mån om att se framåt), och att Anders Ahlberg gjort ett kanonjobb.
  • Sven-Åke på hd.se:s Ledarbloggen är tidigt ute och säger ”Farväl till Medievärlden”. Jag håller med om att behovet av debatt nog aldrig varit större, men menar nog ändå att det heller aldrig funnits så många arenor för det, så goda möjligheter till samtal.
  • Rolf van den Brink kommenterar, och får efter stor tvekan en länk. ”Medievärlden – TUs och Annonsörernas udda logik”.
  • Dagens Media, alltid lika tråkiga i sina rubriker: ”TU skrotar Medievärlden”. Anna Serner intervjuas.
  • Resumé vinner en poäng på sakligaste rubben: ”Tidningsutgivarna lägger ner tidningen

Uppdatering 2: Axel fick jobbet. Skönt att ha rätt på en punkt, nu ska bara de tre andra önskningarna slå in också.
Kommentarer från Medievärlden, Dagens Media, Journalisten, Resumé, TU själva via MyNewsdesk och så klart: Twitter

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(9%) (0%) (27%) (27%) (36%)
11 röster

Då har det gått, eller snarare flugit fram, en vecka till och nu är 12% av de 100 posterna avverkade. Det känns som det går för snabbt. 100 händelser på 100 dagar fortsätter göra intryck. För min del var det svettigaste ögonblicket när ett missförstånd gjorde att en post inte kom ut i tid, men i stort är alla skribenter och övriga inblandade alldeles fantastiska. Det är ett fascinerande projekt, och jag tror inte att jag fullt ut har lyckats smälta hela innebörden än.

En av veckans absolut coolaste händelser var att se, eller snarare höra, Malin Degrenius och David Hall läsa in #mindpark100 på Listen To Blogs. Jag nämnde det i förra veckorapporten och de bara tog tag i saken och började göra, inklusive inläsningsschema och allt. Helt enastående, all cred för det!

Medier och Journalistik - Popular.pngSpännande i veckan var också Twingly Channels och den gemensamma kanal som Mindpark och SSBD står som ansvariga för. Tillsammans med bloggteamens verksamhet på respektive blogg fick det Anders Mildner att skriva ett fantastiskt inlägg under rubriken ”Poängen med att vara en röst bland många”. Han sätter fingret på precis hur det känns när jag jobbar med vår lista:

Från ett traditionellt medieperspektiv hade detta varit en jättesatsning. Tänk er något liknande i en dagstidning! Nu visar Mindpark hur man med lätta fötter kan skapa betydande, relevant och initierad journalistik genom att öppet och inbjudande använda ett stort kollektivs kunskapsresurs.

Detta är ett exempel. Det är inte orimligt att tänka sig samma utveckling för de flesta bevakningsområden.

Det vi kan se är ett kulturskifte, där tanken att alla på något sätt kan delta håller på att ersätta synen att många är kallade men få är utvalda.

Till sist, veckans inlägg (alla finns listade under kategorin mindpark100):

Psst, missa inte heller inläggen som publicerats utanför listan, tex Daniel med en ”Oekonomisk sanning”, min önskan om att bli lyckligjord eller Tommy Sundströms välkommenterade inlägg om hur ”Pappersnostalgi hindrar reklambyåer att förstå webben”.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (25%) (0%) (0%) (75%)
4 röster

Jag har tjatat om Guardian och deras Open Platform, men jag tänker tjata lite till. Inte nog med att jag fick avnjuta Chris Thorpe, en av smartskallarna som jobbar tillsammans med Simon Willison och Matt McAlister på att förändra hela tidningsvärlden. Jag fick dessutom höra honom berätta om den brittiska offentlighetens nya projekt.

1000 datakällor släpps fria och man säger: ”Get excited and do things”. För egen del blir jag så uppskuttad att jag knappt kan sitta stilla. Tänk om Makten och öppenheten fick se ett sådant här genombrott. Tänk om vi fick se det redan till Fokus heldag, ”När tekniken förändrar politiken”,  den 15/10. Tänk om Mats Sjöstrand, ordförande i e-delegationen, säger att 1000 öppna datakällor innan september 2010 är hans plan också.

Open everything är en härlig våg, med många beståndsdelar (här är några), som sveper fram över världen nu. Läs vad brittiska kabinettet säger:

From today we are inviting developers to show government how to get the future public data site right – how to find and use public sector information.
The developer community through initiatives such as Show Us a Better Way, the Power of Information TaskforceMySociety and Rewired State have consistently demonstrated their eagerness and abilities to “Code a Better Country“.  You have given us evidence and examples to help drive this forward within government.

Så vad har detta med Guardian att göra egentligen? Jo, jag ser det så här. Guardian har inte bara skapat ett api, så där lite lagom lättvindigt. Man har på ett medvetet sätt arbetat genom hela sin strategi. Oavsett om man väljer den ekonomiska eller biologiska betydelsen så är ”mutualism” ett ord som genomsyrar strategin. Och enkelt kan man säga att det handlar om att ta en jämlik plats i det nya ekosystem som man menar att internet representerar. ”Weaving the Guardian into the fabric of the Internet

Givetvis har man räknat fram en massa konkreta, snabba, nyttor med Content API, Data Store, Apps Gallery och alla timmar man lägger ner på sitt utåtriktade arbete. Det räcker att snabbt titta in i Apps Gallery för att inse att det där hade man aldrig kunnat hinna bygga själv. Men det finns också ett annat element som handlar om att dela med sig och att få tillbaka. Och i den processen ingår också att du lär dig hur du kan använda andra så som de använder dig.

Guardian har helt enkelt skaffat sig ett försprång, ett övertag mot konkurenterna. Så när det nu plötsligt finns 1000 ytterligare datakällor att gräva ur, så är Guardian väl rustade på alla sätt:

  • Eftersom de själv utvecklat egna api:er så har de djup förståelse för hur de ska använda andras.
  • Eftersom de redan har släppt ut massor av sin egen data är det snabbt gjort att jacka ihop det man har med det som man nu får tillgång till.
  • Eftersom man har en upparbetad relation med hundratals frivilliga nördar så har man ett stort försprång när det gäller tillgången till grey matter (om ni minns – all that matters).

Behöver jag säga att de, dessutom, verkar ha förbannat roligt på jobbet?

Några sköna bilder från Chris lugna och coola presentation. Jag tyckte han var så behaglig att jag överväger att försöka flyga in honom istället för Simon till ”Från tryckeri till api” på Internetdagarna i november.

Chris Thorpe, Guardian. Intro. Building the stacks for a mutualised newspaper

Chris Thorpe, Guardian. Intro. Building the stacks for a mutualised newspaper.

Chris Thorpe, Guardian. On building the solution for user controlled expenses

Chris Thorpe, Guardian. On building the solution for MPs expenses. Kolla kalendertid, lansering en vecka efter beslut. En och en halv veckas mantid. Total kostnad för driften hittills är 50 pund. Utvecklingsmiljön är så klart open source och gratis.

Chris Thorpe, Guardian. On building the solution for #edfest

Chris Thorpe, Guardian. On building the solution for #edfest. Under en manveckas utvecklingstid. Byggt och hostat på Google App Engine – alltså helt gratis. Erkänner att det är lite fulhack, kräver en del handpåläggning/administration. Men ändå…

Chris Thorpe, Guardian. Final takeaway

Chris Thorpe, Guardian. Final takeaway!

BTW, rubriken är lånad av Mats Ronander. Den kändes passande.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (40%) (0%) (60%)
10 röster

Lowe Brindfors nya webbplats är en nostalgisk tur tillbaka till papprets tid, då man använde Pantone-lappar, skalpeller och en vaxrulle. En tid innan webben, ja innan datorer överhuvudtaget befläckade den kreativa processen. Texter – dem skriver man på skrivmaskin. Det enda som saknas är en askkopp där Don Drapers Lucky Strike vilar och röken som sakta ringlar upp mot skärmen.

När en byrå av Lowe Brindfors kaliber väljer en design får man utgå från att det inte är en slump, inte något som en AD lite oreflekterat tyckt såg tufft ut. Det som möter ögat är en visuell utformning av strategin, av var man vill positionera sig.

Papper på webben = multimedia?

Papper på webben = multimedia?

Man väljer att placera sig hos Don Draper, bland de galna männen i reklamens guldålder – det förflutna.

“Hey, boy slow it down!”, skriver Lowe Brindfors när de ska berätta vad som rör sig i deras huvuden. “Helt plötsligt tycker man att allt som är nytt är bra. Men är det verkligen så?” På ytan är det ett upprop för att idén fortfarande är det viktiga, att man inte får låta tekniken skymma den. Men det är svårt att inte läsa undertexten: Stoppa världen, jag vill kliva av.

Papper är så enkelt. Det som syns är hela budskapet, och vill man att fler ska se det köper man plats där fler tittar. TV är trixigare att producera, men kommunicerar på samma enkla sätt.

Kanske är det därför som många med en bakgrund inom reklam – en uttrycksform som präglats av papprets logik – har så svårt för webben, Visst, de gör webb (man måste ju för att överleva) men de kan inte riktigt skaka bort känslan av att det är fel, att detta medium som är så beroende av det ögat inte kan se – teknik, länkar, sociala nätverk – är en perversion, inte den riktiga äkta marknadskommunikationen.

Så när reklambyråer ska göra webb så gör många det i Flash, den mest papperslika teknik mediet har att erbjuda. Man får offra vaxrullen, men behåller kontrollen över exakt hur det ser ut på användarens skärm. På köpet får man rörelse, en slags billig TV. Man får till och med interaktivitet – inte webbens självproducerade okontrollerade egenaktivitet, men en tv-spelsliknande väldefinierad interaktivitet.

På samma sätt som man låter det visuella uttrycket präglas av det gamla trygga, väljer Lowe Brindfors också en teknik som ger kontroll man är van vid, och bygger hela sin sajt i Flash. Det finns egentligen inget på sajten som kräver det, den skulle lika gärna ha kunnat göras med html kompletterat med en videospelare av Flash. Men då skulle utseendet kunna påverkas av mottagarens utrustning och inställningar – det skulle inte vara papper alls.

Budskapet till kunderna blir att detta är en byrå som gör det snyggt, segt, omöjligt att läsa via mobil, otillgängligt, olänkbart och närapå omöjligt att googla något ur innehållet.

Papperskulturen är som nikotindoften på Drapers kontor. Man får den aldrig ur väggarna.

Tommy Sundström är författare till Användbarhetsboken som han just håller på att lägga ut som fri bok på webben. Han har tidigare varit AD för Resumé, och twittrar som tommysundstrom

Andra om Lowe Brindfors nya webbplats:

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(12%) (9%) (0%) (56%) (24%)
34 röster

Fem procent klart, och för en gångs skull känns det lätt och lustfyllt att det ha 95% kvar. Satsningen på 100 texter på 100 dagar, ”Mindpark: 100 mediahändelser under 00-talet”, har fått ett fantastiskt mottagande. Engagemanget är stort, det twittras, länkas och kommenteras (kolla vilken grym kvalitet på flera av kommentarerna) som aldrig förr. Lycklig blir jag också när en våra texter inspirerar till helt nya texter. Men allra roligast är alla som kommer fram och vill bidra. Det kommer att bli 100 roliga dagar, se bara här, på mailet som jag fick från Gunnar R i morse

Som alla andra älskar jag Mindpark #100. Men jag vill se en bild på varje post – gärna cc-bild. Tar ju lite tid men jag kan hjälpa till. Säg bara till. Behöver bara inlogg och förtroende :-)

Så nu är det så, välkommen ombord som bildchef, Gunnar. Presentation finns snart uppe, men tills dess – njut Gunnar.se. Fler krafter kommer att introduceras efter hand, men jag saknar en sak. Någon med uthållighet och bra ”radioröst” som vill läsa in alla 100 inläggen på Listen To Blogs. Mitt enkla experiment gjorde mig förtjust i formen, men inte i min egen röst ;) och att varje författare ska göra det själv blir för svåradministrerat.

Till sist, veckans inlägg (alla finns listade under kategorin mindpark100):

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (17%) (0%) (0%) (83%)
6 röster

Onsdag den 23 september klockan 08.00 publicerar vi den första posten av 100 i en serie som handlar om medierna på 00-talet. Varje dag fram till nyårsdagen kommer någon av skribenterna i bloggteamet att lyfta fram en händelse eller ett skeende som påverkat mediebranschen under det senaste decenniet. Ett decennium som garanterat inneburit fler och större förändringar än någon annan tid i mediernas historia. Händelserna kommer att beskrivas, belysas och analyseras. Så ofta det är möjligt från insidan. Och så ofta det går med en linje in mot framtiden.

Det är ett hästjobb som bloggteamet gör, 100 händelser är inte snutet ur näsan, och jag sitter och hoppar av förväntan. Jag tror vet att det blir grymt bra. Det är som att ha lite julafton varje dag, som ett kinderägg, som en liten förlossning. Den här serien hoppas jag ska vara en njutning för oss alla, och stämma till både eftertanke och många nya spännande tankar.

Och det är inte slut där. Den 1 januari 2010 börjar omröstningen. Då ska ni, alla ni som läst, tyckt, tänkt, vara med och rösta. Tillsammans gör vi en rangordning av de händelser som definierat 00-talet. Vad som sedan händer med den listan återstår att se. Kanske diskuterar vi den bara, och lär oss något om vad som egentligen varit viktigt. Eller så gör vi en bok av det och ställer till med en konferens/fest för överskottet. Det vore väl lite härligt? Senare fråga.

Anyway, för att ni ska förstå vad som ligger bakom får ni här samma instruktioner som författarna förhållit sig till. Resten, själva innehållet, får komma som en glad överraskning.

- – -

from: Joakim Jardenberg <joakim@jardenberg.com>
to: bloggteamet
subject: SPARAS: Instruktioner inför ”Mindpark: 100 mediahändelser under 00-talet”

Det drar ihop sig. Ni kommer snart att börja få individuella mail med detaljer inför era poster. Men här är den slutliga (det har varit många turer) och generella instruktionen.

INTRO:
Bloggserien heter ”Mindpark: 100 mediahändelser under 00-talet” (om inte någon kommer på något mycket klatschigare innan tisdag).

Listan är under publiceringen inte viktad, första posten är inte tyngre än sista. Däremot kommer det att bli en omröstning under de första veckorna 2010, så vi får hjälp av publiken att sätta “ordningen”. Blir det skitbra så gör vi bok av det och hittar på något bra tillsammans av ev överskott.

Serien inleds 22/9, en tisdag med en inledning, utanför listan, av mig.
23/9 postas första posten, av [inte med i publika postningen] och sedan rullar det på till den 31/12 då [inte med i publika postningen] stänger serien med post #100.

INNEHÅLL:
2000-2009 har ju varit en fantastisk period för ”mediebranschen”. Vi uppmärksammar det med 100 poster om stora händelser/skeenden för vår bransch.

SKALL-krav
- beröra mediebranschen, i bred men ändå solklar betydelse.
- skett, inletts eller avslutats (i huvudsak) under åren 2000-2009 – det sk 00-talet.
- ha en faktagrund, alltså inte enbart tyckande och spekulerande.
- kunna länkas till, på något sätt.

BÖR-krav
- kunna hängas upp på ett datum då det hände. Men det är ett mjukt krav;)
- vara välkänt nog för att få ”alla i branschen” att nicka igenkännande.
- gärna spela roll än idag, vara relevant på något sätt. Inte historia för historiens egen skull.
- gärna vara bra grund för en fortsatt diskussion.

FORMAT:
- Ingen spikad längd, hellre för långt än för kort – för en gångs skull ;) Säg det som behöver sägas, innehållet är kung. De måste kännas genomarbetade.

- Länka gärna mycket. Bilder, grafer, video etc är också välkommet – men inga krav.

- Fasta punkter för publicering – kategori: 00-talet – tags: topp100, mindpark100 (plus eget flitigt taggande)

- Fri rubriksättning, med ett undantag, Mindpark och ett löpnummer. Alltså
Mindpark #001: din rubrik, Mindpark #002: nästa rubrik, fram till Mindpark #100: sista rubriken
Syftet är att det ska vara lätt att identifiera posternas sammanhang och att det ska vara lätt att hålla reda på dem inför omröstningen.

- Tag hjälp av [mailadress, inte med i publika postningen] eller någon kamrat i teamet om du är tveksam över något. Jag står givetvis till förfogande 24/7.

- Tidsinställningen och publiceringen
- ”Publish immediately” -> klicka på edit för att komma åt inställning för tidsinställning
- Tiden ska vara 08:00
- Kolla, dubbelkolla och klicka sedan på publish.

- Osäker – spara som utkast/draft och maila mig så tar jag hand om detaljerna.

ÖVRIGT:

- hashtag på twitter etc: #mindpark100

- statistiken [url, inte med i publika postningen]

- kör stavningskontroll eller be om kompisläsning. Det ska helst inte vara så slarvigt som merparten av mina inlägg brukar vara ;)

- – -

Till sist, tack (eller?) till Nollnolltalet.se som startade hela 00-talet grejen och inte minst till underbara Peter Rosdahl som tände gnistan till just den här listan. Peter, du är en idéspruta av stort format.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (12%) (71%) (0%) (18%)
17 röster

Gratis eller betalt är fel svar på fel fråga skrev Zackrisson i våras på va.se. Han byggde upp en strålande bloggpost som sammanfattade läget och försökte flytta fokus till rätt frågor. Till frågor som inte bygger på önsketänkande och idéer om hur världen borde vara – utan som faktiskt byggde på ett fundament av hur det ser ut idag.

Ett halvår senare piskar vi fortfarande den stendöda hästen. Kudos till SvD för en genomarbetad serie i ämnet, och kudos till smartskallar som Fredrik Strömberg som, liksom Zackrisson, bygger välgrundade bloggposter. Men ändå, trots att de lägger ut texten så finns det alltid med, som ett halvtaskigt alibi, att ”vi måste hitta innehåll som konsumenterna vill betala för”. Så när Fredrik förvånad skriver på Twitter ”Märker att det inte är alltför många som har svarat på 10 000 kr-frågan i slutet av mitt inlägg på SSBD i dag.” – så är det nog mest ett tecken på att det är fel fråga igen.

Så då provar vi med en annan fråga istället. Det handlar om att utnyttja en fantastisk resurs som tidningarna sitter på idag: kunskap om sina läsare. Jag kallar det för marknadsdata och har berört det yttligt både i posten om hur vi ska tjäna pengar på nätet och i posten om Rubbt v 2.0. I den senare skriver jag tex:

Vi samlar också på oss mängder med marknadsdata. ”Vad är snittpriset på en två år gammal volvo?”, ”hur ser bostadsmarknaden ut i Bjärred?”. Med rätt verktyg har vi ett analysurval som går att kapitalisera bra på (xx drog under under de bättre åren in 50% av intäkterna på att sälja – anonymiserad, såklart – data). Förutom det som går att se av de normala Rubbet-aktiviteterna har vi också möjlighet att köra regelrätta undersökningar på ”sista steget” (alltså den sida som säger tack för din annons). Sådana undersökningar kan beställas av kunder på förhand.

Men självklart behövs inte Rubbt för det här. Vi kan gräva i trafikdata på våra sajter och hitta massor med godis där. Vi kan göra textanalyser av kommentarer och hitta attityder. Vi kan låta Dagens fråga bli något mer än bara en ”kul grej”. Vi kan göra enormt mycket på ett område där vi idag gör absolut ingenting. Eller gör vi det, och jag vet bara inte om det? Så jag lånar formuleringen från Fredrik:

Nämn gärna, i kommentarsfältet, digitalt distribuerade redaktionella produkter som:

  1. Har en stor population, som är väldefinierad – tex geografiskt eller inom ett ämnesområde.
  2. Samlar in data om sina användare på ett strukturerat sätt. Loggkoll, textanalyser, surveys etc.
  3. Kombinerar kunskapen om sina användare på tvären över alla sin distributionskanaler.
  4. Har paketerat denna enorma kunskap och säljer den aktivt.

Jag säger inte att de inte finns, jag vill bara veta vilka de är. Så, hjälp mig gärna.

För säkerhets skull: marknadsdata är inte hela lösningen på intäktsproblemet. Men jag vågar lova att den är en större och mer realistisk intäktskälla än att resa betalväggar.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(6%) (22%) (44%) (17%) (11%)
18 röster

Finns det plats för företag på Twitter, Facebook mm eller är det bara för enskilda personer. Och var går gränsen?
Är företagen verkligen införstådda med vad det innebär? Närvaro, transparent och realtid är ord som för många företag kommer att bli en naturlig del i den dagliga verksamheten. Jag hade det stora nöjet att vara på Sweden Social Web Camp i augusti och var bland annat och lyssnade på Brit Stakton om företag på Twitter och även Kristoffer Björkman om marknadsföring på den sociala webben. Det var bra diskussioner, men tyvärr gavs det inga svar (och det kan man väl knappast begära på de 40 minuter som sessionerna varade) men en hel del tankar och idéer ventilerades som förhoppningsvis kan leda oss liten närmare svaren i alla fall.

För oss i reklambranschen är detta en högst relevant fråga, och kommer oundvikligen att hamna på agendan hos de flesta företag förr eller senare. Och frågan kvarstår ännu: har företagen en plats på den sociala webben? Hur trovärdiga är företag som agerar på den sociala webben under sitt företagsnamn?

För att svara på frågan måste man först förstå mediets möjligheter och potential samt även de risker som finns. Det går inte att bluffa eller ljuga för det kommer att upptäckas, och när det gör det kommer det att bli hårt och tufft. Ska man som företag lyckas, har man egentligen bara två enkla val (kom ihåg att det handlar om närvaro i företagets namn):

1. Personifiera. Någon som kan ta rollen och “vara” företaget. En sådan person måste få fullständig mandat att föra företagets talan. Oftast krävs det en person som har väldigt god inblick i företagets verksamhet och dessutom duktig på kommunicera. Risken blir att denna person och företaget till slut likställs och om personen lämnar företaget så uppstår nästa problem, vem äger den historiska konversationen? Personen eller företaget? En variant är att skapa en fiktiv person som är starkt knuten till företaget som t.ex ICA-Stig eller Boxer Robert.

2. Gemensam och enhetlig profil. Ett delat ansvar där det är fritt och öppet för vem som helst inom att företaget att när som helst agera i företagets namn. Detta stället höga krav på ledningen då det i princip innebär att alla måste veta och känna sig delaktiga i företagets mål och värderingar. Delat ansvar men också ett större engagemang. Endast möjligt att genomföra i platta organisationer där beslutsvägarna är kortare och där det krävs i princip en prestigelös anda och ett fullständig transparens.

Det finns ett tredje alternativ som företaget egentligen inte har kontroll på men som är det absolut starkaste alternativet och det är att enskilda individer konverserar om företaget eller produkterna av egen fri vilja. Detta sker redan eller kommer att ske förr eller senare, frågan är bara om det som sägs är positivt eller negativt. Det finns alltid missnöjda kunder, det kan man aldrig komma ifrån, men de måste man konfrontera, precis lika mycket som man måste bekräfta och belöna sina trogna kunder så att de kan konverteras till fans.

För är det egentligen inte så att hela grejen med den sociala webben är att det är individer som konverserar, och ibland så pratar man med företag också, men då med individer som representerar ett företag. Är det kanske så företag ska förhålla sig till den sociala webben? Ska man ha representanter som kan föra företagets talan som egna individer? Oavsett situationer så har vi alla en roll i en konversation, och den rollen skiftar ständigt beroende på ämne, motpart eller helt enkelt humör, men det är fortfarande individen som för konversationen och inte företaget.

Med detta sagt så menar jag inte att företag ska hålla sig borta från den sociala webben, man ska absolut vara närvarande, och det kan man vara på flera olika sätt och det första steget är att lyssna. Men när man lyssnar måste hela företaget lyssna. Hur man sedan väljer att ta del i konversationerna kan bero på situation eller behov. Ibland kan det faktiskt fungera alldeles utmärkt med att bara vara där med korta, opersonliga men viktiga små notiser i företagets namn, ibland kanske det krävs djupa diskussioner på ett mer personligt plan. Allt detta är ett steg närmare det som kommer att vara den absolut viktigaste framgångsparametern i den nya sociala ekonomin: trovärdighet. Och den måste man förtjäna genom att visa att man är värd den. Och det funkar inte bara på ena hållet, utan det måste gå båda hållen. Det finns inget snabbare sätt att pröva trovärdigheten än att använda webben. En enkel sökning i Google är allt som krävs.

Så för att knyta ihop säcken och svara på min egen fråga i rubriken, så ja, företag har en plats på den sociala webben, om de kan göra sig förtjänta av den. Eller var tror ni?

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(6%) (31%) (31%) (31%) (0%)
16 röster

Vi har ofta fascinerats över styrkan i den gamla prenumerationsmodellen för tidningen. Den bygger ju på att man betalar i förskott för något man i bästa fall kan anta att man kommer att tycka är bra.

Nu pratar man ”freemium” som en av lösningarna när mediebranschen jagar en ny, hållbar affärsmodell. Problemet är att man inte riktigt kan skilja på modellerna. Jag diskuterade saken med Hanna Dunér inför SvD:s stora artikel- och bloggsatsning och här kommer en sammanställning jag gjorde. Den tar bara hänsyn till EN av flera skillnader mellan freemium och prenumeration, men det räcker som ett startläge. Det räcker för att det ska stå klart att det INTE är modellen för tidningsbranschen.

En av mina principer för att skilja mellan ”subscription” och ”freemium” ligger i hur mycket koll du har på vad du har och vad som adderas.

I steget mellan gratis och betal i en prenumerationsmodell, som i fallet med aftonbladet vs aftonbladet plus, är det mycket som är oklart. Det enda du egentligen kan vara säker på är vem som är avsändaren och vad de i grova drag säger att paketet innehåller. Tex, du får läsa ett antal låsta artiklar. Men du vet aldrig vilka artiklar, du vet aldrig hur bra de är eller vad de kommer att handla om. Med en gratis smakbit och något annat bakom betalvägg tvingas du köpa grisen i säcken. Du kan göra det för att du litar på aftonbladet, eller för att du tycker tröskeln är så låg att det är ”värt det”, men i allt väsentligt köper du lik förbannat grisen i säcken.

I steget mellan gratis och betal i en freemium-modell, som tex i fallet flickr och flickr pro, vet du exakt vad du får. Det är lätt för dig att väga kostnaden för ”uppgraderingen” mot den effekt du utlovas.

Flickr lovar dig:

When you upgrade to a Pro account for just US$24.95 a year (or R$45.90 if you’re in Brazil ) you get all this:

  • Unlimited photo uploads (20MB per photo)
  • Unlimited video uploads (90 seconds max, 500MB per video)
  • The ability to show HD Video
  • Unlimited storage
  • Unlimited bandwidth
  • Archiving of high-resolution original images
  • The ability to replace a photo
  • Post any of your photos or videos in up to 60 group pools
  • Ad-free browsing and sharing
  • View count and referrer statistics

Compare that to what you get with a Free Account:

  • 100 MB monthly photo upload limit (10MB per photo)
  • 2 video uploads each month (90 seconds max, 150MB per video)
  • Photostream views limited to the 200 most recent images
  • Post any of your photos in up to 10 group pools
  • Only smaller (resized) images accessible (though the originals are saved in case you upgrade later)

Aftonbladet plus ”lovar” dig

  • Exklusiva artiklar, bilder och fördjupningar
  • Över 200 resguider och andra guider att använda i vardagen
  • Kartläggningar och jämförelser
  • Unika erbjudanden från oss på Aftonbladet och våra partners
  • 2 st Aftonbladet i pdf-format varje 30-dagars period

Vilket skulle du säga är tydligast och mest lättköpt?

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(18%) (9%) (9%) (64%) (0%)
11 röster

Vem vågar göra en Spotify, frågar Fredric Karén, chef för SvD.se i den pågående bloggstafetten med anledning av Svenska Dagbladets fråga: ”Vill du betala för nyheter på nätet”. Dvs erbjuda användarna en betald nyhetstjänst utan annonser, och en gratis med annonser?

Låt mig formulera om frågan: Vem vågar erbjuda en nyhetstjänst i två versioner, en gratis enklare och en betald, premium? Den senare inte självklart helt utan annonser.

En ”freemium” är en tjänst där grunderbjudandet är gratis men där premium kostar pengar, det är ju så Spotify fungerar. Det medieföretag som vill skapa en nyhetstjänst som är freemium behöver:

  • En stark ställning på marknaden.
  • Ha finansiell styrka nog att kunna tappa annonsintänkter.
  • Att ha (eller kunna skapa) ett innehåll utöver den mer allmänna nyhetsrapporteringen som är så nischat eller speciellt att det kan gå att ta betalt för.

Idag är de allra flesta nyhetstjänster helt gratis. Strategin är att locka så många besökare som möjligt och finansiera verksamheten med annonser. En freemium-tjänst innebär en helt annan strategi: att inte till varje pris maximera antalet läsare för att istället ta betalt av x antal läsare för det mer exklusiva materialet. Att byta strategi från ”många läsare” till ”lönsamma läsare”. En kulturrevolution i de flesta medieföretag, tro mig.

Nackdelarna med att gå från helt gratis till freemium är många. Riskerna är stora.

  • Grundfrågan förstås: Går det överhuvudtaget att skapa betalningsvilja för den här typen av innehåll?
  • Färre besökare = minskade annonsintäkter.
  • Sämre tillgänglighet för sökmotorer som Google.
  • Risk för marginalisering i samhället och i samhällsdebatten.
  • Sämre möjligheter att samspela med den alternativa medievärlden och den sociala webben (bloggare, Facebook etc).
  • Risk för krångel med påloggningar, betalsystem etc. Kostnader för detta.
  • Gammelmedierna kan upplevas som bakåtsträvare som inte fattar nåt av den nya tiden. Varumärke och image skadas.

Fördelarna då:

  • Nya intäkter kan skapas i abonnemang på premiumtjänsten.
  • Gratisdelen kan fortfarande ha det innehåll som lockar de stora läsarskarorna, dvs det snabba nyhetsflödet. På så sätt kan det finnas möjlighet att ha kvar tillräckligt mycket trafik för att behålla delar av annonsintäkterna.
  • Gratisdelen fungerar som marknadsföring av premiumdelen, läsarna där kan lockas att betala för det mer exklusiva innehållet..
  • Premiuminnehållet bygger varumärke och skapar i bästa fall en spets och tydlighet åt medieföretaget.
  • Premiumdelen vårdar den gamla (och än så länge mycket större) papperstidningsaffären, betalande prenumeranter känner att de får mer för pengarna.
  • Kunskap om de betalande läsarna = bättre möjlighet att ta betalt av annonsörerna.

Så till svaret på Fredric Karéns fråga, vem vågar göra en svensk Spotify? Här är en möjlig kandidatlista:

  • Aftonbladet.se. Uppfyller alla tre kraven ovan och har faktiskt redan en premiumtjänst i Aftonbladet Plus som kan byggas ut.
  • Di.se. Ett starkt varumärke med en ohotad position som papperstidning (Dagens Industri) och med ett bevakningsområde (finans, ekonomi, börs) där det finns förhållandevis stor betalningsvilja.
  • En stark lokal- eller regionaltidning som är dominerande på orten som till exempel unt.se (Upsala Nya Tidning), nt.se (Norrköpings Tidningar) eller corren.se (Corren i Linköping)
  • Dn.se. Största morgontidningen på både papper och webb med bra nischade tjänster som till exempel På Stan, påstan.nu (även i mobilen).

Vem vågar ta risken? Och vem gör det tillräckligt bra? Vem kan skapa ett attraktivt paket av innehåll, webbtjänster och mobila tjänster som läsaren upplever som så attraktivt att det skapar betalningsvilja?

Något av ett mardrömsläge för beslutsfattarna i mediehusen: Fortsätta att med svag lönsamhet generöst publicera gratis – eller ta stora risker i att byta strategi.

Bloggstafetten på svd.se rullar vidare. Efter mig skriver Charlotta Friborg, redaktionschef på dn.se. Mina frågor till henne:
Vilket av Dagens Nyheters innehåll tror du skulle kunna gå att (på något sätt) ta betalt av läsarna för, dvs ligga i premiumområdet? Befintligt eller nyskapat material? Eller inget alls? Skiljer sig webben och mobilen i det här avseendet?
Och här är svaret:Branschen måste vakna ur törnrosasömnen

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(6%) (38%) (45%) (8%) (3%)
65 röster

I London är det hack days var och varannan månad på olika teman – musik, offentlig data, journalism. Hack Day-fenomenet har blivit en drivkraft både för att samla utvecklare som vill bygga vidare på intressanta data-set och tjänster, men också för att få företag och organisationer att ta en titt på vad de egentligen erbjuder och vad de skulle kunna göra tillgängligt för externa utvecklare.

Carbon world map från Guardian Hack Day

Jag sade på Geek Girl Meetup i våras att webben levlar – att verktygen för allt grundarbete som behövs för att skapa en ny tjänst blir bättre och bättre och idag är i ett läge där man mycket snabbt kan komma till kärnan av det som är nytt i en idé istället för att bygga en massa infrastruktur. Detta är den grundsituation som gör Hack Days möjliga – precis som på 24 hour business camp kan man komma riktigt långt på 24 timmar.

Jag sitter just nu med förberedelserna inför RjDjs medverkan i Music Hack Day i Berlin. I London byggdes allt från nya sätt att lyssna på musik från olika städer i världen till visualisering av de populäraste orden i låttexter de senaste decennierna. I Berlin samlas ett antal musikföretag som gör hela eller delar av sina tjänster tillgängliga via API:er för att erbjuda stöd och ett utrymme för folk som vill bygga nya intressanta tjänster ovanpå dessa resurser.

I London bjuder The Guardian regelbundet in till Hack Days på deras kontor där både deras egna utvecklare och folk utifrån bygger hacks under 24 timmar kring ämnen som på något sätt kan relateras till The Guardians verksamhet i bred mening. Rewired State är en annan Hack Day där offentlig data står i centrum. EcoMo fokuserade på miljörelaterade hack.

När jag läser debatten om media i Sverige, om hur intäktsströmmarna ska se ut, om betalväggar, om journalismen som kärnprodukt och hur journalistikens demokrativärden ska kunna bevaras med eller utan papperstidning och stora redaktioner, då tänker jag att det är hög tid för hack days om journalism.

Särskilt i gränslandet mellan diskussionen om öppen offentlig data och hur journalistiken ska se ut i framtiden finns det många frågeställningar som drar åt samma håll. Det byggs redan sajter och tjänster som försöker lyfta fram vad som händer i olika delar av statsapparaten, där utvecklare och enskilda medborgare i form av research, tekniska lösningar och bloggande gör ett journalistiskt arbete. Vad händer om man samlar dessa tänkare och entreprenörer på t ex en stor tidningsredaktion, och ger dem tillgång till så mycket verktyg och data som möjligt plus utmaningen att bygga något på 24 timmar?

Alla organisationer som funderar på deltagande i en hack day om journalism måste rannsaka vad man sitter på för resurser som skulle kunna skapa innovation om de släpptes fria. På hur man kan stötta både människor utanför den egna organisationen som har driv och idéer, och utvecklare och innovatörer i det egna huset som på 24 timmar och med fria händer kan göra något helt nytt eller få möjlighet att förbättra någon del av det journalistiska arbetsflödet.

Det är hög tid att hacka journalismen. Vilken svensk medieaktör blir värd för landets första “Journalism Hack Day”?

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (15%) (38%) (0%) (46%)
13 röster

Jag var i går på frukostmöte hos inuse. Jonas Söderström presenterade 10 saker som är viktigare än navigationen på din sajt. Själva föredraget finns på Slideshare.

Rent allmänt kan man säga att föredraget handlade om hur man ska få mer trafik till sin webbplats och hur man kan underlätta för besökarna att hitta rätt när de väl hittat dit. Denna fråga är i sig intressant: är jag betjänt av att få trafik till min egen webb eller finns det andra mått som visar hur väl jag når ut med mitt budskap? Frågan är viktig och förtjänar en egen post så här nöjer jag mig med några spontana funderingar kring Jonas punkter.

Punkt 1: Sökmotoroptimering

Det här är en knepig fråga där man, som Jonas också framhöll, lät kan hamna i dåligt sälllskap. Icke desto mindre visade Jonas ett par enkla knep som gör det enklare för sökmotorer att “förstå” din sida (t.ex. använd de viktiga orden i titeln, rubriker och högt upp i texten). Jag fastnade dock i första hand för synpunkten att URL:en ska återspegla sidans innehåll. Här ser jag flera intressanta frågeställningar. En spontan synpunkt är att många publiceringssystem idag genererar URL:ar fyllda med frågetecken och siffror. Om vi har bestämt oss för att URL:er ska bära mening och inte bara vara en identifierare för en sida på webben så säger det sig själv att detta inte är någon bra idé. Det är bättre att man kan komma ihåg en URL. Å andra sidan är det, generellt sätt, inte bra att låta “nycklar” bära mening. Vad händer om och när man vill flytta en sida? Sidan har kvar sin mening men “platsen” ändras … Jag vill minnas att vi för några år sedan pratade om URI:er. Vart tog denna diskussion vägen? Just nu finns en risk att vi bygger upp en adressrymd som inte är långsiktigt hållbar.

Slutsats: i dagsläget är det förmodligen bra att ha URL:er som bär mening men på lång sikt finns en allvarlig risk med att använda URL:er på det sätt vi gör idag.

Punkt 2: Bättre intern sökfunktion

Vad ska man säga? Alla vet att Google erbjuder bättre sökning än de flesta sökfunktioner som erbjuds på webbplatser. Varför spjärnar så många emot? Det finns många exempel på företag, organisationer och myndigheter som ska bygga egna sökfunktioner och lägger ner stora belopp på detta. Vad är vinsten? Webben är en plattform för tjänster. Min uppfattning är att det är onödigt att bygga saker själv bara för att “äga funktionen”. En av webbens styrkor är möjligheten att dela och samutnyttja. Bygger du dina egna vägar? Drar du din egen elkabel?

Slutsats: vill man vara effektiv när man bygger en webbplats så ska man använda komponenter och tjänster som finns på nätet.

Punkt 3: Outsourca navigeringen

Detta var en bra punkt. Hur vet du vad som är viktigt på din webbplats? Fråga dem som använder informationen och låt dem bygga strukturen. Alldeles för ofta återspeglar webbplatsen organisationens formella struktur och interna maktspel (bra punkt, Jonas!). Om man i stället presenterar informationen “platt” och låter användarna bygga struktur så får man en  webbplats som utgår från användarnas behov.

Slutsats: tro inte att du vet vad användarna vill ha (åtminstone inte om du inte frågat dem).

Punkt 4: Använd landningssidor

Lite samma sak som i punkt 3: låt inte din uppfattning om vad användarna vill ha eller, ännu värre, ditt organisationsschema återspeglas i webbplatsens struktur. Hela konceptet med landningssidor innebär, enligt min uppfattning, att du låter användarnas perspektiv slå igenom och erbjuder flera “vyer” av din webbplats.

Slutsats: bejaka att användarna har olika behov och/eller intressen. Våga släppa på kontrollen!

Punkt 5: Väck intresse genom bättre rubriker

Dåliga texter blir inte bättre för att man publicerar dem på webben, eller hur? Ny teknik är inte en lösning i sig. Det finns, anser jag, i många fall en överdriven tilltro till verktygen i sig och att format i sig ska locka till läsning. Alldeles för mycket tid och kraft läggs på hur en webbplats ser ut, alldeles för lite tid på att skapa en process, rutiner om man så vill, för hur material ska tas fram och publiceras.

Slutsats: innehållet på en bra webbplats skapas i en genomtänkt process där den som har sakkunskap samarbetar med den som kan skriva. Det är lika illa att lägga hela ansvaret på en webmaster som på den enskilde personen i organisationen.

Punkt 6: Sociala medier ger mer trafik

Min tanke här är: är trafik i sig ett viktigt mått? Visst kan sociala media med sin rikedom av lätt skapade länkar ge en möjlighet att synliggöra innehåll men varför måste det leda till mer trafik hos mig? Jag skulle vilja säga så här i stället: sociala medier gör det möjligt att visa upp din information där läsarna är. Men här närmar vi oss den fråga som jag vill hantera i en egen post.

Slutsats: fundera på om trafik i sig är ett mått på framgång. Vilka andra mått finns för att mäta den påverkan en webbplats ger?

Punkt 7:  Använd länkar i texten

När Jonas tog upp denna punkt upplevde jag en flash back till 1996; gråa sidor med massor av blåa länkar. We all love hypertext! För er som inte var med då kan Wikipedia ge en illustration av hur webben såg ut då. Visst är en riklig användning av länkar bra i vissa sammanhang. Jag kan dock inte riktigt dela Jonas förtjusning då det dels gör att läsaren lätt sticker iväg längs en länk och lämnar texten mitt i, dels att jag misstänker att det kan leda till underhållsproblem. Det är som när man läser en bok där en (osäker) författare kryddar varje stycke med en fotnot. Men visst, webben är hypertext och länkar fyller i många fall en viktigt funktion för att leda vidare, förtydliga etc.

Slutsats: använd länkar men med måtta.

Punkt 8: Tajming!

Detta var en punkt som jag verkligen gillar. Många tänker på sin webb som en struktur i rummet. Alldeles för få tänkar på den som en struktur i tiden. Samtidigt finns det i de flesta moderna publiceringssystem stöd för att arbeta med tiden som parameter. Låt sidor ändras för att återspegla användarnas ändrade behov utifrån tidsaspekter. Jag är helt enkelt med Jonas om att denna aspekt allt för ofta glöms bort.

Slutsats: utveckla tidsdimensionen i din webbplats och gör det nu ;-)

Punkt 9: Använda taggar

Ytterligare en punkt som stödjer tanken om den platta webbplatsen. För många år sedan berättade Greg FitzPatrick, internetvisionär m.m., om det han kallade “the information soup” ur vilken var och en kunde plocka fram den information han eller hon behövde eller ville ha. Taggar möjliggör just detta och frigör informationen från webbplatsens “fysiska” struktur. Taggar gör det möjligt att skapa olika vyer, underlättar sökning m.m.

Slutsats: taggar är ett av de enklaste sätten att skapa en “platt” och samtidigt sökbar webb. Använd taggar!

Punkt 10: Korta vägar på webbplatsen

Punkten hör ihop med taggar, länkar och landningssidor. Det handlar igen om att bryta upp webbplatsernas rigida struktur och se informationen ur användarnas perspektiv.

Slutsats: din webbplats är till för användarna!

Synpunkter och tankar? Hör av dig på johan dot groth at gogab dot.se

/Johan Groth

PS Mina tankar och funderingar kring webben, böcker och filmer hittar du på www.gogab.se.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (33%) (15%) (30%) (22%)
27 röster

Vi är många som skrattande har slukat liftarens guide till galaxen, och känt oss imponerade över den galenpanna som skrivit ihop den – Douglas Adams. Inte kan väl någon som kan beskriva tankarna hos en val som faller genom rymden mot en säker död, vara riktigt klok? Jo, det visar sig att han faktiskt är det. Mr Adams hann säga mycket klokt innan han avled 2001, bland annat om internet. Intresserad? Här kommer ett tänkvärt citat:

“Because the Internet is so new we still don’t really understand what it is. We mistake it for a type of publishing or broadcasting, because that’s what we’re used to. So people complain that there’s a lot of rubbish online, or that it’s dominated by Americans, or that you can’t necessarily trust what you read on the web. Imagine trying to apply any of those criticisms to what you hear on the telephone. Of course you can’t ‘trust’ what people tell you on the web anymore than you can ‘trust’ what people tell you on megaphones, postcards or in restaurants. Working out the social politics of who you can trust and why is, quite literally, what a very large part of our brain has evolved to do. For some batty reason we turn off this natural scepticism when we see things in any medium which require a lot of work or resources to work in, or in which we can’t easily answer back – like newspapers, television or granite. Hence ‘carved in stone.’ What should concern us is not that we can’t take what we read on the internet on trust – of course you can’t, it’s just people talking – but that we ever got into the dangerous habit of believing what we read in the newspapers or saw on the TV – a mistake that no one who has met an actual journalist would ever make. One of the most important things you learn from the internet is that there is no ‘them’ out there. It’s just an awful lot of ‘us’.”

- Douglas Adams – How to stop worrying and learn to love the internet

Klokt sagt. Och jag ska inte störa mera, bara påminna om hur annorlunda internet  är mot allt annat vi slarvigt jämför det med.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (6%) (0%) (17%) (78%)
18 röster

Länge var Facebook för oss svenska användare i prinicip kliniskt fritt från reklam. Inte så konstigt kanske. När Facebook slog igenom i Sverige rådde säkert en stor osäkerhet bland potentiella annonsörer om hur man skulle synas på detta nya medium, trots en mängd artiklar om att det var här som vi på allvar skulle börja få se skräddarsydda budskap.

Nu börjar allt fler annonser dyka upp i marginalerna. Men är de skräddarsydda? Utnyttjar de som annonserar på Facebook till max möjligheten att finlira ut sina budskap till exakt rätt målgrupp?

Nej. Men varför är det så?

Med tanke på all data vi lämnar ifrån oss i form av hobbies, ålder och bostadsort trodde jag att vi relativt snabbt skulle få se reklam som är relevant för våra intressen och där vi bor, något jag faktiskt föredrar framför menlösa massbudskap. Men det verkar sannerligen vänta på sig.

Problemet är nog att annonsörer inte riktigt vet hur de ska göra. De är så vana att kommunicera trubbigt att när de får möjlighet att nischa sig, så vet de inte vart de ska ta vägen.

Det enda de flesta annonsörer verkar ha fastnat för när det gäller att segmentera sina målgrupper på Facebook är ålder. Men oj, så fel de gör det. Newsflash till alla som annonserar på Facebook – dessa annonser är inte målgruppsanpassade:

Är du 32 år och mamma?

Är du 32 år? Bli modell för en dag!

Är du 32 år och älskar choklad?

Detta är spam förklätt till nischad reklam. Jag har träffat på få som tycker att annonsering på Facebook har gett bra resultat. Men om det är så här annonsörer tror att man målgruppsanpassar budskap är det lätt att förstå varför.

Ok. Det är en ny marknad och i ärlighetens namn är det inte alltid så tunga namn som annonserar. Men även mer seriösa spelare måste tänka ett varv till, för så här kan vi ju inte ha det:

Clarion Hotell, det förstklassiga affärshotellet mitt i Gävle!

Jag har aldrig varit i Gävle. Inte en enda gång. Däremot har jag bott i Kina och har många vänner där. Mycket riktigt dyker de upp annonser ibland om billiga Kina-resor och dessa klickar jag ofta på. Dessa annonser har ett verkligt värde för mig.

Det vore en välgärning om Facebook utbildade sina svenska annonsörer i nischad marknadsföring. Annars blir vi snart lika bannerblinda som på vanliga tidningssajter, med katastrofalt sjunkande clickrates och sämre affärer på köpet. Med tanke på Google AdWords segertåg och diskussionen om hur medievärlden kan förnya sina egna annonsmodeller så är ju targeting det hetaste av det heta, när det görs rätt.

Så till alla spam-annonsörer på Facebook, right back at ya:

Är du 43 år och har ingen koll på vilka dina kunder egentligen är?

Är du marknadsförare och kan inget om målgruppsanpassning på nätet?

Grattis, du är som alla andra! Genom att ha svarat ja på frågorna i detta enkla quiz har du stor chans att fortsätta utveckla kortsiktiga kundrelationer och slänga dina annonspengar i sjön.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (38%) (13%) (50%) (0%)
8 röster

Ett av mina stående råd till marknadsförare är att definiera sitt erbjudande bortom produkten. Med det menar jag att produkten som sådan på det stora hela är tämligen ointressant. Det som däremot intresserar och attraherar människor är den nytta och den känsla av samhörighet som produkten kan kanalisera.

Det här gäller både sportskor och kärnkraftverk. Både tidningshus och politiska partier.

Ändå fokuserar många företag, och i vissa fall hela branscher, på att enbart utveckla och erbjuda produkten. För dessa företag och branscher finns ett av tre framtidsscenarier. Antingen kommer ett fåtal av dem att dras in i ett evigt pris-/prestandakrig. Eller så lyckas en av dem skaffa sig en sådan marknadsdominans att konsumenterna fråntas den praktiska möjligheten att välja (bort). Eller så upphör de alla att existera, åtminstone i dagens form.

En klassisk analogi för att belysa riskerna med produktfokus är berättelsen om kulramstillverkaren som skulle utveckla världens bästa kulram. Vilket företaget också lyckades göra – efter ingående studier och intervjuer som resulterade i den djupaste möjliga insikten i människors kulramsvanor. Dock hade ett annat företag börjat fundera över nyttan med kulramen, och uppfann miniräknaren. Egentligen ingen bra miniräknare alls, men på varje punkt mer attraktiv och intressant för alla människor som snabbt och enkelt ville lösa komplexa matematiska problem. Du kan själv räkna ut vad som hände med världens bästa kulramstillverkare.

Samma risk skojade f.ö. komikern Magnus Betnér om, i teveprogrammet I ditt ansikte, när han för ganska exakt ett år sedan konfronterade Aftonbladets redaktionsledning:

Att vara bra på tidningar måste ju vara ungefär som att vara en riktigt bra sadelmakare. Man är bra på att göra sadlar men det är jävligt jobbigt att alla börjar åka bil.

Vilket leder in oss på de senaste veckornas livliga debatt om tidningarnas överlevnad och journalistikens existensberättigande.

I min värld är tidningshusen kulramstillverkarna. De intervjuar varandra och tidningsläsarna för att förstå hur de skall kunna göra produkten bättre. De tänker kloka och stora tankar om både nutidens och framtidens journalistik, liksom om den roll yrket har och kommer att ha för samhället i stort. De gör kalkyler och affärsplaner för att förstå hur dagens intäktsmodell – som alltså består av annonsering (sälja läsare till annonsörer), innehåll (sälja samhällsbevakning till individer) samt leveranskanal (distribuera papper till läsarna) – måste modifieras för att tidningshusen skall bli lönsamma framöver.

Men under tiden har en handfull miniräknartillverkare dykt upp. Företag som funderat över nyttan med nyhetsbevakning, och som dessutom lyckats kanalisera känslan av samhörighet som kommer av att kunna dela kunskap, åsikter och upplevelser.

Och tidningshusens siffror ser allt dystrare ut, trots att deras produkt sannolikt är bättre än någonsin tidigare.

Den stora utmaningen för tidningshusen är alltså inte att göra journalistiken bättre, samhällsbevakningen bättre eller tidningsdistributionen bättre. De är trots allt bara tre olika aspekter av produkten (som f.ö. är en tjänst).

Den stora utmaningen, menar jag, är att förstå vilken nytta tidningshusen kan erbjuda framöver, och hur de skall kanalisera människors behov av att känna samhörighet.

Men jag är inte säker på att det här görs bäst genom att kopiera miniräknaren.

Kanhända behöver tidningshusen tänka om i grunden?

Kanhända behöver de uppfinna datorn.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (17%) (8%) (42%) (33%)
12 röster

Wow, vilken uppslutning. Jag är alldeles vimmelkantig och har säkert gjort en och annan miss, men nu ska det finnas 46 namn på den här listan. Det är helt enormt, och en förstärkning som behövs inför höstens stora projekt här på sajten. Här är alla nya namn:

  • Anders Sjöman
  • Andie Nordgren
  • Anton Johansson
  • Cecilia af Jochnick
  • Erika Augustinsson
  • Fredrik Stenbeck
  • Hampus Jakobsson
  • Helena Bengtsson
  • Jennifer Bark
  • Jenny Ström
  • Johan Groth
  • Judith Wolst
  • Kristofer ”Dojan” Björkman
  • Leif Kajrup
  • Mattias Lövkvist
  • Mikael Lindström
  • Robert Pohl
  • Sophia Bendz
  • Sven-Åke Boström
  • Tommy Sundström

Hoppas verkligen att jag inte glömt någon, eller att något annat allvarligt fel smugit sig in, många bollar i luften just nu. Hojta isf, och som vanligt – saknar du dig själv eller någon annan, hör av dig så snackar vi om saken.

Och så vill jag, lite mer formellt, passa på att hälsa Same Same But Different välkommen tillbaka. Vi har redan sett en intressant match mellan de två teamen, och det lär komma många fler. Det är en ynnest för alla oss inblandade i det här att få medverka till att lyfta mediedebatten på det här sättet. Det kan inte bli annat än bra.

Ombyggnaden är på gång, det blir snart ny form och nya funktioner här. @tdhse meddelar att det snart börja synas och kännas. Det ser jag fram emot.

Till sist, missa inte att kika in här nästa tisdag. Jag lovar det är värt det.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (25%) (25%) (0%) (50%)
12 röster

Wikipedia ska introducera pluginet WikiTrust som via färgkodning ska visa hur trovärdig skribenten av enskilda stycken är, baserat på hur länge textsnutten fått ligga kvar på wikisidan. Detta för att Wikipedia ska bli “säkrare” som källa, och Wikipedia har länge inte varit en giltig källa på många skolor runt om i Sverige (och med stor sannolikhet resten av världen).

Du kan också lyssna på det här inlägget

Skolungdomar och källkritik on Listen to Blogs

Jag har flera gånger i skolan fått höra frasen “Ni aktar er för Wikipedia, va? Ni vet, alla kan ändra på innehållet där.” från lärare (inte mina lärare, men andra lärare på den skola jag går i)
Den frasen skulle kunna besvaras av en knytnäve i magen från mitt håll, men tack och lov är jag så sansad att jag kan knuffa undan den tanken.

Jag är så lyckligt lottad att jag har lärare som uppmuntrar användning av Wikipedia, YouTube och resten av internet. De varnar för riskerna och att man ska vara källkritisk. Min lärare i historia tipsade om Youtube. “Det finns mycket skit där, men det finns mycket bra.

Och om vi ska försöka komma in på ämnet för detta inlägg, källkritik, så ska jag avslöja att jag är skitdålig på att vara kritisk mot information jag hämtar på nätet. För 10 år sedan, när man slog upp information i uppslagsverk när man skrev skolarbeten så behövdes egentligen inte källkritik i samma utsträckning som behövs på nätet idag. Nationalencyklopedin är ju liksom källans ursprung. (Rätta mig gärna om jag har fel, jag är inte så insatt på hur det var på den tiden.)

Idag när ett arbete på grundskolenivå ska skrivas är oftast det första som görs en googling på väl valda nyckelord. Självklart kommer i många fall Wikipedia långt upp i sökresultaten, men sedan kommer resultat från sidor man inte har koll på (NE.se dyker inte upp här, eftersom alla artiklar förutom de populära är inlåsta). Och när jag surfar runt så har jag mycket dålig eller ingen källkritik alls. Jag bedömer trots allt redan vid sökresultaten vilka träffar som är relevanta genom att titta på titel, beskrivning och URL. Om sidan jag sedan går in på är fullsmockad med reklam dröjer det oftast inte lång tid innan jag stänger ner fliken.

När jag sedan ser en kompis googla fram något klickar denne gladeligen på träffar jag på en gång ser är icke relevanta och som på något vis har tryckt sig in bland resultaten. Sedan har jag svårt att tro att man aktivt är källkritisk. Det blir jobbigt när man använder internet ganska mycket, man har det där som lurar lite i hjärnan och som varnar när man går in på sidor med template-designer och som är pepprade med en massa konstiga sponsrade länkar och reklam.

Så vad man inom skolan skulle behöva satsa mer på är källkritik på nätet, mer än vad man gör idag. Men inte någon gubbe som åker runt med sina Powerpoint-presentationer och skriker om alla faror med MSN och internet och Wikipedia och att det finns läskiga gubbar ute på internet. Lösningen på dessa problem verkar enligt en sådan här gubbe vara att 1) varna alla föräldrar om alla dessa faror 2) inte berätta om positiva saker internet kan tillhandahålla.
Mirakelmedlet mot virus och snuskgubbar verkar vara en webbläsar-toolbar från Google med inbyggd popup-blockerare, enligt dessa gubbar.
Nej, jag skulle vilja att man visar exempel på oseriösa sidor vs. seriösa sidor. Dessa kan självklart se helt olika ut, men lite exempel och speciella saker man bör titta efter.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(5%) (15%) (21%) (10%) (49%)
80 röster

Var du en av dem som twittrade elaka kommentarer när Idol hade premiär i veckan?

När vi halvligger på soffan och tittar på TV samtidigt som vi slösurfar med datorn i knät jobbar vi långsamt upp ett mediebeteende som teknik- och mediejättarna nu försöker skapa säljbara produkter kring.

I dagarna lanserade Samsung bluray-spelare med YouTube, något som konkurrenten LG redan haft i ett halvår. Hemma har jag en Popcorn Hour som gör att fina saker som TED talks bara är ett litet zapp bort från en vanlig, deppig flödestv-kväll.

Men mer intressant är att även bokbranschen nu står inför ett försök att sy ihop vårt allt mer avancerade mediebeteende i en enda produkt.

CSI: s skapare Anthony Zuiker släppte i tisdags sin första ”Digi-Novel” Level 26 – Dark Origins som ger läsaren möjlighet att var tjugonde sida besöka level26.com och se en treminutersfilm kopplat till handlingen. Självklart är sajten också ett community.

Krystat? Kanske lite. Men han är något på spåren. Här kan du se Anthony berätta mer om hur han vill göra publishing mindre passivt  genom att korspublicera material på en mängd plattformar samtidigt och, inte minst, hitta nya sätt att tjäna pengar.

Det handlar om två saker. Vår vardagsteknik blir allt mer uppkopplad för att tillfredsställa vår nya vana att konsumera on demand. Men framförallt handlar det om att vi via nätet tränas vi in ett hypersocialt beteende som gör att en medieupplevelse vi kan dela med andra blir djupare, med den konsekvensen att det vi inte kan dela plötsligt kan kännas ganska tomt.

Här finns en kommersiell öppning med en tillhörande utmaning till hela mediebranschen. För vad krävs för att kunna skapa ett innehåll som matchar de komplexa medievanor en del av oss redan har? Nytänkande, samarbete över branschgränserna och mod att misslyckas. Här har TV- bok- och filmbranschen en hård nöt att gnaga på  – tillsammans.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (14%) (57%) (29%) (0%)
7 röster

Under våren 2009 växer en fråga fram hos mig och till sist, över en slaskig yakiniku får jag till slut svaret av chefen på en av Sveriges största mediebyråer. Min polett trillar ned.

Frågan är: varför växer internet som annonskanal?

Allt pekar ju på att övergången från print till webb borde gå långsammare: antalet användare ökar inte lika drastiskt längre, målgrupperna är tummen-och-pekfingret-definierade, affärsmodellerna finns inte lika tydligt där, exponeringarna är färre, effektiviteten lägre och dessutom inte alls lika väl mätt som i printmedierna.

Det borde helt enkelt gå långsammare.

Svaret blev: därför att det är modernt. Ingen vill känna sig omsprungen. Därför tallar man på effektiviteten, målgruppsanalyserna och sunt förnuft. Vem vågar säga att han inte twittrar?

Här finns hoten mot mediernas överlevnad. Läsarna finns – tvärtemot den populära uppfattningen – fortfarande på papper: dagstidningarna har stabila räckvidder och hyfsat stadiga upplagor; magasinens läsare och annonsörer betalar allt mer för sig. Men den som lyssnar på medieanalytiker kan lätt få för sig att Dagens Nyheter just blivit omsprunget av Voddler som mediekanal.

Medierna har länge blivit anklagade för att ha blivit elitister utan kontakt med den så kallade verkligheten. Hittills har anklagelserna främst riktats mot journalistiken.

Nu växer ett starkare hot fram mot själva affärsmodellen också den kommer från eliten. Allt för många branschtalesmän, branschjournalister och redaktioner har en bild av att mediekonsumenter i Sverige läser bloggar, har sytt ihop en egen mobil mashup, älskar att att användarskapa, loggar in på TED-webbinarier om kontexutella webben, campar kring webb 2.0-brasan och brinner för Open Social.

Verkligheten är att de allra flesta mediekonsumenter fortfarande är ointresserade av elitens teknikbild. Medielandskapets ekonomiska fundament bygger snarare tvärtom på de trögrörligaste: de som ser prenumerationen som ett medlemskap, de som inte läser en blogg eller de fruar som fortsätter prenumerera på Vi bilägare många år efter att deras män gått bort. Detta är majoriteten.

Om de svenska medieföretagen skyndar framåt i fel takt kommer dessa läsare/mediekonsumenter förloras.

Jo, språnget vi befinner oss i är stort – men det går inte fort. Se exempelvis på nyhetskonsumtionen i mobiltelefonen: på tillväxt men fortfarande sekundär. Mobil.dn.se har 65′ unika besökare i veckan – och ingen affärsmodell.

Den nya spännande tekniken har potential, men den är kraftigt överskattad – som alla tekniska genombrott är på kort sikt – medan vi tenderar att underskatta den på lång sikt. Så lyder Amaras lag.

Det är uppenbart att lagen behöver ett tillägg:

“Mediehusen tycks underskatta vad “lång sikt” är.”

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(4%) (13%) (16%) (52%) (15%)
79 röster

Alla snackar om viral marknadsföring. Här är ett gäng som tittat lite djupare på frågan. Rulla ner för att läsa hela uppsatsen.

Titel: Viral Marknadsföring – Att skapa en framgångsrik viral kampanj

Lärosäte: Institutionen för Service Management, Campus Helsingborg, Lunds Universitet

Nivå: Kandidatuppsats

Författare: Jonas Lörnell, David Zetterlund och Sarah Albinsson

Handledare: Richard Ek och Christian Fuentes

Problem: Begrepp vilka ofta nämns i samband med relationsmarknadsföring är interaktion och nätverk. Dessa begrepp i kombination med internet har blivit en naturlig marknadskanal för dagens företag, och möjliggjort introduktionen av ett nytt fenomen och begrepp; viral marknadsföring. Forskning som specifikt belyser framställandet av framgångsrika virala marknadsföringskampanjer återfinns dock i begränsad omfattning. Till följd har uppsatsens syfte formulerats till;

[…] att undersöka och belysa hur virala marknadsföringskampanjer sätts till verket i praktiken samt urskilja eventuella framgångsfaktorer.

Nyckelbegrepp: Viral marknadsföring, word-of-mouth, relationsmarknadsföring, buzz marknadsföring, sociala medier.

Metod: Uppsatsen bygger på tre befintliga kampanjer erhållna av fallföretaget Starcom. Undersökningen har haft en deduktiv ansats, och byggt på kvalitativa telefonintervjuer med personer som spelat en central roll i arbetet med de belysta kampanjerna. Intervjuerna har sedan kompletterats med kampanjmaterial från Starcom rörande de aktuella kampanjerna

Slutsatser: I uppsatsen klargörs att själva idén till en viral marknadsföringskampanj är det mest centrala för graden av succé, dock är den omöjlig att finna en standardformel på. Däremot identifieras en rad faktorer vilka underlättar för bra idéskapande samt hur en marknadsförare uppnår maximal spridning av ett viralt budskap och dess innehåll. Exempel på sådana faktorer är vikten av relevans i kampanjens innehåll, att hitta rätt marknadsföringskanal, att skapa ambassadörer och beröringspunkter samt att finna motiv till spridning.


Det händer ofta att vi på olika sätt medverkar i intervjuer, svarar på enkäter och levererar undersökningar – inte minst står ju alltid vårt material på mindpark.se till förfogande via en Creative Commons-licens. Det vi (oftast) vill ha tillbaka är tillgång till materialet och gärna rätt att publicera det. Tack till David Zetterlund som gav oss tillstånd att dela med oss av den här. Sharing is caring…

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (13%) (27%) (20%) (40%)
15 röster

Information som samlats ihop med hjälp av skattemedel skall vara fri — det hör man allt oftare. Inte bara i Sverige utan också utomlands. I många andra länder är diskussionen ofta dessutom om huruvida informationen i sig ska vara tillgänglig, medan vi i Sverige (Skandinavien) sedan länge haft offentlighetsprincipen. Att information ska vara åtkomlig, att man som medborgare. Och undantag ska vara att den inte ska vara det.

I USA är en av de som kämpar Carl Malamud som i flera år kämpat för att göra information fri. Där ser vi också kämpar för Creative Commons (med medkämpar även i Sverige), som önskar att mer information skall vara tillgänglig.

Varför är detta så viktigt? Jo, med hjälp av information kan (nya, flera) tjänster byggas. Det är det som för mig är Web2.0. För det är inte alltid de som har informationen som är världens bästa byggare av tjänster som använder den? Och i den marknadsekonomi som vi lever i, varför inte se till att det finns konkurrens? Må den bäste tjänsteleverantören vinna!

SL (Storstockholms Lokaltrafik) meddelande härom sistens att de kommer göra trafikinformation tillgänglig över ett standardiserat protokoll. Riktigt riktigt bra. Norska vädertjänsten gör samma sak, och är idag en extremt populär tjänst. Konkurrerar ut SMHI. Hur rätt och fel är det inte om tjänster i Sverige hämtar sin väderinformation (om Sverige) från Norge? Visar inte det att i detta fallet SMHI inte tillhandahåller de tjänster som marknaden efterfrågar?

Jag arbetade själv med att i slutet av förra milleniumet bygga Everyday.Com, och där skulle vi bl.a. ha nyheter, horoskop, väder etc. Naturligtvis producerade inte vi informationen, utan den fick vi från underleverantörer. Utom från SMHI. De ville att vi skulle inkludera information från deras website på vår website. Vilket naturligtvis skulle göra att vår website var helt beroende av att deras servrar var nåbar för att våra kunder skulle få en bra upplevelse. Hmmm… Nu kan man tycka att med “Web2.0″ så är det precis sådana beroenden man får hela tiden, och ska acceptera, så vad är jag orolig för egentligen? Kom nu igåg att detta var 1998 eller så, och det var helt enkelt som så att jag ville själv ha kontroll över de parametrar som kunde göra att vår site var nere. Man kanske kunde tagit ett annat beslut också, men så var det i varje fall på den tiden.

Så, rådata ska finnas tillgänglig. För att skapa innovation. För att få fram bättre tjänster. Klagar folk på att informationen “på webben” inte är tillräckligt bra — hänvisa till specifikation över hur data kan hämtas och säg åt folk att bygga en egen tjänst. Fortsätt spendera kraft och pengar på kärnverksamheten, som att SL ska driva kollektivtrafik, inte webbsiter.

Dock kommer detta naturligtvis innebära att finansieringsmodellen måste ändras för vissa myndigheter och organisationer. Vissa är finansierade, eller i varje fall delfinansierade, genom försäljning av förädlad information. Det är ju fint det, och ibland är den förädlade produkten riktigt bra. Men, nja, det är inte värt det. Fortsätt förädla information, och bekosta förädlingen genom försäljning, men annars? Låt den förädlade produkten som de producerar konkurrera på marknaden med förädlade produkter som andra producerar. Släpp informationen och bekosta arbetet från gemensamma medel.

Men detta utgår från att all information ska vara tillgänglig, och frågan är om den är det? Det finns den som inte är det och det är lite trist. Eller rättare sagt, den är tillgänglig, men bara på papper. Eller kanske som fax efter det att ett papper scannats in. Det är naturligtvis inte tillräckligt bra, för information måste vara tillgänglig på ett sätt att den kan behandlas maskinellt. Annars blir det fortfarande bara Web0.9 och inte Web2.0.

Ted Walentin är en person som arbetat hårt att bygga just tjänster med hjälp av information som andra tillhandahåller. Och det finns många fler som gör alldeles utmärkta sådana. Som jobbkartan.se som talar om vilka arbeten som finns att söka i närheten av där du bor. Eller flygkartan.se där man kan se vilka flygplansrörelser som finns. Varför har inte Arbetsförmedleingen byggt en sådan, eller Luftfartsverket? Informationen kommer ändå därifrån.

Nej, vi måste hantera information på ett sätt att vi uppfyller kravet på möjlighet till innovation. För den fastlåsning som idag sker av information i de föråldrade förädlingsprocesser som många offentliga organisationer använder (dock inte alla, det finns undantag) hämmar innovation, och jag hoppas inte det är vad Regeringen önskar.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(11%) (0%) (11%) (33%) (44%)
9 röster

Vi var många som studsade till när vi läste originalversionen av Judy Sims bloggpost ”Top 10 Lies Newspaper Execs are Telling Themselves”. Även om många är trötta på att det bara ställs frågor och pekas på problem så var den här postningen så rå i sin kritik att det var omöjligt att inte förhålla sig till den. Dessutom går det att vända på nästan var och en av de här rubrikerna och finna potentiella lösningar där. För att underlätta diskussionen har vi låtit översätta den. Stort tack till Magnus Hultberg för strong insats och till Karin Svensson för grundstommen. Givetvis ett stort tack till Judy Sims som frikostigt lät oss använda hennes text.

Men hon var lite förundrad över att det skulle göras. Citerar: ”We North Americans are under the impression that the Swedes have it all figured out!”

Judy_Sims

I år blev mitt favoritord i Scripps Nationals stavningstävling “omphaloskepsis”: navelskåderi. Otroligt målande för vad som just nu pågår i tidningsbranschen.

Valmöjligheterna är så skrämmande, lösningarna så drastiska, att ingen vill erkänna för sig själv vad som måste göras. Så de flyr verkligheten. De intalar sig själva att allt är som det alltid varit och det kommer bara att påskynda deras fall.

Här är de tio största lögnerna som jag ser dem. Jag har sparat den största, den fetaste lögnen, till sist.

# Lögn nr 1: Vi kan hantera den här strukturförändringen med vår integrerade organisation

Nej, det kan ni inte.

På grund av de senaste årens ökade ekonomiska press har många tidningschefer intalat sig själva att den integrerade organisationen är den bästa lösningen.

Det kommer inte att fungera, de redan trasiga kan inte hantera sin egen upplösning. De flesta tidningsanställda har inte det strategiska tänk som krävs för att hantera förändringarna som pågår, än mindre rida vågen i form av att skapa nya produkter som utmanar kärnverksamheten eftersom de fortfarande ser sig själva som tidningsanställda. Bara för att du säger att du “publicerar nyheter” istället för att “trycka tidningar” blir det inte sant.

Jag håller helt med om Howard Owens analys. Bara genom att skilja webbredaktionen helt från tidningen kan organisationen trygga sitt varumärkes och sina dyrbara journalistiska principers överlevnad.

Clay Christensen talar om “kärnverksamhetens sugande ljud”. Just så, precis det är vad som pågår hos nyhetsorganisationer världen över. Den tryckta produkten kommer alltid att segra då den genererar mest pengar, har mest resurser och kostnader kopplat till sig och det är där alla känner sig bekväma.

Att inför sittande styrelse övertygande föreslå ett fokus på det som tjänar lite pengar, har obegränsat med konkurrens samt otydliga framtidsmöjligheter och intäktskällor vore minst sagt svårt. Michael Nielsen har beskrivit detta väl. Förnuftiga chefer fokuserar på de traditionella kärnvärdena även i nedgång och på grund av detta kan de två verksamheterna inte samexistera.

# Lögn nr 2: Printsäljare kan sälja annonser online också

Fast egentligen formuleras det oftast “printsäljare borde kunna sälja annonser online”.

Det kanske de borde. Men det kan de inte.

Att be tidningens annonssäljare även ta hand om onlineannonseringen funkar helt enkelt inte. Jag har egna personliga erfarenheter av detta och har haft otaliga konversationer med andra som försökt ge sig på samma sak.

Ta inte mitt ord för sanning, de senaste åren har Borrell and Associates använt starkare och starkare språk för att påtala vikten av att hålla isär säljstyrkorna för annonser i tryck och online.

I en rapport från 2008, upprättad åt American Press Institutes projekt Newspaper Next skrev de: “Nästa logiska steg – det enda möjliga steget – är att separera säljorganisationerna”. De baserar detta på att de numeriskt har påvisat att en kombination av säljstyrkorna nästan alltid leder till sämre resultat. Varför? Därför att de flesta säljarna på de flesta tidningarna har inte alls varit säljare. De har varit ordermottagare. Jag drar mig till minnes en tidningschef som för flera år sen med glimten i ögat sade att hans säljare “svarar aggressivt i telefonen”.

Vidare, de flesta tidningsannonssäljare har sålt rader och kolumner i årtionden. Online annonsering är långt mer komplext och tar mycket längre tid än annonser i tryck. Säljaren tvingas ibland förklara för köparen hur online annonsering fungerar, något de troligen inte ens själva är helt bekväma med. Lägg till det övervakning, optimering och rapportering. Mycket jobb för en bråkdel av intäkten.

Sen har vi frågan om kompensation. Enbart provision fungerar inte på så små siffror. En annonschef frågade mig en gång hur han kunde berättiga att betala 25% av hans provisionsbudget på 4% av hans intäktsbudget. Han hade helt klart en poäng.

Min erfarenhet är att ett säljteam som är helt fokuserat på online alltid är bättre. De tenderar att vara som deras motsvarigheter på byråerna: unga, dynamiska, aggressiva och ambitiösa.

Tidningscheferna hatar, hatar, hatar att konfronteras med detta faktum. Det heter ju att “printsäljarna borde kunna sälja annonser online också”. En senior chef på en väldigt stor tidning (inte the Star) försökte övertyga mig att hans integrerade säljstyrka fungerade eftersom även om hans totala intäkter hade gått ner i år så hade han ökat marknadsandel.

Upprepa nu efter mig: Separata säljstyrkor är det enda sätt med vilket du kan försäkra dig om att webbplatsens hela monetära värde realiseras.

# Lögn nr 3: Aggregatorer (Google News osv) dödar min verksamhet

Nej, det gör de inte.

Den här gör mig skogstokig. Skyll inte på Arianna, Tina, Larry och Sergey eller alla de andra Tweeple där ute. Om någon ska beskyllas för att ha dödat tidningsbranschen som vi en gång kände den så är det Craig Newmark.

Folk som drar fram det här argumentet glömmer alltid att tidningar också kan vara aggregatorer. Som jag frågade tidigare i veckan, varför finns det ingen motsvarighet till HuffPo i UK?

Du behöver inte ens folk som sköter aggregationen. Daylife, Evri, Inform med flera gör det åt dig och särskilt vad det gäller Daylife, alldeles utmärkt.

Jag ska inte upprepa mina åsikter om förändring av upphovsrättslagar och “fair use”. Du kan läsa dem här.

# Lögn nr 4: Genom att införa betaltjänster kan vi återupprätta nyhetsbristens ekonomi

Nej, det kan ni inte. Inte förrän ni verkligen fattar vad som är bristvara och vad som finns i överflöd.

Mesta informationen i en nyhetstidning är helt enkelt inte en bristvara. Inte heller håller den särskilt hög kvalitet. Varför måste vi trycka ut hela papperstidningens innehåll online? Webben blir i allt högre grad indelad i vertikaler. Räkna ut vad dina läsare verkligen upplever som en bristvara, därefter kan du kanske ta betalt för det.

Jag gillar Nic Brisbourne’s blogpost om detta. Se även min blogpost “new economics of media” för mer på ämnet brist och överflöd.

Min åsikt är att en stor del av läsare online gärna nöjer sig med läsa någon annans analys av nyheterna hellre än nyheterna i sig själv. Betalningskrav uppmuntrar användarna att leta efter kommentarer på nyheterna framför att läsa själva nyhetsscoopet. På så vis äger konversationer rum om en särskild nyhet över hela webben, men inte på den webbplats som nyheten kom från.

Den första av de “95 teserna” i Cluetrain Manifesto lyder “Marknader är konversationer”. När du tillåter andra att äga dina konversationer tillåter du dem även att äga din marknad.

# Lögn nr 5: Våra läsare betalade för nyheter igår, så det kommer de att göra även imorgon

Gjorde de? Kommer de?

Jag ser det inte som uppenbart att de flesta tidningsköpare faktiskt betalade för nyheter. De betalade för ett paket av nyttosaker som inkluderade nyheter men var fanns det verkliga värdet som konsumenterna tillskrev produkten (mao vilka delar av paketet kände de ett behov att betala för) och hur stor roll spelade monopol eller nära monopolställning?

Nyhetstidningar brukade vara en stor del av våra livs viktigaste ögonblick. Vårt första jobb, bil, hyreslägenhet och köpta hem hittade vi troligen i annonsdelen. Vi använde tidningen för att hjälpa oss med vår shopping varje vecka (kuponger och annonser, rese-, “lifestyle” och mat-bilagor) och för att bestämma vilken film vi skulle se var och när.

Paketet har gått sönder. Hur stor del av nyhetstidningens värde låg i nyheter och hur stor del i allt det andra? Nyheter har trots allt alltid varit gratis på TV och radio.

# Lögn nr 6: Nätintäkterna kommer aldrig att kunna hålla igång vår nyhetsredaktion

Det ligger en viss sanning i detta påstående. Som vår nyhetsredaktion ser ut just nu kommer det kanske inte att gå att dra in tillräckligt med pengar för att hålla den flytande. Lögnen ligger i antagandet att nyhetsredaktionen måste fortsätta göra alla de saker den gör idag.

På grund av skalfaktorer, konkurrens och mätbarhet kommer online annonsering troligtvis aldrig att nå de intäktsnivåer som tryckta annonser genererat. Verksamheten måste krympas. Nyhetsredaktionen måste också krympas. Följ Jeff Jarvis princip: Gör det du gör bäst och länka resten.

Mindre nyhetsredaktioner är inte bara ett ekonomiskt krav. Läsare kräver dessutom mer fokuserat innehåll. De vet redan hur de ska hitta det generiska, produktifierade innehållet. De vill att ni ska leverera verkligt värde.

Räkna ut potentialen av era nätintäkter och bygg en nyhetsredaktion av lämplig storlek.

# Lögn nr 7: Ingen kan bevaka viktiga samhällsfunktioner som vi

Klart de kan.

Mest produktiva kriminalbloggaren i Chicago är en 16-åring med en polisradio.

Här är ett fruktansvärt Moment 22 givet lögn nr 6: Efterhand som fler journalister blir friställda skapas fler och fler expertbloggare. Med fler expertbloggare uppstår större potential för nischade lokala webbplatser att blomstra baserat på bidrag från före detta tidningsjournalister som nu jobbar som frilansare och redaktörer. Ju hårdare tidningarna skär ned, desto mer garanterar de sin egen undergång.

# Lögn nr 8: Våra läsare är opålitliga/de är korkade/de är arslen

Nej, det är de inte.

När ni kliver åt sidan och låter en riktig gemenskap (community) utvecklas mellan era läsare, när ni uppmuntrar och tar hand om den gemenskapen, då kommer era läsare att själva värna om sin gemenskap.

Ni är inte längre den enda rösten i relationen. Ni kan inte fortsätta hålla dem på armslängds avstånd.

Läs om det fantastiska arbete Businessweek.com gör för att uppmuntra gemenskap här.

# Lögn nr 9: Utan oss kollapsar demokratin

Nej, det gör den troligtvis inte.

Folk kommer att hitta den information de behöver. Vakuumet kommer att fyllas.

Om du inte läst Shirky eller Johnson på detta ämne, gör så nu.

Och nu, den största och fetaste lögnen av allihop!

# Lögn nr 10: Vi kan konkurrera med världens ledande digitala ledare/tänkare/kreatörer utan att på riktigt omfamna och bli en del av onlinevärlden

Nej, det kan ni inte.

Innan du har en blogg, en Twitterfeed och ett Facebook-konto och innan du läser dina mesta nyheter online och kommenterar det du läser, innan du är smetad över hela Digg, Reddit, StumbleUpon, iGoogle, Netvibes med flera, innan du verkligen kan förklara för mig hur CPM-baserad online annonsering fungerar, innan du kan förklara SEO och SEM, innan du vet vad “pwned” betyder, innan du vet betydelsen av 3 Wolf Moon eller 3 Cat Keyboard t-shirt, så vet du inte vad du inte vet.

Ni tävlar med de människor som faktiskt skapade Internet. Allt mer tävlar ni med den generation som växte upp online. Hur understår ni er att vara så arroganta att ni tror att ni kan vara konkurrenskraftiga i den världen utan att bli en del av den?

Lägg av med navelskådandet och se er omkring. Ni är utmanövrerade.

Judy Sims bloggar på Simsblog och finns på Twitter som Judy_Sims

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(9%) (9%) (12%) (36%) (33%)
33 röster

Judy Sims har skrivit bloggposten som sammanfattar läget bättre än något annat jag sett. Någonsin. Och i så få ord. Läs hela, jag listar bara de tio lögnerna – och hoppas på mycket kommentarer här. Jag vill inte gå lika långt som Judy på alla punkterna, men det här behöver diskuteras:

  1. Vi kan klara den här strukturförändringen inom den existerande strukturen/organisationen.
  2. Printsäljare kan sälja online också.
  3. Aggregatörerna (Google News et al) dödar vår affär.
  4. Genom att bygga betaltjänster gör vi vårt innehåll exklusivt och attraktivt igen.
  5. Våra läsare betalade för nyheter igår, och det kommer de att göra imorgon också.
  6. Intäkterna från nätet kommer aldrig att räcka.
  7. Ingen kan bevaka [viktiga samhällsfunktioner] som vi.
  8. Läsarna är idioter, eller i alla fall imbecilla.
  9. Utan oss, ingen demokrati.
  10. Vi kan konkurrera med pure players utan att på riktigt omfamna online-världen.

Igen. Läs vad Judy skriver, och ta den svenska delen av diskussionen här. Hennes avslutning är ju onekligen spetsig: ”Stop that navel gazing and look around. You are outmatched.”

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(9%) (28%) (26%) (14%) (23%)
43 röster

Idag inledde Thord Daniel Hedengren och jag det STORA redesignprojektet på den här sajten. Vi lade säkert  tio minuter på att gå igenom förutsättningarna, varav halva mötestiden handlade om att välja kommande tema. Projektgruppen, tdh och jag alltså, nådde snabbt konsensus. Det känns massivt.

Grunden blir Notes Blog, och ett child theme till Core. Snyggt, modernt, läsbart (mer än nu), elegant, flexibelt och extremt SEO-vänligt är målbilden. Men det är ett rörligt mål, så tyck gärna till redan nu. Vad är viktigt för dig?

Så nu kör vi. Och det är inget snack om utvecklingsmiljö, stage, deploy och sprintar. Det blir live, rakt av. Förmodligen kommer det att se väldigt illa ut under vissa perioder, men vi ska försöka se till att det infaller nattetid;)

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(24%) (14%) (31%) (0%) (31%)
42 röster

Och vi är många som försöker svara. Hittills har jag hittat poster från Richard Gatarski och Walter Naeslund, men det lär komma mer. Jag tror det kan vara intressant för Mindparkare eftersom frågan i allra högsta grad kretsar kring medierna. Inte bara ur det traditionella perspektivet, att man diskuterar i största allmänhet, utan också för att man kan ana att det här kommer att utgöra en del av grunden för utbildningen framöver på Hyper Island. Och om vi får det vi önskar, så vill det till att vi önskar rätt saker…

Jag har fått en uppsättning frågor som jag svarat på via mail, och en variant på frågorna som jag besvarade via en skype-session (det hörs att det är en söndag, efter en lång arbetshelg). Har du bra simultankapacitet kan du lyssna på den ena och läsa den andra, typ samtidigt.

Hyper Island – Skypeintervju om digitala medier och framtiden by jardenberg

Q: What are the biggest trends in digital media right now?
A: Almost coming out of the hype are the social networks. My mom is on Facebook. So with that said, with the social networks becoming mainstream, the next movement is a consequence of that: Sharing. Almost everyone is sharing, with almost everyone, in almost any kind of way, in almost any kind of media – and increasingly so in realtime. When technology moves out of the way as an obstacle we can see true human motivators shining thru.

Again: ”the stories we tell are almost always more interesting then the lives we live”. But it also works in the other direction. I’m sure the ever present status update effects how we live our lives. Transparency drives honesty, so to come thru as interesting, we have to try to be interesting. There is a fundamental shift in attitude going on.

And ”digital” is just the enabler.

BTW, there is also a big movement in refining the ”old web”. Let’s not fool ourselves that it’s all about realtime. In some areas slow, accurate, developed information is more valuable than NOW! It’s a sliding scale.

Q: What is the next big thing (the ”new” Facebook/Twitter, for example)?
A: I don’t really care to much about predictions like that. But if I must, I would say Google Wave will make great impact. If it gets the break it deserves, Wave will solve a lot of the problems we are struggling with in daily life. We need to integrate all our communication is a much more seamless way than we do today, and I think Wave could be the answer. To use SMS in in our phone and MSN on our computer is just plain silly, as is to use mail for one-on-one and then switch tools to collaborate in a larger group. The tools and the technology will move further into the background.

But there is a great barrier to cross, and my biggest hope is that Facebook will help out, instead of putting up a fight. The next 12 months will be extremely interesting to follow.

Another thing that is real close to happening is the long overdue matter of identities and all associated with the holy ”me!”. Open Stack is moving along nicely. I’m happy to see that happening, finally, because it will change everything for the better. We need these issues to be simplified, and now they will.

Q: What do you predict will happen in the future with the digital media (for example with real-time/mashups)?
A: There will be a clear divide between content providers and aggregators. You are either or, and both parties can be extremely successful. Digital media will evolve in symbiosis.

Q: Are Flash dying? If “yes”, will it be replaced and with what?
A: It’s not dying, but I hope we have seen the last all-flash site real soon. It should be used as video, images etc – to enhance or explain a specific piece. The foundation of the web today (HTML/XHTML, CSS, AJAX etc) are more than competent enough to give us a great user experience, and a beautiful one to.

Q: How are the finance crises affecting the media industry?
A: It speeds up the decline in a number of ways. Revenue is way down, and the panic that is a result moves focus away from anything close to evolution. In attitude we are back to the dark years of 2001 again. The current paywall discussion is a great example of that. In a healthy and sound environment that would not even by talked about, it’s that ridiculous and dangerous.

The industry should of course keep focused on the most important issue of them all: ”how to stay relevant tomorrow, and how to have a crowd large and engaged enough for anyone to care about”. It is absolutely obvious that we should sell our audience and not our content, but fear and panic makes for strange decisions.

Q: What are the agencies biggest challenges for the future, and how will they handle them?
A: The number one challenge is the simple idea that an industry to big to bend is bound to break. And I really don’t know how they will handle it. But I do know what they, in my opinion, ought to do…

Q: What compentences will the media industry be looking for?
A: What they need is people with the right attitude. People that walk the talk of the new times, and that understands the need to evolve. Besides attitude, the number one competence is the ability to make stories tellable. Like an advanced editor, that not only works with red ink. Not the filter or the gatekeeper, but the enabler of the story for a larger audience. With millions of stories beeing told every minute, each and every one with an interested crowd of a few, there will be an opening to expand on some of those. Find the story worth telling, and tell it better then anyone else. That will make yu a good citizen in the community of the storytelling. Therein lays the future of what everyone tends to call ”good journalism”.

Everything else is secondary.

Ohh, and one more thing. Once traditional media has found, captured and made a big enough crowd happy to be in a relationship with them – it’s time to call in the professors. Bring in the recruits from Google, bring in he übersmart Chief of Economy. If things go well with the first phase, the need for REAL business developers will be enormous in the years to come.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(4%) (17%) (17%) (48%) (13%)
23 röster

För några dagar sedan var jag på släktmiddag, och firade att mormor fyllde 75 år — en stor händelse på många sätt. Det vankades champagne, trerättersmiddag, morföräldrar, mostrar, och kusiner. Men trots att man träffar släkten så sällan är det intressantaste samtalsämnet ändå alltid internet. Att helt enkelt höra hur folk som inte ständigt är online resonerar och tänker.

Så vad lärde jag mig? Jo, morfar sa såhär (med smått upprörd stämma):

“Jag har försökt att läsa nyheter på nätet många gånger, men varje gång jag försöker så är det massa reklam som är i vägen och stör. Det går helt enkelt inte. Om man kunde betala för att få bort den skulle jag göra det med en gång!”

Intressant.

Musikbranschen

Det får mig att tänka på musikbranschen. En gång i tiden skapades musik och såldes på CD-skivor. Man massproducerade och artisterna tjänade en engångssumma varje gång någon köpte skivan. Musikbranschen håller nu på att förändras så att vi t.ex. i Spotifys fall betalar artisterna per lyssning. På så sätt lönar det sig att hålla sig med ett jättearkiv låtar. Varje enskild låt kan bidra till att dra folk till tjänsten, och om ingen lyssnar på dem, så kostar de nästan inget för Spotify.

Spotifys kunder däremot betalar per månad, och givet att de inte lyssnar för mycket, går Spotify med vinst. Men inte nog med det, man gör också all musik tillgänglig gratis, om man kan tänka sig lite reklam mellan låtarna.

Tidningarna

CD-skivor och tidningar är rätt lika när man tänker efter. Kanske skulle det löna sig att gå mot Spotify-modellen då? Hur skulle det fungera?

  1. Annonsörerna betalar varje gång deras annons visas.
  2. Kunderna betalar antingen en månadsavgift för ett premiumkonto, och slipper då all reklam på sajten. Givetvis förs alla befintliga pappersprenumeranter över till premiumkonton på webben.
  3. Journalisterna får betalt varje gång någon läser artikeln, en procentsats av vad annonsörerna betalar. Plus en (lite större) del varje gång en prenumerant läser deras artikel.

Detta innebär förstås en väldigt sänkt risk för tidningarna. Om ingen besöker webbplatsen så kostar den också mindre. Visst kommer journalisterna, precis som uggla, gneta om att dom får för lite betalt. Men hur ska det fungera att betala journalisterna mer än man tjänar på deras artiklar? Nej, det säger sig själv, det blir till att bråka om procentsatsen. Hur stor overhead har man för organisationer runt om? Kan man ge journalisterna 10%? Bara 5%?

Allt material finns också tillgänglig gratis, vilket gör att välskrivna artiklar kan fortsätta nå ut till lika många människor som förut. Ingen paywall. Vi social media-människor nickar förstås instämmande, internet är och ska vara en öppen plats!

Men, viktigast av allt: äntligen slipper morfar ta sig till affären varje dag för att inhandla sin Expressen, och kan istället i lugn och ro läsa sin tidning på nätet. Han lägger som sagt gärna lägga en slant, speciellt som han vet att pengarna går till “de bästa” journalisterna, vars artiklar just han läser.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(6%) (11%) (44%) (22%) (17%)
18 röster

Bo Hedins inlägg igår lyfte frågan om framtidens journalistik, och hur den skall finansieras. Han oroade sig främst för risken att gammelmedias roll som ett grävande, analyserande och granskande organ utarmas, i takt med att näringslivets pengar flyttar till gratismedierna på Internet.

Hans farhåga är säkert berättigad, åtminstone från ett journalistiskt perspektiv.

Men är den grävande och avslöjande journalistiken fortfarande ett självändamål? Alltså medias roll som ”den tredje statsmakten”?

Mer tveksamt. Låt oss därför diskutera det.

Bo är milsvida mer insatt och kunnig i journalistik och media än jag. De aspekterna skall jag därför försöka hålla mig borta ifrån, så gott det går. Däremot har jag rätt så bra koll på marknadsförings- och varumärkesfrågor; alltså de frågor som till syvende och sist skall ge svar på varför människor skulle vilja ge ett företag så mycket pengar för det de erbjuder, att företaget kan frodas och generera vinst till ägarna.

Alltså ställer jag frågan: Varför skulle människor vilja ge gammelmedia så mycket pengar att den framöver kan frodas och generera vinst till ägarna?

Ett betydande dilemma för gammelmedia tror jag är det faktum att dess affärsmodell fungerat så oerhört bra, så oerhört länge. Den tredje statsmakten, med yttrandefriheten som fundament, har i hundratals år utgjort en av demokratins grundpelare. Och medborgarna var tacksamma över att det fanns en institution som stod på folkets sida, som både granskade makthavare och underhöll massorna. I gengäld betalade vi gärna ur egen ficka för den demokratiska rätten att få insyn och förströelse, och ur företagets för att varumärket skulle få synas i dessa högt respekterade sammanhang.

Kort sagt, rätten att vara de som förmedlar nyheter till allmänheten blev nästintill en naturlag, och att ifrågasätta naturlagar är inte förnuftigt.

Men Google, Yahoo, AOL m.fl. har under de senaste decennierna visat att i den förnuftiges värld är den galne kung. Nya affärsmodeller, baserade på upplevelsen att innehåll är gratis, har slagit undan benen för mediehusen. Och samtidigt skapat nya referensramar hos människor beträffande vad som skall och vad som inte skall kosta pengar.

Det här resonerade Mikael Zackrisson, webbchef på VA.se, mycket klokt kring redan i maj i år. (Läs hans krönika här.)

Min poäng är i mångt och mycket den samma som Mikaels: Det spelar liksom inte längre någon roll hur bra argument man har för varför nyheter borde kosta pengar. Om människor i allt högre utsträckning förväntar sig att de ska finnas tillgängliga gratis, därför att de de facto finns tillgängliga gratis, kommer varje försök att avkräva individen på pengar i utbyte mot nyheter att upplevas som en omotiverad form av girighet. Och därmed faller argumenten.

Därmed inte sagt att det inte går att ta betalt.

Men, som Zackrisson så klokt påpekar i nämnda krönika, gratis eller betalt är fel fråga.

Om marknadsekonomin tidigare – och nu generaliserar jag grovt – drevs av vad företag kunde erbjuda, drivs den idag allt mer av vad människor behöver och vill ha. Så länge mediehusen sitter på sina egna kammare och filar på fiffiga sätt att ta betalt för sitt arbete, utan förståelse för människors bedömning av värde (i ordets vidaste mening), kommer de högst sannolikt att misslyckas. Men skulle de istället klara av att realisera en affärsmodell som baseras på att färre och mer entusiastiska anhängare är bättre än fler men uttråkade läsare/tittare/lyssnare, ser chanserna betydligt bättre ut.

De sammanhang där människor verkligen är engagerade i något, är också de sammanhang dit företag kommer att söka sig. Och med företagen kommer pengar. Dessutom är intresse, engagemang och passion i stigande skala incitament för individer att öppna på plånboken.

Om det här scenariot stämmer, talar det mot kvantitet och för kvalitet. Men också för en polarisering av medielandskapet; färre som levererar nyheter med överlägsen kvalitet, men fler som modererar allt som sägs inom ett specifikt ämne.

Om mediehusen skall spela en aktiv roll i den här världen, måste de m.a.o. tänka om i grunden.

Låt vara att jag förenklar tingens komplexitet, men jag tror faktiskt att gammelmedias problem kan sammanfattas i följande tre punkter:

  1. Kontrollen över innehållet. Kom gärna med avslöjandet, men bjud in oss till öppen debatt och till möjligheten att bidra till det redaktionella innehållet.
  2. Journalistikens upplevda värde. När människor upplever att något har ett särskilt (gärna unikt) värde, är vi oftast också beredda att betala för det. Motivet att betala måste dock komma från konsumenterna, inte tidningshusen.
  3. Gammaldags skråtänk. Värdet på ett avslöjande har ingenting att göra med om det sprids på papper eller på en mobilskärm. Inte heller beroende på vem som kommer med avslöjandet, eller vilken sorts utbildning personen i fråga har. Så länge mediehusen delar in världen ”vi” och ”dom”, accepterar de sina egna begränsningar. Och därmed förblir de just det: Begränsningar.

På min egen blogg har jag publicerat ett inlägg i vilket jag resonerar kring framtidens medielandskap och vilka konsekvenser det får för marknadsföring. Det mesta av innehållet kan tillämpas också på tidningshus, tevebolag och radiokanaler.

Självklart finns det en framtid för grävande och avslöjande journalistik. Men kanske inte i de konstellationer vi är vana vid. Och framför allt inte på exakt samma premisser som de senaste 200 till 300 åren.