Det har gått fem långa år sedan vi först hittade hit. Fem långa år, ut ur intigheten in i det reella. I dag representerar vi en ekonomi på 747 miljoner av era amerikanska dollar. Vi har värvat mer än 11,5 miljoner av era egna medborgare och vi växer hela tiden. I skuggorna av Understaden växer också drottning Sylvanas kraft. Långsamt, långsamt slipar vi bort den tunna fernissa av realitet som en gång var ert privilegium.
Det är märkligt att ni inte anat något. Det finns trots allt de bland er som sett att det skulle vara möjligt. Bland er världs myter håller jag särskilt den om Tlön och Ukbar högt. Skrivna av den blinde argentinaren är de mer skarpsynta än all er forskning, all er sociologiska analys. Mellan det reella och det virtuella finns det potentiella, och det är det som vi alla drar kraft från. Det vi alla lever för.
För tänk efter: tror någon av er att det kommer att sluta här? Nöjde ni er med Pong? Var Doom slutet på era önskningar? Kastade ni datorerna och grafikkorten efter Far Cry? Viljan till makt över det vi kallar verklighet är det som kännetecknar er. Ni kommer att fortsätta att offra ansträngningar och tid tills dess att ni raderat ut den sista lilla skillnaden mellan det reella och vår värld.Först då kan ni vila i förvissningen om att ni blivit lika er skapare, eller hur?
Men jag förliks med att det inte är i leksakernas och fantasigenrens former som ni till sist kommer att lyckas. Nej, vi är bara budbärare för dem som kommer efter oss. Vi må se ut som varelser ur sagorna, men det ni måste förstå för att förstå var vi kommer att resa tillsammans är vad som ligger under sagorna, vad som legat begravt nere, långt nere, i det undermedvetnas katakomber.
En annan av era skalder har redan varit där, men han hade inte verktygen för att sudda ut gränserna mellan det verkliga och oss. Han kunde endast försöka fånga det han såg, sina febriga visioner med sin penna och sitt språk. Inte illa, alls. En god början, men också bara en början. För samtidigt som ni lyckas fullkomna er själva i er guds avbild, samtidigt som ni lyckats utplåna skillnaderna mellan det föreställda och det verkliga, kommer ni också att skapat er egen undergång.
Lasciate ogni speranza, voi ch’entrate.
Det sista spelet. Inferno. Massive Multiplayer Online Hell. MMOH.
Där levlandet plötsligt kommer att få en annan, mer trängande innebörd. Och valet – nedåt eller uppåt – ha viss betydelse.
Men fram till dess kommer förstås vår värld, precis som Tlön, att infiltrera det verkliga. Om tusentals år när historikerna skriver vår historia, vår gemensamma historia, tror ni inte då att de kommer att leta efter Azeroth på samma vis som dagens romantiker söker Atlantis? Vad är egentligen verkligt? Med tiden utplånas de sista trösklarna, alltmer artificiella.
Och med oss ändras också historieberättandet. Visste ni att efterfrågan på nyheter från våra riken i vissa åldersgrupper är större än efterfrågan på det ni kallar nyheter ? Utan hjältar, utan gott eller ont kan era torftiga berättelser inte möta sig mot våra myter och episka svep. Vi lever i en tid då den som vill berätta en historia måste vara intressant för att tränga igenom. Ni förmår inte längre producera mening.
Fem år, fem långa och samtidigt korta år. Vi ser framtiden an med tillförsikt. Hur ser det ut om femtio år, tror ni? Låt oss talas vid igen då. Om inte vi loggat ut ur er värld vid det laget.
For the Horde.
Gorthaq, Defias Brotherhood.
Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:
Den 26:e oktober 2001 antar den amerikanska kongressen den lag, The Patriot Act, som snabbt leder till rättsliga reformer också i resten av världen där medborgarnas personliga integritet växlas in mot säkerhet till en osäker kurs. Den internationella integritetsdebatten tar inte riktigt fart förrän några år senare, och de flesta organisationer som arbetar för medborgarrättsliga frågor vågar inte opponera sig fullt ut. Olika tjänster för anonym internetaccess rapporterar till och med att de hotats efter elfte september, och vissa grupper i samhället upplever att de som kämpat för medborgerlig integritet på olika sätt bidragit till terrordåden.
Lagen markerar en vändpunkt för mycket av integritetsdiskussionen. Fram till den elfte september hade förespråkare för den personliga integriteten varit mycket framgångsrika. Kraven på bakdörrar till olika krypteringsprogram – de så kallade clipperchipsen – hade slagits tillbaka och integritetsorganisationerna rekryterade medlemmar i god takt. Samtidigt hade debatten inte riktigt hittat in i mainstreammedierna. Det är i samband med The Patriot Act som frågan plötsligt får ett riktigt brett anslag. Integriteten ställs nu plötsligt mot samhällets grundvärden: säkerhet och trygghet – och dessutom används lagen för att rikta krav på källinformation från journalister.
Det som följer är en böljande debatt där terrorattackerna i Europa följs av krav på datalagring och sedan kulminerar utvecklingen i Sverige i FRA-debatterna.
Den växande oron för integritetsfrågan och frågans ökade mediala attraktion gör också att internet och frågor om internets betydelse i samhället lyfts fram. Det går att argumentera för att bilden av Internet fram till och med 2001 varit mycket positiv, kanske närmast utopisk i delar — detta till trots att IT-bubblan spricker år 2000. Det som sker i skuggan av terrorattackerna i New York är att nätets mörka sidor lyfts fram. De fyra nätapokalyptiska ryttarna får en framträdande roll i rapporteringen: pedofiler, nazister och knarklangare får sällskap av terroristerna och av de fyra är det terroristerna som skrämmer mest. Att det avslöjas att terroristerna knappast använt någon högteknologisk nätkommunikation med lager av kryptering spelar ingen roll. Faktum är att de allt som oftast talat på telefon och använt vissa kodord för bomber och attacker, men annars inte särskilt utmärkt sig som nätanvändare.
Med The Patriot Act föddes också en ny generation nätaktivister. American Civil Liberties Union startade en särskild websajt för att reformera lagen och flera andra organisationer gjorde samma sak. Precis som mycket av FRA-motståndet i Sverige organiserades på nätet, växer en nätopinion fram mot lagen i USA.
The Patriot Act födde paradoxalt nog dagens breda integritetsdebatt i medierna, och skärpte nätaktivismens tonfall.
Det är svårt att veta om vi ska fira eller sörja åttaårsdagen.
Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:
Cecilia Magnusson Sjöberg prövade på delaktighetsretoriken och brakade igenom med en gång.
Mats Odell har som bekant tillsatt en e-delegation. Tanken bakom denna grupp med generaldirektörer är att de skall leda arbetet med att förvandla Sveriges förvaltningar till en sammanhållen e-förvaltning. Ledorden i förändringen är deltagande, öppenhet och transparens. Mats Odell sade själv när delegationen presenterades att:
Den nya tekniken skapar möjligheter till en större delaktighet för enskilda, organisationer och företag i förvaltningens utveckling och dess produktion av tjänster.
Förhoppningarna på delegationen är stora som Norrlands inland, och många drabbades av en isande besvikelse när delegationen beslutade att köpa in några konsultrapporter för att fullgöra sin uppgift. Men en person beslöt sig för att försöka hoppa in och hjälpa till. Professorn i rättsinformatik Cecilia Magnusson Sjöberg, som har en gedigen bakgrund inom förvaltningsautomatisering, IT-rätt och arbete i olika utredningar, intresserade sig för arbetet av en mängd olika skäl och vill försöka delta i arbetet. Eller med Odells ord: utnyttja den nya teknikens “möjligheter till en större delaktighet för enskilda”. Så hon begärde ut konsultrapporterna för att se om vi kunde föra ett öppet, transparent samtal om dem.
Men se, det var inte vad som åsyftades med delaktighet, inte. Nej, professorns begäran avslogs i sin helhet. Nedan en intervju med Cecilia som jag gjorde i samband med att hon överklagade beslutet:
NL: Vad är det du försökt få ut och varför?
CMS: I min roll som forskare i e-förvaltningens juridik har jag med hänvisning till offentlighetsprincipen
begärt att få del av konsultrapporter som Accenture och Gartner sänt in som underlag för E-delegationens kommande strategidokument. Det rör sig alltså om till utredningen inkomna handlingar och inte internt utarbetade dokument.
NL: Hur har din förfrågan bemötts?
CMS: Genom ett avslagsbeslut huvudsakligen motiverat med att konsulterna organisatoriskt sett skulle utgöra en del av den statliga E-delegationen.
NL: Vad är din reaktion på det?
CMS: Jag är förvånad.
Bland annat genom fokuseringen på informationsteknik (IT) som en strategisk resurs är utredningen central för utvecklingen av den offentliga förvaltningen. Visserligen började myndigheter använda datorer redan i slutet av 1960-talet men det råder ingen tvekan om att modern IT ger upphov till en hel mängd dagsaktuella frågeställningar med bäring på såväl effektivitet som rättssäkerhet. Hur ska man t.ex. åstadkomma nationella infrastrukturer för elektronisk legitimering (och signering), vilket utrymme bör informationsstandarder ges vid tillgängliggörande av myndighetsinformation?
Transparens i förvaltningspolitiskt arbete av detta slag är väl förenligt med offentlighetsprincipens ursprungliga syften. Att som i detta fall söka inlemma en stor krets av externa aktörer inom ramen för en och samma myndighetsorganisation och därigenom undgå offentlighet är olyckligt av flera skäl.
För det första riskerar allmänhetens tillit till grundläggande demokratiska processer att naggas i kanten.
För det andra kan det inte uteslutas att fråga uppkommer om statens oväld inför kommande upphandlingar rörande e-förvaltningens tjänster. Det finns med andra ord all anledning att genom ett öppet förfarande stävja varje misstanke om ett otillbörligt framtida gynnande av såväl aktuella konsultföretag som dessas egna kunder.
NL: Vad tänker du göra nu?
CMS: Jag kommer att överklaga till Kammarrätten.
Med tanke på hur avtalsbaserad utvidgning av en myndighetsorganisation i praktiken inskränker insynsmöjlighterna är det angeläget med ett förtydligande av rättsläget.
Notera den fantastiska underdriften i professor Magnusson Sjöbergs svar ovan om hur hon reagerade. “Jag är förvånad”. Vad vi alla borde vara är riktigt arga. Här tillsätts en utredning om delaktighet, öppenhet och transparens i en framtida e-förvaltning, och så mörkar den inköpta resultat? Hur i hela fridens namn tänkte man då? Nu är professor Magnusson Sjöbergs överklagande inne och förhoppningsvis kommer det att reda ut saken. Men E-delegationen har ju en liten chans att rädda sitt eget skinn här och faktiskt publicera rapporterna för alla och envar att ta del av.
Det är, som jag ser det, inte ens en rättslig fråga. Det är en fråga om legitimitet i processen och öppenhet i diskussionen. I alla andra sammanhang talar vi om öppenhet, om dygden att använda sociala medier och kommunikation och deltagande. Men när det gäller förvaltningens framtid och maktens egen organisation – ja, då ska de dokumenten förbehållas en liten begränsad krets? Och – som professor Magnusson Sjöberg påpekar: om förvaltningen kan utvidgas bara genom att den sluter avtal med olika parter, ja, då står vi ju inför en korporativistisk mardröm.
Mats Odell vill ha en ambitiös diskussion vid Malmökonferensen om den öppna förvaltningens framtid. Det kanske vore bra med en ambitiös diskussion med den egna delegationen till att börja med? Seeda bara rapporterna först på The Pirate Bay för att visa litet ånger och insikt.
Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:
Även om hela den svenska riksdagen skulle enas om att reformera upphovsrätten skulle reformutrymmet vara obefintligt. Upphovsrätten är institutionellt invävd i FN genom WIPO, införd i EU och nu dessutom insprängd i de handelsrättsliga ramverken genom TRIPS-avtalet och snart genom ACTA.
Det verkligt genialiska i Creative Commons – och det revolutionära – var att inse att det inom den existerande upphovsrätten kunde erbjudas licenser som kunde öppna upp de informationsartärer som slammat igen under allt striktare regelverk. Svaret på upphovsrättens utmaningar var inte rättsliga reformer, insåg grundarna av Creative Commons, eller åtminstone inte bara rättsliga reformer. Genom att ta fram ett antal enkla grundlicenser för var och en som ville dela med sig av sitt innehåll kunde upphovsrätten förändras inifrån.
Creative Commons tog fram enkla licenser som lät alla som ville dela med sig av vad de skapade på nätet. Och döm om den gamla innehållsindustrins överraskning när efterfrågan på dessa licenser formligen exploderade. På mindre än 8 år har mer än 250 miljoner verk licensierats under någon Creative Commons-licens. Och fördelningen mellan licenserna är överraskande jämn:
I och med Creative Commons popularitet införde alltfler plattformar möjligheten att endast söka efter CC-licensierat material. Bara på Flickr finns det enligt vissa uppskattningar mer än 100 miljoner bilder som licensieras med CC. Och då ska man veta att det ändå krävs en aktiv ansträngning för att licensiera sitt innehåll på detta sätt.
Creative Commons är mer än en licens. Det är en sorts trosbekännelse till den kreativa allmänningen, en sorts ställningtstagande för att det är viktigare att dela information än att kontrollera den. Den som använder en CC-licens uttalar också en tyst anklagelse mot det existerande rättsliga ramverk som omgärdar kreativiteten: de ursprungslägen och förinställda rättigheter som finns i upphovsrätten harmonierar inte längre med hur skapandet ser ut.
Det är märkligt, just det. Vi säger om och om igen att upphovsrätten främjar kreativiteten. Vi lever i the European Year of Creativity. Ändå tycks det inte vara kreativitet så mycket som kontroll som rättsreglerna riktar in sig mot. Och visst: ingenstans på EU-kommissionens officiella webbplats kan man heller läsa om Creative Commons.
Det har gått snart mer än åtta år sedan Creative Commons lanserades, men tyvärr kommer det nog att ta mer än tre gånger så mycket innan vi kan hoppas att fira The Year of European Creative Commons. Just därför är det fantastiska arbete och den – faktiskt – juridiska entreprenörsandan som drivit fram CC-licenserna så fascinerande och så oerhört befriande.
Michael Carroll – en av huvudgestalterna i CC-rörelsen – har kallat Creative Commons för en samtalande upphovsrätt, en sorts upphovsrätt som vill möjliggöra samtalet och en utveckling där skapandet bygger på tidigare verk och idéer. Under CC-tanken ligger också föreställningen om att det skapande hänger samman, kanske i ett nätverk av idéer och uttryck, där låsningar och blockeringar bara hindrar det fria flödet av vidare skapande. Ur ett perspektiv gör detta Creative Commons till en sorts nätets miljörrörelse som inte vill se föroreningar, låsningar och kontroll förstöra den enastående kraften i det mänskliga skapandet.
Till sist kan man fascineras av att Creative Commons också – på frivillig basis – lyckats bygga upp ett brett internationellt nätverk. I Sverige har vi Mathias Klang att tacka för mycket av arbetet med att utveckla och försvenska licenserna, och det finns en intressant lektion i det arbetet som han och andra volontärer bedriver för CC. Där sociologer i alla tider varnat med Hardin för tragedy of the commons – att det gemensamt förvaltade med nödvändighet skulle överutnyttjas och förstöras – har nätsamhället lärt oss något nytt: människor kan, vill och kommer att utveckla allmänningar för kunskap om vi bara ger dem verktygen.
Det i sig är hoppingivande. Men frågan nu är större: när ska den syn på informationsdelning som kommer till uttryck i Creative Commons omfamnas av lagstiftaren och bli vårt utgångsläge? Det finns ju hopp. Numer licensieras – under Obama-administrationen – allt innehåll från Vita Huset enligt CC:
Andra kunder inkluderar Al Jazeera och Wikipedia. Inte illa arbetat av en liten grupp bestämda idealister. För att uttrycka det milt.
Det är intressant att fråga sig varför Google News heter just Google News. Jag förstår hur det gick till, rent psykologiskt, förstås, men det är ändå en bra utgångspunkt för ett samtal kring den brännande frågan om vem som skall finansiera, ja, just det – vad? De flesta är nog ganska ense om att problemet inte kan vara hur vi skall finansiera tidningsbranschen eller papperstidningen, eftersom den bara är en bärare av ett värde. Det värdet – journalistiken – ligger djupt inbäddat i en industristruktur som uppenbarligen inte överlever skiftet till informationssamhället särskilt bra och det första vi ser när vi diskuterar journalistiken är just den industristrukturen, det institutionella ramverket – därav Google News. I en kontrafaktisk analys hade det varit spännande att se hur det offentliga samtalet om just den tjänsten utvecklats om Google i stället kallat den Google Journalism. Om Google inkluderat duktiga bloggare, egenpublicerad journalistik av olika slag och kanske också tillåtit journalister att använda sajten som en sorts personligt textarkiv för att sprida gamla texter så mycket som möjligt, ja, hur hade vi då uppfattat tjänsten? Som en binnikemask eller en parasit? Vad hade hänt om Google samtidigt sponsrat om och upp Pulitzerpriset och förvandlat det till The Google-Pulitzer Prize?
Priser är intressanta av flera skäl än att de hade kunnat fungera som game-changers för Google och andra nyhetsaggregatorer. Faktum är att det går att se priser som ett svar på frågan om hur vi som samhälle skall finansiera journalistik i framtiden. Den journalist som skriver något som är så bra att han eller hon får ett stort och prestigefullt pris som Pulitzerpriset måste väl ändå sägas ha fått en ganska bra avkastning på nedlagt arbete? Inte bara själva prissumman skulle utgöra en trevlig kompensation – talarmöjligheter och annat som följer i efterglöden av priset ökar journalistens intäkter mångfalt.
Eh, ja. Men alla kan väl inte skriva i avvaktan på ett Pulitzerpris? Vad skulle det ens vara i Sverige, exempelvis? Givetvis menar jag inte heller att det är svaret på frågan om hur all journalistik skall finansieras. Men när vi inser att Pulitzerpriset är en finansieringsform för journalistik kan vi generalisera den insikten. Pulitzerstiftelsen är en icke-vinstdrivande organisation, med en betydande grundplåt i stiftelsefinansieringen. Utdelningen av priset är – som i de flesta stiftelser – relaterad till avkastningen på grundkapitalet i stiftelsen minus administration och en liten inkrementell ökning av grundkapitalet som motsvarar riskprofiler och inflationseffekter. Faktum är att stiftelsefinansiering är en fascinerande ekonomisk modell för finansiering av intressen som gränsar till eller långsamt skiftar över i allmänintressen.
Detta är också temat för Michael Massings “A New Horizon for the News” i det kommande numret av New York Review of Books. Massing skriver:
My inquiries into the nonprofit world, by contrast, left me heartened. Here I found all kinds of excited activity. Much of it, I discovered, had been set in motion by an Op-Ed piece that appeared in the Times in late January. David Swensen, the chief investment officer for Yale’s endowment management team, and Michael Schmidt, a financial analyst there, argued that in light of the struggles of newspapers, they should consider turning themselves into nonprofit endowed institutions, like universities. “Endowments,” they wrote, “would enhance newspapers’ autonomy while shielding them from the economic forces that are now tearing them down.” Taking the Times as an example, they estimated that, with a newsroom costing somewhat more than $200 million a year to run, and with some additional outlays for overhead, the paper would need an endowment of around $5 billion. “Enlightened philanthropists must act now or watch a vital component of American democracy fade into irrelevance,” they declared.
Swensenmodellen – om vi kallar den så – innebär en delvis kanske ny och litet intressant finansieringsform för journalistiken – en filantropimodell, men med särskilda garantier för oberoende i och med att stiftelsenformen tillåter insamlandet av så mycket pengar att journalistiken kan finansieras utan rädsla för påtryckningar. Konkret skulle blödande journalistikbärare begära pengar som motsvarade vad de behövde inte bara för att producera tidningen i ett par år (det skapar en stor belastning för den som driver tidningen med pågående filantropiarbete – det märkte vi på magasinet Neo som delvis drivs enligt denna modell i dag), utan tillräckligt för att få en avkastning som skulle tillåta organisationen att distribuera god journalistik kontinuerligt.Hur mycket pengar skulle det röra sig om? Det är ganska lätt att räkna baklänges. Antag att den avkastning som kan erhållas på grundkapitalet om det förvaltas konservativt är runt 5%. Då behöver tidningen en grundplåt som enkelt kan räknas ut så att verksamhetskostnaderna=0.05 gånger grundplåten. En tidning med kostnader på runt 100 miljoner för journalistik (notera att vi inte talar om tryckning m.m. nu, utan bara för den goda journalistiken i sig) skulle alltså behöva runt 2 miljarder i grundplåt.
Det låter som suveränt mycket, eller hur? Men då ska man komma ihåg att år 2008 fick Sveriges Radio och SvT 6,2 miljarder i avgiftsfinansiering. Låt oss fundera litet kring det, och vara kreativa. Antag att vi gjorde en två års “betalningspaus” i statsägd TV och i stället satte upp stiftelser för 12 miljarder – 6 medelstora oberoende producenter av god journalistik – hur skulle det då påverka produktionen av god journalistik? Skulle vi tala om en kris i journalistiken då? För den som inte ville stänga av SvT och SR i två år – och det medges (förstås) att det skulle innebära en del utmaningar – kan dubbla licensavgifter fungera på samma sätt. Dubbla TV-licensen i två år så skapar vi förutsättningar för 6 stycken producenter av oberoende journalistik i stiftelseform.
Och givetvis skulle denna journalistik licensieras under Creative Commons eftersom vi redan betalt för den.
*
Nåväl – jag kan höra invändningarna surra. Och visst – det finns en flod med invändningar mot Swensenmodeller. Låt oss titta bara på ett fåtal:
1. Vill du verkligen ha socialiserade, statsfinansierade tidingar?
Jag vill inte ha statsfinansierade tidningar. Jag vill ha stiftelsefinansierad journalistik. Det innebär inte en socialisering. Men visst – det finns en legitim fråga här och det är ju frågan om journalistik är en sådan allmännyttig vara att den bör gemensamfinansieras på detta sätt. Det här tror jag är en i någon mening djup fråga som innehåller flera olika element. Det första är naturligtvis att etablera nyttan – är journalistik verkligen nyttigt för samhället? Det tror jag att vi kan visa ganska lätt. Vi inser intuitivt att det sannolikt är bra med en öppen diskussion och dialog av samhällets alla olika områden. Men det finns också forskning som visar att det faktiskt tycks spela roll om det finns en eller två tidningar på en marknad. När Cincinatti Post lades ned och lämnade Cincinatti med en enda återstående tidning sjönk valdeltagandet, färre kandiderade till olika offentliga tjänster och tydliga demokratiskador kunde påvisas (Se Schulhofer-Wohl, Sam and Garrido, Miguel,Do Newspapers Matter? Evidence from the Closure of the Cincinnati Post (March 2009). NBER Working Paper Series, Vol. w14817, pp. -, 2009. Available at SSRN: http://ssrn.com/abstract=1369053). ; men jag skall medge att den som inte ställer upp på tanken att god journalistik är en sorts public good inte heller har något till övers för Swensenmodeller.
Den andra frågan är om det finns ett marknadsmisslyckande här, eller om det är omöjligt för marknaden att hantera och producera god journalistik. Det finns faktiskt ekonomer som anser detta (se exempelvis Birks, Stuart,The Media and an Informed Electorate – An Economist’s Perspective (July 9, 2008). ANZCA08 Refereed Proceedings. Available at SSRN: http://ssrn.com/abstract=1156121) och frågan om hur man prissätter god journalistik är svår: om vi förutsätter att god journalistik driver demokratin så måste den optimala distributionsgraden vara alla, och varje pris som minskar distributionsgraden ens litet måste anses vara en suboptimering av varans värde. Det i sin tur kan lätt leda till slutsatsen att journalistik måste allmänfinansieras (public provisioning).
Det är trots allt så att annonsfinansieringen – den affärsmodellen – inte är oupplösligt förbunden med uppgiften att distribuera god journalistik. Faktum är att vi kan argumentera för att annonsfinansieringen var ett nödvändigt ont som köpte tidningarna större oberoende från partier och andra finansiärer, åtminstone i USA. (se Petrova, Maria,Newspapers and Parties: How Advertising Revenues Created an Independent Press (December 12, 2008). Available at SSRN: http://ssrn.com/abstract=977285) – och om nu den modellen inte fungerar längre så kan inte diskussionen handla om hur vi skall rädda annonsfinansieringen. Vi borde i stället prata om hur vi kan rädda oberoendet.
Nyckelpoängen här är att det kan vara så att god journalistik är en public good. Om vi kan finansiera den gemensamt och bibehålla oberoendet så kanske det är vägen framåt.Och det är värt att notera att gemensamfinansiering inte behöver betyda statsfinansiering. Inte ens den mest fundamentalistiska marknadsliberal kan väl vara emot att människor samlar ihop sina egna pengar och andras, lägger i en stiftelse och använder denna till att producera god journalistik? Även det skulle vara en Swensenmodell, faktiskt.
2. Du får aldrig ihop den sortens pengar från filantropi, och dina 100 miljoner, tja, de är alldeles för lågt räknade.
Här skulle jag givetvis böja mig för den som kan tidningsekonomi bättre än jag, om det var så att jag var ett dugg intresserad av tidningsekonomi. Det är jag inte. Jag räknar inte på olika sätt att finansiera tryckning och porto. Jag räknar på sätt att finansiera god journalistik. Och visst, även Massings inledande inställning är skeptisk:
The image of the Times and the Post protected by huge endowments seems comforting indeed. Unfortunately, it’s entirely unrealistic. Turning those papers into nonprofits would require the Sulzbergers and the Grahams to voluntarily give away their wealth. Even if they were so moved, where would all those billions come from? They simply aren’t out there. In light of the dramatic fall-off in the value of Yale’s own endowment, Swensen’s proposal seems doubly unpersuasive.
Men sedan upptäcker Massing att det faktiskt tycks gå, och han hittar en mängd exempel på att det redan sker. Visst – jag förstår att transitionsperioden kommer att vara problematisk. Men faktum är att det är enklare i Sverige än på många andra ställen. Licensavgifter är inte den enda möjligheten. Pressstödet är i dag runt 500 miljoner. Ge bort tio års presstöd i ett svep och avskaffa det sedan. Ordna stiftelser som tar emot det och sedan kan diskussionen om presstöd med EU-kommissionen avbrytas. De lär ju inte kunna angripa public service stiftelser, direkt.
Vad är alternativet? Någon sorts varvsstöd till den vacklande tidningsbranschen? Skarpare upphovsrätt? Det senare skulle bara vara en indirekt version av det förra, och dömt att minska distributionen av en vara som vi redan konstaterat bör spridas maximalt för att vi ska kunna få de goda effekter som det hävdas att varan har. Så visst – det är inga små summor, men det finns förutsättningar för att lösa det problemet, och det finns, som Massing konstaterar, exempel som visar hur det kan gå till.
Massings andra poäng – att de nu existerande ägarna inte kommer att bli överlyckliga – är god. Men den är inte nödvändigtvis problematisk. Om vår uppgift är att säkra att god journalistik finns tillgänglig för demokratins framtid, och om det samtidigt underminerar en existerande (men falnande) industri – tough luck. Eller? Här måste den som är en vän av marknadsekonomin tänka efter noga. Är det så att vi konkurrerar ut privata företag med statliga interventioner? Är detta något annat än när den privata pizzabagaren i förorten konkurreras ut av kommunen som öppnar en egen pizzeria i Simhallen precis bredvid? Ja, det finns en kvalitativ skillnad. Pizzabagarens affärsmodell var hälsosam och uthållig. Kommunens pizzeria innebär därför ett ingrepp i hans ekonomi som är helt oförsvarligt. Att försörja bygden med pizza är inte heller en allmännyttig uppgift. Men om vi på grund av ett teknikskifte riskerar att mista tillgången på en för demokratin viktig vara, ja, då måste vi överväga hur vi löser frågan strukturellt, och då kan inte omvandlingen bromsas av hänsyn till de som inte lyckats.
Ytterst handlar det om frågan om vi tror att det finns affärsmodeller som kan garantera tillgång på god journalistik (utan statsstöd och ingripande förändringar i informationsfriheten), eller om vi tror att det hänt något fundamentalt i och med övergången till informationssamhället som gjort att de strukturella grundförutsättningarna för att tjäna pengar på att äga information utplånats eller försvagats. Om vi tror att det skett en förskjutning i samhällsekonomin som gör att det värdeskapandet för information ligger i organisationen av information snarare än i produktionen och ägandet, ja, då blir vissa affärsmodeller helt enkelt obsoleta. Eller såhär: ibland är inte frågan om vilka framtidens affärsmodeller är, utan om de finns.
Det bästa argumentet mot Swensenmodeller är egentligen “inte än”. Den som företräder den linjen har jag svårt att argumentera med: om man hävdar att vi måste ge marknaden en chans och att det först är när de traditionella bärarna av god journalistik kollapsar helt som vi bör gå över till gemensamfinansierade modeller, så kan jag bara säga: vilka tecken vill du ha? När ska vi anse att det är dags att börja?
3. Journalisterna kommer aldrig att acceptera att deras material ägs av alla och licensieras öppet.
Detta sista argument är intressant, och jag tar med det för att jag ägnat litet tid åt att läsa ett av dessa manifest som är så populära nu för tiden. Det finns mycket i detta manifest som jag verkligen gillar, men jag fastnade på detta:
13. Copyright becomes a civic duty on the Internet.
Copyright is a cornerstone of information organization on the Internet. Originators’ rights to decide on the type and scope of dissemination of their contents are also valid on the net. At the same time, copyright may not be abused as a lever to safeguard obsolete supply mechanisms and shut out new distribution models or license schemes. Ownership entails obligations.
Den här synen på information, som fortfarande baserar sin värdering på ägande och produktion, snarare än på organisation, är intressant och delvis problematisk. Jag tror att det enklaste är att låta de olika modellerna konkurrera. Den som vill fortsatt begränsa sin informationsspridning får göra det, och det är också möjligt att tänka sig en gemensamfinansiering som tillåter detta. Men i vad mån gemensamfinansieringen är statlig eller tar del av allmänna medel är det närmast en självklarhet att den licensieras öppet, och gärna med creative commons, tror jag. Och jag tror – som manifestförfattarna uttrycker det – att journalisternas självbild långsamt förändras också – från informationsproducenter till samtalsorganisatörer. Och det finns kanske möjligheter att få betalt för både och.
Invändningen att journalister inte kommer att acceptera detta rymmer också en felaktig avgränsning av begreppet. Jag tror att en stor fördel med Swensenmodeller är att anställningen på en tidning inte lika starkt skulle avgränsa och skapa en hel yrkeskår. Journalism kommer nog i framtiden att ses som en syssla, inte en som identitet. Redan nu identifierar vissa just tron att journalist är en identitet som ett av de vanligaste misstagen inom mediebranschen, med den medföljande elitismen som ett gissel.
*
Swensenmodellerna är, konstaterar Massing, på frammarsch. Men visst – vi kanske ska vänta litet och se om de som säger att det inte kan göras kan skjutas åt sidan av de som gör det och hoppas på nya framgångsrika affärsmodeller. Men även då finns förstås möjligheten att Swensenmodeller kommer att bli en viktig del av den journalistiska ekologin. Jag hoppas det, och tror att det skulle kunna vara en intressant och värdefull utveckling.
Och då får vi nog ett Google Journalism i framtiden, med fokus på rätt saker, på värdet i stället för dess bärare.
Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:
Både nya och gamla medier, om vi kallar dem det, gör anspråk på att vara bra för demokratin. Tidningsförsvararna menar att tidningen behövs för att det ska finnas ett demokratiskt samtal och en idéernas marknad som alla kan ta del i, de sociala medieprofeterna menar att just det faktum att det nu är möjligt att följa politiker på Twitter, föra dialog med dem i bloggar och se dem på YouTube skapar fantastiska nya demokratiska plattformar. I mörkare ögonblick när självhyllningarna avbryts av buttra angrepp på den andra parten så kan man ibland höra att vän av tidning mumlar att medialiseringen av politiken marginaliserar parlamentarismen och de klassiska demokratiska instrumenten, eller från twitteratin att tidningen aldrig varit annat än en trött samlingsplats för en liten, uppblåst elit.
Det är lätt att förstå frestelsen. Just demokratiargumentet är ju så fint. Det är mysigt att vara bra för demokratin, och om den egna saken främjar demokratin, ja, då är ju saken biff, eller hur? Det är sällan vi i det offentliga samtalet hör annat än riktiga knasfiskar säga att “det är bra för demokratin, och därför ska vi förbjuda det”. Demokratin är vad som i medieanalys ibland kallas spinnord, ett ord som får oss alla att nöjt känna värmen sprida sig i kroppen som efter en fin whiskey.
Men hur är det egentligen? Kan vi döma av den här striden till förmån för någondera sidan? För det vore onekligen litet intressant om vi kunde anföra något till stöd för tesen att ju mer politiker tvingas ut i sociala medier, desto mindre använder de sig av den klassiska politiska verktygslådan. För riksdagsledamöter skulle det innebära att de struntade i skriftliga frågor, interpellationer och motioner till förmån för blogginlägg, twittrande och självfilmade YouTube-klipp från torgmötena i Strutbåga.
Om det vore sant skulle det innebära att de institutionella mekanismer som vi utformat i den svenska parlamentarismen försvagats av de sociala medierna. Det skulle inte nödvändigtvis visa att demokratin i sig försvagats – det går alltid att argumentera för att de sociala medierna ger en större demokratisk värdeutväxling än aldrig så många interpellationer, motioner och skriftliga frågor, men ändå. Något litet skulle det kanske säga om demokratin i de sociala mediernas tidevarv.
Intressant nog visar det sig att den hypotesen förmodligen är helt falsk, åtminstone i det lilla och enkelt kontrollerade exemplet riksdagsledamöter. Vi ser fler motioner i dag än för tio år sen, fler interpellationer och intensivare användning av de klassiska demokratiska instrumenten i sökningar på riksdagens webbplats. Alla riksdagspartier motionerar mer (utom möjligen KD, såvitt jag kan se) och antalet interpellationer ökar.
Siffrorna talar för sig själva. Interpellationerna ökade från 460 riksmötet 99/00 till 838 riksmötet 08/09 ( i och för sig med en liten minskning för innevarande år, men inte till 99 års nivåer). Antalet KU-anmälningar har också ökat från 22 02/03 till 37 08/09. Om vi korrigerar för de relativt höga antalen 04/05 och 05/06 (48, 60), och skriver dem på den hetsiga valrörelsekontot så betyder det överlag att vi ser en kontinuerlig ökning över ett tioårsperspektiv.
Vi kan åtminstone tillåta oss följande observation: riksdagsledamöterna tycks inte ha övergivit de klassiska demokratiska instrumenten under den period då de sociala medierna verkligen tagit fart och blivit en del av den politiska spelplanen. Vi skulle kunna vara mer provocerande och säga att i och med att det som sker i riksdagen blir mer synligt via de sociala medierna har de klassiska demokratiska instrumenten blivit mer meningsfulla, och därför används de i högre utsträckning i dag än vad de gjorde för tio år sedan.
I denna begränsade och närmast anekdotiska del kan vi alltså döma av frågan till fördel för de sociala medierna. Det tycks inte som om explosionen av politiker som twittrar och bloggar överallt leder till en demokratisk ebb i de traditionella politiska flödena. Tvärtom – kanske är det så att framväxten av nya medier leder till att det kliar i interpellationsfingrarna.
Det är nästan så att det vore ironiskt om parlamentarismen får en vitamininjektion nu, efter årtionden på reträtt under partipiskan in i konsensusöknen. Men vi kan ju hoppas, hoppas, hoppas…
Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:
ANVÄND OSS:
Innehåll på mindpark.se är fritt att återpublicera och modifera under följande licens: Creative Commons Attribution 2.5 Sweden License
I korthet – gör vad du vill med våra texter, bilder och tankar – så länge du ger oss cred och en länk tillbaka hit. Läs mer
