Både nya och gamla medier, om vi kallar dem det, gör anspråk på att vara bra för demokratin. Tidningsförsvararna menar att tidningen behövs för att det ska finnas ett demokratiskt samtal och en idéernas marknad som alla kan ta del i, de sociala medieprofeterna menar att just det faktum att det nu är möjligt att följa politiker på Twitter, föra dialog med dem i bloggar och se dem på YouTube skapar fantastiska nya demokratiska plattformar. I mörkare ögonblick när självhyllningarna avbryts av buttra angrepp på den andra parten så kan man ibland höra att vän av tidning mumlar att medialiseringen av politiken marginaliserar parlamentarismen och de klassiska demokratiska instrumenten, eller från twitteratin att tidningen aldrig varit annat än en trött samlingsplats för en liten, uppblåst elit.

Det är lätt att förstå frestelsen. Just demokratiargumentet är ju så fint. Det är mysigt …