I februari 2005 registrerade jag min första .se domän – det var sajten Fashionista.se som skulle se dagens ljus. Ett ganska bra domännamn tyckte jag blygsamt själv, och tycker fortfarande.

Det var då lite drygt två år sedan den svenska toppdomänen .se släpptes fri för registrering. Innan dess var .se endast tillåtet att använda för svenska företag, lite förenklat enligt nedan:

Ett domännamn i Sverige (.se) ska avse en organisation med stadigvarande verksamhet i landet. Organisationen ska innan domän tilldelas vara registrerad hos Patent- och registreringsverket (PRV), länsstyrelse, lokal skattemyndighet eller Finansinspektionen och därmed ha tilldelats ett organisationsnummer.

Domännamnet ska på ett särskiljande och unikt sätt återspegla firman såsom detta är angivet på registreringsbeviset.

En organisation kan endast registrera en huvuddomän.

Men intresset för en egen domän utan det nesliga .pp.se, som tidigare krävts för privatpersoner, visade sig vara stort.

1 januari 1999 fanns det …

Så löd rubriken när den amerikanska sajten Newsforge skrev om svenska Flashback i januari 2001. Då hade Flashback varit borta från internet sedan början av oktober året innan (visserligen hade sajten åkt jojo fram och tillbaka några gånger, men i stora drag).

Anledningen var att inga nätoperatörer ville ha med innehållet på Flashback att göra.

Händelsen hade sin början i Karlskrona där socialdemokraten Björn Fries råkade ut för smädelser och hot från nynazistiska organisationer. En av dessa organisationer hade Flashback som webbhotell. Fries krävde att sajten skulle stängas ner, varpå Flashback hänvisade till svensk lagstiftning och förklarade att de var för yttrandefrihet och demokrati, så länge man höll sig till svensk lag.

Flashback polisanmäldes, inga brott mot svensk lag hittades och kanske borde allt ha tagit slut här.

Men det är inte alltid så enkelt. Det visar historien om och om igen. Vi skriver …