Articles by Paula Hammerskog

You are currently browsing Paula Hammerskog’s articles.

Den senaste veckan har två rätt likartade nyheter fått mycket utrymme i media.

Den ena är journalisten Elisabet Höglund som fått sparken från TV4:s Förkväll.

Den andra är centerpartiets riksdagsman Fredrik Federley som genomfört uppdrag vid sidan av sitt riksdagsuppdrag och då eventuellt låtit sig mutas.

Olikheterna mellan dessa två historier är många. Men en slående likhet finns. De handlar nämligen inte om det tidningarna skriver att de handlar om. De handlar om något helt annat. Saker vi inte vill eller våga tala om.

Sa vi som det var i båda dessa fall skulle den ena inte ens platsa i tidningen, den andra skulle bli en mycket intressant debatt om fördomar och frihet.

Fredrik Federley tillhör Stureplanscentern. Han är ett av centerns mest kända namn, och han är på grund av sin tydlighet och sina ställningstaganden omtyckt och uppskattad långt utanför centerskaran. Troligen är han mer omtyckt och uppskattad utanför än i den.

Han tillhör också drugkulturen dragkulturen den del av dragkulturen som tar det hela ett steg längre än vad jag sett tidigare. Inom parentes sagt fram till för en vecka sedan ett för mig rätt okänt fenomen. Här tror jag att jag delar okunnigheten med väldigt många svenskar. För att inte tala om centerpartister (en grupp jag då inte tillhör bör kanske påpekas). En druga är, med reservation för mina egna missuppfattningar, en burlesk variant av drag.

För 20 år sedan hade det varit synnerligen uppseendeväckande med en öppet homosexuell riksdagsman som Fredrik Federley. Idag är det ingen som vågar säga flaska om det, de flesta tycker att det är en icke-fråga.

Det är bra.

Nyheten, som Aftonbladet spräckte, om Fredrik Federleys uppträdande som Ursula handlade inte om hans uppträdande som Ursula. Den handlade om att han i sin enskilda firma genomfört ett uppdrag på Kanarieöarna åt en site vid namn hanky.se. Det fick han betalat för.

Den stora frågan enligt Aftonbladet är om han, när han tar ett uppdrag åt hanky.se, riskerar sitt oberoende som riksdagsman. Är han mutad?

Ursäkta mig.

Men hur korkade tror Aftonbladet att läsarna är?

Tror någon att det finns en enda människa som bryr sig om det? Annat än möjligen en och annan pensionerad petimäter till revisor.

Vad vi däremot bryr oss om är Ursula. Vi som då inte visste om detta alter ego blev förmodligen förvånade. En del blev säkert skrämda. Några skrattade. Andra (som jag själv), tänkte ”hur tänker han, inser han inte att detta sannolikt ger honom personligen ett par nya väljare, samtidigt som centerpartiet kan förlora hur många som helst”.

Fortfarande skriver AB om formalia. Och det är ju fint av dem. Eller snarare, de vet ju att de inte kan ge utrymme till den fråga som många läsare ställer – vill vi ha riksdagsmän som ibland förvandlar sig till drugor?

Låt mig ge ett förslag. Skriv om det som är är själva grejen.

Tror någon att det folk pratar om när de möts i kassan på Ica är riksdagsmännens extraknäck?

Eller tror vi snarare att man diskuterar den glittrande Ursula och vad hon säger om Fredrik Federleys omdöme?

Den diskussionen är i mina ögon betydligt viktigare ur ett demokrati- och jämställdhetsperspektiv än ett uppdrag i en enskild firma.

Fredrik Federley tror själv i sin blogg om Ursulagate att det hela handlar om att uppdraget genomfördes under en utlandsresa och att det sticker i ögonen på folk.

Det tror inte jag.

Det här handlar om att nu gick det att nita Fredrik/Ursula. Kombinationen resa-muta-oberoende är tillräckligt många spikar för att koka till en hyfsad nyhetssoppa.

Synd bara att soppan handlar om något helt annat. Fredrik Federeleys rätt att uppträda som Ursula.

Fredrik Federely har alltid varit helt öppen med Ursula. Att tro att det ska skydda honom från kritik är dock aningen naivt. Som en centerpartist på Värmdö där jag bor sa (faktiskt just på Ica, vid mjölkdisken) häromdagen:

“Oseriös idiot som inte fattar att hans agerande får konsekvenser för hela centern, vad ska folk tänka?”

Och så hoppades han att Federley skulle ta sitt förnuft till fånga och avgå.

Det hoppas inte jag. Däremot ser jag fram emot en ärlig diskusssion om vad som är okey att göra och inte göra. Var går gränserna idag? Nu låtsas vi som det är OK att Fredrik Federeley är druga medan det inte är OK att han skriver på hanky.se och får betalt för det.

När det i verkligheten är precis tvärtom.

Är det någon som tror alldeles ärligt att Ursula inte är kontroversiell i centerleden? Att hon inte *borde* vara det är en annan sak – men tror vi på riktigt att centerpartisten i gemen är med på bana här?

Jämför med Mona Sahlins Louis Vuitton-väska. Vi var många som blev irriterade över att väskan ens diskuterades, självklart ska Mona Sahlin kunna använda en vacker handväska som hon dessutom fått i present. Oavsett vilket märke den är från.

Samtidigt måste man vara hyggligt naiv om man inte ser problemet i kombinationen s-ledare och Louis Vuitton (ett märke där Monas 6000-kronorsväska måste ligga i den absolut enklaste klassen, de har väskor som kostar som en hyggligt stor bil). Den sticker i ögonen på rätt många. Det *borde* inte vara ett problem. Det är ett problem.

För att minska problemet måste vi dock se det i vitögat. Inte tassa runt det som katten runt den berömda gröten.

Den andra historien den här veckan är om Elisabet Höglund som ju inte längre är en av programledarna i Förkväll. En nyhet som tävlar med ”katt räddad ur träd” i meningslöshet.

När Elisabet Höglund slutade som nyhetsreporter på SvT gjorde hon det med mycket buller och bång.  Hon fick i sina egna ögon sparken – själv tyckte hon att hon skulle få ett eget program. Det hade hon rätt till, hon är i sina egna ögon superkompetensen själv. Ett eget program är det minsta man kan begära då. Särskilt som hon skulle fått det om hon varit man.

Tjena.

Hennes chefer höll inte med. Elisabet slutade.

Och en lättnadens suck gick över SvT. Inte för att Elisabet var en dålig reporter, jag vet att många på SvT säger att hon är oerhört kompetent och många tittare som likt mig själv gärna ser henne som nyhetsreporter eller politisk reporter. Hon vågar mycket mer än de flesta andra, ifrågasätter också, tänker annorlunda, frågar annorlunda. Räds ingenting. Att vända kappan efter vinden ligger inte riktigt för henne.

Den lättade sucken handlade om att hon är svår att samarbeta med. Eller kanske mer korrekt, hon vet inte, säger många, vad ordet samarbete betyder.  I hennes värld är samarbete detsamma som att andra samarbetar med henne, alltså gör som hon säger.

Det behöver inte alls vara fel som journalist, så kan man absolut jobba om man vill.

Men man måste vara medveten om att man då utsätter sig för vissa risker. Eftersom folk i allmänhet inte gillar att bli utsatta för den ledarstilen. Den som är helt övertygad om sin egen förmåga att alltid ha rätt får en del stryk.

När nyheten om att Elisabet Höglund inte längre skulle leda Förkväll blev känd var det hon som gick ut med den. Hon brukar göra så, det kallas att ta ”problemformuleringsinitiativet”.

Den här gången ansåg Elisabet att det handlar om åldersdiskriminering. Att hennes två programledarkollegor var yngre och därmed vackrare än hon. Detta i kombination med att hon hade så många idéer om hur man skulle göra programmet bättre gick inte att hantera för redaktionen.

Varpå två normalt sett vettiga personer, Amelia Adamo och Viggo Cavling, sätter sig i Studio 1 i P1 och diskuterar just åldersdiskriminering av kvinnor i media.

Det är en förbaskat intressant diskussion. Och den ska föras. Men varför pratar de om ålderdiskriminering med utgångspunkt från ett fall som de vet (för det vet de om de inte är både blinda och döva) att anledningen till att Elisabet Höglund inte är kvar på Förkväll är att hon har synpunkter om precis allt och sällan, om ens någonsin, funderar på vem som har rätt. Hon eller resten av redaktionen.

Debattörerna bidrar genom att använda ett så dåligt exempel till att det faktiskt blir svårare att diskutera åldersdiskriminering. En både viktig och relevant fråga. De försöker lyfta bort den från Elisabet Höglund (gissningsvis eftersom de vet att de är ute på hal is här), men varför öht ta frågan i samband med att hon slutar? Då handlar den om henne. Och vi är många som inte köper det.

Att hennes talanger för att spela dramaqueen hamnar i tidningen hela tiden är obegripligt. Hon är en mästare på att beskriva sig som offer. Är hon inte för gammal och ful är det någon som är arg för att hon dansat i Let’s Dance, eller någon som känner sig hotad på grund av hennes kompetens. Alternativt blir hon i sina egna ögon felaktigt anklagad för allehanda saker – som att förorsaka dålig stämning.

Intressant nog har nyheten om Elisabeth Höglund förflyttats från att vara skandalen om åldersdiskriminering till en del rätt öppna artiklar om att det nog ändå inte är så lätt att jobba med henne.

Vem tjänar på att detta blir omskrivet? Gör det livet för Elisabet Höglund lättare? Gillar tittarna av Förkväll det? Yvonne Ryding säger som det är, men är detta information som gör nytta utanför den egna redaktionen.

Det har uppenbarligen TV4 upptäckt. Och skickar lite blommor.

Tänk vad skönt det varit om alltihop förbigåtts med den tystnad det faktiskt förtjänar. Elisabet Höglund tjänar knappast på att bli omskriven som svår att jobba med – eller på att beskriva sig själv som ett offer. Debatten om åldersdiskriminering förlorar definitivt mark när den används som intäkt för att Elisabet Höglund ska få mediautrymme när hon är arg och känner sig förfördelad.

Amelia Adamo har ju i sak rätt. Äldre kvinnor inte minst äldre programledare som råkar vara kvinnor, diskrimineras i media vilket är både fel och dumt. Varför det är fel behöver knappast diskuteras, att det är dumt av en reklamkanal borde inte heller behöva förklaras. Men uppenbarligen kan det inte sägas för många gånger till reklammakarna. Äldre kvinnor är köpstarka, självständiga och värda mycket mer uppmärksamhet än de får.

Men inte för att de säger att de är åldersdiskriminerade när de faktiskt inte är det.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(7%) (18%) (2%) (45%) (27%)
44 röster

Internet gör att alla i princip kan bli specialister på allt. Möjligheterna att informera sig är nästan obegränsade. Det är naturligtvis bra. Men som alltid har myntet även en baksida.

Kraven på de enskilda individerna ökar. Det duger inte att lyssna på experter längre, man förväntas ha egen kunskap och egna åsikter – om allt. Mitt senaste läkarbesök är ett lysande exempel på detta. Jag hade bokat tid för att få ordning på min axel. Beskrev problemet så gott jag kunde. Varpå han frågade:

- Vad tror du det är för fel och vilken behandling tror du skulle vara bäst?

- Det vet jag inte, är inte det ditt jobb att bestämma? Frågade jag rätt förvånat. Jag anser mig varken ha särskilt mycket kunskap eller insikt i medicinska frågor, hade jag haft det hade jag ju inte frågat en läkare.

Läkaren, som är en man med mycket humor, brast ut i gapskratt. Och frågade:

- Men snälla du, vilket århundrade lever du i? Numera kommer folk hit för att få sina egna diagnoser bekräftade och recept utskrivna. I den mån de inte skickar efter de läkemedel de anser sig behöva från någon nätsite.

Jag gapade förvånat. Om min axel havererar (vilket den alltså gjort) har jag inte tid att reda ut vad det kan bero på. Hur skulle jag kunna veta vad som förorsakat mitt problem, och vad som bäst botar det? En läkare, en naprapat, en sjukgymnast eller någon annan specialist lär ju diagnostisera, och förhoppningsvis bota, rätt enkelt. Tror jag.

Det är jag tydligen rätt ensam om numera.

Jag förväntas, även av läkaren själv tydligen, ha gjort en gedigen research för att utreda diverse axelåkommor.

Ett mer övergripande perspektiv på detta stavas informationsproblematik. Det har blivit tydligt med all den information som finns när det gäller bland annat svininfluensan. Det är så mycket, och så spretigt, att informationsmängden i sig leder till bekymmer.

Det var naturligtvis inte bättre förr. När socialstyrelsen sa åt oss att äta 6-8 skivor bröd om dagen och alla tog sitt trippelvaccin efter kallelse från BVC. Ingen kunde ifrågasätta särskilt mycket eftersom vi helt enkelt inte kunde skaffa oss tillräcklig med information för att göra informerade val.

Just detta, alltså alla de val vi nu ska klara, gilla och tjäna på, har diskuterats länge. Åsikten att ”bestäm åt mig, jag vill inte välja elbolag, telebolag och kabelbolag, jag vill att det ska vara enkelt” är rätt utbredd.

Men misstron som föds ur allt detta talar vi sällan om.

När www.krisinformation.se , som är myndigheternas startsite för krisinformation, ska informera blir de omedelbart omsprungna av andra. Som kommer med ibland liknande, ibland helt annan, information. Det är andra siter, det finns både www.svininfluensan.com och www.svininfluensan.org . .se ägs av ett webbhotell, ingen har väl velat betala för den än.

Det skrivs oändliga tidningsartiklar, antalet bloggar som på ett eller annat sätt behandlar detta ämne vet jag inte om går att räkna. Och så har vi den så kallade fettdoktorn som i alla lägen där publicitet kan fås dyker upp som gumman i lådan.

Vem ska man tro på? Och varför? Konspirationsteorierna flödar, än får vi höra att anledningen till att myndigheterna vill att vi ska vaccinera oss är att de har ett avtal som tvingar dem att köpa vaccinet.

Eller att alltihop är en bluff från läkemedelsindustrin. Som onekligen tjänar en del pengar på sina vaccin just nu.

Än får vi höra att så är det inte alls, vaccinationsprogrammet handlar om att skydda främst samhället, men också givetvis individerna.

Vem ska man tro på? Och varför?

Den 23 februari 2005 uppmanade världshälsoorganisationen WHO världens regeringar att agera snabbt mot fågelinfluensa. En influensa som var (och är) vanlig hos fjäderfjän men ovanlig hos människor. Fram till detta datum fanns 45 kända dödsfall i fågelinfluensa hos människor. Oron gällde inte den smittspridning som gällt fram till nu – från fågel till människa. Det WHO varnade för var att viruset skulle mutera och börja smitta mellan människor. Det skulle kunna skapa en svår och farlig pandemi.

Skrämselpropagandan kom snabbt igång och när de första fåglarna smittade med fågelinfluensa hittades i Sverige var rubriken stora. Och svarta. DN rapporterar om en ”insatsgrupp” som skickats till Kalmar. Då ser i alla fall jag då soldater (i kamouflagekläder) som hukande rör sig i staden i mitt inre. Hoppas jag ser fel.

Vem minns fågelinfluensan idag?

Vem ska man tro på? Och varför?

När vi alla har tillgång till oerhörda mängder information (men inte insikt, information i sig räcker ju oftast inte), ökar kraven på dem som inte bara har informationen – utan också deras förmåga att skapa tillit, och förmedla insikt.

Myndigheter, specialister och andra som av något skäl vet mer, förstår mer, och därmed kan hjälpa oss andra att agera klokt måste handla på ett sätt som skapar förtroende. Det gör de inte idag. Informationen fungerar inte.

Ett exempel på det kom som på beställning i dag. Aftonbladet berättar historien om en kvinna som vaccinerats mot den vanliga influensan (alltså inte svininfluensan) och numera bara kan gå baklänges. Mängder med kommentarer handlar om att ”se vad farligt det är med svininfluensavaccin, allt är en bluff, vaccinera er inte!”. Trots att det i rubriken står att det handlar om vaccin mot den vanliga säsongsinfluensan.

Är läsarna inte läskunniga? Jo. Men många av oss har inte förstått. Det är för stora bokstäver. För högt tonläge. För långt borta. Informationen talar bara till hjärnan, inte till hjärtat. Då skapar vi våra egna bilder, egna fantasier. Och läser allt med ett tjockt filter framför ögonen.

Vem ska man tro på? Och varför?

Går då problemet med för mycket information, som måste tolkas, värderas och hanteras av människor som ofta varken har tid att varken tolka, värdera eller hantera mer än det som är mest akuten i vardagen, att lösa? Kan de som faktiskt vet få genomslag?

Helt säkert.

Men då måste de anpassa sin information till verkligheten, vi är ändå en bit in i 2000-talet och köper inte ordern ”6-8 skivor bröd om dagen”. Antagligen säger nu informationsansvariga i stat, landsting och kommuner ”men snälla, vi är ju på webben, och vi twittrar, vi har fattat”.

Nej, säger jag, ni har inte fattat. Ni är precis lika myndigt von oben oavsett vilken kanal ni använder. Inse att många av oss nu har så mycket mer information. Anpassa er till det. Om vi ska tro på det som sägs handlar det om ert tonfall och er insikt, snarare än om det står i tidningen, på webben eller i en tweet.

Idag motverkar myndighetsinformationen nästan sig själv, ju oftare samma sak upprepas, desto mer misstänksamma blir mottagarna. Antalet svenskar som tänker vaccinera sig mot svininfluensan sjunker stadigt. Den siffran kan naturligtvis stiga extremt snabbt om influensan slår till hårt. Men så länge som myndigheterna ägnar sig åt att ropa på vargen utan att lyckas övertyga oss om att den faktiskt är det minsta farlig vore det nog bättre att hålla tyst. Oavsett om man har ett twitterkonto eller ej.

Fotnot 1. Axeln mår bra, tackar som frågar. En sned höft gjorde att muskulaturen inte fick arbeta som den borde och började göra ont. En naprapat redde ut det med två behandlingar. Själv trodde jag att jag fått musarm. Hade varit hyggligt meningslöst att behandla det.

Fotnot 2: Precis när jag skickat den här bloggposten för publicering gick jag in på aftonbladet.se för att se vad som hänt under dagen. Och vad ligger då som förstanyhet? Jo, en utredning om ”sant och falskt om svininfluensan”. Samt en psykolog som är inne på samma problem som jag – all info som vi alla måste förhålla oss till. Det måste ju med, således detta tillägg.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (9%) (30%) (52%) (9%)
23 röster

Engla Höglund, mördad. Begraven i direktsändning 2008.

Englas begravning skapade en våg av protester. Sveriges Television anklagades för allt från att ägna sig åt en cynisk jakt på tittarsiffror till dåligt omdöme.

De försvarade sig med att sändningen var värdig och respektfull – samt att det var ett önskemål från Englas familj att få tacka svenska folket för allt stöd under letandet efter den försvunna flickan.

Huvudfrågan är inte om det var rätt eller fel att sända begravningen. Huvudfrågan är varför det görs. Hur har det behov som många gav uttryck för (alltså att få se en sådan begravning i TV) skapats?

Svaret är Internet.

Som jag då, är väl bäst att påpeka, inte alls kritiserar, det är inte det den här texten handlar om. Den handlar om närhet. Om att vi alla anser att vi känner människor vi inte ens varit i närheten av. Om att vi alla anser att vi får vara med. Överallt.

I alla fall nästan. I fredags publicerade Resumé en artikel där Aftonbladets chefredaktör Jan Helin får försvara att han ”stoppat” ett inslag på AB:s webb-TV. En mikrofon hade varit på under ett toalettbesök, några av ljuden (fundera på vilka) ersattes med pip.

Sedan när blev det en nyhet att ett toalettinslag stoppas? Att närhet stoppas?

Min fråga är vad som händer med oss som människor när vi plötsligt alla känner som oss som om vi tillhör familjen? Vad som händer med de relationer som faktiskt är viktiga, när vi vill vara med på begravningar vi rimligen knappast skulle bjudas till? Hur mycket måste vi skruva upp en nära relation som är på riktigt om den ska ”slå” den vi har med alla vi blir nära på nätet.

Nätet skapar en fantastisk, och mycket användbar, snabbhet i kommunikationen mellan människor. Det skapar samtidigt en känsla av att vi alla är med. Vi deltar i letandet efter Engla om så bara genom att skriva under ett upprop någonstans om att ”den som har information måste träda fram”. Eller genom att berätta om skräcken för att förlora ett barn på vår blogg. Vi är med, vi är viktiga. På riktigt. Eller?

Det behöver inte vara fel. Men det kan vara det. Om vi oreflekterat låter denna känsla av närhet övergå till försök till riktig närhet. Riktig närhet kräver nämligen äkta deltagande, det kräver tvåvägskänslor och det betyder att ta ansvar för den andre parten.

Hur mycket vår känsla av närhet, om allas vår rätt att vara med, har förändrats visar hur vi betraktar intervjuer med anhöriga efter dödsfall som når massmedia.

Idag är det närmast en självklarhet att intervjua närgånget mycket snabbt efteråt. Ibland behöver media inte ens fråga själva, anhöriga vill vara med.

1991 var jag reporter på Expressen. Jag var utsänd för att bevaka kravallerna i Lund den 30:e november. Dagen före, alltså den 29:e november, sköt en civilklädd polis ihjäl en 23-åring från Borgholm. Han umgicks i utkanten av högerextrema kretsar, var ny och trevande i gänget. Rakat huvud, kängor. Attributen fanns där. Men frågan är fortfarande, mer än 15 år efteråt, vad han egentligen gjorde för att bli skjuten till döds.

Idag hade det varit självklart att omedelbart kontakta familjen för att få deras version av händelsen.

Samma natt som det nyblivna och lite tveksamma skinnhuvudet Mikael Krusell dödades intervjuade jag ett antal ögonvittnen. Dagen efter bevakade jag och en fotograf själva demonstrationen.

Dagen efter föreslog vi för nyhetschefen att vi skulle åka upp till Borgholm. Vi ville försöka prata med några som kände Mikael Krusell om honom, vi trodde inte på nazisternas kidnappning av honom som martyr, lika lite som vi trodde på polisernas berättelse om vad som hänt och hur livsfarlig han var för den polis som sköt.

Tveksamheten på redaktionen (vi talar alltså om Expressens redaktion, som inte direkt varken är eller var känd för återhållsamhet) var stor. Var det vettigt? Skulle det ge något? Varför skulle vi göra det? Ska man inte lämna familjen ifred?

Till slut fick vi ett OK – då var vi inom parentes sagt nästan framme, vi tyckte att det skulle göras. Vi började med att kontakta församlingsprästen. Han gick med på att ställa frågan till familjen om vi fick träffa dem. Vi bad honom särskilt trycka på att vi inte kommer att publicera deras namn, inte heller detaljer som gör att någon kan identifieras.

De öppnade sitt hem för oss. Vi pratade. Jag skrev artikel, bilder togs. Återhållsamhet är bara förnamnet.

När jag läst in texten (det här var på den tiden då vi fortfarande läste in texter via fasta telefonledningar till en särskilt inskrivningsavdelning, texten skrevs på en gammal elskrivmaskin i mitt föräldrahem i Dockemåla i norra Blekinge) ringde nattchefen, Bengtzon. Legendarisk redan då.

- Det här är fantastiskt. Allt ska med. Katten också.

Texten ligger i slutet av den här bloggposten. Bengtzon var både 1991, och i år när han slutade på Expressen, förmodligen Sveriges mest gränssprängande nyhetsmänniska. Han vågade och drev.

Idag skulle texten helt säkert kallas mesig och helt ointressant. Vi som läser släpps inte in. Då ansågs texten närgången på gränsen till det tillåtna. Så närgången att jag fick order från redaktionen att hålla kontakt med familjen för att vara säker på att vi i och med publiceringen inte ställde till det för dem.

Idag får vi gå på privata begravningar i teve.

Ett av skälen Sveriges Television uppger som viktiga för beslutet om direktsändning var att önskemålet kom inte bara från tittare, utan också från Englas mamma. Hon ville på detta sätt tacka för allt stöd hon fått.

Vilket gör frågan om vad som händer med relationer ännu mer relevant. Privata riter har en funktion. Vi skapar som grupp ett minne, ett avsked, en nystart. Riten i sig är viktig, och deltagarna är viktiga i den.

Enligt biskop Tony Guldbrandzén, som skrev på Svenska Kyrkans hemsida, är det så dock här:

- Det är viktigt att det är många som sörjer tillsammans.

Vi ska alltså hjälpa varandra genom sorgen.

Men sörjer vi alla Engla? Hennes vänner, hennes familj, skolkamrater, alla som på något sätt hade anknytning till henne – för dem är naturligtvis sorgen verklig, äkta och oerhört tung.

För oss andra, vi som följde det hela på nätet och via TV-sändningar, handlar det om något annat. Vi kan knappast stödja familjen. Vi kan knappast sörja en person vi aldrig träffat.

Ändå säger många ”det känns som om jag kände henne”.

Det gjorde vi inte.

Än mindre än många av oss känner våra 700 vänner på facebook.

Jämförelsen är halsbrytande men relevant.

Vi flyttar gränser för vad som betyder något. Kan man ha 700 vänner eller är facebook en ren chimär? Kan de 365 000 personer som såg Englas begravning på TV sörja henne?

En annan rit som betyder något särskilt är bröllopet. På YouTube ligger en vansinnigt rolig film från ett amerikanskt bröllop där ingångsmarschen bytts ut till något helt annat. När jag fick den första gången hade 11 miljoner människor sett den, när den här posten skrivs har 27 672 273 personer klickat på länken.

Vi blir inbjudna, vi får komma nära, och bröllopet förvandlas från en viktig symbolhandling till något helt annat. Frågan är om brudparet tänkte på att dela det med närmare 28 miljoner andra människor när de hittade på sin entré.

Och igen, frågan är alltså inte vad de gör eller varför, det är fantastiskt roligt. Men poängen i att bjuda in alla? Vad gör det med dem? Vad gör det med minnena från deras bröllop? Vad gör det med oss som inte känner dem utan bygger hela vår uppfattning om dem på det här?

Sammanhang och äkta känsla saknas helt.

Tillbaka till begravningarna så. En annan direktsänd begravning är Fadime Sahindals. Den direktsändningen kritiserades inte. Hennes död, och hon själv, blev en symbol för ett religiöst strukturellt våld. Begravningen blev därför mer än en begravning, den blev också en manifestation.

Engla Höglunds begravning sändes för att människor trott sig komma nära och därmed behövde vara där, för att bearbeta.

Per Yng, chef för SvT Nyheter, valde ändå att förklara sändningen med att  Engla ”är en symbol för barnens utsatthet och värnlöshet”. En mer ärlig förklaring är nog att Engla Höglunds begravning sändes i TV eftersom så många tyckte vi kände henne och ansåg att vi skulle få vara med. Engla kan knappast vara en större eller viktigare symbol för barnens utsatthet än många andra offer för meningslöst våld (missförstå mig rätt här, det är ingen tävling i symbolvärde jag är ute efter).

Att oreflekterat utnyttja alla de möjligheter till närhet (och snabbhet) som nätet ger oss är inte odelat bra. Tack vare, eller på grund av, främst möjligheterna till närhet flyttas gränserna för vad som är privat. Mycket mer behöver lämnas ut för att vi ska duga. Det mest privata som finns, sorg, blir allmängods. Delad sorg är precis som biskop Guldbrandzén säger lättare att bära än sorg i ensamhet.

Men kan man dela sorg med 365 000 främlingar? Blir det inte extremt ensamt efteråt?

Nätet gör det enkelt att publicera och hitta information och uppgifter som gör att vi får helt nya förhållanden till människor vi inte känner, och till företeelser. Dessa uppgifter ska finnas där. Konsekvensen ska dock inte vara att devalvera vänskap. Devalvera riter. För det är att devalvera en rit att direktsända en begravning av en flicka tittarna inte känner.

Internet är idag både självklart, roligt och fyllt av möjligheter. Det kräver dock mycket större reflektion när det gäller vilka gränser vi flyttar. Att göra något bara för att vi kan göra det duger helt enkelt inte.

Vi måste också fundera på vad det faktiskt innebär. För sådant som faktiskt betyder något. Dessa våra nya känslovanor.

Expressens artikel

“Varför, varför just han?” Expressen träffade den ihjälskjutne 23-åringens familj

Av PAULA HAMMERSKOG

ÖLAND (Expressen). – Jag fattar inte att det hänt något, jag tror att han lever och kommer hem snart.

Det är lite mer än ett dygn sedan hon fick veta att hennes 23-årige son skjutits till döds av en polis i Malmö.

- Varför just han? Varför hände det?

Hon är full av frågor som hon inte får några svar på. Dels frågor som ingen kan svara på, som varför just han och varför det hände.

Dels praktiska frågor som ingen bryr sig om att svara på. Som var hennes sons kropp finns och när den kommer hem.

Familjen fick beskedet om det som hände i Malmö av två poliser på Öland i lördags morse. Då ringde några familjemedlemmar till polisen i Malmö för att få veta mer.

- Vi fick bara höra att de inte visste, säger mamman.

Den information de har kommer från tidningar och TV. Bilden som ges av deras son, han har kallats allt från skinhead till rasist och nazist, känner de inte igen.

- Ingen från massmedia har pratat med någon i familjen förrän nu. Min son var ingen skinhead och han var absolut inte rasist, säger hon och höjer rösten.

Vi sitter runt familjens köksbord. Här finns 23-åringens båda föräldrar tillsammans med några släktingar. På ytan är allt normalt, kaffebryggaren fräser när den är klar och en katt sträcker vällustigt ut sig i hallen.

Men det behövs bara ett oförsiktigt ord för att det kaos de lever i ska komma fram.

Om inte han var skinhead, varför snaggade han då håret och gick i kängor? undrar jag.

- Varför är du långhårig, du tycker väl att det klär dig och är bekvämt, säger en av männen snabbt.

- Han har aldrig varit så korthårig förut, han rakade sig förra helgen.

Jag sa att så kunde han inte se ut men det spelar ju ingen roll vad en mamma säger.

- Grabben kände de där skinheadsen i Kalmar men han umgicks inte särskilt mycket med dem, säger någon.

Det bekräftas av Peter Höglund, som är tongivande i det skinheadgäng den döde 23-åringen ibland träffade.

- Han var med oss kanske en kväll på en helg, sedan var han med sin tjej och sin familj i tre helger.

- Vi är bara 7-8 skinhead här i Kalmar och bland oss finns det både rasister och antirasister. Vi förenas av musiken, säger Peter Höglund och kallar sig själv smårasist.

Ett par hundra meter från föräldrarnas hus på Öland står en gammal Volvo.

- Han var väldigt bilintresserad och köpte gamla bilar som han rustade upp och sålde. Fast den där tänkte han behålla, berättar mamman.

Den ödesdigra resan till Malmö kom till av en ren slump. Först hade han tänkt åka till Stockholm för att demonstrera där. Men det blev för dyrt så han bestämde sig för att stanna hemma hos sina föräldrar i stället.

Sedan övertalades han att följa med en buss till Malmö.

Han trivdes inte med gänget i Malmö och hade bestämt sig för att avstå från att gå i Karl XII- marschen.

Mamman försöker fatta. Hon vet att hennes son är död men den faktiska kunskapen hjälper inte. När hon tänker på det som hände, hur hennes son avled brister rösten.

- Det är ju nästan som en avrättning. Han hade ju inte en chans.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (15%) (0%) (77%) (8%)
13 röster

Just nu gör Aftonbladet en webbenkät med frågan “Tänker du vaccinera dig mot svininfluensan?”. 75 346 personer har röstat när detta publiceras, 38,2% av dem ska vaccinera sig, 34,0% ska det inte. I förra veckan sa myndigheterna att om inte 90% av befolkningen vaccinerar sig, kommer vaccinationsprogrammet inte att fungera.

DN har idag en artikel som stärker nej-sägarna, den handlar om lille Vincent som föds bara fyra dagar efter mammas svininfluensa – kärnfrisk. Kontentan av artikeln är att man blir ju inte så sjuk, alltså behöver man inte vaccinera sig. Inte ens en kvinna som var höggravid när hon fick influensan tycker det.

De myndigheter som arbetar med frågan gör allt för att få oss att vaccinera oss – de kriskommunicerar allt vad de orkar. De tycks gå mot ett rätt stort misslyckande. Hur kunde deras kommunikation gå så fel? Varför vägrar vi fatta? Har de fel? Eller kan de inte kommunicera? 

Jag tror det handlar om att vi inte är överens om vari krisen som myndigheterna pratar om faktiskt består av.  

Hur svårt kan det vara att kommunicera att detta inte handlar om individer utan om stora grupper. Att Kalle, Lisa, Madde, Slobodan och Marina blir lite småsjuka och är hemma några dagar gör ju inte dem någonting och behöver knappast behandlas som en kris ens på individnivå, än mindre på samhällsnivå. Att ett 50-tal svenskar kan dö av svininfluensan är, även om det låter cyniskt, inte heller så alarmerande att det är en kris.

Däremot är det ju inte så svårt att förstå att om halva Sveriges befolkning slås ut samtidigt, kommer samhället att funka rätt dåligt. Så dåligt att det kan bli en kris. Det har kommunicerats. Varför tar vi då inte till oss det? Vi är ju inte korkade, tvärtom.

Det hela är rätt enkelt. Myndighetsinformationen har i det här fallet gått på alla de minor som de numera brukar vara rätt bra på att undvika. Den som googlar på svininfluensa får detta som första myndighetsträff. Vi hamnar på “Din ingång till myndigheternas krisinformation”. Jojo. Farligt detta. Prosit.

Själva texten går knappast ens att förhålla sig till, den handlar om mina skyldigheter och myndigheternas skyldigheter. Alltihop inleds med att beskäftigt meddela att texten handlar om Bekräftad information om influensa A(H1N1), tidigare kallad svininfluensa. Jojo igen. Tråkigt detta. Hosthost.

Jag skulle kunna raljera en bra stund om både innehåll och form men det vore slöseri med allas tid. Vad är det som gått fel?

1) Man kan inte ropa efter vargen på det sätt som gjorts och görs. Av det enkla skälet att människor i dag mycket enkelt kan skaffa sig egen information och därmed ett annat perspektiv. Trovärdigheten hos den som uppfattas som om den överdriver ett hot raseras snabbt och tar lång tid att bygga upp igen.

2) Man kan inte heller kommunicera på myndighetsvis med folk år 2009. Perspektivet är uppifrån och ner, vi vet bäst. Varför är det så svårt att skriva vanlig normal svenska och berätta om saker i en slags genomtänkt ordning?

3) Tydlighet saknas. När jag läser och lyssnar är jag inte säker på vad myndigheterna egentligen vill. Det jag uppfattar som huvudbudskapet är “vaccinera dig”. I dagens individualistiska samhälle tror jag att många reagerar ungefär som jag “det ska väl du skita i”.

Det handlar om enkla misstag. Som riskerar att få långtgående konsekvenser.

Budskapet “samhället klarar inte att halva befolkningen blir sjuk samtidigt” finns naturligtvis med. Men kommer i skymundan. Och eftersom vi inte tror på larmrapporterna när det gäller oss själva som individer avfärdar vi även det. Vill myndigheterna få fler till vaccinationssprutan gäller det att förändra sitt sätt att kommunicera snabbt. Inte genom att skrämma oss, det kommer inte att fungera. Utan genom att lugnt och sansat berätta vad det faktiskt handlar om.

Undrar om inte alltihop startade med att informationen kring svininfluensan klassades som krisinformation och därmed blev svårare att hantera för alla inblandade. De som skulle göra den blev nervösa, fallhöjden är hög. Man får inte göra fel. Bäst då att berätta allt på ett vederhäftigt sätt – låt oss ta vetenskapliga skrifter som förebild. Vi som skulle ta emot den fattade dock inte att det handlade om krisinformation, vi kunde ju inte se någon kris. Varpå vi avfärdade alltihop som överdrivet.

Om jag ska vaccinera mig? Ja. Inte för min egen skull, jag brukar hoppa över influensavaccineringen. Utan för att jag vill undvika att bli smittspridare om jag kan.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(6%) (0%) (12%) (59%) (24%)
17 röster

Mediaträningar tycks fascinera journalister. För en liten stund sedan fick fenomenet ett långt inslag i Studio 1. Mediatränaren och fd journalisten Paul Ronge har skrivit en bok med titeln “När Janne Josefsson ringer – så klarar du pressen”.

Janne Josefsson, som också var med i studion, föreföll tycka att Paul Ronge skrivit boken för att tjäna mer pengar. Ju fler Ronge kan skrämma, desto fler köper mediaträningar (och böcker) var tesen.

Paul Ronge å sin sida förkunnade att syftet med boken är att alla de som inte har råd att anlita honom ändå ska få kunskap om hur de ska bete sig om Josefsson kommer galopperande. Det låter ju ädelt. Och väl förberett som svar på frågan varför han skrivit boken. Dock är det knappast sant.

Som den gamle reporter Ronge är, vet han mycket väl att de allra flesta aldrig kommer att stöta på Janne Josefsson eller andra skjutjärnsjournalister.  Boken behövs alltså inte av det skälet. Och om de mot förmodan skulle göra det tror jag dessutom att Ronges ibland rätt osande beskrivningar av hur det går till snarare skapar mer rädsla, och därmed sämre resultat.

Journalister är inte särskilt farliga. Att skrämma upp potentiella intervjupersoner är därför onödigt. Med det säger jag inte att mediatränigar, eller böcker i ämnet, inte behövs, tvärtom. Det finns dock olika typer av mediaträningar vilket sällan framkommer. En är sådana som görs precis innan, eller under, en kris. Det företag finns inte som inte då har råd att skaffa hjälp, alternativkostnaden är för hög. Kriser är nämligen dyra om de hanteras korrekt, svindyra om de hanteras fel.

En annan, och mycket vanligare typ av mediaträningar, är sådana som handlar om den vardagliga verksamheten, eller om något rätt oförargligt som ska hända. De kan liknas vid presentationsträningar. Sådana träningar utgör helt säkert den stora majoriteten träningar. Det låter visserligen häftigare att tala om kris- och drevjournalistik än om vardagsjournalistik men de flesta intervjuer som görs är trots allt rätt rutinartade - för reportern. Inte för den intervjuade som kan bli hur nervös som helst när lokalredaktören ringer.

Mediaträningar går ut på att träna bort den fullt naturliga nervositet som de flesta av oss känner när vi tappar kontrollen över situationen – en intervju innebär ju att intervjuaren styr. Även människor som är välformulerade, har råkoll på både fakta och målande beskrivningar, kan låsa sig när en journalist presenterar sig i telefon, för att inte tala om hur de reagerar när de ska bli intervjuade i radio eller TV.

Mediaträningar handlar naturligtvis också om att hitta formuleringar. Men Paul Ronge, Janne Josefsson, och alla andra journalister vet ju att det är ytterst få människor utanför skådespelaryrket som kan leverera ett tillrättalagt budskap med trovärdighet. Vi ser och hör att de inte är bekväma. Och då tror vi inte på dem. Folk som däremot svarar sant och ärligt, utan nervositet och konstiga later,  tror vi på. Sådant lär man sig under en mediaträning. Det kan väl ändå inte vara ett problem?

Varför blir då medier så intresserade av detta? Ordet “manipulation” är nog centralt i svaret. En mediatränad person har, misstänker man, lärt sig manipulera svenska medier.  Har de det?

Svaret är nej, det har de inte.  De har möjligen lärt sig bli koncisa och konkreta, och att hinna tänka medan de svarar på frågor. Får jag vara cynisk tycker jag dock inte att det vore ett särskilt stort problem ens om de hade lärt sig att manipulera en aning eftersom en medelgod reporter definitivt ska klara att avslöja ett sådant beteende.

En annan aspekt av detta är när medierna själva blir granskade. Få är så dåliga på att svara på journalisternas frågor som andra journalister, förutsatt att det inte är en riggad intervju där programledare i TV eller radio intervjuar kollega och låtsas som om det vore på riktigt. Då brukar det gå bra, ingen säger fel, ingen blir arg, inga skandaler inträffar.

Så är det sällan när journalister blir intervjuade på riktigt. Det senaste exemplet är från i lördags då Kjell Albin Abrahamsson blev intervjuad i ett program hos sin egen arbetsgivare, Sveriges Radio. Kjell Albin har gjort en programserie i sommar (På spaning efter Europa) som visat sig vara delvis fejk. Eller om man vill använda radions egen beskrivning, ett nytt stilgrepp. Hur fejk kan vara nytt vet jag inte, däremot är det ju onekligen ett stilgrepp. Programserien sägs också vara nyskapande, hur man kan komma på att beskriva lögn som nyskapande är en gåta. Bra radio var det dock, ännu bättre hade det varit om det varit på riktigt.

Reportern som intervjuar Kjell Albin Abrahamsson i P1:s Medierna, Tonchi Percan, gör ett normalt journalistiskt arbete. Han avslöjar att flera intervjuer spelats in på helt andra platser än vad man säger i programmet. Han diskuterar sedan detta med Kjell Albin Abrahamsson, en av de intervjuade och Cecilia Bodström, ansvarig på radion. Alla skruvar sig.

Vi hör arrogans, vi hör rädsla, vi hör spelad dumhet. Allt det som en person, som faktiskt tar sin roll som intervjuad på allvar, i förväg tränar sig i att låta bli. De intervjuade verkar inte förstå reporterns högst berättigade fundering om vad vi lyssnare egentligen ska tro på. Kjell Albin säger att han och Carl Bildt sitter på ett café i Sarajevo under intervjun. Det gör de inte, de sitter på UD i Stockholm. Frågan är vad mer som är påhittat.

Tonchi Percans intervju avslutas abrupt. Han frågar “Ska jag inte tro på….” Där avbryter Kjell Albin Abrahamsson. Säger “Tack så mycket ” och slänger, får man anta, på luren. Maken till oproffsigt intervjuoffer får man leta efter. Kjell Albin Abrahamsson är en lysande journalist. Men som så många av sina kollegor, inte särskilt bra på att bli intervjuad eller konfronterad.

Kanske beror det på ovanan att bli granskad. Eller på att man anser sig kunna spelets regler. Det kan man. Men från andra hållet. Det hjälper inte.

Lösningen på det här är inte att pompöst erbjuda svenska journalister medieträning. Lösningen är att journalister gör samma sak som människor som gått mediaträningar. Man förbereder sig, man respekterar journalistens roll och uppdrag, man svarar klart och redigt på de frågor man får och lägger till det man tycker är viktigt när man får chansen – om man mot förmodan inte skulle få frågor om just det.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(15%) (33%) (8%) (35%) (10%)
40 röster