Bo Hedins inlägg igår lyfte frågan om framtidens journalistik, och hur den skall finansieras. Han oroade sig främst för risken att gammelmedias roll som ett grävande, analyserande och granskande organ utarmas, i takt med att näringslivets pengar flyttar till gratismedierna på Internet.

Hans farhåga är säkert berättigad, åtminstone från ett journalistiskt perspektiv.

Men är den grävande och avslöjande journalistiken fortfarande ett självändamål? Alltså medias roll som ”den tredje statsmakten”?

Mer tveksamt. Låt oss därför diskutera det.

Bo är milsvida mer insatt och kunnig i journalistik och media än jag. De aspekterna skall jag därför försöka hålla mig borta ifrån, så gott det går. Däremot har jag rätt så bra koll på marknadsförings- och varumärkesfrågor; alltså de frågor som till syvende och sist skall ge svar på varför människor skulle vilja ge ett företag så mycket pengar för det de erbjuder, att företaget kan frodas …

Vi befinner oss mitt i ett socialt och beteendemässigt skifte som i framtiden mycket väl kan komma att jämföras med både den gutenbergska och industriella revolutionen.

Nationalstater, kyrkor, media och företag har inte längre ensamrätt på att förmedla åsikter, kunskap, idéer och upplevelser. Rätten till informationsflödet har en gång för alla flyttats till individerna. Och därmed har spelreglerna för våra sociala och affärsmässiga relationer ändrats i grunden.

I en vidare mening kan det sociala och beteendemässiga skiftet beskrivas som en samhällsförflyttning från ”mass production” till ”mass contribution”. Konsumenten bidrar i allt högre utsträckning till produkten – liksom till samhällsdebatten, nyhetsgranskningen, politiken, osv. – och därmed till varumärkesbyggandet. Antingen genom att påverka hur produkten och varumärket upplevs av andra, bl.a. på bloggar, Twitter och Facebook, eller genom att delta i produktutvecklingen. Exempel på det senare är möjligheten att själv bestämma hur jeansen skall …