Articles by Kristin Heinonen

You are currently browsing Kristin Heinonen’s articles.

Färska uppgifter från USA gör gällande att Times Inc. samlar den amerikanska tidningsindustrin tyngsta förlag för att skapa en gemensam digital distributionslösning för klassiska magasin som The New Yorker, Vanity Fair, Vogue, Time, People, Sports Illustrated och Esquire.

Det ska inte handla om att ta fram en ny läsplatta, utan planerna beskrivs som ett iTunes för magasin, där användarna själva kan styra över vilket format eller på vilken typ av devis man vill konsumera innehållet på.

Ingen deal är signad, inget är helt bekräftat. Men att bara  försöka ta betalt för en digital produkt som redan i många fall finns gratis på nätet kommer knappast hålla i längden.  Här lär magasinsvärlden  få slåss med samma dilemma som tidningsvärlden – går det att plötsligt ta betalt för något som länge varit gratis? Eller kan vi göra det till något våra läsare upplever som en ny produkt, värd att betala för?

Samtidigt pågår ytterligare ett intressant experiment inom amerikanska medievärlden när dagstidningen SF Chronicle, som i princip har sett sin upplaga halverats sedan 2001, för ett par veckor sedan testade att trycka i glassigt magasinsformat för att locka annonsörer och nya typer av läsare.

Så medan magasinen funderar på hur deras exklusiva känsla kan överföras till ettor och nollor, sneglar den kortlivade dagstidningen avundsjukt på magasinens glansiga papper och luxury brand-annonser.

Identitetskris? Snarare är det den djupa ekonomiska krisen som tvingar fram ett innovationstänkande som enligt många borde startat för tio år sedan. Antagligen ser vi början på uppluckringen av en produktkatalog inom medievärlden som varit statisk under minst hundra år, där nätet plötsligt ställer saker på sin spets. Om det du producerar är en dagstidning, magasin eller iPhone-app spelar kanske ingen roll. Det är innehållet och det unika som räknas när medier börjar befrias från sin distributionsform.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(14%) (0%) (57%) (29%) (0%)
7 röster

Kvällen den 26 november 2008 öppnar två terrorister eld på tågstationen Chhatrapati Shivaji Terminus i Bombay och dödar över 50 personer. Samtidigt inleds över tio koordinerade terrorattacker i hela Bombay med bombattackerna mot lyxhotellen Taj Mahal och Oberoi i centrum.

Hade attackerna skett någon annanstans hade det här kunnat vara en världshändelse som vi följde via traditionella medier med internationella nyhetskanaler som CNN i spetsen som främsta informationskälla.

Men två viktiga faktorer gör den här händelsen till något annat. För det första är Bombay Indiens finans- och IT-huvudstad med ett stort och aktivt Twitter-community. För det andra är engelska ett officiellt språk.

Kombinationen skapade en kraftfull cocktail, där Twitter som realtidsmedium och sin globala räckvidd snabbt blev ett nav i en bitvis kaotiskt flöde av information, direkt från händelsernas centrum.

Samtidigt som terrorister utförde attacker runt om staden utbröt en strid ström av rapporterande direkt från marken från ögonvittnen, förbipasserande och hotellgäster. Under hashtaggen #mumbai spred sig nyheten om attackerna som en löpeld över världen.  Wired återger ett par av tweetsen:

mumbai_summizer

“Hospital update. Shots still being fired. Also Metro cinema next door,” tweetar mumbaiattack.

Flödet accelererar snabbt. CNN konstaterar att i det mest intensiva skedet publiceras runt 80 nya tweets var femte sekund. BBC, van att vara först med det senaste i de mest avlägsna hörn av världen, bevakar tillslut Twitter-flödet.

I Sverige vid den här tiden har Twitter precis börjat få fäste. När #mumbai dyker upp som trending topic sprids nyheten så snabbt över världen att det tar både garvade journalister och bloggare på sängen. Mikael Zackrisson på Veckans Affärer och Niclas Strandh på Deepedition fascineras så av fenomenet att de sitter uppe hela natten för att följa utvecklingen och de berättar här om sina intryck.

Men för många som följer flödet på håll uppstår också ett påtagligt glapp mellan liverapporterna från Twitter och de stora nyhetssajterna. Informationen som flödar ur Twitter dessa timmar är  osorterad och omedelbar, och som ofta i kaotiska händelser uppstår rykten. Uppgiften att indiska myndigheter uppmanat medborgare att sluta twittra för att inte ge terrorister mer information om var tillslag och polisinsater pågick, har till exempel inte kunnat bekräftas.

Det intressanta är att fastän kollektivet skapar ett tillsynes lätt kaotiskt informationsflöde, så börjar också samma lösa kollektiv att sortera, aggregera och ordna informationen på nätet.

  • I flödet bildades snabbt informella redaktörer som aggregerade information på sina bloggar, även här i Sverige.
  • På Wikipedia skapades en artikel som idag är en bra översikt över händelserna, men som när det begav sig utvecklades sekundsnabbt, samlade en mängd länkar till nyhetskällor och kontinerligt uppdaterade antal döda och skadade.
  • Med Google Maps skapades en karta som märkte ut var attackerna skedde.
  • På Flickr postades bilder som fick spridning till världspressen.

Även om Wikipedia och Flickr förvandlades till informella nyhetskanaler så var det Twitter som i kraften av ett realtidsmedium och med sin virala potential snabbt  drev informationsflödet framåt. Twitter var motorn och bränslet på samma gång.

Tunga namn som The Guardian, BBC,  New York Times med flera beskriver Bombayattackerna som det stora genombrottet för realtidsmedier som nyhetsförmedlare. Samtidigt startar en diskussion om hur man sållar och använder detta nya informationsflöde.

BBC skriver:

As for the Twitter messages we were monitoring, most did not add a great amount of detail to what we knew of events, but among other things they did give a strong sense of what people connected in some way with the story were thinking and seeing. [...] All this helped to build up a rapidly evolving picture of a confusing situation.

Vinukumar Ranganathan var en av de första som postade bilder på Flickr, något som Guardian beskriver som en hjälp för nyhetsmedier att snabbt förstå allvaret och omfattningen av situationen.

Martin Jönsson på SvD konstaterar att självklart twittrar inte Bombay-bor för att nå ut i massmedia, utan för att kommunicera snabbt och effektivt med varandra i en krissituation, något som visar hur nätverkandet i sig blivit en egen medieform”.

Men utan tvekan fick mediehusen vakna upp till en ny verklighet och konfrontera en utveckling som varit på gång under längre tid (jordbävningen i Kina och militärkuppen i Thailand visade samma tendenser) och som i rätt omständigheter blommade ut i full kraft.

Mannen eller kvinnan på gatan, utrustad med en mobiltelefon och uppkopplad mot ett socialt nätverk kan på ett ögonblick förvandlas till en medborgarreporter, om så bara för en enda dag i hela sitt liv. Attackerna i Bombay fyllde uttrycket “att rapportera live” med en ny och bredare innebörd.

Kristin Heinonen podcastar på whatsnext.se och jobbar som webbstrateg på Trimedia / Sund Kommunikation. Kristin ägnade större delen av 00-talet som journalist på Sveriges Radio. Hon går att följa på twitter.com/kristinheinonen.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (20%) (20%) (40%) (20%)
5 röster

Det finns mycket som egentligen inte ska gå att genomföra.

Det ska egentligen inte gå att arrangera en webbkonferens med nära 300 deltagare utan att i förväg ha en plats, ett innehåll eller en stjärntalare. Det ska egentligen inte gå att ha en heldag med runt 40 talarsessioner utan att ha bokat ett enda gig.

Det ska definitivt inte gå att locka medie- och webbeliten till en ö utan internet, åtta timmars bussfärd från Stockholms C. Egentligen möts inte representanter från konkurrerande medieföretag och ställer frågor som ”vad händer egentligen?” och ”hur fixar vi framtiden?”.

tv on demand

Men den 21 augusti i år hände precis detta. Och som initiativtagaren Tomas Wennström konstaterade när alla samlades för första gången på Sweden Social Web Camp, så hade det inte gått för fem år sedan. Det som har hänt under 00-talet som gjorde det möjligt är explosionen av sociala nätverk i vår vardag och realtidskonversationens intåg via mikrobloggar som Twitter.

Byggandet av SSWC var crowdsourcing. Från början fanns en idé, men inte mycket mer.

Sedan första posten på What’s Next där tankarna kring Sweden Social Web Camp formulerades har det strömmat in stöd, hjälp och sponsorer. Erbjudanden om allt från att låna mark i Dalsland till att köra bussen ner från Stockholm har vällt in via kommentarer, tweets och mail. Det var som när Snövit Askungen, med en fåfäng förhoppning om att gå på balen, plötsligt är omgiven av småfåglar och skogsmöss som syr ihop hennes klänning.

Men vad har hänt med oss som gör att vi tillsammans kan arrangera jättekonferenser i ingenstans?

Min teori är att vi via sociala medier socialiseras in i ett beteende som är allt mer kollaborativt. Vi lär oss att ingen mening egentligen har en punkt längre, den kan alltid byggas vidare på av någon annan.

Och tack vare sociala nätverk fick SSWC ett genomslag som inget vanligt medium hade kunnat matcha. Berättelsen om det framväxande campet blev storytelling i sin renaste form där engagemanget och samarbetet inte bara byggde eventet utan också marknadsförde allt till exakt rätt målgrupp.

Martin Jönsson skrev att interaktivitet är 00-talets mest bortglömda ord. SSWC visade att under 00-talet har de rätta förutsättningarna för att interagera med en publik och skapa djupare upplevelser än tidigare byggts upp, sten för sten.

  • Det finns en infrastruktur för att sprida information vid sidan av traditionella medier.
  • Det finns en kritisk massa av användare.
  • Det finns ett etablerat beteende att sprida, delta och bidra.

SSWC hade inte hänt 2001. Möjligtvis med flitig annonsering, en duktig budget och ett halvårs förberedelser. Åtta år senare byggs eventet med en startkapital på noll kronor. Vi uppskattar nedlagd arbetstid för oss som stod som arrangörer till drygt 80 timmar. Som sagt, det borde egentligen inte gå.

Ändå är SSWC bara ett exempel av många där interaktivitet är något som kan skapa något som är större än summan av sina delar. Och det händer även i medievärlden, hela tiden, i stort och smått. Just därför delar jag Martin Jönssons förundran över hur man inom medievärlden ofta inte ser sin publik som en resurs, utan som en last. Tanken på att den största kreativa kraften kanske finns utanför husets väggar är inte ett hot, det är en möjlighet.

Det är såklart för tidigt att säga vad SSWC lämnar i arv. Barcamps och unconferences har funnits i ett gäng år i USA. Men genom SSWC fick många ett kvitto på att under 00-talet har alla förutsättningar för att skapa gemensamma och djupa upplevelser etablerats på allvar.

Nätet och sociala medier är bara den tekniska infrastrukturen. Det är människorna som är den verkliga resursen, oavsett om de är innanför eller utanför huset, experter eller amatörer, oavsett om du känner dem eller inte.

Nu är den resursen bara ett klick och en konversation bort.

Kristin Heinonen podcastar på whatsnext.se och jobbar som webbstrateg på Trimedia / Sund Kommunikation. Kristin ägnade större delen av 00-talet som journalist på Sveriges Radio. Hon går att följa på twitter.com/kristinheinonen. Sweden Social Web Camp gick av stapeln 21-23 augusti 2009 på Tjärö i Blekinge skärgård med drygt 280 deltagare.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (3%) (8%) (6%) (83%)
36 röster

Länge var Facebook för oss svenska användare i prinicip kliniskt fritt från reklam. Inte så konstigt kanske. När Facebook slog igenom i Sverige rådde säkert en stor osäkerhet bland potentiella annonsörer om hur man skulle synas på detta nya medium, trots en mängd artiklar om att det var här som vi på allvar skulle börja få se skräddarsydda budskap.

Nu börjar allt fler annonser dyka upp i marginalerna. Men är de skräddarsydda? Utnyttjar de som annonserar på Facebook till max möjligheten att finlira ut sina budskap till exakt rätt målgrupp?

Nej. Men varför är det så?

Med tanke på all data vi lämnar ifrån oss i form av hobbies, ålder och bostadsort trodde jag att vi relativt snabbt skulle få se reklam som är relevant för våra intressen och där vi bor, något jag faktiskt föredrar framför menlösa massbudskap. Men det verkar sannerligen vänta på sig.

Problemet är nog att annonsörer inte riktigt vet hur de ska göra. De är så vana att kommunicera trubbigt att när de får möjlighet att nischa sig, så vet de inte vart de ska ta vägen.

Det enda de flesta annonsörer verkar ha fastnat för när det gäller att segmentera sina målgrupper på Facebook är ålder. Men oj, så fel de gör det. Newsflash till alla som annonserar på Facebook – dessa annonser är inte målgruppsanpassade:

Är du 32 år och mamma?

Är du 32 år? Bli modell för en dag!

Är du 32 år och älskar choklad?

Detta är spam förklätt till nischad reklam. Jag har träffat på få som tycker att annonsering på Facebook har gett bra resultat. Men om det är så här annonsörer tror att man målgruppsanpassar budskap är det lätt att förstå varför.

Ok. Det är en ny marknad och i ärlighetens namn är det inte alltid så tunga namn som annonserar. Men även mer seriösa spelare måste tänka ett varv till, för så här kan vi ju inte ha det:

Clarion Hotell, det förstklassiga affärshotellet mitt i Gävle!

Jag har aldrig varit i Gävle. Inte en enda gång. Däremot har jag bott i Kina och har många vänner där. Mycket riktigt dyker de upp annonser ibland om billiga Kina-resor och dessa klickar jag ofta på. Dessa annonser har ett verkligt värde för mig.

Det vore en välgärning om Facebook utbildade sina svenska annonsörer i nischad marknadsföring. Annars blir vi snart lika bannerblinda som på vanliga tidningssajter, med katastrofalt sjunkande clickrates och sämre affärer på köpet. Med tanke på Google AdWords segertåg och diskussionen om hur medievärlden kan förnya sina egna annonsmodeller så är ju targeting det hetaste av det heta, när det görs rätt.

Så till alla spam-annonsörer på Facebook, right back at ya:

Är du 43 år och har ingen koll på vilka dina kunder egentligen är?

Är du marknadsförare och kan inget om målgruppsanpassning på nätet?

Grattis, du är som alla andra! Genom att ha svarat ja på frågorna i detta enkla quiz har du stor chans att fortsätta utveckla kortsiktiga kundrelationer och slänga dina annonspengar i sjön.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (38%) (13%) (50%) (0%)
8 röster

Var du en av dem som twittrade elaka kommentarer när Idol hade premiär i veckan?

När vi halvligger på soffan och tittar på TV samtidigt som vi slösurfar med datorn i knät jobbar vi långsamt upp ett mediebeteende som teknik- och mediejättarna nu försöker skapa säljbara produkter kring.

I dagarna lanserade Samsung bluray-spelare med YouTube, något som konkurrenten LG redan haft i ett halvår. Hemma har jag en Popcorn Hour som gör att fina saker som TED talks bara är ett litet zapp bort från en vanlig, deppig flödestv-kväll.

Men mer intressant är att även bokbranschen nu står inför ett försök att sy ihop vårt allt mer avancerade mediebeteende i en enda produkt.

CSI: s skapare Anthony Zuiker släppte i tisdags sin första ”Digi-Novel” Level 26 – Dark Origins som ger läsaren möjlighet att var tjugonde sida besöka level26.com och se en treminutersfilm kopplat till handlingen. Självklart är sajten också ett community.

Krystat? Kanske lite. Men han är något på spåren. Här kan du se Anthony berätta mer om hur han vill göra publishing mindre passivt  genom att korspublicera material på en mängd plattformar samtidigt och, inte minst, hitta nya sätt att tjäna pengar.

Det handlar om två saker. Vår vardagsteknik blir allt mer uppkopplad för att tillfredsställa vår nya vana att konsumera on demand. Men framförallt handlar det om att vi via nätet tränas vi in ett hypersocialt beteende som gör att en medieupplevelse vi kan dela med andra blir djupare, med den konsekvensen att det vi inte kan dela plötsligt kan kännas ganska tomt.

Här finns en kommersiell öppning med en tillhörande utmaning till hela mediebranschen. För vad krävs för att kunna skapa ett innehåll som matchar de komplexa medievanor en del av oss redan har? Nytänkande, samarbete över branschgränserna och mod att misslyckas. Här har TV- bok- och filmbranschen en hård nöt att gnaga på  – tillsammans.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (14%) (57%) (29%) (0%)
7 röster

In a couple of days over 250 people will gather at Sweden Social Web Camp to discuss the future and the impact of the social web.

A lot of the discussion on web development is technology focused. And of course, the technology behind Wordpress, Facebook and Twitter are crucial in the sense that they provide ordinary people with a technical infrastructure which is so easy to use that you can connect with anyone at anytime, be it for professional or private reasons.

But I sometimes find it hard to explain to people outside of the web debate just how profoundly I believe that social media, and how social media teaches us to connect with people, is going to change the way we live. The closest thing I can think of as a comparison is the arrival of the car.

The social infrastructure that evolves right now through social media will have the same cultural impact on society as when cars were made available to the common man.

Let me explain. When the car was made available to anyone by Ford, it was in many ways also just a technical invention. But it was the way the car liberated our way of living that made a profound social impact.

Suddenly you could commute comfortably from green and leafy suburbs. Mass tourism was made possible. We got drive-in bingos, movies and restaurants and what-not. We changed our shopping patterns. Because of our social creativity using the car we now live, shop, work, do business and travel differently than before.

When the technology and infrastructure became commonplace, the car was only the technical vessel that enabled us humans to interact in new ways and in new places, creating new business opportunities, cultures and lifestyles.

Looking back through history, any technical invention that allows us to connect in new ways has had a strong societal impact, such as the railways or the telephone. We are already seeing similar signs of change with the phenomena we call social media.

People are using it to organize and protest in censored and closed societies. We are influencing our friends and being influenced ourselves on what to read, buy and where to travel. We are connecting with people with similar interests on a global scale and finding jobs, houses and partners on the web.

Clay Shirky said that “Technology becomes socially interesting only once it has become technologically boring”. We have long spoken of the information highway, but what is built on top of that highway is profoundly more interesting. It is a social infrastructure, a highway which transports ideas, knowledge and innovation at a fraction of the time and cost compared to before.

We will still do business, shop, fall in love and travel, but we will be doing all of these things in an increasingly different way, using the web as a facilitator to solve every-day situations.

Things will be different. And the factor driving this change is not mainly technology, but people.

[Detta inlägg av Kristine Heinonen är på engelska eftersom SSWC är ett internationellt möte. Standardspråket här är fortfarande svenska, men undantag som bekräftar regeln är ju alltid en bra sak]

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(7%) (7%) (7%) (50%) (29%)
14 röster