Articles by Joakim Jardenberg

Joakim är VD på Mindpark och bloggar om precis vad som helst som faller honom in.

I enlighet med traditionen att posta frågor och svar kommer här ett gästinlägg som bygger på en konversation mellan en en nyfiken student och en erfaren tidningsräv. Måns Peterson, student från Halmstad frågar och Mikael Rosenlöf från Helsingborgs Dagblad / hd.se svarar. Jag gillar formen, och eftersom Micke är så klok tyckte jag det vore synd att undanhålla er detta. Har vi tur får vi läsa hela rapporten från Måns sedan också.

Hallå Jocke & Mindpark! Vill börja med att tacka för det utmärkta sätt ni levererar intressant läsning till oss läsare!
Mitt namn är Måns Peterson, och går just nu en teknisk utbildning på Kattegattgymnasiet i Halmstad. Vi håller just nu på att skriva en rapport om drömyrken och det är också anledningen till att jag hör av mig till er. Jag har helt enkelt valt att fördjupa mig i journalistyrket. Skulle ni vilja vara så snälla att låta mig låna några minuter av er tid för att svara på några enkla frågor? Det skulle verkligen uppskattas.

Vad jag fått fram så krävs det ingen utbildning för att bli journalist?
Kraven bestämmer de enskilda medieföretagen. Min bild är att de flesta företag vill att de som söker jobb har genomgått journalisthögskola eller någon form av journalistutbildning.
Såg att det fanns lite info om utbildning hos SJF.

Och förr var det vanligt att man avancerade till journalist genom att hjälpa till som volontär på någon redaktion och så vidare? Men i och med konkurrens blivit betydligt större på senare år har nästan alla nyblivna journalister någon form av utbildning?
Jag tror inte att volontärer är särskilt vanligt längre. Själv har jag jobbat på NST och HD sedan 1994 och kan inte minnas att vi haft några volontärer öht.

Hur ser det ut hos er? Finns det överhuvudtaget några som saknar utbildning?
Ja, t ex jag ;)
Dvs jag har ingen journalistutbildning, däremot gymnasie- och högskoleexamen (fil kand i engelska och språkvetenskap).

Vad är det i så fall för utbildning som är den vanligaste?
Har inte kollat, men en kvalificerad gissning är att de allra flesta som fått jobb hos oss de senaste tio åren har någon form av journalistutbildning, vid högskola eller motsvarande.

Vad går ni efter när ni nyanställer nya journalister och så vidare?
Det beror ju lite vilken typ av jobb det gäller – om det är skrivande reportrar, redigerare, webbredaktörer eller fotografer.
Men rent allmänt tittar vi såklart på utbildning och ev tidigare yrkeserfarenhet. Vi tittar även på personliga egenskaper som intresse, engagemang och samarbetsförmånga samt fackkunskaper, språkkänsla och försöker göra en bedömning om förmåga till kritiskt granskande och ifrågasättande.

Eftersom jag fortfarande går på gymnasiet, första året, har vi möjlighet att välja enskilda kurser till både andra och tredje året. Skulle det finnas något ämne ni tror jag skulle ha nytta av att fördjupa mig i redan nu för att komma närmre journalistyrket?
Svårt att svara på. Det beror på vilken typ av journalistkarriär du tänker dig – inom vilket medium och inom vilket ämnesområde.

Jag har läst på många ställen att vi just nu har ett stort överflöd med journalister i Sverige. Frågan är då hur framtiden kommer att se ut? Vad tror ni? Vad är era framtidsplaner?
Den frågan är större än vad jag hinner att förklara i ett mejlsvar ;) Men som du säkert läst – bl a på mindpark.se – brottas hela branschen med hur man ska anpassa sig till de nya medievanorna, hur papperstidningen ska behålla sin relevans och hur man ska få fart på intäkterna på nätet. Min gissning är att de traditionella medieföretagen (ffa dagspress) inte kommer att nyrektrytera särskilt många journalister de kommande åren, även om den värsta lågkonjunkturen tycks vara över.

Slutligen. Om ni fick ge mig något eller några råd på vägen till att bli journalist, vad skulle de/dessa vara?
Svårt att ge några direkta råd, men min bild (såklart färgad av att jag jobbar på en webbredaktion) är att nästa generation journalister kommer att vara uppväxt med nätet och därför kommer att vilja – och kunna – jobba på ett helt annat annat sätt än den generation som jag själv tillhör.

Stort tack till Mikael som tog sig tid att svara på frågorna. Komplettera och diskutera gärna bland kommentarerna.

Lite snabba länkar med fler som skrivit på temat.

Fyll på vetja…

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(13%) (38%) (25%) (25%) (0%)
8 röster

Jag har sett en hel del coola möbler i mina dagar, men den här soffan slår allt. När vi inredde Mindpark Main i Helsingborg tillsammans med Michael och Petra från Manifesto så skulle vi inledningsvis inte ha någon soffa alls. Vi var minsann inget bakåtlutat lounge-företag. Men när loggan var klar snubblade (bokstavligen tror jag;) Michael över CYLUXE Sofa – och vi bara smälte. Så på vårt budgetkontor med bara IKEA-prylar för övrigt blev den här en symbol för oss.

Nördfest i soffan, en inte helt ovanlig syn.

Här kan du se soffan pryda en helsida i Brand Manager och här kan du se Sandra intervjua Martin Jönsson från SvD – en intervju som livesändes ut på svd.se för övrigt. Den här soffan har varit med om mycket, den är en kär vän, men nu måste vi gå skilda vägar. Jag lämnar lokalen i Helsingborg och soffan kan inte följa med. Tänker försöka se till att den hamnar i goda händer. Dina kanske?

Titta in här och lägg ett bud på Tradera.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(27%) (33%) (13%) (7%) (20%)
15 röster

Uppdaterad: Jag har plockat ut två vinnare bland alla rätta svar. Så här skrev de på den lätt sliskiga utslagsfrågan: ”Varför är Mindpark bästa mediebloggen?”

  • Erik Thörnqvist: ”De djärvaste och mest intressanta bloggmänniskorna inom media finns på Mindpark. De sitter verkligen inte fast i gamla tankar och idéer. Jag är där varje dag och låter mig inpireras och överraskas. :-)”
  • Lorraine Sauvy: ”Förutom att den rent faktamässigt är väldigt innehållsrik, givande och intressant så är bloggteamet en fantastisk blandning av män och kvinnor i samma bransch. De  ger en bra bild av hur människor som arbetar med olika inriktningar, på olika poster, olika orter och är i olika åldrar kan sammanstråla kring ett ämne.”

Coolt, tack för det! Om ni fått förhinder, meddela mig asap.

Se nu till att ha en fantastisk kväll!


Det är dags för varumärkesfestJennifer Bark, Jenny Ström och Morris Packer från Mindparks Bloggteam ska avnjuta en kväll i varumärkets tecken. På Superbrands Awards ska de bli inspirerade, mingla och jubla åt pristagarna. Tilde de Paula håller ihop programmet och det verkar blir en härlig gala. Den 26/1 kl 18.00 öppnas portarna på Berns på Berns i Stockholm.

Du har också möjlighet att hänga med. Jag har fått två VIP-biljetter extra, till ett värde av 1.800 kronor – och de tänkte jag att ni skulle få tävla om. Extra vippigt att få hänga med Jenni, Jenny och Morris, eller hur?

Klicka upp det här tävlingsformuläret, svara på ett par enkla frågor, gör det före kl 12.00 måndagen den 25/1, och du är med i matchen. Är du en vinnare mailar jag dig under måndag eftermiddag, så se till att du skriver rätt mailadress. Jag är ensam i juryn ;)

Vill du vara ännu lite mer säker på att vinna en biljett så kan du chansa hos Doktor Spinn också.

Superbrands är en internationell organisation som varje år gör en studie tillsammans med TNS Sifo, där de starkaste varumärkena utses. Varannat år är det B2B och vartannat år konsument. I år är det konsumentvarumärken som utses. Av studien blir de 300 starkaste Superbrands. Och av dem rangordnas de starkaste 100 i ett tredje steg av studien, dessa avslöjas på galan tillsammans med vinnaren som koras! Läs mer om Superbrands.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(8%) (17%) (17%) (0%) (58%)
12 röster

Planen var att avsluta förra året, och inleda 2010, med ett fantastiskt projekt. Det visade sig vara lite för fantastiskt… Mindpark100 gick inte i mål. Jag ska återkomma mer till arbetsmetodiken, problemen, lärdomarna och nästa steg framöver. Jag skrev till vännerna i bloggteamet efter nyår, och sedan dess har vi haft en hel del bra diskussioner. Snart tar vi nästa steg med Mindpark. Här är brevet, till transparensens och diskussionens fromma:

Kära vänner, bloggare, kamrater!

Jag vill börja med att tacka för 2009. Ni var guld och en del av det vi åstadkom gjorde nog allt lite skillnad.

Och en hel del sprack. Värst är väl att jag inte alls fick oss i mål med de 100 posterna om 00-talet. Det svider, för det var en grym ide. Mest beror det såklart på klent redaktörskap från min sida, men jag hade inte räknat med att det skulle bli så tungt. Inte alls faktiskt, skrivglädjen brukar vara stor. Men vi överväldigades kanske alla av intensiteten på andra håll under nov/dec. Jag vet iaf att för min del saknar det motstycke i fråga om arbetsbelastning.

Jag hade in i det sista en målsättning att vi skulle klara de 100, men under långa promenader på Manhattan under årets sista dagar hämtade jag andan, äntligen, och insåg att det inte skulle funka. De små framstötar jag gjorde ledde ingenvart, och jag klandrar ingen. Vi var alla trötta. Mindpark100 är avblåst.

Jag planerar nu ett antal bloggposter på mindpark, och en av dem ska handla om mindpark100, bloggteamet och det vackra – men svåra – med kollaborativt arbete. En del intressanta parter kommer sannolikt att bli involverade under hösten i ett större projekt runt den sista frågan, jag tror det kan bli spännande. Återkommer med mer info. Men jag tar gärna emot input och tankar redan nu, annars ses vi i kommentarsfältet ;)

En annan post kommer att handla om vad som varit Mindpark under 2009. Vill du ha med ett quote där vore det kul med en mening eller två under de närmsta dagarna. Det kanske också kan bli lite uppföljningar från er, när ni ser var jag landar.

Den posten kommer förmodligen också börja resonera runt vad bloggteamet och mindpark ska ägna sig åt under 2010 och hur vi ska organisera oss. Det måste iaf skruvas på, det är helt klart. Vi måste både hitta en bättre organisation och vår inriktning, så att inte vi, SSBD, nya medievarlden.se och andra mediebloggar och kollektiv sitter och gör samma sak. Synpunkter uppskattas VERKLIGEN!

Så långt de inledande funderingarna. Det kommer med på det temat. Men först en summering av alla de inlägg som faktiskt blev skrivna. Det är en fantastisk samling texter. Här är hela listan. Enjoy!

43 inlägg. Inser att vi skulle satsat på det magiska med det talet, istället för att sikta på 100 ;) Haha, och nu ser jag att en del inlägg var feltaggade och saknades i min första sammanräkning. Nästan 50 kanontexter blev det. Anyway. Nu lägger jag mindpark100 bakom mig och siktar framåt. Vad ser du, där i horisonten. Tyck till!

Missa inte att du kan lyssna på alla posterna, Malin och David berättar vidare på listentoblogs. Det finns mer metainformation i ett par sammanfattningar: Första, andra, tredje, fjärde veckan med Mindpark100. Dessutom, tillfälligt avbrott och #mpjf.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (27%) (45%) (18%) (9%)
11 röster

Jag är med på många mailinglistor. En av dem har en hög andel med tidningsslukare. De älskar pappersprassel och de kan prata passionerat i timmar om dem. Men kärleken är inte utan förbehåll – och nu verkar det som många börjar nå sin gräns. När mailen om ”DN adjö!” började strömma in från Anders Arhammar, Ana Valdes, Gustaf Ridderstolpe med flera frågade jag om jag fick publicera. Som en ögonblicksbild av läget just nu. Här är en lätt osorterad post, men jag tror den belyser hur många känner det.

Jag har haft DN i alla år. Troget har den rasslat in i brevlådan, så troget att de dagar den inte kommit har känts förunderligt tomma.
Jag har haft Svenskan också, Stockholmstidningen när den fanns, då och då kompletterad med någon lokaltidning. Men alltid DN. Så visst är det sorgligt när man vaknar en morgon och märker att DN inte längre är. Den finns, men den ÄR inte längre, den var. Och en varande tidning vill jag inte längre ha kvar. Nu säger jag  upp min DN.
Jag kommer att sakna Benke och Croneman. De kommer jag antagligen att tjuvläsa på nätet eller hemma hos någon granne. De står sig även att läsa några dagar senare – om de får vara kvar på DN. Vilket inte alls är så säkert.
Det började med att DN fick en ny chefredaktör, Gunilla Herlitz, som plötsligt bestämde att alla journalister skulle söka om sina jobb. Kanske var det ett piggt grepp, kanske bara ett piggt skamgrepp för att sätta skräck i personalen och visa vem som bestämmer.
Sedan försvann den dagliga Sudokun två gånger. Det är som om en vän som alltid bjudit på kaffe plötsligt skulle säga till dig att nu får du grönt te från Tibet istället, det är bra för dig. Man blir liksom besviken. Kaffet behövs, magen är inställd på det.
Sen småler jag åt en finurlig kulturartikel om kungafamiljens klänningar, och finner några dagar senare att hon som skrivit artikeln får sparken. Aldrig mer ska hon få skriva i en tidning där Herlitz bestämmer, och jag sätter det gröna teet från Tibet i halsen. Här har man myst åt en text som visade sig vara så dålig att den som skrev den bannlyses av hon som är satt att styra så att DN behåller sina gamla läsare och till och med kanske får nya.
Att sedan ryktet går att orsaken till bannlysningen var att hovet inte gillade färgbeskrivningen och hovsamma hörsamma Herlitz visade sin lyhördhet gör inte det hela bättre. Min DN ska granska, inte fjäska. Min DN ska ifrågasätta, avslöja, visa, spegla, kanske provocera. Inte snegla åt eventuell bordsplacering vid årets bröllopsmiddag, när kungahuset bjuder på bal.
Två veckors jullugn inträder innan nästa dråpslag kommer – Herlitz gör sig av med alla utlandskorrespondenter. Män och kvinnor som jag lärt mig att respektera och tyda, som gett mig initierade rapporter på plats, skribenter som jag har ett förhållande till. Jag har lärt mig hur de skriver, vad de berättar, vad jag kan ta till mig och vad jag kan kräva. Nu försvinner de och kvar finns inga vänner som kan bjuda på kaffe. Herlitz tar till och med bort Teet från Tibet så det blir till Ibet, någon sorts vadslagningsbyrå eller början på ett mantra: ”I bet I can do this utan att någon klagar.”
Lägg till detta en annons från den polska fackföreningen Solidaritet som inte tas in, och fjäskbägaren rinner över.
Jag ringer DNs prenumerationsavdelning och säger upp mitt abonnemang.
Jag får inte tillbaka några pengar, men jag kan göra ett uppehåll. Den vänliga damen frågar hur länger jag hade tänkt mig göra detta uppehåll, ska jag kanske åka utomlands? Jag svarar att uppehållet blir så länge Herlitz styr på DN.
Prenumeratrionsdamen verkar inte överraskad.
Då säger vi ett år, småskrattar hon och önskar trevlig helg.
Jag hoppas det går fortare än så.

och

Jag lärde mig att skriva på svenska med Dagens Nyheter. Jag lärde mig genom att skriva i Dagens Nyheter. Den dåvarande kulturchefen, som var ocksåp chefredaktör på den tiden där DN hade tre självständiga och sammarbetande chefredaktörer, Arne Ruth, ringde till mig och sade: “det som du har att säga är så viktig att jag struntar på vilket språk du skriver den. Skriv på spanska och vi översätter det”. Då började jag, 1988, det som skulle bli mitt mångårigt medarbetarskap i DN. Så småningom började jag att skriva på svenska och tålmodiga och generösa arbetskamrater rättade och tvättade mina texter. Snart behövdes bara lite ändringar och mina kolleger gladde sig åt detta som de hade sett en ung gymnasist som klarar tentamena galant. Av publicistiska och ideologiska skäl försvann Arne Ruth från Dagens Nyheter och med honom många av dem som hade betytt så mycket för min egen utveckling som kulturjournalist och författare.
DN blev mer provinsiellt, Stockholms bevakning förstärktes men landet i övrigt försvann. Snart var det utländska korrespondenter och det stora internationella nätverk som började att ryka. Bryssel och New York var kvar, Latinamerika bevakades enbart av frilansare och Per Jönsson fick åka mellan Amman och Teheran. Afrika fanns inte i DN:s horison,. utan några enstaka artiklar om litteratur som Per Wästberg och Stefan Helgesson skrev. Kultursidorna blev tunnare och tunnare, annonserna tog över och gamla medarbetare försvann, de ersattes av unga oprövade namn. Några av dem var brilljanta, andra helt försumbara. Jag fortsatte att prenumerera, det var ändå den tidning där jag hade publicerat mer än tusen artiklar, om kultur, om dataspel, om postmoderna filosofer.
Häromdagen fick jag veta att en ung och fräck skribent som hade granskat med roade och kritiska ögon kungafamiljens val av kläder för Nobelceremonin fick inte skriva längre.
Och då sade jag upp min prenumeration, längre från Arne Ruths tider kan man inte gå…

och

Jag är född i och på och Svd, jag är också född bredvid VLT.
Mitt vakna liv har bestått av att hämta tidningen och läsa den, i början på eftermiddagen, sedan på morgonen och nu på helgerna.
Jag har hittat mer och mer av det dagligt aktuella på nätet, men har funnit det lokala i VLT om inte intressant så i alla fall uppiggande, SvD har gett mig den fördjupning jag vill ha.
Men, SvD har en utomordentlig internetversion, allt jag behöver och troligen lite till finns där. Så vad är naturligare än att jag säger upp såväl VLT som SvD?
Jag sade att jag säger upp SvD så fort Stefan Malmqvist slutar, det gjorde han, men min fru hindrade en uppsägning – hon såg andra kvaliteter.
Jag sade att jag säger upp VLT så fort de släpper en ny internetversion, men den version de släppte var så innehållslös att min fru hindrade mig från att säga upp.
Så nu sitter jag kvar med två papperstidningar om dagen som jag inte läser.
Istället läser jag internetversionerna, den ena med beundran och den andra med förskräckelse. Som komplement läser jag tidskrifter, Fokus och Neo samt en del andra, fler internetversioner av tidningar, lyssnar på radio och matas med TV.
Min medievardag är mer än mättad – utan morgontidningen.

Uppdatering: Paula Hammerskog har startat bloggen ”Älskade DN”. Kolla in den. Finns också som grupp på Facebook.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(17%) (0%) (28%) (17%) (39%)
18 röster

Detta inlägg ingår i serien ” Politik och medier” och är författat av en företrädare för Socialdemokraterna.

Johan Ulvenlöv är mitt namn och jag bloggar till vardags på nätverksbloggen S-BUZZ. Jag ansvarar sedan 2006 för socialdemokraternas kontakter med bloggare och för vårt bloggnätverk Netroots.

Jag får ganska ofta frågan vad jag gör och hur Socialdemokraterna arbetar med sociala medier. Ibland kan det till och med finnas en antydan till konspirationstanke i frågan. Ungefär: vad gör jag för att få bloggare att skriva enligt partiprogrammet. Läs vidare så avslöjar jag allt!

Faktum är att initiativet till vårt bloggnätverk kom från bloggare, Kulturbloggen närmare bestämt. Grunden föddes i maj 2006 och drygt 70 ”internetaktiva mot en högerregering” samlades i riksdagen för att lyssna till Joe Trippi http://joetrippi.com/ som ansvarade för Howard Deans primärvalskampanj inför presidentvalet i USA 2004. Bland de 70 fanns det en stor bredd av åsiktsyttringar.

Efter valförlusten samma år började jag samla in kontaktuppgifter till i första hand socialdemokrater som bloggar runt om i Sverige. Jag frågade hur partiet kan hjälpa er som bloggar på bästa sätt. Vad är ni intresserade av? Svaren gav en tydlig signal om att bloggare vill ha information och service, exempelvis inbjudningar till seminarier och exempelvis möjlighet att träffa politiska företrädare. Nätverket växte och idag är över 450 bloggare från hela landet med. En del bloggare är gamla, den äldsta över 80 år, en del är unga, en del är journalister, andra fackligt engagerade. Vissa skriver om sin livssituation andra kommenterar melodikrysset, kläder eller mat, några bloggar aldrig om politik utan vill bara göra ett statement genom att vara med i nätverket. En del bloggar varje dag andra bloggar en gång veckan. Det som sammanlänkar dem är viljan att säga sin mening och att de vill byta regering.

Jag har också samarbetat med ledande progressiva bloggare i Amerika, John Aravosis som driver AmericaBlog, Jane Hamsher på Firedoglake, Adam Bink på Openleft och David Grossman, som idag chefar över videoproduktionen hos Demokraternas nationella kommitté, DNC. Alla dessa människor har på ett eller annat sätt bidragit till att forma hur vi arbetar. Bland annat höll John Aravosis och Jane Hamsher ett mycket uppskattat Netrootsseminarium för bloggare i Almedalen 2009. För mig är det viktigt att koppla det vi gör till en internationell rörelse, att blicka utanför Sverige.

Så det handlar inte om att få bloggare att skriva efter partiprogrammet, utan i stället om service och information till bloggare. Som senast på partikongressen, då jag arbetade med att bloggarna inte bara skulle ha nätverk och el, utan också exempelvis få en bra tillgång till att träffa och intervjua politiska företrädare. Vårt mål från Socialdemokraterna är naturligtvis att frågor som vi tycker är viktiga syns i sociala medier. Men vägen dit är öppenhet, förmågan att lyssna och trovärdighet.

För inte så många år sedan fanns det de som hävdade att bloggar nästan per definition var något som hörde högern till. Men där vi står idag känns det snarare som att sociala medier är en naturlig fortsättning på arbetarörelsens gräsrotsengagemang.

Som socialdemokrat upplever jag sociala medier som en befriande medial kraft. På bara några år har det skett en otrolig utveckling som gör det möjligt för den som är engagerad att skapa sig en egen plattform och faktiskt påverka opinion och debatt. Man behöver inte längre ha mycket pengar eller en stark medieorganisation i ryggen för att nå ut. Aggregeringsportaler som Knuff.se, Bloggportalen och den nya Politometern ger oss möjligheter att följa diskussioner, göra nya inlägg, och posta egna nyhetsvinklar. Det hela andas Sven Lindqvist ”Gräv där du står”; du är med och skriver historia samtidigt som den sker. Twingly som kopplar bloggposter till tidningarnas nyheter är en enormt viktig utveckling för mediekritik. Twitter, kanske vår tids motsvarighet till August Palms omtalade päronträd under vilket han höll sina tal i Malmö, ger möjlighet till snabbt utbyte av information, dialog och nya kontakter mellan människor.

De senaste tre-fyra åren har svensk politik blivit betydligt mer öppen. Vi kan läsa kommentarer från riksdagsledamöter under debatter i kammaren, vi kan enklare ta del av dokument, nyhetsklipp förevigas och allt sker med en rasande fart. Och vi kan själva kommentera i realtid, utan att en redaktör sätter stopp för våra inlägg. Det finns så klart mycket att förbättra och, inte minst, politiker och förtroendevalda själva behöver bli ännu bättre på dialog, inte minst på den delen som handlar om att lyssna.

Det handlar inte om vad partierna gör utan om vad varje enskild vill åstadkomma. Utan människor som publicerar sina åsikter blir samhället fattigare. Att jobba med sociala medier och bloggare för socialdemokraterna handlar om att bejaka debattlust och människors vilja att förändra samhället till det bättre.

Eller som Depeche Mode sjöng en gång:

” You can’t change the world
But you can change the facts
And when you change the facts
You change points of view
If you change points of view
You may change a vote
And when you change a vote
You may change the world”
(New dress, Depeche Mode. Spotify-länk)

Detta inlägg ingår i serien ” Politik och medier” och är författat av en företrädare för Socialdemokraterna.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (22%) (44%) (11%) (22%)
18 röster

Detta inlägg ingår i serien ”Politik och medier” och är författat av en företrädare för Centerpartiet.

Inför valet 2010 kommer troligtvis alla partier att mer eller mindre satsa på att synas i sociala medier. Kapplöpningen om vem som syns mest och bäst i traditionella medier kommer med andra ord att kompletteras med ett racerlopp på webben. I dagsläget vågar jag, påstå att Socialdemokraterna leder det loppet.

Jag heter Ulrika Ingemarsdotter och är ansvarig för sociala medier (ett inte helt oproblematiskt begrepp) på Centerpartiet, det innebär bland annat att jag i skrivande stund håller på och ta fram en strategi inför valet. Dessutom coachar jag ett antal nyckelpersoner i partiet med syfte att bättre synliggöra deras digitala närvaro. Lika viktiga som nyckelpersonerna är Centerrörelsens gräsrötter och att bland dem sprida kunskap om webbens potential. Det är därför som jag och Mattias Östmar allt oftare är på resande fot – vi utbildar nämligen just nu Centerpartister runt om i landet i hur det nya medielandskapet fungerar. Både på ett filosofiskt och ett praktiskt plan.

Att vara den som ansvarar för sociala medier i ett parti kan vara oerhört frustrerande. Engagemanget och viljan till att påverka människors vardag till det bättre finns där hela tiden, både bland politiker och bland tjänstemän. Att vara politiker innebär naturligtvis också en vilja att synas och att kommunicera sin politik. Detta skall dock helst göras på arenor med stor genomslagskraft. Och genom att sprida sina ord till så många som möjligt, med så liten insats som möjligt. Att synas på DN debatt är fortfarande högprioriterat framför att sätta sig ner och skriva en bloggpost.

Att pusha ut sitt budskap har fungerat hyfsat i ett medielandskap styrt av ett fåtal aktörer. Så  är inte fallet längre. I en tid när Facebook, baserat på antal användare, skulle vara det fjärde största landet i världen och det finns mer än 200 miljoner bloggar i världen borde det vara hög tid att tänka nytt i jakten på att få folk att lyssna.

En vanlig missuppfattning om de nya mediearenorna är att det som kommuniceras endast utgår från ett egoistiskt, självupptaget och navelskådande perspektiv. Inte sällan hör jag kollegor och medlemmar sucka över självupptagna människor “hon pratar ju bara om sig själv”; “hur intressant är det att läsa om vad xx äter till frukost”. Att papperseditioner och TV endast är envägskommunikation är inget man tycks reflektera över.

Glädjande är att alltfler Centerpartister väljer bloggen som publiceringsverktyg. Många av dessa är föredömen och har tack vare sin blogg skapat en stabil kommunikationsplattform.

Det finns dock de politiker som bloggar, men helst undviker att svara på bloggkommentarer. Det finns de som pushar ut sina tankar på Facebook, men som inte bemödar sig med att lyssna på reaktionerna. Twitter är en enda stor push-kanal för många. Det är häri, vill jag påstå, den stora utmaningen för mig ligger – att få folk att förstå hur det nya medielandskapet fungerar. För när allt kommer omkring är det en helt fantastisk arena att finnas på. Jag har själv lärt känna många roliga, inspirerande och trevliga människor mycket tack vare min förmåga att vara social på nätet. Dessa möten har dessutom ganska snart blivit till möten “i verkliga livet. Fantastiskt.

Öppenhet på webben

Vad är öppenhet på  webben för politiska partier? Det är en fråga jag har fått anledning att återkomma till flera gånger under min tid som ansvarig för sociala medier på Centerpartiet. Jag måste säga att det är roligt att arbeta i en organisation som faktiskt värnar öppenheten i sociala medier. Det innebär bland annat att vi lägger ut dokument på Slideshare, bilder på Flickr och delar vår kunskap med den som vill ta del av den. Det senare syftar på ”webbskolan” på nya plattformen Centernätet, vilken är Centerpartiets öppna mötesplats på Internet.

Dessutom kommer vi inom de närmsta dagarna att ta ett steg till mot öppenhet på webben. Tyvärr kan jag inte säga mer än så i dagsläget.

Projektledaren för Centernätet, Mattias Östmar, och jag har under framtagandet av sajten haft en vision om en öppen och välkomnande sajt. Därför är det glädjande att vi fick Centerpartiets ledningsgrupp med oss, och på sidan står att läsa:

Visionen är att sajten ska vara en portal där de som är intresserade av Centerpartiet ska ha lätt att hitta människor, samarbeta och diskutera politik i en öppen dialog.

Vem som helst är välkommen att skapa en profil och delta på Centernätet. Tanken är att alla som vill ska få möjlighet att blogga här.

Vi kommer inte att styra innehållet på din blogg. Du är däremot personligen ansvarig för innehåll och kommentarer på din blogg. Det som publiceras på respektive blogg kan inte göra anspråk på att vara Centerpartiets officiella åsikt. Det finns en möjlighet för vem som helst att rapportera inlägg som de anser olämpliga. Om någon användare upprepade gånger blir rapporterad kommer vi att kontakta användaren och ha en dialog.

Socialdemokraterna har sin motsvarighet i Netroots, vilket inte är lika öppet som Centernätet utan omgärdas tvärtom av restriktioner för att få blogga där.

Traditionell media om partierna och sociala medier

Ju närmare valet vi närmar oss är min gissning att traditionell media (inte heller ett optimalt uttryck) kommer att skriva mycket om hur partierna använder sig av sociala medier och hur stora de är där. Risken är då att vi hamnar i ännu ett gatlopp, där det gäller att finnas på flest platser, skriva mest tweets, ha flest fans och så vidare. Det viktiga borde istället vara hur partierna använder sig av webben.

Kommer slaget om regeringsmakten 2010 avgöras på webben? Naturligtvis svårt att sia om. I Norge var det i alla fall en faktor som spelade en stor roll. Till mina kära partikamrater vill jag citera Brit Stakston och Niclas Strandh som idogt, under sina utbildningar, säger “Try it. Live it”. Tro inte att en eller ett par personer kan göra underverk – det är mycket upp till dig själv.

Detta inlägg ingår i serien ”Politik och medier” och är författat av en företrädare för Centerpartiet.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(8%) (23%) (31%) (8%) (31%)
13 röster

Det är mindre än ett år kvar till valet i september 2010, och det kommer att bli ett spännande år. Alla partierna pratar om att ”göra en Obama”, som om gräsrötterna var något nytt i politiken ;)

Med start i morgon kommer jag att öppna för de politiska partierna här på sajten. Det kommer att vara tydligt varudeklarerat när det är ett parti som skriver, inga missförstånd ska behöva uppstå.

Tanken är att det ska handla om partiernas mediepolitik, deras syn på valrörelsen ur ett medieperspektiv, helt enkelt allt som rör sig i skärningspunkten mellan medier och politik. Vi får se lite var det tar vägen – men jag ser en poäng med att det finns en arena för dem där medievärlden gemensamt kan ta debatten.

Först ut är Ulrika Ingemarsdotter som är ansvarig för sociala medier hos Centerpartiet, och som låter oss kika in lite under huven på deras resonemang och verksamhet på väg mot september. Postas torsdag morgon. Spännande. Vem som blir två är en öppen fråga, kontakta mig med ett förslag – eller kommentera här nedan. Jag läser allt.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (50%) (0%) (50%)
6 röster

Visst älskar jag Språktidningen, och visst är Kinga Sandéns användande av Twitter smart. Men de största förnyarna, och de som gjort jobbet bäst trots sträng motvind, är Newsmills grundare. De borde vunnit Stora journalistpriset 2009 som årets förnyare. Nu blev det inte så, förmodligen för att juryn inte orkade förstå.

Alltså, missförstå mig rätt. Både Språktidningen och Kinga Sandén är imponerande. Men förnyare? Nja, inte i min bok. Språktidningen är en underbar produktserie men den är fortfarande i huvudsak bara en tidning. Det verkar de flesta vara överens om och för Patrik Hadenius stannade det vid en välförtjänt nominering. Kingas Twittrande är piggt, men hon har ju inte precis uppfunnit tjänsten, eller ens sättet att använda den. Det är ju bara ännu ett redskap i reporterns verktygslåda. Förvisso ett vasst verktyg, men ändå bara ett verktyg.

Det Karin, Leo och PM gjort med Newsmill har avsevärt högre innovationshöjd. Men än viktigare är tjänstens betydelse för framtiden.

Alla mediehus pratar idag om hur viktigt det är att ”bjuda in läsaren”, att ”interagera med tittaren”, att ”engagera lyssnaren”· Resonemanget bygger fortfarande hela tiden på att det är de traditionella mediernas redaktion och innehåll som är navet. Det är runt dem samtalet ska kretsa, det är de som tar sig rätten att bjuda in eller låta bli. Visst finns är det stort avstånd mellan de olika aktörerna här, och visst har en del kommit långt i det mentala skiftet. Men fortfarande är den grundläggande attityden att läsarmedverkan, som det kallas, är något som katten släpat in.

I den andra änden av skalan har vi alltid haft de debattlystna, de många gånger kunniga och vältaliga, entusiasterna. Tidigare hänvisade till platta och överfulla forum eller tyngda under den relativa bördan att driva en egen blogg har de haft svårt att ta plats i det offentliga samtalet. Newsmill har tydligt markerat sin ambition att förändra den bilden.

Jag har tidigare uttryckt kritik mot tjänsten. Jag tycker fortfarande att den lider av en hel del fundamentala brister. Men det gör inget i det här sammanhanget. Lösningarna är good enough för att vi ska se effekterna. På kort tid har Newsmill blivit en stark röst i sammhällsdebetten och då vore det förmätet i det här läget att peka finger åt tabbarna.

Istället vill jag hylla deras förståelse för den framtida rollen som en debattens kurator. Trots att de bara är tre personer, se där – en annan indikator på att de har koll, svarar de för det goda redaktörskapet. Newsmill handlar inte så mycket om att spärra och hindra det ”dåliga”, utan om att bära fram det som är bra. Där har övriga mediaföretag massor att lära. Så länge vi fortfarande har en stor publik borde en av våra viktigaste uppgifter vara att lyfta upp de goda men svårfunna guldkornen och presentera dem för en större publik. Den andan genomsyrar tydligt arbetet som Karin, Leo och PM gör.

Men det är inte slut där. Förutom den rent redaktionella funktionen som sajten representerar har grundarna även funderat igenom det ekonomiska ekosystemet. Jag menar, helt ärligt, vi vet ju att PR-byråerna är oerhört skickliga i att plantera sina klienters berättelser i våra traditionella medier. För det tar de en rejält slant. En slant som publicisten istället skulle kunna ta del av. De flesta av de lyckade affärsmodellerna på internet handlar ju om att kapa mellanhänder. Det betyder inte att man vill göra PR-folket arbetslösa, men det handlar om att pressa både dem och de traditionella medierna att tänka till och jobba lite hårdare på sina respektive kanter.

När man nu har visat sin dedikation för saken, när man visat att man håller i och fortsätter jobba oförtrutet, när man hela tiden utvecklar samtalet och ämnena och när man dessutom skjuter in sig som en satellit i gammeldebatten (representerad av DN som genom sitt samarbete med Newsmill fått en vitamininjektion) – då tycker jag det är märkligt att välja en annan vinnare. Gänget bakom Newsmill är den mest självklara vinnaren i den här kategorin – någonsin.

Det är dags för juryn att lyfta blicken ovanför enkla grepp som Strages Youtube-lista och orka sätta sig in i något som är lite mer komplicerat än så. Juryn måste helt enkelt göra sitt jobb ordentligt och våga dra sitt strå till stacken. Change, yes we can! Nästa år kanske?

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (17%) (4%) (26%) (52%)
23 röster

Du är inte min kompis!

”40 procent av de mer avancerade internetanvändarna är kompis med ett varumärke på  Facebook. Det visar en undersökning från Razorfish som frågat amerikanska avancerade internetanvändare som exempelvis producerar eget innehåll på sajter som Facebook.”

Ovanstående citat kommer från Jajjas nyhetsbrev som kom ut förra veckan. Citatet visar på en begreppsförvirring jag stött på i flera sammanhang och som kan konfundera när man som företag eller organisation funderar på att ge sig ut i den sociala mediesfären för att trevande kommunicera på konsumenternas planhalva.

Vi ska göra en sak helt klar. För att man på Facebook ska kunna vara vän med någon måste man ha ett eget konto och skapa sig en egen profil. Som företag eller organisation är detta en stängd dörr. Man får helt enkelt inte. Därmed inte sagt att möjligheterna att kommunicera på Facebook slutar där. Facebook har öppnat möjligheten att skapa en Fan Page, en sida som i mångt och mycket liknar en vanlig profilsida men som saknar vissa funktioner. Bland annat den viktigaste, funktionen att tränga sig på i den privata sfär som Facebook för många är i och med att tillgången till information stryps.

Som företag hade det ju varit toppen att få tillgång till den information som finns på användarnas profiler. Man skulle kunna göra otroligt detaljerade analyser av personer i målgrupperna; vilka de är, vilka vänner de har, vilka typer av bilder de har lagt upp eller figurerar på etc. Men det vore alltså att gå ett steg för långt. I alla fall för de flesta skulle jag tro, även om man kanske inte tänker på det i första ledet.

Varför ska man då som företag skaffa sig en Fan Page? Jo, sedan tidernas begynnelse har vi använt olika sätt för att visa vår omgivning vilka vi är. Vi har använt allt ifrån diskreta signaler som vita iPod-hörlurar till tydligare markörer som Gucciväskor och Wu Tang- jeans som indikationer på att vi hänger med. Människan strävar efter att sätta sig i en kontext vare sig det är efter ambitionen att passa in eller att göra sitt yttersta för att sticka ut.

Självklart tar vi med oss det beteendet när vi utökar vårt sociala liv till att inkludera nätet. Det hela började med att grupper om allt möjligt, högt som lågt, skapades. Kommer ni ihåg ”F**k you, I’m from [valfri mindre svensk stad]” eller ”Alla vi som [är/har/vill ett eller annat]”? Vi visade genom vilka grupper vi gick med i var vi stod i olika frågor. Samma beteende ser vi nu med Fan Pages. Ett ganska aktuellt exempel är olika Fan Pages som vill stoppa Sverige Demokraterna från att komma in i riksdagen och genom att bli ett fan visar man hela sin vänskapskrets att man inte är främlingsfientlig. Himla fiffigt.

Överför man det till varumärken och företag har man ju, som tidigare nämnts, valt varumärken efter hur man vill porträttera sig själv. Men är vi kompisar med varumärken för det? Nej, det är vi såklart inte. Vänskap innebär att man har en tvåvägsrelation med varandra. Man förväntar sig något från sina vänner, det är ett givande och ett tagande. En relation med ett varumärke är enbart tagande från konsumentens sida. Man förväntar sig att få vissa attribut genom att associera sig med det aktuella varumärket men är sällan beredd att uppoffra annat än pengar för att få det.

Fan Pages är ett obindande sätt att visa vilka varumärken och organisationer man stödjer, eller som i exemplet ovan inte stödjer, för sitt nätverk. Vill man, kan man vara aktiv och ta del av det budskap som den aktuella Fan Pagen kommunicerar ut men för många är det bara ett passivt sätt att visa vem man är. Den springande punkten här är de som vill vara aktiva och kommunicera med ditt varumärke. De är förmodligen väldigt lojala och trogna varumärkesbärare som du ska vårda. De är dina bästa ambassadörer och ge dem lite extra kärlek som vi kallar det på nätet. Det kan till exempel vara erbjudanden, information före alla andra eller inbjudningar till produktlanseringar. Det kommer att löna sig i längden. Det enda du inte kan förvänta dig är en motprestation. För ni är inte kompisar.

Heidi Wold arbetar på Grace Communication som produktionsledare och rådgivare sociala medier. Bloggar påwww.heidisnews.se och twittrar på @heidiupdate

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(7%) (0%) (7%) (29%) (57%)
14 röster

Denna text kommer att handla om IT, Samhälle, sociala mönster, och hotet den gamla 1900-talsmakten.

1900-talsmakten förressten? Känner ni till den?

Man kan bildigt talat beskriva den som en bedagad och vacklande kultur bestående av mytiska symboler såsom: “Bonniers, Schibstedt, Wallenberg, Investor, Stockholmsbörsen, Palme, Sahlin, Fälldin, Reinfeldt, IT-konsultjättar, Volvo, SCA” och så vidare. Ni fattar.

1900-talsmakten ja. För varenda timme , månad och år som passerar in i den nya digitala världen, så blir den äldre och äldre, svagare och svagare. Fortfarande ofta med blicken kvar i de maktfullkomliga dynastiernas och politikens 1900-tal. Fortfarande ängsligt övertygade om att deras grundvärderingar fortfarande gäller. Rekryterandes samma chefsvirke. Spelandes samma golf. Odlandes samma politiska kultur. Målmedvetet snickrandes på sin egen undergång.

Långt bortom deras perceptionsförmåga och verklighet så lever alla vi andra; “Konsument- och väljarstocken” som deras existens förr brukade vila tryggt på.

Så är inte fallet längre.

1900-talsmakten har tyvärr fortfarande kvar att lära sig om vad som står bakom hörnet. De fokuserar på sina konsumenter och sina marknader, som om det fortfarande vore 1989. Det största hotet mot aktörerna och affärerna från 1900-talsmakten är alltså de själva.

För att “1900-talsmakten” överhuvudtaget ska kunna ha en politisk eller kommersiell framtid så MÅSTE de nämligen inse föjande:

-Framtiden tillhör de som utgör den nästkommande kritiska massan av konsumenter och arbetstagare, alltså den unga uppväxande massan.

Det är dem som 1900-talsmakten måste vinna, för att kunna bli “2000-talsmakten”.

Annars är de körda.

Jag ska berätta varför, genom att beskriva skillnaderna mellan 1900-talsmänniskor och 2000-talsmänniskor i en liten analogi:

  • 1900-talsmänniskan har av evolutionen utvecklats för ett liv på land (analoga apparater, de minns svartvit TV1, ett liv utan Internet och mobiltelefoner o.s.v. o.s.v.)
  • 2000-talsmänniskan har av samma evolution utvecklats för ett liv under vatten. (Digitalt, dator självklarhet från småbarndomen, mobil från 10-årsåldern och de lever mitt i den digitala marknads- och kommunikations-tsunamin varje dag och har aldrig gjort något annat)

Jag som är 1900-talsmänniska (född -68), kan leva jämlikt och besöka de yngres värld om jag tar på mig dykardräkt och luft-tuber. Jag kan bygga hus och rum under vattnet och agera med deras teknik och leva jämsides med dem på lika villkor, nästan.

Skillnaden är att den nya digitala kontexten är de ungas “natural habitat” -de har nämligen gälar. De är gjorda, fostrade och helt harmoniserade för ett liv utan papperstidningar, fasta TV-tablåer, Telefonkiosker och andra beteendereferenser från 1900-talet.

De behöver inte lära om eller anpassa sig. De har heller inte det nostalgiska bagaget av vad “datorer var när vi först kopplade upp oss via terminal och skickade vårt första e-mail” som så många av oss äldre orerar om.

Det kommersiella Internet var redan på plats när de fick sin uppfattningsförmåga och de är helt historielösa vad gäller datorernas och nätets uppkomst. De har inget “före” att förhålla sig till.

Det är med de ögonen vi måste förstå den kommersiella framtiden för IT-aktörer och även den demokratiska framtiden för politiken, som fortfarande ångar av Palme, fönsterkuvert, Fälldin och 1900-talskultur.

Låt mig fördjupa mig lite och bli konkret:

  • Ur det här perspektivet så är processen mot The Pirate Bay bara en löjlig liten parentes.
  • OS.kriget är ett låtsas-krig utan relevans.

Nätet migrerar, muterar och utvecklas varje dag till saker som:

  • Cloud Computing.
  • Chrome OS
  • Den multimediala mobiltelefonrevolutionen.
  • Realtidskommunikation över IP.

Fenomen som är mycket färska och som få förutsåg för bara 7-8 år sedan och som är helt revolutionerande ur ett sociologist perspektiv, vilket i sig förändrar hela fundamentet som marknad och politik vilar på.

Vad jag vill fråga 1900-talsmakten är om ni verkligen är säkra på att ni har fingret  på pulsen om vad som _verkligen_ håller på att förändras i samhället?

-Vad innebär de nya IT-vanorna _egentligen_?

En ny marknad, med helt nya beteendemönster, med helt nya människor lämnar det gamla bakom sig.

I spåren av detta ser jag några saker:

  • Marksänd TV:s totala marginalisering.
  • Marksänd Radios vitalisering. (Om man ger fan i DAB och ligger kvar på trygga FM.bandet samt satsar på IP-radio)
  • Sattellitkanalernas ångest och halvdöd.
  • Gratistidningarsnas död.
  • TV-spelens triumf.
  • TV-tablåns död.
  • Morgon- och dagstidningens totala död i pappersform.
  • Skivbolagens död,
  • Facebook-liknande sociala communities totala dominans.
  • Den traditionella politikens slakt-död.

Nu kommer vågdelaren:

Är vi  lite äldre (40 och uppåt) så förblindade av våran 1900-talsuppväxt, att vi säger “näää…det kommer aldrig att hända” eller blir vi ödmjuka inför faktumet att det faktiskt kan komma att bli så, och hur möter man i så fall det obekvämma scenariot som då uppstår?

För mig är det här något hisnande enormt när jag tittar på det hela och försöker hantera vidden av den enorma skillnaden mellan de äldre generationerna och de yngre, och vad som kommer ett skilja dem åt på ett fundamentalt sätt.

Jag skyggar lite över att ha öppnat den här mentala dörren, för med den, kom slutsatserna i så många samhällsdimensioner, att det vore bekvämare att inte tänka på dem.

Effekterna av det jag talar om, syns redan tydligt och kommer att accellerera exponentiellt redan de kommande fem åren.

Följande  är mitt budskap till den gamla 1900-talsmakten: Lär om. Fort som fan. Skaffa er en ödmjukhet inför framtiden. Och framför allt: -Skaffa gälar.

Stefan Hallgren sprang jag på för första gången på Östersundsposten, någon gång på 1800-talet. Numera beskriver vi honom helt enkelt som: Nätentrepenör, rådgivare och IT-ideolog sedan 1994, som nu driver nätbyrån www.happyminds.com

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (10%) (60%) (30%) (0%)
10 röster

Gästpost från Oskar Kalmaru med anledning av Lawrence Lessigs sverigebesök. Notera, som Oskar skriver i kommentar nedan: ”Jag kan förresten förtydliga att det här är ett referat av Lessigs budskap, och inte mina egna åsikter. Om någon skulle få för sig att undra.”

Upphovsrätten som den ser ut idag tvingar en hel generation att leva utanför lagen, vilket skapar en internalisering liknande den som folk upplevde i Sovjet: lagen är idiotisk –> jag måste bryta mot den –> jag betraktas som brottsling –> jag börjar betrakta mig själv som brottsling.

Vi kan inte finjustera den befintliga upphovsrätten, utan måste börja om från början med frågan: hur kan vi garantera “upphovsmakare” (minns inte vilket ord Lessig använde) en skälig ersättning utan att riskera att vi förstör möjligheterna till bevarande av kultur, och till skapande av ny kultur.

Om man jämför exempelvis fackböcker med dokumentärfilmer så lever böcker längre som kulturbärare tack vare att de “uppfanns” i en annan upphovsrättslig kontext: att ge bort en bok är inte att begå upphovsrättsbrott, att citera från en bok till en annan är inte upphovsrättsbrott (så länge källan anges) och en bok kan spridas över världen relativt fritt. En dokumentärfilm består ofta av klipp från andra filmer, vilket endast är tillåtet under licenser som begränsar hur den slutgiltiga filmen visas – både geografiskt (ex nordamerika), tidsmässigt (ex i 5 års tid) och medialt (ex inte på DVD). Detta leder till stora problem med att bevara viktiga filmer, vilket gör att de riskerar att försvinna ur vår kultur.

Lessig använde ofta ordet “frame” för att beskriva hur han menar att vi måste få upp diskussionen på bordet på ett sätt som tillåter alla aktörer att se helheten på ett annat sätt än vad som idag är möjligt när debatten förs av “extremister” (mitt ord, inte Lessigs) på bägge kanter (ex Hollywood-jurister vs TPB). Ett sånt sätt att “framea” är att dela in åtgärdspunkterna i 3 kategorier.

1. Effektivisera upphovsrättsprocessen. Det är orimligt att man som upphovsrättsinnehavare göra sig omöjlig att nå, men sen ändå kan hävda sin rätt upp till 70 år senare. Har man inte aktivt ansökt om upphovsrätt och gjort sig tillgänglig bör rätten vara förverkad, enligt Lessig.

2. Förändra tolkningen av “copy” (som kopiering, inte kopia) i “copyright”. Enligt Lessig är juristerna “obsessed with copy”. I princip all hantering av digital data innebär egentligen en kopiering. Istället bör man tänka i termer av vad kopian ska användas till (ren kopia eller en remix för något helt nytt) och vem som använder den (amatör eller professionell/kommersiell), vilket skapar en vacker fyrfältare. – (kopia för amatör, remix för amatör, kopia för proffs, remix för proffs). Remix för amatör bör absolut inte omfattas av upphovsrättslagar, kopia för proffs bör det däremot. För övriga två måste upphovsrätten ändras.

3. (som jag förstod det). Hur ska detta nås? Inte genom ett oupphörligt krig som aldrig kan vinnas (där Lessig jämför uppphovsrättsjuristerna med USAs roll i Vietnam) utan genom en sundare ersättningsstruktur. Lessig tänker sig en lösning liknande vår kassetavgift (eller vad den nu kallas, har glömt) där pengar samlas in centralt (men mer effektivt än ex STIM) och distribueras efter verkens popularitet. Men med den viktiga skillnaden att mycket som idag är otillåtet blir tillåtet istället, inte som vi har det nu när vi både måste betala och förvägras rimliga kopior.

Oskar Kalmaru är konsult hos Gullers Grupp. Han finns på twitter som @okalmaru.

Många har skrivit bra referat, läs tex Mikael Zackrisson på VA eller spana på knuff eller newsbrook (för att få med tradmedia också, tex DN:s ”Ditt, mitt eller fritt”). Idag pratar professorn i riksdagen, men uppenbart har inte SVT24 gjort rätt prioritering.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (20%) (10%) (40%) (30%)
10 röster

Gästblogg av Sölve Dahlgren

Den 16 november kommer min debutroman InnebandyPiraterna. Den ges ut på mitt eget förlag. För mig var det aldrig något alternativ att skicka in manuset till ett större förlag och invänta deras beslut. Jag vet att jag inte är ensam om att resonera på samma sätt.

Författarna har börjat säga adjö till förlagen. Och det är naturligtvis internets fel som så mycket annat här i världen. Förlagen gör också sitt till för att påskynda processen.

Låt oss se vad som hänt de senaste dryga tio åren. Det är flera olika händelser som sammantaget gjort att makten börjat förflyttats från förlag till författare.

Budgivning på författare
Piratförlaget gav ut sin första bok år 2000. De införde hälften var-principen, dvs när kostnader för produktion, marknadsföring och distribution dragits av delar förlaget och författaren lika på alla intäkter. Det hade man råd att göra med författare som Jan Guillou och Liza Marklund.
Det här blev startskottet på alltmer upptrissade arvoden för de författare som sålde allra bäst. Agenternas inträde hjälpte förstås också till att ge trolösa författare bättre betalt och vi har de senaste åren sett otaliga exempel på hypade titlar där det blivit budgivning mellan förlag om rättigheten att ge ut boken.

För att ha råd med ersättningar till de författare som säljer mest började de andra stora förlagen plocka bort dem som sålde minst.
Debutanter är alltid riskfyllda. Det sägs att en genomsnittlig debutant på ett större svenskt förlag säljer 800 exemplar av sin första bok. Dessutom satsar förlagen allt större del av sin marknadsbudget på de böcker/författare som man räknar med ska sälja mest. Övriga förväntas göra det mesta jobbet med marknadsföring själva. (Och då tänker flera författare att ska jag marknadsföra mig själv så kan jag ju lika väl ge ut själv också.)

Flod av manus från förväntansfulla
Samtidigt har mängden manus till förlagen ökat. De flesta förlag får in tusentals manus från förhoppningsfulla författare varje år. Tekniken har gjort det enklare att skriva och fler skriver böcker. När de större förlagen bara väljer ut en handfull debutanter vardera per år för publicering så säger det sig självt att de gör misstag. Det är å andra sidan inget nytt. Bonniers missade Astrid Lindgren och flera engelska förlag tackade nej till Harry Potter.
Både Astrid och Joanne gick vidare till nästa förlag och någon uppmärksammade dem. Men idag är det allt fler som väljer att istället ge ut boken själv.
Egenutgivning, eller på engelska self-publishing är inte heller nytt. Tvärtom har det funnits så länge tryckpressen funnits. Skillnaden är startkostnaden idag är så låg att författare har råd.

Print-on-demand minskar kapitalkrav
Digitaltryck eller som man oftast säger, print-on-demand, har gjort det möjligt att framställa enstaka exemplar av en bok. Istället för att trycka upp minst 1000 böcker (som väger ett par hundra kilo) och betala för lagerhållning, distribution etc blir startkostnaden och risken för en författare minimal. För under tusenlappen kan du idag ge ut din egen bok – om du klarar att göra allt jobb själv. Dagens utgivare behöver bara ladda upp en tryckfärdig pdf för att göra boken tillgänglig för läsare som vill köpa en pappersbok.

Det var författarna som tog första steget, inte förlagen. I januari 1997 kallade Peter Curman, Lars Forssell och Jan Myrdal till presskonferens. Pressmeddelandet hade rubriken “NU HAR VI VÄNTAT LÄNGE NOG! NU GÖR VI SJÄLVA SLAG I SAKEN!” (jo, med versaler rakt igenom).
“Ty nu gör vi som författare det som förlagen ännu inte lyckats ena sig om. Vi utnyttjar ny teknik: Print-On-Demand – tryck enligt behov. Vi utnyttjar därtill Internets nya beställningsmöjligheter. Så publicerar vi de första böckerna för bokåret 1997!” skriver de.
Längre ner läser man:
“Men vi öppnar med detta inget eget nytt förlag ty det är fördelaktigt för oss att kunna använda oss av förläggarnas kontor med personal som sköter formgivnig, reklam, distribution och bokföring. Vi visar bara förläggarna vad som kan göras. De bör dra lärdom och snabbt göra upp om de avtal som blivit nödvändiga. Annars kan det gå för dem och deras Förläggarförening som det gått för gaslyktetändarna och deras skrå.”
1998 startades Podium (av Författarcentrum) som var en av de första pod-aktörerna på marknaden. Idag finns det minst ett dussin olika leverantörer som alla har sin variant av print-on-demand.

En explosion av titlar
Bob Young är grundare till företaget Lulu.com som är en av de största kanalerna för egenutgivare. Med mer än 520 000 nyligen utgivna titlar, och över 15 000 författare från 80 olika länder som registrerar sig varje vecka. Sedan starten 2002 har företaget haft en snabb utveckling. Young var en av grundarna till Red Hat 1993 och tjänade många miljoner på det företaget.

Enligt R.R. Bowker’s Books in Print database, publicerades 276,489 böcker på traditionellt vis i USA 2008. Samtidigt publicerade Lulu på egen hand över 400 000 titlar. Några motsvarande siffror för Sverige har jag inte sett, däremot har svenska Vulkan kallat sig “Sveriges största bokutgivare med över 10 000 titlar”.

Affärsidén för Lulu.com är enkel och transparent. Det kostar ingenting förrän du sålt en bok. För varje såld bok tar Lulu.com ut tillverkningskostnaden och 20% av det påslag som författaren bestämt.
Detta inspirerade förstås vulkan.se att göra samma sak i Sverige även om kopian inte riktigt når upp till originalet ännu, framför allt när det gäller tydlighet kring priser och villkor.

Nätbokhandeln en nyckel
Enbart print-on-demand räckte inte för att förändra bokbranschen. Men den sammanföll med internets genombrott och i sin tur en ny kanal för bokförsäljning.

Utan nätbokhandelns genombrott hade det inte varit möjligt för författare utan förlag att sälja sina böcker. Via nätet kan vem som helst köpa vilken bok som helst oavsett var man bor. Det är en nyckelfaktor som gör att författarna får ännu mer makt. Du behöver inte finnas hos landets 400 bokhandlare, det räcker att finnas hos de tre största: Bokus, Adlibris och CDON.

Sociala medier
En annan sak som radikalt förändrat spelplanen till författarnas fördel är de sociala mediernas genombrott. Facebook och andra liknande plattformar gör att en enskild person kan organisera sina fans utan att behöva investera pengar i dyra special-webblösningar.
Att bygga en hemsida kostar idag inte heller stora pengar. En enkel blogg startar du på 5 minuter och kan faktiskt göra det gratis om du vill.

E-boken – den sista spiken i förlagskistan?
Nu står e-bokens genombrott runt hörnet. Frågan är inte om utan när. Det kan dröja fem år eller kanske tio år men det är ingen tvekan om att e-boken kommer att ersätta pappersboken för väldigt många. Kanske inte bästsäljarna som kan säljas i pocket för 69 kr. Men för alla andra där den prisnivån inte är möjlig – delvis för att print-on-demand kommer att bli normen för allt fler författare – där är e-boken en väg att sänka priset.
Det innebär också att författarna får ännu enklare att hoppa över förlagen. Redan idag säljer många författare e-böcker i pdf-format direkt till läsarna utan mellanhänder, men då främst smalare facklitteratur.

Helt nya affärsmodeller
Författare lever redan idag av mer än bara att skriva böcker. En del skriver krönikor i tidningar, andra är ute och föreläser eller håller kurser.
Det är inte givet att det är tryckta och digitala böcker som är den viktigaste inkomstkällan i framtiden.
En som experimenterar mycket är Cory Doctorow (science fiction-författare, aktivist, journalist och bloggare – co-editor för Boing Boing (boingboing.net) och författare till bästsäljaren Little Brother (Tor Teens/HarperCollins). Född i Toronto, Kanada men bor nu i London.
Samtliga hans böcker finns tillgängliga för gratis nedladdning från hans hemsida. Under en Creative Commons-licens! Det har bland annat resulterat i att flera av hans böcker nu finns översatta (av fans) till flera språk och dessutom re-mixar.

Hans senaste idé är ett experiment inspirerat av flera musikartisters försök med frivilliga köp. Boken “With a little help”, som är en novellsamling, släpps fritt som e-bok och ljudbok för nedladdning precis som hans tidigare böcker. Utöver det kommer han att sälja boken som:

  • Print-on-demand via Lulu (16 dollar)
  • Premium hardcover edition: (250 dollar – begränsad upplaga på 250 exemplar)
  • Commission a new story: 10.000 dollar (bara en enda)
  • Annonser – pris ej satt
  • Donationer av böcker – pris ej satt

Det här är saker som förlagen hittills inte lagt mycket tid på att fundera över. Men författare gör det redan idag.

Förlagens framtid?
Framtiden? Kommer författare att sluta skicka in sina manus till förlagen? Nej, inte alla. Det finns hundratals författare som inte har något som helst intresse av att vara förläggare utan bara vill skriva. Men förmodligen allt fler och framför allt fler av de författare som förlagen vill ha – de som kan marknadsföra sig själva. Om tio år kanske förlagen plötsligt tigger om att folk skicka in manus, idag är det ju snarare “visst, skicka in och håll tummarna”.

Är förlagen dödsdömda? Nej, bevisligen finns det mycket kompetens där som är värdefull. Alltifrån redaktörer som hjälper till att ta fram det bästa ur en författares manus till marknadsförare och PR-folk som får fler att köpa och läsa en bok. Men det är inte säkert att den allra bästa kompetensen på samtliga områden finns samlade i ett och samma förlagshus. Tack vare internet har en författare idag fler alternativ än att bara skicka in sitt manus. Jag har själv tagit hjälp av frilansare för att få feedback på mitt manus och hjälp med design av omslaget.

När författare i allt större utsträckning behöver hjälp att marknadsföra sig i digitala kanaler väljer de knappast ett förlag som skriver så här på sin hemsida till blivande författare:
“Sänd in ditt manus utskrivet på papper, ej via e-post eller på diskett” (…) “Vi har ingen möjlighet att bekräfta mottagandet, men ger dig ett skriftligt svar när vi hunnit titta på texten. Det kan ta ca 3 månader, ibland mer, beroende på mängden inskickade manuskript. Vi kan endast undantagsvis ge utförligare kommentarer till ditt manus.”
(Det verkar vara rätt utbrett att bara acceptera pappersmanus även om det finns undantag)

Idag jublar en blivande författare då ett förlag ringer och säger “Grattis, vi tänker ge ut din bok. Det här är villkoren, läs igenom och skriv på.”
Kanske blir det så i framtiden att författaren kommer till förlaget och säger: “Jag ska ge ut den här boken och tänkte anlita er för att hjälpa mig. Jag behöver hjälp med det här. Dessa är mina villkor, läs igenom och skriv på.”

Sölve Dahlgren
är skribent, redaktör, konsult, tidningsmakare, bloggare och författare. Nu även förläggare. Och boken ”Innebandypiraterna” hittar du här.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(5%) (11%) (32%) (21%) (32%)
19 röster

Uppdatering, hashtag är #mpjf – eller mpjf. #mpjf09 etc är inte att rekommendera.

Bloggteamet har fått det här i mail, men eftersom jag har alldeles för mycket att göra för att hinna tänka efter ordentligt behöver jag hjälp från övriga förtjänstfulla. Är du tex gästbloggare, vän till familjen eller på annat sätt tycker att du gjort dig förtjänt av en julefrokost med oss, maila mig så får du en riktig inbjudan med datum och allt.

Bloggteamets årliga* Julefrokost

Då äter vi danska smørebröd, dricker dansk pilsner och toppar med en lille en (eller alkoholfritt alternativ, så klart…).

Vi har en sittning på jacobskrog.se i Stockholm och en i Brunnsparken i Ramlösa.

Det finns bara två krav för att man ska få medverka:

  1. Ett snabbt svar via mail om att du vill vara med i sthlm, skåne eller båda delarna(!)
  2. Att du har skrivit minst en bloggpost på mindpark.se. Den ska iaf ligga som draft (och här behövs det en smiley, känner jag men vad ska man göra). Det finns en lite kvot icke-skribenter också. Tror du att du tillhör den har du förmodligen rätt. Hör av dig.

Mindpark bjuder och du behöver bara ta med dig ett glatt humör och minst EN tanke om vad vi bör göra nästa år för att bli ännu vassare.

Hashtag #mpjf

chambre2

Åhhh, så sugen jag är på att få sitta ner med er alla och visa min tacksamhet. Julefröjd, here we come!

Och om du nu råkar ha en annan bild av julefrokost, så glöm det. Det här blir civiliserat och trevligt.

* något år måste man ju börja, eller hur?

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (14%) (43%) (0%) (43%)
7 röster

Har du saknat några inlägg i vår serie med 100 mediehändelser under 00-talet? Det har jag också. Vi har redan en del luckor, och kommer att bli några till innan vi är tillbaka på spåret. Skälet är enkelt: alla har fått för mycket annat att göra – och eftersom jag inte kompromissar på att våra inlägg ska skrivas av lust, så blir det så här. Det är inte optimalt, men det är inte jordens undergång heller, verkligen inte.

standby

Men de kommer, vi springer i kapp i efterhand istället. De kommer att stoppas in på rätt ställe i löpnummer-ordning, helt enligt det publiceringsschema vi har. Jag kommer också att undersöka möjligheten att bakdatera dem. Inte för att vara oärlig, utan helt enkelt för att sorteringen ska bli rätt vid sökningar, listningar etc.

Så känn ingen oro. Det blir 100 kanon-poster. Det blir en omröstning efter nyår, och det blir med största sannolikhet en bok. Men just nu hackar det lite, och det känns väl – trots allt – mest lite modernt ;)

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(22%) (33%) (0%) (0%) (44%)
9 röster

Vi publicerade tidigare en intervju med Alan Webber och här är en uppföljning från det seminarium som hölls i anslutning till hans sverige-besök. Stort tack till utmärkta rapportören på plats: Jonas Hombert, VD i Jaycut.

I förra veckan hade jag förmånen att få delta i ett seminarie med Alan Webber (Tack Jan de Man Lapidoth!), grundare av Fast Company och skribent för Harvard Business Review. Även om tankarna inte nödvändigtvis var revolutionerande så var flera bestående, och på samma sätt ska jag nu försöka redogöra för dem nedan. Inte med mål att chocka er här och nu, utan för att ge er något som ligger kvar i bakhuvudet även vid frukosten om fem dagar från nu.

Alan såg att USA haft mer eller mindre stora ekonomiska kriser var 10:e år under en lång tid, och att det ofta berodde på företagsledare. Han frågade sig: Hur kommer det sig att några av världens främsta affärsskolor inte kan producera bättre ledare? Varför är ”maximize value for shareholders” fortfarande standardsvaret som MBA-graduates ger på frågan om VD:s roll, och inte något mer långsiktigt?

För att dra sitt strå till stacken för att lösa problemet skrev han Rules of Thumb (på svenska via Bookhouse), innehållandes 52 tumregler ”för att lyckas med affärer utan att förlora sig själv”. Ur dessa 52 är följande fyra hans favoriter:

  1. Fråga först vad slutmålet är, jobba dig sen bakåt ifrån det. (Såklart historiskt förenklat:) Under Vietnamkriget vann USA varje slag, men inte kriget. De hade inte definierat vad som skulle innebära vinst.
  2. Min personliga favorit: ”Innovation happens when the cost of the status quo is greater than the risk of change”. Se denna som två variabler vars inbördes relation avgör om innovation sker eller ej, och vips har man en förklaring till varför allt från politiska partier till stora företag rör sig eller dör. Och viktigare, man har ett recept för hur man gungar båten nog för att skapa innovation (fast tidningsbranschen kanske är som en riktigt bred kanadensare byggd för amerikanska barnfamiljer, eller vad säger du Joakim?)
  3. ”If you wanna see things with fresh eyes, reframe the picture”. USA:s järnvägsbolag gick åt pipan för att de inte insåg att de konkurrerade med alla transportmöjligheter, inte bara andra järnvägar. Säljer du vad dina kunder köper?
  4. Som ledare är en viktig arbetsuppgift att filtrera ut signalen ur bruset, eller som jag definierar det, faktan om vad som verkligen sker från ”allt annat”. Dock tycker jag inte nödvändigtvis att det är ledarens uppgift att presentera slutsatser, utan snarare i rollen som moderator presentera fakta och hantera en dialog i teamet. Det leder till de bästa slutsatserna.

Lite andra godbitar:

  • ”Nothing on earth is infinitely tall, so why do we expect even the largest corporations to maintain 10% annual growth?”
  • Gör din företagskultur tydlig och kommunicera den explicit. Det gör att utomstående kan ifrågasätta när du frångår den, vilket i stort hjälper till att hålla företaget på spåret (inte minst moraliskt)
  • Man borde studera business mer som läkare studerar människor. Inte bara fokusera på vad som fungerar utan även titta på nedbrytning, begränsningar, moraliskt ansvar gentemot ”patienter” och, helt klart, död. Jag tycker ofta att post-mortems av företag klart mer intressanta än medias eviga fokus på framgångssagor (en del av vad jag brukar kalla ”den förbannade lögnen” som hindrar nyföretagande, mer om det en annan gång).
  • USA’s främsta misstag är synen att ”nothing succeeds like excess”. Såväl Enrons som Lehmans grundidéer var bra, men går helt åt pipan när man försöker skala upp det att bli hur stort som helst. Subprime-lån, okej, men kanske inte till ALLA.

Som ni ser verkar inte tankarna nödvändigtvis ”revolutionerande” utan känns rätt förståeliga och tillämpbara. Precis det kan härledas till den i mitt tycke kanske viktigaste av Alans poänger: komplexa lösningar på problem kan vara korrekta, men de blir bara tillämpbara först när de kan förklaras på ett enkelt sätt. Det är först då de kan spridas.

Det är först då de kommer upp i ditt bakhuvud om fyra dagar och 56 minuter från nu. Trevlig frukost!

Mvh,
Jonas Hombert VD, JayCut
Twitter
, om entreprenörskap, management och livet

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (50%) (50%) (0%)
2 röster

Dagen efter julafton 2007 och min mamma packar upp sin julklapp, en Sony Ericsson K810i. När hon tar sin första bild frågar telefonen henne om hon vill publicera den på sin blogg. En knapptryckning senare är den ute på internet, och det var uppenbart att ytterligare en pusselbit föll på plats.

Ändå var Agda sent ute. När hon svarade ja på frågan i sin mobiltelefon fanns det redan 112 miljoner bloggar i världen. Det fanns bloggliknande publiceringsmetoder innan bloggen fick genomslag som fenomen, och själva begreppet ”Weblog” grundlades redan -97.

The term “weblog” was coined by Jorn Barger on 17 December 1997. The short form, “blog,” was coined by Peter Merholz, who jokingly broke the word weblog into the phrase we blog in the sidebar of his blog Peterme.com in April or May 1999.

Någon gång runt 2001 började det skrivas mer och mer om bloggarna, det publicerades manualer och det krigades om vilket verktyg som var bäst. Bloggen tog fart som ett politiskt verktyg i USA och journalisterna, ffa på skolor och inom forskningen, började yrvaket och inledningsvis mycket skeptiskt, kika på fenomenet.

Kanske sticker jag ut hakan när jag menar att Googles köp av Blogger var den verkligt tändande gnistan. Statistiken pekar i alla fall på att det köpet, som skedde 2003, sammanfaller med att bloggen började bli mainstream. Grafen nedan är hämtad från Technorati, som var tidigt ute med att försöka organisera och addera värde till det som kommit att kallas för bloggosfären.

Slide0005

Även på hemmaplan fick vi verktyg för att försöka navigera den snabbt växande bloggosfären. Knuff som skapades av Johan Larsson var en spännande ansats med fokus på enskilda inlägg, och Bloggportalen, skapad av Sigge Eklund, hade en mer katalogbetonad lösning. Flera företag har etablerats som en direkt följd av bloggosfärens position i det nya medielandskapet och Twingly är bara ett lysande exempel på hur gamla och nya medier kan mötas. Så lysande att de fick en egen plats i vår hundralista;)

Ett fascinerande kapitel i historien om bloggen måste handla om de otaliga gånger den dödförklarats. Bloggen berör och upprör, alldeles uppenbart. Jan Guilliou verkar ha den som sitt favorithtaobjekt. Att dödförklara är en spännande drivkraft som verkar existera hos både traditionella medier och early adopters, sedan spelar det ingen roll om det är bloggen, Facebook eller något annat – man vill inte vara sist av tåget, liksom. Oftast är det dock väldigt simpla icke-analyser som ligger bakom.

Sant är däremot att  [disclosure: dagens #mindpark100 skulle handla om något helt annat och skrivas av någon helt annan;) Ett missförstånd gjorde att det inte kommit någon text så jag flyttade fram publiceringen av den här. Men en resdag och med mycket annat som också måste göras gjorde att jag inte hinner sätta punkt innan nästa flyg ska boardas. Så det är här ofärdigt, väldigt ofärdigt. Vi får väl se det som ett spännande experiment - nu får ni chansen att påverka slutknorren...]

Tack vare Erik Stattin på mymarkup hittar jag nu ikväll bilden jag sökte. Klockrent, och originalet ligger hos Seed Magazine.

seedauthorsJag kommer att göra klar den här posten under morgondagen, have no fear. Säcken kommer att knytas ihop ;)

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (13%) (63%) (13%) (13%)
8 röster

Problemen började egentligen redan före årskiftet. Sedan sensommaren -99 hade vi rullat igång en funktion på aftonbladet.se som kallades för Tyck Till. Den blev snabbt det ett av de största debattforumen på nätet här hemma och trycket var ibland massivt. Under melodifestivalen första året var redaktionen lyriska över att servern (WebX från Webcrossing) faktiskt pallade med att ta emot över 30 inlägg per minut. Men om det var det positiva beskedet så var det desto mer negativt med alla olämpliga kommentarer. Och make no misstake, det var verkligen olämpliga kommentarer. Den rasism som florerade i anslutning till vissa artiklar var bland det värsta jag sett.

tycktill2

Redan i maj 2000 började det komma mail med skarpa besked från Kalle Jungkvist, ansvarig utgivare. Situationen eskalerade och problemen ökade i takt med antalet kommentarer. Det var en ojämn kamp, modellen man hade valt med förhandsgranskning skapade en svår arbetssituation när den skulle kombineras med snabbhet och högt till diskussionstaket. De som satt och modererade hade ingen lätt uppgift, och det blev inte lättare av att tekniken som tidigare hyllats började spöka. Verktygen då var bra mycket trubbigare än de är idag.

Den sjunde mars 2002 stängdes Tyck Till. Kalle Jungkvist dömdes för tryckfrihetsbrott i Stockholms Tingsrätt. Skälet var att fyra nazistiska inlägg publicerades i en diskussion om Mellanöstern på aftonbladet.se:s Tyck till-sidor i oktober 2000. En del av diskussionen runt domen kretsade runt att de inte kunde plockas bort efter uppmaning på grund av tekniska och andra skäl, men som domstolen konstaterade: Det spelade egentligen ingen roll. Förhandsgranskar du kommentarer så ska du stoppa innan publicering. Det var egentligen glasklart och domens riktighet intygades av Aftonbladet som valde att inte överklaga.

- Domen kommer att få betydelse för debatten på alla andra nyhetssajter, på de politiska partisajterna, på idrottsklubbarnas hemsidor och på andra olika debattforum, säger Kalle Jungkvist.

- Vi ser inte att det går att fortsätta med den breda folkliga debatt som vi gjort tidigare. Förlorarna är den breda allmänheten, de medborgare som med liv och lust kastat sig in i debatten, säger Kalle Jungkvist.

På klassiskt aftonbladet-manér utropades den här domen till slutet för debatten på nätet. Martin Jönsson, då chefredaktör på Journalisten, hade en lite bredare syn på frågan, men under en period debatterade hela den svenska mediesfären konsekvenserna av den här domen. Många var oroliga för att vi aldrig mer skulle våga släppa in läsarna på våra sajter.

Givetvis var det inte så, det lär väl till och med de mest skeptiska då vara övertygade om nu. Debatten lever och frodas, och till och med på tidningssajterna har det utkristalliserats en best practice. Hur otippat det än kan låta så samexisterar två helt olika lagrum, två olika publicisitiska principer, på en och samma webbsida. Kort förklaring:

  • Det redaktionella materialet på en traditionell mediesajt publiceras under ansvar av en speciellt utsedd ”Ansvarig utgivare”. Den rollen är definierad i Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen. Principen är att den som skriver ska vara skyddad (och till och med kunna vara anonym med starkt källskydd) och istället är det utgivaren som ställs till straffansvar om det skrivna bryter mot lagen. För webbsajter är det frivilligt att söka utgivningsbevis och därmed placera sig i det här lagrummet, men för de webbsajter som är knutna till redan existerande publikationer med utgivningsbevis följer det med implicit.
  • Om man inte har en ansvarig utgivare så lyder man istället under den så kallade BBS-lagen, Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor. I det fallet är det istället den enskilde skribenten som är ansvarig inför lagen och den som tillhandahåller platsen är istället ansvarig för att hålla ”skälig” uppsikt över tjänsten och plocka bort meddelande som bryter mot vissa definierade lagar. Det är en väldigt frikostig bestämmelse för den som driver en tjänst. Det här är det lagrum som vi är vana vid på nätet idag.

Idag kan man säga att det utvecklats en de facto-standard som säger att det är ok att låta de här två lagrummen samsas på samma webbsida, i samma sammanhang. I de regler som presenteras för användarna förklarar man att de kan hållas personligen skyldiga för sina inlägg och att utgivareansvaret och källskyddet inte gäller i den ”ytan”. Det har alltid stött på motstånd när vi frågat juristerna, men lyckligtvis är användarna (och verkligheten) smartare än så. Min rekommendation redan när vi startade upp Tyck Till på aftonbladet.se var att den här modellen skulle gälla, men Kalle var mer publicist än jag. Hans bevekelsegrund för att köra modererat var god, det var resultatet – om än väntat – som inte var bra.

hd-kommentarerKommentarerna är idag en integrerad del av de flesta mediesajter och utveckligen pågår ständigt. Grafen ovan visar i olika steg ökningen på hd.se, där den största skillnaden kom när man började låta läsarnas kommentarer synas rakt ut på ettan i anslutning till artikelpuffarna.

Men allt är inte solsken. Det förs en aldrig tystnande debatt om kvaliteten på kommentarerna, om vilka tekniska system som ska användas, om man ska jobba med Facebook eller mot, om poängen med anonyma kommentarer etc… Och det är gott, det är bra. Det bevisar att frågan är vital. Det som en gång i tiden kallades för ”läsarmedverkan” utvecklas till något mycket större. Integration på riktigt, där två olika lagrum är det enda som skiljer oss åt – i praktiken är vi tillsammans.

Utvecklingen bevisar också, i en slags fullkomlig cirkelreferens, att Kalle Jungkvist hade helt fel. Debatten på nätet tystnade inte av domen mot honom. Den blev en språngbräda till ett annat, mer rätt sätt att göra det på, och för det är vi dig tacksamma. Kudos, mannen!

(btw, när jag letade länkar till den här texten snubblade jag över Lisa Bjerres fina genomgång av historien bakom aftonbladet.se. Den slår jag gärna ett slag för.)

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (14%) (0%) (57%) (29%)
7 röster

Fjärde veckan av modern mediehistoria är till ända, och vi är en dryg fjärdedel genom de 100 posterna. Det rullar på bra och jag är överlycklig över alla bra texter och tankar som kommer ur det här. Formen är svår, det märks ibland, men jag tycker att skribenterna går i mål på ett enastående sätt. Killkram till er, hela gänget!

Däremot tycker jag mig märka, inte bara på att texterna kommer senare och senare;) att alla har förfärligt mycket att göra. Det märks på mängden kommentarer och delaktighet också, på hela nätet. Andra bloggar som normalt sett svämmar över av engagemang ekar tomma i kommentarstrådarna. Vi håller kanske på att jobba sönder oss – eller? Allvarligt isf, för hinner vi inte med de viktiga samtalen så har vi snart förlorat momentum. Let’s talk!

Påminner igen om att du kan lyssna på alla posterna, Malin och David berättar vidare på listentoblogs. En fantastisk service, som snart kanske brandas om;)

Som vanligt, veckans inlägg i snabbrepris (alla finns listade under kategorin mindpark100):

  • #020 Paula Hammerskog: ”Måste alla vara med?”. Längst och sannolikt mest genomarbetad hittills. På ytan handlar det om Englas begravningen, men meningen är mycket djupare än så – våra nya känslovanor. När jag twittrade om den klurade jag på om närhet på nätet kan betecknas ”näthet”, och om det kanske är något helt nytt. Trodde vi skulle se mer diskussion runt den här, men jag misstänker att det kommer att komma efterhand.
  • #021 Robert Pohl: ”The Pirate Bay – Hur Svensson blev piratkopierare”. Robert, som själv har bakgrund från TV4, presenterar sig med en post om hur fildelningen växte fram. Samma dag som den här postades meddelade Hovrätten dom till ePhones fördel. Första bakslaget för IPRED.
  • #022 Erik Hörnfeldt: ”När dongel blev ett vardagsord”. Det blir inte mer inside än så här. Informationschefen på tre berättar, målande som alltid, om när mobilt bredband lanserades på riktigt i Sverige. ”För oss var det dock aldrig något annat än ytterligare en dag på jobbet.” Lovely!
  • #023 Judith Wolst: ”Drömmen om den gränslösa e-handeln”. Inleds med det frustrerande i att starta försäljning av märkeskläder på nätet och hela tiden mötas av omgivningens ”ahhh, boo.com”… Judith visar varför VA kallar henne för supertalang, den här texten är grym – och en välförtjänt snyting åt alla som tar boo.com som intäkt för att inte göra saker. Igen.
  • #024 Olle Lidbom: ”När kvällstidningarna slutade sälja journalistik”. Analysen är klockren och tonen knivskarp, när Vassa Eggen konstaterar att tidningarna sett sig tvungna att ladda med andra värden än sitt innehåll för att kunna sälja. Finalen om hur ICA kan hota Expressens och Aftonbladets affär borde ha väckt mer diskussionen än så här. Som sagt, alla är sönderarbetade. Jag kan inte se att det skulle vara slut här…
  • #025 Jennifer Bark: ”Dell Hell, konsumenten och den oinskränkta bloggmakten”. Andra posten från The Jenni och det blir bara ännu bättre. Om hur internet har skapat en maktförskjutning mellan producent och konsument. Om hur Internet gjort yttrandefriheten starkare än någonsin. Men också om hur det betyder att man måste stå för sitt ord. Det är stora skiften vi ser hända.
  • #026 Patrik Fältström: ”När DAB förändrade Sveriges Radio”. Patrik, som har mer koll på internet än någon annan svensk, analyserar DAB, varför det var en dålig teknisk idé, och varför det var en bra idé att regeringen stoppade eländet. Men det handlar också om vilken filosofi som bör råda för att se till att våra gemensamma medel används så bra som möjligt. Read on!

I poster utanför #mindpark100 har jag tex berättat om en rejäl rabatt för mindparkare som vill gå på internetdagarna och en gnistrande gästblogg från Anders Lundkvist från Springtime om hur ”Nobelpriset sätter fokus på sociala medier”.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (100%) (0%) (0%) (0%)
2 röster

Vi behöver mötas mer, över gränserna. I kampen för att förstå internet är teknikerna en viktig faktor. Jag är helt övertygad om att mediebranschen har mycket att vinna på att bättre förstå de frågor som nördarna (ni vet att jag säger det med kärlek;) diskuterar på en konferens som internetdagarna. Därför medverkar jag på olika sätt i deras, för året nya, mediespår i Stockholm den 3-4 November. Så här säger jag idag i en intervju på internetdagarna.se:

– Jag tror det är viktigt att få mediefolket och hardcore-teknikerna att prata mer med varandra. Det dåliga tonläget och den bristande förståelsen dem emellan gör att vi missar många chanser kring vad Internet skulle kunna göra för medierna.

Internetdagarna 09För att göra det lättare för er att fatta beslutet och komma har jag utverkat en ”mindpark-specialare”. Om du väljer Mindpark i anmälningsformuläret betalar du inte 4.900 utan bara 3.600. Det är en riktigt sweet deal.

Mitt schema (kom och säg hej)

Otäck känsla, jag har en misstanke om att det var något till som jag missar att jag sagt OK till… Om du vet mer än mig, hojta. Och så ses vi i sthlm, OK?

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (11%) (89%)
9 röster

Gästblogg från Anders Lundkvist, mannen som är Elinor och Oliver med nobelpristagarna. Läs och bli upplyst.

När Oliver och Elinor tillsammans får dela ekonomipriset till Alfred Nobels minne, då är det dags för en hyllningspost. Nu sätts fokus på de frågor som i grunden också rör sociala medier.

För de tidiga forskarna av sociala medier och forum på nätet kan Olivers och Elinors betydelse inte nog understrykas. De har båda varit förgrundsfigurerna i försöken att förstå varför människor delar med sig av kraft och kunskap, och hur människor tenderar att organisera sig därefter. För dem som under 90-talet tog ett djupt dopp i online-världen var Elinor och Oliver några som skapade struktur och begriplighet åt det som andra såg som en obegriplig webb.

Det var min handledare Bo Heberg som introducerade mig och många andra till Oliver. Då var hans teorier om marknad och hierarki grunden till vårt forskningsprojekt om “Imaginära Organisationer”, organisationer som finns men ändå inte syns i balansräkningen. Idag finns det väl få som kan mäta sig med Oliver när det gäller att förklara hur det kommer sig att människor och resurser samlas i företag, snarare än på marknader, särskilt i tider då webben skapar nya möjligheter för organisering.

Elinor blev jag bekant med genom två unga och pigga sociologer på UCLA, Marc Smith och Peter Kollock när de skulle skriva boken ”Communities in Cyberspace”. Det var kanske Peter som mest ivrigt förde fram Elinors strukturer som ett sätt att jobba med sociala medier. På den tiden hette det inte heller Twitter utan Usenet. De frågor som Elinor och Peter diskuterade rörde hur man kan dra fördel av det gemensamt ägda, utan att samtidigt förstöra det. Därtill fanns problemet med ”free-riders” som fortfarande är centralt för sociala gemenskaper på nätet.

I korthet gäller frågan om ”free-riders”, att om en person inte kan uteslutas från att dra fördelar av det som andra bidrar med, ja då är varje annan person mindre motiverad att bidra till det gemensamma. Om alla deltagare då väljer att bli ”free-riders”, kommer inte heller något gemensamt värde att skapas.

För den som ännu inte läst Elinors bok ”Governing the Commons – The Evolution of Institutions for Collective Action” är det här ett utmärkt tillfälle. Boken är en förklaringsgrund till många moderna projekt inom IT-världen som utgår ifrån ”Collective Action” och ”Public Good”, däribland Open Source, Linux, Apache, Wisdoms of Crowds och Crowd Sourcing.
I boken som snabbt blev en klassiker beskrivs sju principer som därefter har blivit vägledande för många framgångsrika sociala projekt:

  • the-book2Group boundaries are clearly defined
  • Rules governing the use of collective goods are well matched to local needs and conditions
  • Most individuals affected by these rules can participate in modifying the rules
  • The rights of community members to devise their own rules is respected by external authorities
  • A system for monitoring member’s behavior exists; this monitoring is undertaken by the community members themselves
  • A graduated system of sanctions is used
  • Community members have access to low-cost conflict resolution mechanisms.

För att praktiskt se hur man kan jobba med Elinors principer, läs även Peter Kollock och Marc Smiths artikel ”Managing the Virtual Commons: Cooperation and Conflict in Computer Communities” Jag noterar dock att det material som Peter hade tillgängligt på sin webbsida hos Sociologiska institutionen på UCLA nu är borta. Till saken hör att Peter omkom i en motorcykelolycka tidigare i år. Låt oss hoppas att UCLA inte raderade allt Peters digitala material om digital forskning.

Anders Lundkvist är konversationsrådgivare på Springtime, tidigare forskare på sociala nätverk och Twittrar under namnet Vidujagoss.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (5%) (29%) (33%) (33%)
21 röster

Vi närmar oss tjugo poster och viss rutin börjar infinna sig. Det är en intressant övning att försöka hitta en rytm i posterna. Att försöka se till att de växlar mellan nära och långt bort, mellan stort och sådant som kanske landat lite i glömska, mellan teknik och människa, mellan kioskvältare och lite med lågmälda inslag. Det är överhuvudtaget ett rasande roligt jobb att göra. Men svettigt också, som när det går upp för mig samma kväll att den tilltänkta posten inte kommer att dyka upp. Missförstånd, sånt händer.

Jag har redan börjat fundera lite smått på hur vi ska göra omröstningen efter årsskiftet. Listan presenteras ju inte i någon ranking nu, utan meningen är att det ska vi lösa kollaborativt. Men hur? Det finns en hel del omröstningstjänster där ute, men helt skulle man ju vilja ha något där ni kan rösta både inifrån ett inlägg och utifrån en listning. Ändå måste det ju styras med mailadress så att att det inte blir dubbelröstat, maskinellt, eller något annat bus som säkert skulle dyka upp annars. Jag tar tacksamt emot förslag.

Ganska orelaterat vill jag passa på att slå ett slag för ”Veckan som gick” hos kollegerna på SSBD. Den där sortens sammanfattningar är ett monsterjobb att skriva, i regel grymt uppskattade – men får alldeles för få uppskattande länkar. Jag vet, jag kör ju mjölken varje dag med mina kommentarer på jardenberg.se och och får massor med cred. Men få länkar. Så vassego Sofia och Jerry. Ni rockar!

Till sist, veckans inlägg i snabbrepris (alla finns listade under kategorin mindpark100):

Psst: Det har postats mycket annat godis på mindpark.se i veckan också. Till exempel Niclas om Silomedia, en otroligt spännande premiär av Anna Lindberg som tänker hålla oss uppdaterade om nya projektet och inleder med ”Lokal-tv som inte är lokal-TV”, Daniel som fortsätter klura på vad som egentligen är problemet. Sist men inte minst, en knuff ytterligare för Nicklas Lundblads post om hur illa det är ställt med transparensen – hos de som är satta att utreda just den frågan. Läs ”E-delegationen, konsulterna, juristprofessorn och den obehagliga transparensen”.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (67%) (0%) (0%) (33%)
3 röster

Året var 2000, och Craigslist tog de första stegen utanför San Francisco. Tjänsten hade visserligen startat som en mailinglista redan 1995 när Craig Newmark var nyinflyttad till stan och saknade kompisar. Den historien, liksom att det inte blev ett bolag förrän 1999, kan väl alla vid det här laget. Men där och då, 2000, syntes de första tecknen på att det inte bara var ett lokalt fenomen i USAs flummigaste stad. Man öppnade upp sajten för ytterligare nio städer. 2003 fanns man i 32 amerikanska städer. Man var en rikstäckande sajt och spred sig som ett virus.

Expansionen har varit fenomenal, idag finns Craigslist i 570 städer över hela världen. Man är inte framgångsrik överallt, USA är fortfarande den enda riktigt starka marknaden, men det duger gott för det här resonemanget. För det  handlar inte om Craigslist egentligen. Det handlar om vad tjänster som Craigslist gör med marknaden. Och vad marknaden gör med sina gamla aktörer. Låt följande bild sjunka in…

Bilden lånad från Chart of the day, klicka för credits

Bilden lånad från Chart of the day, klicka för credits

Grafen ovan hade inte varit särskilt uppseendeväckande ur ett affärsmässigt perspektiv om det inte vore för skillnaden i skalorna. Där tidningarnas röda kurva illustrerar miljarder dollar, illustrerar Craigslist blå miljoner dollar. Ungefär 10 miljarder dollar har alltså försvunnit från marknaden.

Vi är ganska vana vid att konkurrenter slåss om en marknad. Inte sällan leder det till att marknaden ökar i volym. På mediemarknaden har vi länge varit vana vid att reklaminvesteringarna har ökat, nästan slentrianmässigt från år till år. Inför en hissnande lågkonjunktur skissade IRM på nolltillväxt, och det säger en del om hur man är van att räkna. Lite drygt ett år senare ser man i utfallet ett tapp på över 15% (plötsligt är det ”väntat”) – men verkar fortfarande missa att det handlar om en strukturförändring av stora mått.

De 10 miljarder dollar som redan har försvunnit från marknaden i USA lär nämligen aldrig komma tillbaka. Gänget, drygt tjugo coolingar, som har tagit över privatmarknaden i USA är uppenbart helt ointresserade av att tjäna några miljarder. Och de behöver absolut inte tjäna mer pengar än de gör. En kvalificerad beräkning säger att Craigslists kostnader för 2008 var under $60M (och då måste man ha räknat väldigt högt på tekniska driftkostnader i den kalkylen). Med intäkter på $80M ger det en hygglig vinst på $20M, alltså en marginal på 20-25%. Det känns hållbart, det känns som en marginal att vara nöjd med. Så vi ska nog inte räkna med att det där förändras.

Att det här utgör ett problem för branschen blir ännu tydligare när man konstaterar att även när vi vet vad som händer – klarar vi inte av att stoppa det. Läs i Wired från i somras, så ska jag inte upprepa det här. Sammanfattningen är i alla fall att vi fixar det inte, vi har inte det DNA som krävs. Kanske för att vi inte har modet som krävs, kanske för att vi tillåter oss att bakbindas av hänsyn till existerande produkter eller helt enkelt för att vi är ”to big to bend” och inte ska syssla med så lättviktiga affärer. I Norge är Finn.no visserligen en bra affär och i Sverige är det väl ingen som inte med respekt nämner vinstmaskinen Blocket. Men det är redan idag relativt små affärer, och mindre lär de bli i nästa iteration. Craigslist visar var ribban ska ligga, och dit är marknaden på väg.

Till sist, och det måste tyvärr sägas. Det handlar inte bara om privatmarknaden. Andra klassiska kassakor, marknader som industriell media tidigare ”ägde” är på väg i samma riktning. Platsannonser, motor, bostad etc – allt fler segment tittar efter sätt att göra sig själv billigare. Alla är på jakt efter en Craigslist, en maximal effekt till en minimal kostnad. Och nätet tänker inte vänta på att gammelmedia hittar den lösningen. 00-talet markerade bara början.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(9%) (36%) (9%) (45%) (0%)
11 röster

Medievärlden stoppar pressarna och blir nättidning ”endast”. Jag hade önskat att det var resultat av en genomarbetad, progressiv och offensiv strategi, och inte bara ett försök att spara pengar. Men det är ju inte för sent än, det är nu man kan börja med att definiera om sig. Jag tror det kan bli en spännande resa, och det känns som tidningen redan tagit ett par steg i rätt riktning.

Jag kan förstå beslutet att satsa på nätet enbart. Uppdraget och de ekonomiska förutsättningarna har inte gått ihop. Sedan man gjorde om affärsmodellen för tidningen har Anders Ahlberg fört en ojämn kamp mot Excel, och jag förstår att han känner sig besviken idag. Jag förstår också att han lämnar tidningen. Det tror jag är det bästa för både medievarlden.se och för honom själv. Det krävs en omstart för tidningen.

Det som är lite klurigare att förstå är att man definierar om uppdraget. Enligt artikeln:

Tidningen får ett nytt uppdrag, att granska branschen. I dag ska den både vara opinionsbildande och granskande.
– Det nya uppdraget gör att Medievärlden på ett ännu tydligare sätt kommer att kunna fokusera på att granska branschen vilket ingen annan tidning gör i dag, säger Tidningsutgivarnas vd Anna Serner

Men det lär väl klarna och då har jag några få förhoppningar.

  1. Att vi tillsammans hittar nya och spännande vägar för samarbeten. Kanske att nya medievarlden.se står för nyheterna och bevakningen och att SSBD och Mindpark står för debatten.
  2. Att Axel Andén får ta över som chefredaktör för nya, slimmade, hypermoderna och banbrytande medievarlden.se. Vi är säkert många som som sluter upp och hjälper till där det behövs.
  3. Att branschen ställer upp och annonserar. Vi kanske till och med ska sätta ihop ett gemensamt annonspaket? En platsannonslösning för medievarlden, SSBD och Mindpark roddar vi ihop i ett grisblink.
  4. Att prispaketet runt ”Årets…” i någon slags shape and form räddas, och breddas.

Frågorna är många och diskuteras såklart på Twitter, i bloggar och på Twinglykanalen /media. Häng med.

Uppdatering: lite kommentarer på kommentarerna

  • Journalisten.se gör ett rakt nyhetsknäck som det inte är så mycket att säga om. Men sedan skriver Helena Giertta en ledare som gör mig stum. För det första hävdar hon genomgående att man ”lägger ner Medievärden”. Sedan fortsätter hon med fantastiska citat som: ”Papperstidningens uppskattas mest av sina medlemmar, oavsett om det är TU, scouterna eller Journalistförbundet man är medlem i.” Ahh, dit och läs själv
  • Sofia Mirjamsdotter på SSBD är förvisso också inne på att det är negativt i texten ”TU skickar dubbla signaler när de lägger ner Medievärlden”. Jag tycker vi ska vara mer försiktiga än så med att döma ut webbens kapacitet. Men jag håller med om att det varit en bra produkt på papper, att de gjort ett grymt arbete (jag var nog inte tydlig med det i min text ovan – mån om att se framåt), och att Anders Ahlberg gjort ett kanonjobb.
  • Sven-Åke på hd.se:s Ledarbloggen är tidigt ute och säger ”Farväl till Medievärlden”. Jag håller med om att behovet av debatt nog aldrig varit större, men menar nog ändå att det heller aldrig funnits så många arenor för det, så goda möjligheter till samtal.
  • Rolf van den Brink kommenterar, och får efter stor tvekan en länk. ”Medievärlden – TUs och Annonsörernas udda logik”.
  • Dagens Media, alltid lika tråkiga i sina rubriker: ”TU skrotar Medievärlden”. Anna Serner intervjuas.
  • Resumé vinner en poäng på sakligaste rubben: ”Tidningsutgivarna lägger ner tidningen

Uppdatering 2: Axel fick jobbet. Skönt att ha rätt på en punkt, nu ska bara de tre andra önskningarna slå in också.
Kommentarer från Medievärlden, Dagens Media, Journalisten, Resumé, TU själva via MyNewsdesk och så klart: Twitter

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(9%) (0%) (27%) (27%) (36%)
11 röster

Då har det gått, eller snarare flugit fram, en vecka till och nu är 12% av de 100 posterna avverkade. Det känns som det går för snabbt. 100 händelser på 100 dagar fortsätter göra intryck. För min del var det svettigaste ögonblicket när ett missförstånd gjorde att en post inte kom ut i tid, men i stort är alla skribenter och övriga inblandade alldeles fantastiska. Det är ett fascinerande projekt, och jag tror inte att jag fullt ut har lyckats smälta hela innebörden än.

En av veckans absolut coolaste händelser var att se, eller snarare höra, Malin Degrenius och David Hall läsa in #mindpark100 på Listen To Blogs. Jag nämnde det i förra veckorapporten och de bara tog tag i saken och började göra, inklusive inläsningsschema och allt. Helt enastående, all cred för det!

Medier och Journalistik - Popular.pngSpännande i veckan var också Twingly Channels och den gemensamma kanal som Mindpark och SSBD står som ansvariga för. Tillsammans med bloggteamens verksamhet på respektive blogg fick det Anders Mildner att skriva ett fantastiskt inlägg under rubriken ”Poängen med att vara en röst bland många”. Han sätter fingret på precis hur det känns när jag jobbar med vår lista:

Från ett traditionellt medieperspektiv hade detta varit en jättesatsning. Tänk er något liknande i en dagstidning! Nu visar Mindpark hur man med lätta fötter kan skapa betydande, relevant och initierad journalistik genom att öppet och inbjudande använda ett stort kollektivs kunskapsresurs.

Detta är ett exempel. Det är inte orimligt att tänka sig samma utveckling för de flesta bevakningsområden.

Det vi kan se är ett kulturskifte, där tanken att alla på något sätt kan delta håller på att ersätta synen att många är kallade men få är utvalda.

Till sist, veckans inlägg (alla finns listade under kategorin mindpark100):

Psst, missa inte heller inläggen som publicerats utanför listan, tex Daniel med en ”Oekonomisk sanning”, min önskan om att bli lyckligjord eller Tommy Sundströms välkommenterade inlägg om hur ”Pappersnostalgi hindrar reklambyåer att förstå webben”.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (25%) (0%) (0%) (75%)
4 röster

Jag har tjatat om Guardian och deras Open Platform, men jag tänker tjata lite till. Inte nog med att jag fick avnjuta Chris Thorpe, en av smartskallarna som jobbar tillsammans med Simon Willison och Matt McAlister på att förändra hela tidningsvärlden. Jag fick dessutom höra honom berätta om den brittiska offentlighetens nya projekt.

1000 datakällor släpps fria och man säger: ”Get excited and do things”. För egen del blir jag så uppskuttad att jag knappt kan sitta stilla. Tänk om Makten och öppenheten fick se ett sådant här genombrott. Tänk om vi fick se det redan till Fokus heldag, ”När tekniken förändrar politiken”,  den 15/10. Tänk om Mats Sjöstrand, ordförande i e-delegationen, säger att 1000 öppna datakällor innan september 2010 är hans plan också.

Open everything är en härlig våg, med många beståndsdelar (här är några), som sveper fram över världen nu. Läs vad brittiska kabinettet säger:

From today we are inviting developers to show government how to get the future public data site right – how to find and use public sector information.
The developer community through initiatives such as Show Us a Better Way, the Power of Information TaskforceMySociety and Rewired State have consistently demonstrated their eagerness and abilities to “Code a Better Country“.  You have given us evidence and examples to help drive this forward within government.

Så vad har detta med Guardian att göra egentligen? Jo, jag ser det så här. Guardian har inte bara skapat ett api, så där lite lagom lättvindigt. Man har på ett medvetet sätt arbetat genom hela sin strategi. Oavsett om man väljer den ekonomiska eller biologiska betydelsen så är ”mutualism” ett ord som genomsyrar strategin. Och enkelt kan man säga att det handlar om att ta en jämlik plats i det nya ekosystem som man menar att internet representerar. ”Weaving the Guardian into the fabric of the Internet

Givetvis har man räknat fram en massa konkreta, snabba, nyttor med Content API, Data Store, Apps Gallery och alla timmar man lägger ner på sitt utåtriktade arbete. Det räcker att snabbt titta in i Apps Gallery för att inse att det där hade man aldrig kunnat hinna bygga själv. Men det finns också ett annat element som handlar om att dela med sig och att få tillbaka. Och i den processen ingår också att du lär dig hur du kan använda andra så som de använder dig.

Guardian har helt enkelt skaffat sig ett försprång, ett övertag mot konkurenterna. Så när det nu plötsligt finns 1000 ytterligare datakällor att gräva ur, så är Guardian väl rustade på alla sätt:

  • Eftersom de själv utvecklat egna api:er så har de djup förståelse för hur de ska använda andras.
  • Eftersom de redan har släppt ut massor av sin egen data är det snabbt gjort att jacka ihop det man har med det som man nu får tillgång till.
  • Eftersom man har en upparbetad relation med hundratals frivilliga nördar så har man ett stort försprång när det gäller tillgången till grey matter (om ni minns – all that matters).

Behöver jag säga att de, dessutom, verkar ha förbannat roligt på jobbet?

Några sköna bilder från Chris lugna och coola presentation. Jag tyckte han var så behaglig att jag överväger att försöka flyga in honom istället för Simon till ”Från tryckeri till api” på Internetdagarna i november.

Chris Thorpe, Guardian. Intro. Building the stacks for a mutualised newspaper

Chris Thorpe, Guardian. Intro. Building the stacks for a mutualised newspaper.

Chris Thorpe, Guardian. On building the solution for user controlled expenses

Chris Thorpe, Guardian. On building the solution for MPs expenses. Kolla kalendertid, lansering en vecka efter beslut. En och en halv veckas mantid. Total kostnad för driften hittills är 50 pund. Utvecklingsmiljön är så klart open source och gratis.

Chris Thorpe, Guardian. On building the solution for #edfest

Chris Thorpe, Guardian. On building the solution for #edfest. Under en manveckas utvecklingstid. Byggt och hostat på Google App Engine – alltså helt gratis. Erkänner att det är lite fulhack, kräver en del handpåläggning/administration. Men ändå…

Chris Thorpe, Guardian. Final takeaway

Chris Thorpe, Guardian. Final takeaway!

BTW, rubriken är lånad av Mats Ronander. Den kändes passande.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (40%) (0%) (60%)
10 röster

För en vecka sedan, tidigt en lördag, satt jag på flygplatsen i Ängelholm. Jag skulle flyga upp till Stockholm för att delta på TEDxStockholm, ett event som jag redan på förhand anade skulle vara inspirerande, fascinerande och fyllt av feelgood. I väntan på flyget mötte jag en fd arbetskamrat, en man som varit i tidningsbranschen i fyrtio år men som gick med ett bra avtal i våras. Han kom till att reflektera över branschen i sitt nuvarande tillstånd och hans kommentar var en oerhörd lättnad över att ha hunnit sluta i tid. Som han sa: ”Nu är det ju bara tråkigt”.

Den andre juni 2008, på eftermiddagen, var det inte tråkigt. Då var det party like it’s 1999. Det var tidningarnas världskongress i Göteborg och alla var där. Rekorddeltagande, 1800 tidningsmänniskor från hela världen hade samlats för att kongressa, konferera och dansa små grodorna.

Festen var magnifik, delegaterna från Afrika och Asien som jag hade till bordet älskade sillen, nubben och snapsvisorna. Och när det sedan blev ABBA-covers till gryningen så var det som de kommit till himmelriket. Det fanns inte ett moln på himlen. Eller, i ärlighetens namn, på dagarna var det lite småmulet ibland. Jag mötte tex en tokilsken Martin Jönsson i korridorerna efter att Gavin O’Reilly talat om hur branschen borde ”Forget Digital”.

Knappt ett år senare var det dags igen. Det skulle bli ny världskongress, den 62:a i ordningen och i Indien. Men man fick ställa in, eller rättare sagt flytta den till december. Men det är bara toppen på isberget. Under året som gått har WAN slagit sina påsar ihop med IFRA, TU har delats upp och arbetsgivarfrågorna har blivit en del av Medieföretagen – och så där håller det på. Nödvändiga förändringar, branschinternt guckel, javisst. Men också ett tecken på ett slags destruktion. Som kan vara nyttig och välbehövlig, men inte om det innebär att allting blir tråkigt.

En god vän till mig blev ganska nyligen anställd i ett stort medieföretag. Det är första gången han jobbar i ”vår” bransch och han är helt chockad. Varje dag, redan innan klockan är fem, är det lika avfolkat som i Second life. Och han beskriver känslan som ungefär lika surrealistisk. Han berättade också om sin introduktion. En av dagarna skulle man ägna åt att i lektionsform få kläm på den interna kulturen. Några av deltagarna satt med laptops uppfällda, men fick beskedet att stänga dem. Tydligen var den interna kulturen att anteckningar, det gör man på papper med penna.

Och idag då, för att ge ett sista exempel, är det första dagen på TU:s branschdagar. I inbjudan läser jag, under bilden på en väldigt allvarlig Anna Serner att: ”Framtiden börjar nu. Var med och utforma den med oss”. Senast jag läste en siffra var det 260 personer anmälda till dagprogrammet och 360 till den glammiga festen på kvällen som beskriv så här:

Black & White Masquerade Ball
I år går hela kvällen i svart & vitt, på temat Truman Capote och hans legendariska Black & White Masquerade Ball som hölls 1966 till Washington Post-redaktören Katharine Grahams ära.
1966 var hela New Yorks politiska, intellektuella och kulturella societet närvarade på festen. Dresskoden var strikt svart och vit, något som gästerna tog på stort allvar. I samma anda firar nu TU den svenska pressens fantastiska betydelse.

Party like it’s 1999, anybody? Inte så att jag inte uppskattar ett bra party, men man borde lagt lika mycket krut på programmet. Förutom någon enstaka punkt så är det i det digra programmet bara gammelmedia som står på scenen. De som har tagit branschen dit den är idag. Det må vara på gott eller på ont, men det är ju rimligtvis inte framtiden. Det är inte konstigt att de flesta väljer att bara gå på festen. Den är ju i alla fall kul.

Så vad är det då som händer med en bransch som inte har kul på jobbet längre? Vad menade min fd kollega där på lördagen och vad får min nyanställde väns reflektioner för effekt. Jag tror det handlar om hur innovationskraften och energin, och de som står för den rinner ur företagen som ur ett öppet sår. De senaste månaderna har jag knappast träffat en enda av de som jag betraktar som branschens smartskallar som inte har sagt sig leta efter något annat att göra. Det är en braindrain av stort format som vi står inför, och som på många sätt redan har börjat.

Det varken börjar eller slutar med en inställd världskongress eller en riktigt tråkig laguppställning på Branschdagarna. Det är ett problem som sitter djupare än så och som handlar om attityden. Visst kan man säga att det är ett sätt att ta ansvar för den ekonomiska kris man befinner sig, men man kan också säga att det är ett bevis för bristande kraft och energi. Den inställda kongressen i Indien ersattes inte med en wiki och tusentals skypekonferenser som till ingen kostnad ändå skapade mötena som branschen behövde (om de inte behövdes, vad skulle man alls i Indien att göra) och trots att så många suckar över Branschdagarna är det ingen som arrangerar ”alternativa branschdagarna” och ställer till lite hallaballo.

Employer brandning, eller arbetsgivaremärket som Göran Adlén kallar det i boken ”Framtiden är inte vad den brukade vara” är inget som kommer gratis. Men jag tror det är hög tid att vi börjar investera i det. Gray matter is all that matters. Vi behöver inte gå till extremer som med Facebooks matsal och vi kan inte som det lilla företaget stänga ett par dagar och dra med all personalen till New York. Men vi kan göra som Sydsvenskan och åka på SSWC, vi kan göra som SvD och dra till 24hbc. Man kan åka till Future of Web Apps, där jag är nu – billigare än branschdagarna – och lära sig direkt av två smartskallar från Facebook hur HuffingtonPost ökade sin trafik från FB med 300% bara genom lite enkelt arbete.

Så min uppmaning till sist, är helt enkelt att sluta ha tråkigt och börja lyssna på de som vet hur man har skoj på jobbet. Mina branschdagar 2009 skulle bestå av följande gäng:

  • Google skulle berätta om hur man tjänar pengar på nätet genom att uppfinna affärsmodellen.
  • Flickr berättar om hur man bygger community och låter bilder vara sociala objekt. Man skulle också köra ett teknikspår där deras tekniker berättar om hur man redan på torsdagen kan titta tillbaka på en vecka med över 50 deployer.
  • Facebook får berätta för oss hur man kopplar ihop folk, och blir navet i en relation.
  • Twitter får förklara vad all hypen handlar om. De kommer bland annat att visa hur de definierade om kvalitet. Realtidswebben, som de representerar, innebar ett skifte från ”mest relevant” till ”mest aktuellt” – eller är det egentligen samma sak. Jag tror tidningarna har något att lära.
  • Stardoll som tog klippdockorna till nätet och nyss passerade 40 miljoner användare berättar om hur man gör något nytt av något gammalt. Och hur man hittar målgrupper som ingen visste fanns.
  • Spotify för briljans i genomförandet. Teknik, PR, avtal, innehåll – listan kan göras lång. Proffs.
  • Youtube får berätta om hur man plockar en marknad som ägdes av starka aktörer och Craigslist för att göra det ännu tydligare.

Eller varför inte några individer, bara ett par få namn sådär på rak arm:

Det hade väl varit roligt?

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(4%) (9%) (17%) (48%) (22%)
23 röster

Fem procent klart, och för en gångs skull känns det lätt och lustfyllt att det ha 95% kvar. Satsningen på 100 texter på 100 dagar, ”Mindpark: 100 mediahändelser under 00-talet”, har fått ett fantastiskt mottagande. Engagemanget är stort, det twittras, länkas och kommenteras (kolla vilken grym kvalitet på flera av kommentarerna) som aldrig förr. Lycklig blir jag också när en våra texter inspirerar till helt nya texter. Men allra roligast är alla som kommer fram och vill bidra. Det kommer att bli 100 roliga dagar, se bara här, på mailet som jag fick från Gunnar R i morse

Som alla andra älskar jag Mindpark #100. Men jag vill se en bild på varje post – gärna cc-bild. Tar ju lite tid men jag kan hjälpa till. Säg bara till. Behöver bara inlogg och förtroende :-)

Så nu är det så, välkommen ombord som bildchef, Gunnar. Presentation finns snart uppe, men tills dess – njut Gunnar.se. Fler krafter kommer att introduceras efter hand, men jag saknar en sak. Någon med uthållighet och bra ”radioröst” som vill läsa in alla 100 inläggen på Listen To Blogs. Mitt enkla experiment gjorde mig förtjust i formen, men inte i min egen röst ;) och att varje författare ska göra det själv blir för svåradministrerat.

Till sist, veckans inlägg (alla finns listade under kategorin mindpark100):

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (17%) (0%) (0%) (83%)
6 röster

Onsdag den 23 september klockan 08.00 publicerar vi den första posten av 100 i en serie som handlar om medierna på 00-talet. Varje dag fram till nyårsdagen kommer någon av skribenterna i bloggteamet att lyfta fram en händelse eller ett skeende som påverkat mediebranschen under det senaste decenniet. Ett decennium som garanterat inneburit fler och större förändringar än någon annan tid i mediernas historia. Händelserna kommer att beskrivas, belysas och analyseras. Så ofta det är möjligt från insidan. Och så ofta det går med en linje in mot framtiden.

Det är ett hästjobb som bloggteamet gör, 100 händelser är inte snutet ur näsan, och jag sitter och hoppar av förväntan. Jag tror vet att det blir grymt bra. Det är som att ha lite julafton varje dag, som ett kinderägg, som en liten förlossning. Den här serien hoppas jag ska vara en njutning för oss alla, och stämma till både eftertanke och många nya spännande tankar.

Och det är inte slut där. Den 1 januari 2010 börjar omröstningen. Då ska ni, alla ni som läst, tyckt, tänkt, vara med och rösta. Tillsammans gör vi en rangordning av de händelser som definierat 00-talet. Vad som sedan händer med den listan återstår att se. Kanske diskuterar vi den bara, och lär oss något om vad som egentligen varit viktigt. Eller så gör vi en bok av det och ställer till med en konferens/fest för överskottet. Det vore väl lite härligt? Senare fråga.

Anyway, för att ni ska förstå vad som ligger bakom får ni här samma instruktioner som författarna förhållit sig till. Resten, själva innehållet, får komma som en glad överraskning.

- – -

from: Joakim Jardenberg <joakim@jardenberg.com>
to: bloggteamet
subject: SPARAS: Instruktioner inför ”Mindpark: 100 mediahändelser under 00-talet”

Det drar ihop sig. Ni kommer snart att börja få individuella mail med detaljer inför era poster. Men här är den slutliga (det har varit många turer) och generella instruktionen.

INTRO:
Bloggserien heter ”Mindpark: 100 mediahändelser under 00-talet” (om inte någon kommer på något mycket klatschigare innan tisdag).

Listan är under publiceringen inte viktad, första posten är inte tyngre än sista. Däremot kommer det att bli en omröstning under de första veckorna 2010, så vi får hjälp av publiken att sätta “ordningen”. Blir det skitbra så gör vi bok av det och hittar på något bra tillsammans av ev överskott.

Serien inleds 22/9, en tisdag med en inledning, utanför listan, av mig.
23/9 postas första posten, av [inte med i publika postningen] och sedan rullar det på till den 31/12 då [inte med i publika postningen] stänger serien med post #100.

INNEHÅLL:
2000-2009 har ju varit en fantastisk period för ”mediebranschen”. Vi uppmärksammar det med 100 poster om stora händelser/skeenden för vår bransch.

SKALL-krav
- beröra mediebranschen, i bred men ändå solklar betydelse.
- skett, inletts eller avslutats (i huvudsak) under åren 2000-2009 – det sk 00-talet.
- ha en faktagrund, alltså inte enbart tyckande och spekulerande.
- kunna länkas till, på något sätt.

BÖR-krav
- kunna hängas upp på ett datum då det hände. Men det är ett mjukt krav;)
- vara välkänt nog för att få ”alla i branschen” att nicka igenkännande.
- gärna spela roll än idag, vara relevant på något sätt. Inte historia för historiens egen skull.
- gärna vara bra grund för en fortsatt diskussion.

FORMAT:
- Ingen spikad längd, hellre för långt än för kort – för en gångs skull ;) Säg det som behöver sägas, innehållet är kung. De måste kännas genomarbetade.

- Länka gärna mycket. Bilder, grafer, video etc är också välkommet – men inga krav.

- Fasta punkter för publicering – kategori: 00-talet – tags: topp100, mindpark100 (plus eget flitigt taggande)

- Fri rubriksättning, med ett undantag, Mindpark och ett löpnummer. Alltså
Mindpark #001: din rubrik, Mindpark #002: nästa rubrik, fram till Mindpark #100: sista rubriken
Syftet är att det ska vara lätt att identifiera posternas sammanhang och att det ska vara lätt att hålla reda på dem inför omröstningen.

- Tag hjälp av [mailadress, inte med i publika postningen] eller någon kamrat i teamet om du är tveksam över något. Jag står givetvis till förfogande 24/7.

- Tidsinställningen och publiceringen
- ”Publish immediately” -> klicka på edit för att komma åt inställning för tidsinställning
- Tiden ska vara 08:00
- Kolla, dubbelkolla och klicka sedan på publish.

- Osäker – spara som utkast/draft och maila mig så tar jag hand om detaljerna.

ÖVRIGT:

- hashtag på twitter etc: #mindpark100

- statistiken [url, inte med i publika postningen]

- kör stavningskontroll eller be om kompisläsning. Det ska helst inte vara så slarvigt som merparten av mina inlägg brukar vara ;)

- – -

Till sist, tack (eller?) till Nollnolltalet.se som startade hela 00-talet grejen och inte minst till underbara Peter Rosdahl som tände gnistan till just den här listan. Peter, du är en idéspruta av stort format.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (12%) (71%) (0%) (18%)
17 röster

Gratis eller betalt är fel svar på fel fråga skrev Zackrisson i våras på va.se. Han byggde upp en strålande bloggpost som sammanfattade läget och försökte flytta fokus till rätt frågor. Till frågor som inte bygger på önsketänkande och idéer om hur världen borde vara – utan som faktiskt byggde på ett fundament av hur det ser ut idag.

Ett halvår senare piskar vi fortfarande den stendöda hästen. Kudos till SvD för en genomarbetad serie i ämnet, och kudos till smartskallar som Fredrik Strömberg som, liksom Zackrisson, bygger välgrundade bloggposter. Men ändå, trots att de lägger ut texten så finns det alltid med, som ett halvtaskigt alibi, att ”vi måste hitta innehåll som konsumenterna vill betala för”. Så när Fredrik förvånad skriver på Twitter ”Märker att det inte är alltför många som har svarat på 10 000 kr-frågan i slutet av mitt inlägg på SSBD i dag.” – så är det nog mest ett tecken på att det är fel fråga igen.

Så då provar vi med en annan fråga istället. Det handlar om att utnyttja en fantastisk resurs som tidningarna sitter på idag: kunskap om sina läsare. Jag kallar det för marknadsdata och har berört det yttligt både i posten om hur vi ska tjäna pengar på nätet och i posten om Rubbt v 2.0. I den senare skriver jag tex:

Vi samlar också på oss mängder med marknadsdata. ”Vad är snittpriset på en två år gammal volvo?”, ”hur ser bostadsmarknaden ut i Bjärred?”. Med rätt verktyg har vi ett analysurval som går att kapitalisera bra på (xx drog under under de bättre åren in 50% av intäkterna på att sälja – anonymiserad, såklart – data). Förutom det som går att se av de normala Rubbet-aktiviteterna har vi också möjlighet att köra regelrätta undersökningar på ”sista steget” (alltså den sida som säger tack för din annons). Sådana undersökningar kan beställas av kunder på förhand.

Men självklart behövs inte Rubbt för det här. Vi kan gräva i trafikdata på våra sajter och hitta massor med godis där. Vi kan göra textanalyser av kommentarer och hitta attityder. Vi kan låta Dagens fråga bli något mer än bara en ”kul grej”. Vi kan göra enormt mycket på ett område där vi idag gör absolut ingenting. Eller gör vi det, och jag vet bara inte om det? Så jag lånar formuleringen från Fredrik:

Nämn gärna, i kommentarsfältet, digitalt distribuerade redaktionella produkter som:

  1. Har en stor population, som är väldefinierad – tex geografiskt eller inom ett ämnesområde.
  2. Samlar in data om sina användare på ett strukturerat sätt. Loggkoll, textanalyser, surveys etc.
  3. Kombinerar kunskapen om sina användare på tvären över alla sin distributionskanaler.
  4. Har paketerat denna enorma kunskap och säljer den aktivt.

Jag säger inte att de inte finns, jag vill bara veta vilka de är. Så, hjälp mig gärna.

För säkerhets skull: marknadsdata är inte hela lösningen på intäktsproblemet. Men jag vågar lova att den är en större och mer realistisk intäktskälla än att resa betalväggar.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(6%) (22%) (44%) (17%) (11%)
18 röster

Vi har ofta fascinerats över styrkan i den gamla prenumerationsmodellen för tidningen. Den bygger ju på att man betalar i förskott för något man i bästa fall kan anta att man kommer att tycka är bra.

Nu pratar man ”freemium” som en av lösningarna när mediebranschen jagar en ny, hållbar affärsmodell. Problemet är att man inte riktigt kan skilja på modellerna. Jag diskuterade saken med Hanna Dunér inför SvD:s stora artikel- och bloggsatsning och här kommer en sammanställning jag gjorde. Den tar bara hänsyn till EN av flera skillnader mellan freemium och prenumeration, men det räcker som ett startläge. Det räcker för att det ska stå klart att det INTE är modellen för tidningsbranschen.

En av mina principer för att skilja mellan ”subscription” och ”freemium” ligger i hur mycket koll du har på vad du har och vad som adderas.

I steget mellan gratis och betal i en prenumerationsmodell, som i fallet med aftonbladet vs aftonbladet plus, är det mycket som är oklart. Det enda du egentligen kan vara säker på är vem som är avsändaren och vad de i grova drag säger att paketet innehåller. Tex, du får läsa ett antal låsta artiklar. Men du vet aldrig vilka artiklar, du vet aldrig hur bra de är eller vad de kommer att handla om. Med en gratis smakbit och något annat bakom betalvägg tvingas du köpa grisen i säcken. Du kan göra det för att du litar på aftonbladet, eller för att du tycker tröskeln är så låg att det är ”värt det”, men i allt väsentligt köper du lik förbannat grisen i säcken.

I steget mellan gratis och betal i en freemium-modell, som tex i fallet flickr och flickr pro, vet du exakt vad du får. Det är lätt för dig att väga kostnaden för ”uppgraderingen” mot den effekt du utlovas.

Flickr lovar dig:

When you upgrade to a Pro account for just US$24.95 a year (or R$45.90 if you’re in Brazil ) you get all this:

  • Unlimited photo uploads (20MB per photo)
  • Unlimited video uploads (90 seconds max, 500MB per video)
  • The ability to show HD Video
  • Unlimited storage
  • Unlimited bandwidth
  • Archiving of high-resolution original images
  • The ability to replace a photo
  • Post any of your photos or videos in up to 60 group pools
  • Ad-free browsing and sharing
  • View count and referrer statistics

Compare that to what you get with a Free Account:

  • 100 MB monthly photo upload limit (10MB per photo)
  • 2 video uploads each month (90 seconds max, 150MB per video)
  • Photostream views limited to the 200 most recent images
  • Post any of your photos in up to 10 group pools
  • Only smaller (resized) images accessible (though the originals are saved in case you upgrade later)

Aftonbladet plus ”lovar” dig

  • Exklusiva artiklar, bilder och fördjupningar
  • Över 200 resguider och andra guider att använda i vardagen
  • Kartläggningar och jämförelser
  • Unika erbjudanden från oss på Aftonbladet och våra partners
  • 2 st Aftonbladet i pdf-format varje 30-dagars period

Vilket skulle du säga är tydligast och mest lättköpt?

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(18%) (9%) (9%) (64%) (0%)
11 röster

Wow, vilken uppslutning. Jag är alldeles vimmelkantig och har säkert gjort en och annan miss, men nu ska det finnas 46 namn på den här listan. Det är helt enormt, och en förstärkning som behövs inför höstens stora projekt här på sajten. Här är alla nya namn:

  • Anders Sjöman
  • Andie Nordgren
  • Anton Johansson
  • Cecilia af Jochnick
  • Erika Augustinsson
  • Fredrik Stenbeck
  • Hampus Jakobsson
  • Helena Bengtsson
  • Jennifer Bark
  • Jenny Ström
  • Johan Groth
  • Judith Wolst
  • Kristofer ”Dojan” Björkman
  • Leif Kajrup
  • Mattias Lövkvist
  • Mikael Lindström
  • Robert Pohl
  • Sophia Bendz
  • Sven-Åke Boström
  • Tommy Sundström

Hoppas verkligen att jag inte glömt någon, eller att något annat allvarligt fel smugit sig in, många bollar i luften just nu. Hojta isf, och som vanligt – saknar du dig själv eller någon annan, hör av dig så snackar vi om saken.

Och så vill jag, lite mer formellt, passa på att hälsa Same Same But Different välkommen tillbaka. Vi har redan sett en intressant match mellan de två teamen, och det lär komma många fler. Det är en ynnest för alla oss inblandade i det här att få medverka till att lyfta mediedebatten på det här sättet. Det kan inte bli annat än bra.

Ombyggnaden är på gång, det blir snart ny form och nya funktioner här. @tdhse meddelar att det snart börja synas och kännas. Det ser jag fram emot.

Till sist, missa inte att kika in här nästa tisdag. Jag lovar det är värt det.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (25%) (25%) (0%) (50%)
12 röster

Alla snackar om viral marknadsföring. Här är ett gäng som tittat lite djupare på frågan. Rulla ner för att läsa hela uppsatsen.

Titel: Viral Marknadsföring – Att skapa en framgångsrik viral kampanj

Lärosäte: Institutionen för Service Management, Campus Helsingborg, Lunds Universitet

Nivå: Kandidatuppsats

Författare: Jonas Lörnell, David Zetterlund och Sarah Albinsson

Handledare: Richard Ek och Christian Fuentes

Problem: Begrepp vilka ofta nämns i samband med relationsmarknadsföring är interaktion och nätverk. Dessa begrepp i kombination med internet har blivit en naturlig marknadskanal för dagens företag, och möjliggjort introduktionen av ett nytt fenomen och begrepp; viral marknadsföring. Forskning som specifikt belyser framställandet av framgångsrika virala marknadsföringskampanjer återfinns dock i begränsad omfattning. Till följd har uppsatsens syfte formulerats till;

[…] att undersöka och belysa hur virala marknadsföringskampanjer sätts till verket i praktiken samt urskilja eventuella framgångsfaktorer.

Nyckelbegrepp: Viral marknadsföring, word-of-mouth, relationsmarknadsföring, buzz marknadsföring, sociala medier.

Metod: Uppsatsen bygger på tre befintliga kampanjer erhållna av fallföretaget Starcom. Undersökningen har haft en deduktiv ansats, och byggt på kvalitativa telefonintervjuer med personer som spelat en central roll i arbetet med de belysta kampanjerna. Intervjuerna har sedan kompletterats med kampanjmaterial från Starcom rörande de aktuella kampanjerna

Slutsatser: I uppsatsen klargörs att själva idén till en viral marknadsföringskampanj är det mest centrala för graden av succé, dock är den omöjlig att finna en standardformel på. Däremot identifieras en rad faktorer vilka underlättar för bra idéskapande samt hur en marknadsförare uppnår maximal spridning av ett viralt budskap och dess innehåll. Exempel på sådana faktorer är vikten av relevans i kampanjens innehåll, att hitta rätt marknadsföringskanal, att skapa ambassadörer och beröringspunkter samt att finna motiv till spridning.


Det händer ofta att vi på olika sätt medverkar i intervjuer, svarar på enkäter och levererar undersökningar – inte minst står ju alltid vårt material på mindpark.se till förfogande via en Creative Commons-licens. Det vi (oftast) vill ha tillbaka är tillgång till materialet och gärna rätt att publicera det. Tack till David Zetterlund som gav oss tillstånd att dela med oss av den här. Sharing is caring…

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (13%) (27%) (20%) (40%)
15 röster

Vi var många som studsade till när vi läste originalversionen av Judy Sims bloggpost ”Top 10 Lies Newspaper Execs are Telling Themselves”. Även om många är trötta på att det bara ställs frågor och pekas på problem så var den här postningen så rå i sin kritik att det var omöjligt att inte förhålla sig till den. Dessutom går det att vända på nästan var och en av de här rubrikerna och finna potentiella lösningar där. För att underlätta diskussionen har vi låtit översätta den. Stort tack till Magnus Hultberg för strong insats och till Karin Svensson för grundstommen. Givetvis ett stort tack till Judy Sims som frikostigt lät oss använda hennes text.

Men hon var lite förundrad över att det skulle göras. Citerar: ”We North Americans are under the impression that the Swedes have it all figured out!”

Judy_Sims

I år blev mitt favoritord i Scripps Nationals stavningstävling “omphaloskepsis”: navelskåderi. Otroligt målande för vad som just nu pågår i tidningsbranschen.

Valmöjligheterna är så skrämmande, lösningarna så drastiska, att ingen vill erkänna för sig själv vad som måste göras. Så de flyr verkligheten. De intalar sig själva att allt är som det alltid varit och det kommer bara att påskynda deras fall.

Här är de tio största lögnerna som jag ser dem. Jag har sparat den största, den fetaste lögnen, till sist.

# Lögn nr 1: Vi kan hantera den här strukturförändringen med vår integrerade organisation

Nej, det kan ni inte.

På grund av de senaste årens ökade ekonomiska press har många tidningschefer intalat sig själva att den integrerade organisationen är den bästa lösningen.

Det kommer inte att fungera, de redan trasiga kan inte hantera sin egen upplösning. De flesta tidningsanställda har inte det strategiska tänk som krävs för att hantera förändringarna som pågår, än mindre rida vågen i form av att skapa nya produkter som utmanar kärnverksamheten eftersom de fortfarande ser sig själva som tidningsanställda. Bara för att du säger att du “publicerar nyheter” istället för att “trycka tidningar” blir det inte sant.

Jag håller helt med om Howard Owens analys. Bara genom att skilja webbredaktionen helt från tidningen kan organisationen trygga sitt varumärkes och sina dyrbara journalistiska principers överlevnad.

Clay Christensen talar om “kärnverksamhetens sugande ljud”. Just så, precis det är vad som pågår hos nyhetsorganisationer världen över. Den tryckta produkten kommer alltid att segra då den genererar mest pengar, har mest resurser och kostnader kopplat till sig och det är där alla känner sig bekväma.

Att inför sittande styrelse övertygande föreslå ett fokus på det som tjänar lite pengar, har obegränsat med konkurrens samt otydliga framtidsmöjligheter och intäktskällor vore minst sagt svårt. Michael Nielsen har beskrivit detta väl. Förnuftiga chefer fokuserar på de traditionella kärnvärdena även i nedgång och på grund av detta kan de två verksamheterna inte samexistera.

# Lögn nr 2: Printsäljare kan sälja annonser online också

Fast egentligen formuleras det oftast “printsäljare borde kunna sälja annonser online”.

Det kanske de borde. Men det kan de inte.

Att be tidningens annonssäljare även ta hand om onlineannonseringen funkar helt enkelt inte. Jag har egna personliga erfarenheter av detta och har haft otaliga konversationer med andra som försökt ge sig på samma sak.

Ta inte mitt ord för sanning, de senaste åren har Borrell and Associates använt starkare och starkare språk för att påtala vikten av att hålla isär säljstyrkorna för annonser i tryck och online.

I en rapport från 2008, upprättad åt American Press Institutes projekt Newspaper Next skrev de: “Nästa logiska steg – det enda möjliga steget – är att separera säljorganisationerna”. De baserar detta på att de numeriskt har påvisat att en kombination av säljstyrkorna nästan alltid leder till sämre resultat. Varför? Därför att de flesta säljarna på de flesta tidningarna har inte alls varit säljare. De har varit ordermottagare. Jag drar mig till minnes en tidningschef som för flera år sen med glimten i ögat sade att hans säljare “svarar aggressivt i telefonen”.

Vidare, de flesta tidningsannonssäljare har sålt rader och kolumner i årtionden. Online annonsering är långt mer komplext och tar mycket längre tid än annonser i tryck. Säljaren tvingas ibland förklara för köparen hur online annonsering fungerar, något de troligen inte ens själva är helt bekväma med. Lägg till det övervakning, optimering och rapportering. Mycket jobb för en bråkdel av intäkten.

Sen har vi frågan om kompensation. Enbart provision fungerar inte på så små siffror. En annonschef frågade mig en gång hur han kunde berättiga att betala 25% av hans provisionsbudget på 4% av hans intäktsbudget. Han hade helt klart en poäng.

Min erfarenhet är att ett säljteam som är helt fokuserat på online alltid är bättre. De tenderar att vara som deras motsvarigheter på byråerna: unga, dynamiska, aggressiva och ambitiösa.

Tidningscheferna hatar, hatar, hatar att konfronteras med detta faktum. Det heter ju att “printsäljarna borde kunna sälja annonser online också”. En senior chef på en väldigt stor tidning (inte the Star) försökte övertyga mig att hans integrerade säljstyrka fungerade eftersom även om hans totala intäkter hade gått ner i år så hade han ökat marknadsandel.

Upprepa nu efter mig: Separata säljstyrkor är det enda sätt med vilket du kan försäkra dig om att webbplatsens hela monetära värde realiseras.

# Lögn nr 3: Aggregatorer (Google News osv) dödar min verksamhet

Nej, det gör de inte.

Den här gör mig skogstokig. Skyll inte på Arianna, Tina, Larry och Sergey eller alla de andra Tweeple där ute. Om någon ska beskyllas för att ha dödat tidningsbranschen som vi en gång kände den så är det Craig Newmark.

Folk som drar fram det här argumentet glömmer alltid att tidningar också kan vara aggregatorer. Som jag frågade tidigare i veckan, varför finns det ingen motsvarighet till HuffPo i UK?

Du behöver inte ens folk som sköter aggregationen. Daylife, Evri, Inform med flera gör det åt dig och särskilt vad det gäller Daylife, alldeles utmärkt.

Jag ska inte upprepa mina åsikter om förändring av upphovsrättslagar och “fair use”. Du kan läsa dem här.

# Lögn nr 4: Genom att införa betaltjänster kan vi återupprätta nyhetsbristens ekonomi

Nej, det kan ni inte. Inte förrän ni verkligen fattar vad som är bristvara och vad som finns i överflöd.

Mesta informationen i en nyhetstidning är helt enkelt inte en bristvara. Inte heller håller den särskilt hög kvalitet. Varför måste vi trycka ut hela papperstidningens innehåll online? Webben blir i allt högre grad indelad i vertikaler. Räkna ut vad dina läsare verkligen upplever som en bristvara, därefter kan du kanske ta betalt för det.

Jag gillar Nic Brisbourne’s blogpost om detta. Se även min blogpost “new economics of media” för mer på ämnet brist och överflöd.

Min åsikt är att en stor del av läsare online gärna nöjer sig med läsa någon annans analys av nyheterna hellre än nyheterna i sig själv. Betalningskrav uppmuntrar användarna att leta efter kommentarer på nyheterna framför att läsa själva nyhetsscoopet. På så vis äger konversationer rum om en särskild nyhet över hela webben, men inte på den webbplats som nyheten kom från.

Den första av de “95 teserna” i Cluetrain Manifesto lyder “Marknader är konversationer”. När du tillåter andra att äga dina konversationer tillåter du dem även att äga din marknad.

# Lögn nr 5: Våra läsare betalade för nyheter igår, så det kommer de att göra även imorgon

Gjorde de? Kommer de?

Jag ser det inte som uppenbart att de flesta tidningsköpare faktiskt betalade för nyheter. De betalade för ett paket av nyttosaker som inkluderade nyheter men var fanns det verkliga värdet som konsumenterna tillskrev produkten (mao vilka delar av paketet kände de ett behov att betala för) och hur stor roll spelade monopol eller nära monopolställning?

Nyhetstidningar brukade vara en stor del av våra livs viktigaste ögonblick. Vårt första jobb, bil, hyreslägenhet och köpta hem hittade vi troligen i annonsdelen. Vi använde tidningen för att hjälpa oss med vår shopping varje vecka (kuponger och annonser, rese-, “lifestyle” och mat-bilagor) och för att bestämma vilken film vi skulle se var och när.

Paketet har gått sönder. Hur stor del av nyhetstidningens värde låg i nyheter och hur stor del i allt det andra? Nyheter har trots allt alltid varit gratis på TV och radio.

# Lögn nr 6: Nätintäkterna kommer aldrig att kunna hålla igång vår nyhetsredaktion

Det ligger en viss sanning i detta påstående. Som vår nyhetsredaktion ser ut just nu kommer det kanske inte att gå att dra in tillräckligt med pengar för att hålla den flytande. Lögnen ligger i antagandet att nyhetsredaktionen måste fortsätta göra alla de saker den gör idag.

På grund av skalfaktorer, konkurrens och mätbarhet kommer online annonsering troligtvis aldrig att nå de intäktsnivåer som tryckta annonser genererat. Verksamheten måste krympas. Nyhetsredaktionen måste också krympas. Följ Jeff Jarvis princip: Gör det du gör bäst och länka resten.

Mindre nyhetsredaktioner är inte bara ett ekonomiskt krav. Läsare kräver dessutom mer fokuserat innehåll. De vet redan hur de ska hitta det generiska, produktifierade innehållet. De vill att ni ska leverera verkligt värde.

Räkna ut potentialen av era nätintäkter och bygg en nyhetsredaktion av lämplig storlek.

# Lögn nr 7: Ingen kan bevaka viktiga samhällsfunktioner som vi

Klart de kan.

Mest produktiva kriminalbloggaren i Chicago är en 16-åring med en polisradio.

Här är ett fruktansvärt Moment 22 givet lögn nr 6: Efterhand som fler journalister blir friställda skapas fler och fler expertbloggare. Med fler expertbloggare uppstår större potential för nischade lokala webbplatser att blomstra baserat på bidrag från före detta tidningsjournalister som nu jobbar som frilansare och redaktörer. Ju hårdare tidningarna skär ned, desto mer garanterar de sin egen undergång.

# Lögn nr 8: Våra läsare är opålitliga/de är korkade/de är arslen

Nej, det är de inte.

När ni kliver åt sidan och låter en riktig gemenskap (community) utvecklas mellan era läsare, när ni uppmuntrar och tar hand om den gemenskapen, då kommer era läsare att själva värna om sin gemenskap.

Ni är inte längre den enda rösten i relationen. Ni kan inte fortsätta hålla dem på armslängds avstånd.

Läs om det fantastiska arbete Businessweek.com gör för att uppmuntra gemenskap här.

# Lögn nr 9: Utan oss kollapsar demokratin

Nej, det gör den troligtvis inte.

Folk kommer att hitta den information de behöver. Vakuumet kommer att fyllas.

Om du inte läst Shirky eller Johnson på detta ämne, gör så nu.

Och nu, den största och fetaste lögnen av allihop!

# Lögn nr 10: Vi kan konkurrera med världens ledande digitala ledare/tänkare/kreatörer utan att på riktigt omfamna och bli en del av onlinevärlden

Nej, det kan ni inte.

Innan du har en blogg, en Twitterfeed och ett Facebook-konto och innan du läser dina mesta nyheter online och kommenterar det du läser, innan du är smetad över hela Digg, Reddit, StumbleUpon, iGoogle, Netvibes med flera, innan du verkligen kan förklara för mig hur CPM-baserad online annonsering fungerar, innan du kan förklara SEO och SEM, innan du vet vad “pwned” betyder, innan du vet betydelsen av 3 Wolf Moon eller 3 Cat Keyboard t-shirt, så vet du inte vad du inte vet.

Ni tävlar med de människor som faktiskt skapade Internet. Allt mer tävlar ni med den generation som växte upp online. Hur understår ni er att vara så arroganta att ni tror att ni kan vara konkurrenskraftiga i den världen utan att bli en del av den?

Lägg av med navelskådandet och se er omkring. Ni är utmanövrerade.

Judy Sims bloggar på Simsblog och finns på Twitter som Judy_Sims

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(9%) (9%) (12%) (36%) (33%)
33 röster

Judy Sims har skrivit bloggposten som sammanfattar läget bättre än något annat jag sett. Någonsin. Och i så få ord. Läs hela, jag listar bara de tio lögnerna – och hoppas på mycket kommentarer här. Jag vill inte gå lika långt som Judy på alla punkterna, men det här behöver diskuteras:

  1. Vi kan klara den här strukturförändringen inom den existerande strukturen/organisationen.
  2. Printsäljare kan sälja online också.
  3. Aggregatörerna (Google News et al) dödar vår affär.
  4. Genom att bygga betaltjänster gör vi vårt innehåll exklusivt och attraktivt igen.
  5. Våra läsare betalade för nyheter igår, och det kommer de att göra imorgon också.
  6. Intäkterna från nätet kommer aldrig att räcka.
  7. Ingen kan bevaka [viktiga samhällsfunktioner] som vi.
  8. Läsarna är idioter, eller i alla fall imbecilla.
  9. Utan oss, ingen demokrati.
  10. Vi kan konkurrera med pure players utan att på riktigt omfamna online-världen.

Igen. Läs vad Judy skriver, och ta den svenska delen av diskussionen här. Hennes avslutning är ju onekligen spetsig: ”Stop that navel gazing and look around. You are outmatched.”

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(9%) (28%) (26%) (14%) (23%)
43 röster

Idag inledde Thord Daniel Hedengren och jag det STORA redesignprojektet på den här sajten. Vi lade säkert  tio minuter på att gå igenom förutsättningarna, varav halva mötestiden handlade om att välja kommande tema. Projektgruppen, tdh och jag alltså, nådde snabbt konsensus. Det känns massivt.

Grunden blir Notes Blog, och ett child theme till Core. Snyggt, modernt, läsbart (mer än nu), elegant, flexibelt och extremt SEO-vänligt är målbilden. Men det är ett rörligt mål, så tyck gärna till redan nu. Vad är viktigt för dig?

Så nu kör vi. Och det är inget snack om utvecklingsmiljö, stage, deploy och sprintar. Det blir live, rakt av. Förmodligen kommer det att se väldigt illa ut under vissa perioder, men vi ska försöka se till att det infaller nattetid;)

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(24%) (14%) (31%) (0%) (31%)
42 röster

Och vi är många som försöker svara. Hittills har jag hittat poster från Richard Gatarski och Walter Naeslund, men det lär komma mer. Jag tror det kan vara intressant för Mindparkare eftersom frågan i allra högsta grad kretsar kring medierna. Inte bara ur det traditionella perspektivet, att man diskuterar i största allmänhet, utan också för att man kan ana att det här kommer att utgöra en del av grunden för utbildningen framöver på Hyper Island. Och om vi får det vi önskar, så vill det till att vi önskar rätt saker…

Jag har fått en uppsättning frågor som jag svarat på via mail, och en variant på frågorna som jag besvarade via en skype-session (det hörs att det är en söndag, efter en lång arbetshelg). Har du bra simultankapacitet kan du lyssna på den ena och läsa den andra, typ samtidigt.

Hyper Island – Skypeintervju om digitala medier och framtiden by jardenberg

Q: What are the biggest trends in digital media right now?
A: Almost coming out of the hype are the social networks. My mom is on Facebook. So with that said, with the social networks becoming mainstream, the next movement is a consequence of that: Sharing. Almost everyone is sharing, with almost everyone, in almost any kind of way, in almost any kind of media – and increasingly so in realtime. When technology moves out of the way as an obstacle we can see true human motivators shining thru.

Again: ”the stories we tell are almost always more interesting then the lives we live”. But it also works in the other direction. I’m sure the ever present status update effects how we live our lives. Transparency drives honesty, so to come thru as interesting, we have to try to be interesting. There is a fundamental shift in attitude going on.

And ”digital” is just the enabler.

BTW, there is also a big movement in refining the ”old web”. Let’s not fool ourselves that it’s all about realtime. In some areas slow, accurate, developed information is more valuable than NOW! It’s a sliding scale.

Q: What is the next big thing (the ”new” Facebook/Twitter, for example)?
A: I don’t really care to much about predictions like that. But if I must, I would say Google Wave will make great impact. If it gets the break it deserves, Wave will solve a lot of the problems we are struggling with in daily life. We need to integrate all our communication is a much more seamless way than we do today, and I think Wave could be the answer. To use SMS in in our phone and MSN on our computer is just plain silly, as is to use mail for one-on-one and then switch tools to collaborate in a larger group. The tools and the technology will move further into the background.

But there is a great barrier to cross, and my biggest hope is that Facebook will help out, instead of putting up a fight. The next 12 months will be extremely interesting to follow.

Another thing that is real close to happening is the long overdue matter of identities and all associated with the holy ”me!”. Open Stack is moving along nicely. I’m happy to see that happening, finally, because it will change everything for the better. We need these issues to be simplified, and now they will.

Q: What do you predict will happen in the future with the digital media (for example with real-time/mashups)?
A: There will be a clear divide between content providers and aggregators. You are either or, and both parties can be extremely successful. Digital media will evolve in symbiosis.

Q: Are Flash dying? If “yes”, will it be replaced and with what?
A: It’s not dying, but I hope we have seen the last all-flash site real soon. It should be used as video, images etc – to enhance or explain a specific piece. The foundation of the web today (HTML/XHTML, CSS, AJAX etc) are more than competent enough to give us a great user experience, and a beautiful one to.

Q: How are the finance crises affecting the media industry?
A: It speeds up the decline in a number of ways. Revenue is way down, and the panic that is a result moves focus away from anything close to evolution. In attitude we are back to the dark years of 2001 again. The current paywall discussion is a great example of that. In a healthy and sound environment that would not even by talked about, it’s that ridiculous and dangerous.

The industry should of course keep focused on the most important issue of them all: ”how to stay relevant tomorrow, and how to have a crowd large and engaged enough for anyone to care about”. It is absolutely obvious that we should sell our audience and not our content, but fear and panic makes for strange decisions.

Q: What are the agencies biggest challenges for the future, and how will they handle them?
A: The number one challenge is the simple idea that an industry to big to bend is bound to break. And I really don’t know how they will handle it. But I do know what they, in my opinion, ought to do…

Q: What compentences will the media industry be looking for?
A: What they need is people with the right attitude. People that walk the talk of the new times, and that understands the need to evolve. Besides attitude, the number one competence is the ability to make stories tellable. Like an advanced editor, that not only works with red ink. Not the filter or the gatekeeper, but the enabler of the story for a larger audience. With millions of stories beeing told every minute, each and every one with an interested crowd of a few, there will be an opening to expand on some of those. Find the story worth telling, and tell it better then anyone else. That will make yu a good citizen in the community of the storytelling. Therein lays the future of what everyone tends to call ”good journalism”.

Everything else is secondary.

Ohh, and one more thing. Once traditional media has found, captured and made a big enough crowd happy to be in a relationship with them – it’s time to call in the professors. Bring in the recruits from Google, bring in he übersmart Chief of Economy. If things go well with the first phase, the need for REAL business developers will be enormous in the years to come.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(4%) (17%) (17%) (48%) (13%)
23 röster

Mediebranschen är besatt av siffror, och det är varken konstigt eller osunt. Jag kan visserligen önska att man ibland gjorde lite djupare analyser av upplagan, orvestosiffrorna, positionen på KIA och klicktoppen än vad som görs, eller iaf vad som märks. Men att mäta är i grunden bra, och vi ska vara tacksamma att det i så många fall finns lång historik av likvärdiga mätmetoder. Vi har alla möjligheter att dra slutsatser och se tendenser. Dessutom är det ju uppenbart att listorna åtminstone internt föder kampvilja och engagemang.
Men det borde inte hindra att vi för egen del tar fler och snabbare steg på mätområdet. Många sajter har redan idag (sorgligt underutnyttjade) listor över de mest kommenterade, klickade länkarna etc. Men hur bra är vi på att kolla utanför vårt eget hus. Grafen ovan visar tex förhållandet mellan Aftonbladet och Expressen när det gäller omnämnande på knuff. Det tar ett par sekunder att ta fram den, och det vore härligt att höra Helin resonera runt den grafen.
Till sist, ett par orelaterade rader om webbmätningar. Jag har varit djupt involverad i att under årens lopp försöka få ordning på våra webbsiffror, och det känns allt mer som en situation där vi aldrig kommer att gå i mål. Det kommer alltid att vara besvärligt att få till stånd en KIA-lista som verkligen är rättvisande, och det kommer alltid att vara en kamp mellan olika mätverktyg och uppfattningar. Ännu värre är det när man ska försöka skapa en ”gemensam valuta” tvärs över medieslag. Radiomätningar (nåja…), tvmätningar, webbmätningar och den nya bastarden mobilmätningar kommer aldrig att kunna entydigt svara på de rätta frågorna. Det får vi leva med. Lösningen som jag brukar hävda är att inse att det där blir en slags sifferlek som bara ger rekommendationer, själva effekten måste istället mätas ute hos kund. Där medieköparen känner att han får mest återbetalning på varje investerad krona – där kommer han att lägga sin fortsatta investering. Trial and error.

Mediebranschen är besatt av siffror, och det är varken konstigt eller osunt. Jag kan visserligen önska att man ibland gjorde lite djupare analyser av upplagan, Orvestosiffrorna, positionen på KIA och klicktoppen än vad som görs, eller iaf vad som märks. Men att mäta är i grunden bra, och vi ska vara tacksamma att det i så många fall finns lång historik av likvärdiga mätmetoder. Vi har alla möjligheter att dra slutsatser och se tendenser. Dessutom är det ju uppenbart att listorna åtminstone internt föder kampvilja och engagemang.

Så det borde vara givet att vi tar fler och snabbare steg på mätområdet. Många sajter har redan idag (sorgligt underutnyttjade) listor över de mest kommenterade, klickade länkarna etc. Men hur bra är vi på att kolla vid sidan om det mest uppenbara. Hur ser relationen ut mellan mest lästa, kommenterade och bloggade artiklar, och varför är det så? Vilka ämnen läses gärna men engagerar lite. Hur många drar till exempel någon som helst slutsats av engagemanget för ”Dagens fråga”.

aftonbladetexpressen

Riktigt roligt blir det om vi kikar utanför huset. Och nyttigt, om vi anstränger oss lite. Grafen ovan visar tex förhållandet mellan Aftonbladet och Expressen när det gäller omnämnande (inte bara länkar alltså) på knuff.se. Det tar ett par sekunder att ta fram den, och det vore härligt att höra Mattsson resonera runt den grafen. Eller om Helin hade fått vika ut texten om förra veckans twittrande på svenska om Aftonbladet. Är det inte dags för de som jobbar med sociala medier i de gamla mediehusen att tillsammans med analysgänget göra bra saker på Facebook – och sedan presentera och diskutera resultaten? Så där kan man fortsätta länge.

Return of Engagement var en term som Daniel lyfte fram i ett inlägg här på Mindpark för ett halvår sedan, men vad jag vet var det inte många i mediesvängen som fångade upp den bollen. Det närmsta vi har kommit är att börja titta på inlänkarna från tex Facebook och Twitter, och blir fascinerade av vad vi ser. Men sedan då? Det är först genom att ta de här nya siffrorna på allvar, börja följa dem löpande och ge dem samma dignitet som TS-upplaga och Orvesto som de börjar göra rejäl skillnad internt i husen. Och till skillnad från vissa andra mått (minns någon ”hushållstäckning”) så finns det mycket positivt att ta fasta på här. Det vore väl trevligt?

Till sist, ett par halvt orelaterade rader om mediemätningar och att använda siffror som externa beslutsunderlag. Jag har varit djupt involverad i att under årens lopp försöka få ordning på branschens webbsiffror, och det känns allt mer som en situation där man aldrig kommer att gå i mål. Det kommer alltid att vara besvärligt att få till stånd en KIA-lista som verkligen är rättvisande, det kommer att vara som att jaga ett rörligt mål, och det kommer alltid att vara en kamp mellan olika mätverktyg och uppfattningar. Ännu värre är det när man ska försöka skapa en ”gemensam valuta” tvärs över medieslag. Radiomätningar (nåja…), tvmätningar, webbmätningar, den nya bastarden mobilmätningar och tusen andra metoder/kanaler/aktörer kommer aldrig att kunna svara entydigt på de rätta frågorna. Det får vi leva med. Lösningen som jag brukar hävda är att inse att det där blir en slags sifferlek som bara ger rekommendationer, själva effekten måste istället mätas ute hos kund. Där medieköparen känner att han får mest återbetalning på varje investerad krona – där kommer han att lägga sin fortsatta investering. Trial and error. Och att det i sin tur kräver en annan relation mellan mediehus och medieköpare – det får jag återkomma till en annan dag.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (25%) (75%)
4 röster

Eller i ett lite större och krångligare perspektiv – vem äger din identitet när du jobbar i ett medieföretag? Frågan aktualiseras av fajten om ett Twitter-konto som rasar just nu i USA mellan Star Tribune och Pioneer Press (Tack till @hannalar och @morpac för tips och tankar). Det aktuella fallet handlar i korthet om en medarbetare på en tidning som nu går till en annan och vill ta med sig sitt Twitter-konto – @PolAnimal.

Det kan kanske verkar tramsigt, men skrapar man lite på ytan så är det inte svårt att se att det här är ett potentiellt stort problem. Och det är inte på något sätt begränsat till att bara handlar om Twitter. Det är samma sak med fyndigt döpta bloggar eller med traditionella produkter som Sofis Mode och Kattis & Co.

Att skapa identiteter förbi de generiska varumärkena har visat sig vara framgångsrikt för traditionella medier. Och det är ju alldeles självklart, publiken söker en relation. Det är mycket lättare att ha den med Sofi än med Aftonbladet Mode. Men det ställer också till det den dagen Sofi flyttar till Expressen. Jag har inte hela lösningen, men skalar man ner problemet en smula så kanske…

Det handlar om att skilja mellan individer och roller. Till exempel har vi givetvis alltid haft ett antal mailadresser under @mindpark.se. info@mindpark.se, ekonomi@mindpark.se, rubbt@mindpark.se för att nämna några. Men när du velat maila med mig så bad jag dig skicka mailet till joakim@jardenberg.com och ville du ha tag på Daniel så var det daniel@nuud.se som gällde. På samma sätt borde det vara självklart att jag kommunicerar med chefred@aftonbladet.se om jag vill diskutera aftonbladets senaste felsteg och med Jan Helins privata mailadress om jag vill få med honom i Mindparks Bloggteam.

Alltså, företagen måste bli bättre på att hantera roller. Om inte annat för det enkla faktum att folk flyttar på sig. Den som aldrig någonsin fått ett automatsvar (eller ännu värre, en otydbar teknisk drapa direkt från mailsystemet. ”User not found”, typ) från ett företag där någon slutat må kasta första stenen… Roller gör det enklare att kommunicera med företaget. De skapar mindre irritation, och mindre klurade när någon slutar (går på semester/blir sjuk/tar tjänstledigt etc) och man måste fundera över vad som ska hända med inkommande mail.

Individerna, å andra sidan, måste bli bättre på att hävda sitt ägande av sin identitet. Hävda sina kontakter, sitt sociala nätverk, sin persona på nätet och sin rätt till sitt eget namn.

I en värld där det privata och det professionella i allt högre utsträckning flyter ihop och blir ett är det viktigt att vi funderar över de här frågorna tidigt. Klura, fundera, berätta hur du gör. Det här borde vara en debatt som angår alla som på något sätt är beroende av sitt eget varumärke. (notera att jag lyckades skriva *nästan* hela inlägget utan att nämna ”personligt varumärke”;)

Jag ser det som en tydlig win-win. Det handlar inte om att man ska kriga om publiken, att en ska vinna på bekostnad av den andre parten. Man hjälper till att bygga upp varandra så länge relationen existerar, men man minimerar risken för friktion den dag relationen upphör. Eller? Och är det inte likadant med Twitter? Det konto som startats med en roll i bakgrunden är företagets, och Jan Helin får ta sitt konto med sig till DN.

Uppdatering: @claes påpekar att det inte är ett nytt problem, och pekar bland annat på storyn med Robert X. Cringley. Och det är klart att det inte är ett nytt problem, inte på något sätt. Däremot är det ett eskalerande problem, att skapa identitets- och varumärkesproblem är inte en lika tung och trög process längre. Bara så.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (36%) (18%) (45%) (0%)
11 röster

Vi hann knappt ur startblocken innan vi fick en gästbloggare. Anton Johansson, till vardags på Twingly och bloggare på SuperAnton skickade mig här texten med inspirerad av gårdagens debatt. Fler länkar i frågan följer under Antons text.

- – -

Rolf van den Brink har skapat lite debatt kring den här bloggen och dess skribenter de senaste dagarna. Jag kan börja med att tillägga att jag varken tillhör teamet av skribenter eller Rolfs fanclub, och den här bloggposten är ingen fortsättning på debatten.

Det intressanta är hur och varför människor väljer att jobba gratis, hur människor sammanförs och hur det hela blir så himla bra på internet. Allt verkar så enkelt!

Och det är det också. Internet har gjort världen mindre! Då menar jag inte heller bara mindre som i att jag och japaner helt plötsligt har en kortare kontaktyta, utan att även jag, Joakim Jardenberg och Gustav Holmström har det. Internet bygger på sociala relationer, kommunikation och engagemang. Se klippet från 1999 (!) med Rickard Gatarski där han försöker övertyga om att bredband inte handlar om ännu en telefon, utan om något som förenklar och gör världen bättre.

Förenkling är förövrigt ett klart underskattat ord. ”Simplicity is beautiful” handlar inte bara om design, det handlar om vår strävan efter att bli bättre. På internet är detta extra tydligt.

Sökmotorer gör det enklare att hitta information
Sociala nätverk gör det enklare att hålla kontakten med vänner
RSS-läsare gör det enklare att hitta och dela nyheter
Bloggar gör det enklare att dela med sig och diskutera erfarenheter

I princip alla tjänster har samma mål: att förenkla någonting. Ibland är det inte lika tydligt, ibland är det övertydligt, men det handlar alltid om att förenkla. Detta är inte unikt för internet. Men det har aldrig varit så viktigt att förstå som nu.

Ser man det ur den synvinkeln är det inte konstigt att 27 duktiga personer väljer att ställa upp på Joakim Jardenbergs förslag om att hjälpas åt att skapa en gemensam, och redan populär, blogg för utbyte av erfarenheter och diskussion. De gör det enklare att följa mediedebatten, de gör det enklare att diskutera densamma och gör Sveriges mediebransch lite, lite mindre.

Jag tror Mindparks bloggteam både kommer förenkla mediebranschen, mediedebatten och fortsätta göra världen bättre. Precis som alla andra populära internettjänster.

- – -

Men själva debatten då? Den innehåller egentligen intressanta frågor, även om den startade på en konstig fot. Som jag tolkar det handlar det verkligen om Tillsammans 2.0, men inte i Rolfs negativa tolkning. Antons inlägg ovan är ett exempel, men fler har tyckt till. Jag samlar lite länkar:

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (36%) (9%) (18%) (36%)
11 röster

Bloggteamet blir ännu starkare. Det blir lite mycket kringinfo nu innan allting sätter sig och kommer igång. Men det här måste ju berättas. Erik Hörnfeldt, Ted Valentin och Gustav Holmström kliver ombord. Otroligt kul, kolla in hela listan här. Jag har några ytterligare  namn på väg in, och väntar på besked. Sedan låter vi det sätta sig lite, arbetsro, och avstämning efter hand. Full transparens så klart.

När det gäller innehållet och formen har jag lagt upp en första version med ”instruktioner”. Jag tar givetvis gärna emot kommentarer.

Uppdatering: Dagens Media skriver om Bloggteamet och vinklar såklart på att det är så få kvinnor (men man blev uppenbarligen så uppskuttad över att ha kommit på den vinkeln att man valde att inte räkna någon av de sex kvinnor som faktiskt är med).

Min take när det gäller sammansättningen är följande. Eftersom jag gärna vill känna de som är med i teamet personligen så har det kommit att se ut så här i en mansdominerad bransch. Jag skulle gärna haft med fler kvinnor och jag tror att det kommer att ske förändringar över tiden. Många av mina favoritskribenter är kvinnor, och en del har blivit tillfrågade – men antingen inte hunnit svara än eller avböjt. Men med det sagt, jag tycker det är ett mycket, MYCKET, större problem att alla i teamet är svenskfödda. Och jag tycker det är symptom på en sjuka när inte Dagens Media väljer att reflektera över det istället.

Uppdatering 2: Yihha! Åsk Dabitch Wäppling och Sandra Jakob är med nu. Listan är uppdaterad igen.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(10%) (10%) (25%) (10%) (45%)
20 röster

Spaden i marken, nu sätter vi igång. Jag är otroligt lycklig och stolt över att få presentera de 20 21 smartskallar (Bo Hedin meddelande precis att han tar steget från Bubblare till fullvärdig medlem) som inledningsvis kommer att utgöra Mindparks bloggteam. Redan tidigare har jag berättat en hel del om tankarna med det här, men lite mer specifikt är det tänkt så här:

  • Det här teamet kommer tillsammans att svara för den mest intressanta, insatta, levande och frispråkiga mediedebatten i Sverige.
  • Alla som skriver här representerar bara sig själv, oavsett var de är anställda eller hur deras övriga verksamheter kan tänkas se ut. Juridiskt tillämpar vi lagen om publicering på elektroniska anslagstavlor.
  • Ingen får någon lön för att skriva på den här bloggen. Belöningen handlar istället om att få vara en del av ett skönt gäng, att få möjlighet att göra skillnad och att ibland nå utanför den målgrupp man redan har.
  • Det finns inga krav på ett visst antal poster, en viss regelbundenhet eller vissa ämnen. Var och en ansvarar för sina egna texter och för sin egen insats. Men det är inget livstidsuppdrag om man inte vill att det ska vara det.
  • Målgruppen definieras helt enkelt av ”mediebranschen” och de som är intresserade av den. Varje skribent tolkar det fritt.
  • Bloggen, och medlemmarna i teamet administreras av Joakim Jardenberg. Eventuell klagomål, idéer och synpunkter tas tacksamt emot. Vill du vara med och skriva? Hör av dig.
  • Eventuella intäkter som genereras av bloggen redovisas öppet och kommer användas för att täcka driftskostnader. Vid ett eventuell överskott tillfaller en festkassa för bloggteamet;)

Det finns säkert mycket mer att säga, men jag tänkte låta oss komma igång först. Jag ser verkligen fram emot att se de första posterna börja trilla in (är du en i teamet så håll ut, backend är på g med både inloggning, stats och mailinglista). Just nu är jag mest nöjd med att ha kommit så här långt, för det är verkligen ett dreamteam som är på plats.

Förresten, på Sweden Social Web Camp om bara ett par veckor kommer du att kunna träffa stora delar av Mindparks Bloggteam. Kom och säg hej!

Uppdatering: jag några saker sak i listan ovan, och har fått frågor.

  1. Ja, de flesta i Bloggteamet har redan minst en blogg, eller annan kanal för publicering. Det är precis så det ska vara. Det här är ett komplement, en ytterligare väg ut, för sådant som är speciellt riktat till mediebranschen.
  2. Jag fick också en fråga om språket, och det är enkelt. Här bloggar vi på svenska, däremot kan vi gärna skriva med internationell vinkel. Det hänger ju ihop, liksom. Om teamet sedan vill så har vi ju en engelskspråkig variant i vila på mindpark.net. Men det får bli ett senare projekt isf.
  3. Ålder och kön och etnicitet har också intresserat. Som sagt, det här är ett startläge. Jag har fler kvinnor i pipen, tyvärr har en del tackat nej, men processen är igång. Ungdomar saknas kanske, även om det finns en del under 30 i listan. Men så här: kom med förslag, gärna i kommentarerna eller i mail så lovar jag att gräva i saken.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(10%) (10%) (20%) (0%) (60%)
20 röster

Uppdatering: är du intresserad av att snacka arbetsplats så kör jag en open coffee @parken, tisdag den 1/9 kl 16:00. Kom förbi och snacka lite, oavsett om du vill ha ett skrivbord eller inte. Helt informellt, så klart. Mer om lokalerna längre ner i texten.

Det är lite udda att inte kunna vara helt transparent med vad jag själv ska göra framöver. Ibland äger man inte hela storyn, och då blir det så. Men när det gäller Mindpark som företag börjar det lossna. I onsdags skrev vi på papperna och nu är jag ensam ägare till bolaget. Det blir allt klarare vad jag ser framför mig med Mindpark (The Next Generation), och nu är det dags att börja agera på det.

Mindpark kommer att leva upp till namnet. Det kommer att bli en samlingsplats för tankar och hjärnor – tydligast manifesterat genom sitt bloggteam som jag ska presentera i helgen. Men Mindpark kommer också att ha möjlighet att göra andra saker, som ett paraply för intressanta saker som behöver hända i medie- och internetbranschen. Min målsättning är att bolaget ska ha en sådan position, ett sådant kontaktnät, en sådan ideologi att det blir både möjligt och självklart för oss att även i fortsättningen stödja initiativ som 24 hour business camp, Sweden Social Web Camp och Wikipedia. Ibland handlar det om pengar, men lika ofta kommer det att handla om annat stöd. Exakt vad får tiden utvisa.

Det kommer, iaf inledningsvis, att fortsätta drivas som ett traditionellt företag. Jag kommer att vara VD med vi kommer inte att ha någon personal anställd. Inom kort kommer jag själv att sluta lyfta lön också, tanken är att ev pengar som kommer in till bolaget ska användas till bolagets och branschens utveckling. Det där ska jag försöka formulera i en bättre text lite längre fram. Den här hösten kommer fortfarande att innehålla en del städjobb från Mindparks tidigare verksamhet, så räkna inte med att det är helt glasklart förrän runt årsskiftet hur pilarna framåt ser ut. Någon slags mix mellan ett ”noded company”, filantropi och en god/konstruktiv kapitalism kanske?

Men en sak vet jag redan nu, jag sitter med kontrakt på lokalerna fram till oktober 2010. Jag kommer inte själv kunna vistas där så mycket, men det finns en poäng i att ha en fast plats. Däremot får det inte vara tomt och livlöst. Så oavsett om jag förlänger kontraktet eller inte så är jag sugen på att hitta hyresgäster. Thord Daniel Hedengren har redan indikerat intresse, och jag räknar med att det lätt finns plats för två eller tre till.

Lokalerna ligger på Helsingborgs bästa läge, Kungsgatan 2. Mittemot The Tivoli med stor bilparkering rakt över gatan och ett stenkast från Knutpunkten. Utöver skrivborden finns det ett fullt utrustat pentry med gott kaffe, ett stort konferensrum, en UNDERBAR grön soffa, internet från Bahnhof, städning och allt annat som gör det till ett kontor. Det finns ingen reception, ingen fast telefoni, inget old school öht. Och det finns än så länge ingen prislapp, utan det ska jag försöka räkna fram inom kort. Jag vet också att vi kör med korta avtal och försöker komma så nära självkostnadspris som möjligt. Jag ska INTE göra en business av att hyra ut arbetsplatser.

Är du intresserad av ett skrivbord så lägg ett mail till joakim@jardenberg.com. Icke-bindande såklart, än så länge resonerar vi oss framåt. Mer kommer i helgen, stay tuned.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (5%) (50%) (0%) (45%)
22 röster

Snart är det dags att packa sovsäcken, laptopen och alla kloka tankar för att dra till vildmarken. Sweden Social Web Camp är bara ett par veckor bort. Tomas Wennström, lekledare för äventyret på Tjärö, beskriver i en post vad du kan göra för att hjälpa till.

Mindpark drar sitt strå till stacken och bjussar på dricka första kvällen. Det blir pilsner, vin och givetvis alkoholfritt alternativ. Kommentarsfältet är öppet för förslag på vilka sorter som ska inhandlas ;)

Kortinfo om läget med Mindpark för övrigt.

  • Bolaget kommer att finnas kvar. Vi skriver med all sannolikhet de sista papperna på onsdag i den här veckan. Ny uppdatering efter det.
  • Jag kommer med all sannolikhet inte att ha min försörjning via Mindpark, andra uppdrag lockar. Hoppas snart kunna berätta mer om det. Däremot är det inte alls omöjligt att vi kommer kunna fungera som ett paraply för tex viss konsultverksamhet.
  • Mindpark kommer i vilket fall som helst leva vidare med hjälp av sitt eminenta bloggteam. Siktar på att det rullar igång i mitten på augusti, då ska den här sajten vara uppdaterad med fräscha texter etc.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (27%) (7%) (0%) (67%)
15 röster

Det börjar dra ihop sig till nästa steg för Mindpark. Bloggteamet värmer upp backstage, och snart ska sajten filas till. New mission statement på g;)

Men jag vill också se till att vi blir 100 fans här, så att jag kan se till att övertyga Facebook om att det är vår Page som ska ha /mindpark och inte David Borg

Uppdatering: Facebook är blixtsnabba. Det är andra gången jag har med dem att göra, och det är andra gången de löser frågan inom ett par timmar. Nu är facebook.com/mindpark i rätt händer ;)



Klicka dig in på Facebook och bli ett fan. Please!

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(13%) (19%) (38%) (6%) (25%)
16 röster

Och i massor med olika format. Snyggt jobbat, ska bli kul att följa alla Chris’ distributionsvägar OCH den betalda försäljningen.

FREE (full book) by Chris Anderson

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(11%) (22%) (22%) (0%) (44%)
9 röster

Men nu verkar de ha baxat det ändå in i Göteborg. ACAP, alltså, Automated Content Access Protocol. Jag hinner inte skriva nu egentligen, så jag återpublicerar ett mail från tidigt 2008 istället:

2006 hade jag en shoot-out med Ali Rahnema från WAN under nordiska branschdagarna (eller vad det nu hette). Wan försökte redan då hårdlansera ACAP, men ingen där köpte det – och det har inte gått bättre sedan dess. Det är ett defensivt grepp, och ett fåfängt försök att _kontrollera_ istället för att förstå och utnyttja (ja, jag är ungefär lika blygsam som alltid trots min magsjuka). Jag bifogar våra respektive presentationer – men min kräver nog en speakertext för att på riktigt gå fram…

I korthet. Det finns ett existerande och väldigt enkelt protokoll för att hantera sökmotorers access till vårt innehåll. Det “heter”
robots.txt och är nästan lika gammalt som webben. Jag hittar ingen på sydis, men så här ser den ut på http://hd.se/robots.txt
Busenkelt och vedertagen praxis.

WAN vill göra avtryck och intryck och har lagt ner sjukt mycket pengar på att försöka bygga ut robots.txt med ett antal specifika funktioner för att få mer (teknisk) kontroll över vårt innehålls vidare bearbetning. Tex vill man kunna ange att en viss artikel får synas i googles vanliga sökindex men inte på google news osv.

Det kan på ytan synas som ett gott initiativ, men jag har ett flertal invändningar:

- vi ska vara försiktiga med att addera komplexitet. Nätet behöver mer enkelhet, inte tvärtom
- vi ska vara försiktiga med funktioner som missgynnar de som följer reglerna och gynnar de som skiter i dem. I det här fallet – vem som helst kan välja att ignorera våra instruktioner. Google lär inte göra det, alltså missgynnas de och istället är det någon annan som ställer till det både för oss och dem
- vi ska inte ha ett mindset som bygger på kontroll och inlåsning. Vi ska rida på de möjligheter som tex google ger oss. Lär av Murdoch och Burda.

Det finns mer, men jag vilar min väska. Det faktum att man nu skramlar med “A message from the president” tyder på att man under två års tid har misslyckats med att få kunnigt folk på teknik, marknad och innehåll att vägra acceptera det här. Det borde räcka som varningssignal.

In short: don’t do it!

Men nu är det alltså på väg in i Stampen-sfären, och redan tidigare har jag hittat en snippet om att Bonnier gillar det. Hörde det bubbla lite i den frågan för bara någon vecka sedan också. Det är på väg utför med branschen, nu är det verkligen panikåtgärder. Sorgligt att se. Här är mitt korta svar till WAN.

Varför jag engagerar mig? För att det utsätter branschen för ännu mer kraftsplittring. Det är som med ”gratis-frågan”, man måste välja fot. Man måste skaffa sig ett mindset som håller. Att, ens på marginalen, kriga med google är inte hållbart…

Bra (gammal) text från Martin Jönsson på temat: ”Bland inspiratörer och skygglappar” och Kontaktor skriver idag att ”Tidningsdöden kommer till sverige”. Emanuel Karlsten är i chock och skriver: ”Nej tack, vi vill inte ha fler läsare”. Vore kul att höra vad Lars Våge tror om förutsättningarna för ACAP idag, två år senare. Både Escenic och Polopoly har lierat sig med den mörka sidan.

Den enda sökmotor som tycker det är en bra idé är franska Exalead men andra, mindre vetande, sökmotorer som tex Google väljer att förhålla sig skeptiska.

Uppdatering: Den här storyn har verkligen tagit skruv. Det måste vara sommartorka för inte någon av de tidigare gångerna det varit på tapeten har det blivit sådant här hoppla i frågan.

(BTW, det ÄR uppdateringar på g om Mindpark-läget. Håll ut)

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(8%) (31%) (8%) (38%) (15%)
13 röster

Har man tagit fan i båten får man ro honom i land. Så är det bara, och det gäller även i de sociala medierna. Det är alltid lätt att kicka igång ett initiativ, men tyngre att fullfölja. ”Att göra en @MSahlin” lär bli synonymt med det här fenomenet – alltså att starta en aktivitet i ett socialt medie med buller och bång för att sedan snabbt krokna och tyna ut. Döda webbplatser har kallats för informationskyrkogårdar, det här är värre. Man bygger relationskyrkogårdar.

I de traditionella medierna gick det ganska väl att komma undan med det. Om man slutade skriva, så syntes det inte på samma uppenbara sätt. Det gick liksom inte att på ett enkelt sätt konstatera, med ett dagligt musklick, att det inte hänt något. Men med ett twitterkonto, en facebook-sida, eller en blogg blir det pinsamt påtagligt när det inte händer något. Och vill man göra det ännu mer påtagligt att man inte förstått så kan man dessutom välja att aktivt ignorera sin crowd. Genom att inte ta del av konversationen bygger man en relationskyrkogård.

Låt mig belysa det med ett färskt exempel. Erik Olsson är en pigg mäklare. Deras marknadsföring liknar ingen annans och de har verkligen förmågan att ”push the envelope”. Aktiva både på nätet och i alla andra kanaler har man visat att man vill vara med där det händer, och där publiken finns. Därför var jag inte förvånad, men entusiastisk när man gjorde en satsning på Facebook med sitt projekt ”Kryddfabriken i Malmö”.

Det är ju egentligen alleles självklart. Ska du bygga om en fantastisk gammal fabrik till bostadsrätter så ska du givetvis engagera eventuella köpare så tidigt som möjligt. Kryddfabriken har förutsättningar att trycka på alla knappar och att kittla alla sinnen, och det märks också på den spridning som projektet fått. Skånska Dagbladet och Mixmegapol har pratat om det, och deras upplägg på Facebook har noterats av Dagen Media, Metro, Dagens Industri och Sydsvenskans Sälj 2.0. Men sedan då?

För snart en månad sedan skrev jag ett inlägg på deras sida på Facebook. Citerar det i sin helhet, eftersom det ligger helt in linje med den här postningen:

Joakim Jardenberg

Har varit med här ett tag nu, och gillar verkligen tilltaget. Men det känns ändå som att det blivit ett lite stelt showroom. Kul att medierna uppmärksammar er, med vad tänker ni egentligen ska hända här? Texten ovan, och det som händer där är inget att skryta med:

1. en länk till kryddfabriken.com
2. en sajt som bara innehåller en traditionell broschyr
3. och med den här texten: ”Du finner också kontaktuppgifter i foldern till mäklaren Linda Andersson…”

Ge oss Linda Andersson här istället, låt henne berätta lite om vad som faktiskt händer, svara på frågor, visa att det här faktiskt är en tanke som lever.

Daniel Nüüd har på mindpark.se (min sajt) skrivit en hel del om företag på Facebook. Ni kanske borde ta ett snack med honom? Börja med länken nedan och klicka sedan runt en stund.

http://mindpark.se/2009/03/11/thetivoli-pa-facebook-nattklubben-som-aldrig-stanger/

Jag tycker själv att jag är ganska hygglig där. Konstruktiv, grundläggande positiv och med en god vilja. Men det förefaller ha passerat helt obemärkt. I en grupp som ändå innehåller 171 personer har Erik Olsson med detta visat att man inte vill kommunicera med oss. Eller, egentligen har man bara visat att man inte vet hur, och att man inte förstår sociala medier – men nettoeffekten blir värre än så. Effekten blir att man lämnar efter sig en relationskyrkogård. Med andra ord, har man inte för avsikt att ro båten i land så bör man nog fan stanna kvar på bryggan.

kryddfabriken2

Disclaimer: Mindparks egen verksamhet på Facebook, Twitter och flera andra kanaler hanteras i huvudsak under våra personliga identiteter. I de fall det finns en Mindpark-brandad närvaro är den i första hand för att reservera namnet.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (18%) (9%) (73%) (0%)
11 röster

Jag fick den här frasen i huvudet idag, och den vill inte försvinna.

An industry too big to bend is bound to break

Visst har jag försökt visa på modeller som ska se till att vi tjänar mer pengar imorgon än vi gjorde igår – och visst tror jag att den potentialen finns. På lokal marknad har vi fortfarande något som ingen annan har. Även utan papperstidningen

425px-dn_hochhaus_2Men vi måste också inse att det är ett onödigt åtagande. Vi behöver inte vara så stora och dyra som vi är idag. Vi bör inte vara så dyra som vi är idag.  Marknaden ser annorlunda ut, eyeballs och pengar fördelas annorlunda. Titta på den amerikanska marknaden för ”classifieds” som brukade vara värd många (över tio) miljarder dollar för dagspressen. Idag gör Craigslist samma jobb, bättre, och omsätter bara 100 miljoner dollar. De är 28 personer anställda i bolaget.

Eller tänk på när Twitter nyligen tänkte stänga i en timme av tekniska skäl, mitt under ett intensivt skede i Iran. Det blev ett sådant liv att man på goda grunder flyttade på nertiden. Jämför det med hur mycket liv det blir när morgontidningarna tar ut en av sina elva ”tidningsfria” dagar. Företaget Twitter är idag 35 pers, DN är drygt 500 anställda (inräknat alla TU-anslutna företag sysselsätter svensk dagspress idag över 27.000 pers). Det saknas proportioner.

I diskussioner om medieindustrins framtid så har det oftast hetat att ”det blir stökigt, men självklart överlever vi. Nya medier har aldrig dödat gamla medier”. Så sent som igår fick jag höra det. Dels är den sanningen tveksam, men man måste också inse att den utmaningen vi står inför nu liknar ingen annan. Vår allra kraftfullaste grindvakt, distributionen, är inte längre vår självklara vän. Distribution är inte bristvara längre, vi äger den inte. Vi har inget nyhetsmonopol längre. Vi har faktiskt inget monopol alls, och allt oftare är vi inte ens dominerande media. Det ställer allting annat på huvudet.

Med glimten i ögat har jag sedan vi startade Mindpark refererat till Darwin. Jag är än mer övertygad idag om att hans grundläggande tes går att applicera på de traditionella medieföretagen. Anpassning till miljön är en överlevnadsfråga och den som gör det bäst vinner. Frågan är då hur anpassningsbara vi är egentligen? Går det överhuvudtaget att skruva till våra stora organisationer med över 100 år gamla traditioner och ett utpräglat monopol-DNA. Do we bend?

”An industry too big to bend is bound to break”

Men vi måste fortsätta försöka. Så avslutningsvis påstår jag att du måste ta 17 minuter av din tid och titta på det här. Clay Shirky pratar om, och visar, sociala medier som ett redskap för nyhetsrapportering. Hur medielandskapet faktiskt ser ut idag. Är du en skeptiker, sänk garden i drygt en kvart och bara lyssna. Reflektera över hur vi ska passa in i pusslet. Jag tror vi kan, men då behöver vi ta till oss vad Clay och andra berättar för oss.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (33%) (0%) (67%)
6 röster

Idag har det varit konferens i Malmö. Moving Images 09 var en härlig upplevelse. Via sajten hittar du till backchannel och bambuser, och jag rekommenderar dig att kolla igenom det. Anders Mildner satte tonen på ett härligt sätt, och sammantaget blev det en härligt värdefull dag.

Mitt enkla lilla bidrag bestod av ett par minuter runt tesen att allt är arbetsmaterial. I oktober postade jag ”Fem saker som alla mediehus bör göra nu”, den ledde till olika samtal, som ledde till att Mildner skrev ”Allt är arbetsmaterial”. Ett halvår senare var det dags att försöka utveckla det och ungefär så här gick resonemanget. Frågorna ställs av Anders Mildner och Wivan Kristina Sandberg. Svaren är i stolpform, men eftersom det här är ett arbetsmaterial så bearbetar jag det inte vidare.

Allt är arbetsmaterial, säger man. Vad menar man då, Joakim Jardenberg?

  • Det har alltid varit svårt att veta var en tanke slutar och en annan börjar, eller var en idé egentligen har sitt ursprung. No original ideas.
  • Med internet har det blivit mindre intressant att försöka, istället bygger vi naturligt på varandras verk.
  • Wikipedia är kanske det mest lysande exemplet, det har ju ”allt är arbetsmaterial” som sin tydliga och centrala idé. Men vi ser det över hela linjen. Världens mest använda webbserver är ett program som inte har någon enskild upphovsman. Ophir Kutiel, Kutiman har satt ihop helt unik musik baserat på samplingar från Youtube – ThruYou. Urspungsmännen hade ingen aning om vad som skulle bli av deras material…
  • I den lilla, men nog så viktiga, skalan: Varje gång du skickar vidare en länk deltar du i arbetsprocessen.
  • När alla är med och skapar materialet blir allt arbetsmaterial.

Vad får det här för konsekvenser?

  • Allt förändras. Tänk Clay Shirky, tänk unlearn.
  • En parallell effekt av spridningen och delaktigheten: Tidigare “skyddades” plagiat och kopiering av den snäva distributionen. Man kunde till och med trycka samma text i 100 tidningar, för det fanns hundra separata spridningsområden Idag finns ingen sådan begränsning längre. Allt avslöjas obönhörligt.
  • När vi ser att allt är en del av en process förändras synen på vad vi kan och inte kan, vad vi får och inte får göra med det material vi få i våra händer.
  • Men framför allt: Vi betraktar inte längre något som statiskt och slutgiltigt. Vi vänjer oss vid engagemang, och då börjar vi kräva att det ska få vara så.

Du har lanserat tanken att mediebolag bör släppa sitt innehåll fritt att bearbeta under creative commons-licenser. Vad skulle ett sådan steg innebära?

  • Att vi spelar roll i morgon också, att vi fortsätter vara relevanta. Vårt material har alltid varit ett socialt objekt, en snackis. När nu folk i allt högra grad kan och vill bearbeta själva, så kommer de att kräva det av oss. Antingen ställer vi upp och blir en aktiv del av processen – eller så står vi utanför och blir både marginaliserade och missbrukade.
  • Det finns svårigheter, tex vår syn på upphovsrätten så som den ser ut idag, men det är en absolut nödvändighet att vi ändrar på det. Vi får inte gör våra fans till fiender.
  • Vi såg oss som slutproducenter, och vi köpte distributionen för dyra pengar. Nu är varje läsare ett potentiellt tidningsbud (om vi gör materialet spridbart) och en medarbetare (om vi aktivt gör vår produkt till ett arbetsmaterial). Hur kan vi inte se fördelarna med det?

För övrigt var dagens favorit ett citat från KG Hammar:

”Allt som är riktigt viktig är gratis. Kärlek till exempel”

Fler som bloggar om #mim09:

Feedback på Moving Images 2009 i Malmö

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(50%) (0%) (25%) (0%) (25%)
4 röster

Jag är löjligt lycklig över att kunna meddela att vår Erik har fått det perfekta jobbet. Han kommer att jobba med internetstatistik.se och fortsätta förtjusa oss med sin klockrena omvärldsbevakning.

Internetstatistik.se presenterar sig så här

Internet förändrar samhället och människors liv. Många känner sig kallade att kunna analysera och peka ut faror och möjligheter. Politiker, forskare, debattörer, estradörer, marknads- och trendanalytiker  mfl. ger en spretig och motsägelsefull bild av fenomenet Internet. Ofta med en bakomliggande agenda. Därför har internetstatistik.se samlat statistik från fem oberoende leverantörer av internetstatistik. World Internet Institute, SCB, Nordicom (Mediebarometern), Kommunikationsmyndigheten PTS och .SE

Med Erik ombord kan en bra sajt bara bli ännu bättre. Det känns kanon att hans alldeles unika kompetens i gränslandet mellan siffermanglande och brutalnördande får fortsätta komma oss alla till godo. (Det finns dessutom fortfarande en liten lucka att engagera Erik för frilansuppdrag också, kontakta honom direkt för detaljer.)

Stay tuned för fler uppdateringar om mindpark-läget. Mer är på gång.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (27%) (0%) (73%)
11 röster

I höstas skrev jag en post omFem saker alla mediehus bör göra nu”. Den handlade bland annat om att utnyttja nätets giganter för att publicera sitt material. Det slumpade sig så att bara några dagar efteråt öppnade flera tidningar kanaler på Youtube, i samband med lanseringen av den svenska versionen. Sedan har det rullat på, och tex har Expressen börjat med publicering på Flickr. Men jag har hittat få som gjort det fullt ut, och därför blev jag extremt glad när jag läste Sören Karlsson på HD berätta om ”Klickfest på hd.se när studentbalerna bevakas”. Det visar sig att det är Flickr som används för bilderna. På helt rätt sätt. Sören skriver:

För den tekniskt intresserade kan det kanske vara intressant att notera att vi experimenterar lite genom att använda bilddelningssajten Flickr som plattform för studentbilderna. Från Flickr bäddar vi sedan in bilderna på hd.se. Vinsterna med det här sättet att jobba är enkel uppladdning ute från fältet, att det genereras s.k. tumnaglar automatiskt och att våra bilder finns tillgängliga på ett ställe till på nätet (här är hd.se:s Flickr-sida).

Jag tycker det är intressant även för den som kanske inte är så tekniskt intresserad, så jag ställde lite frågor till gänget bakom. Nyttig läsning för den som publicerar mycket bilder. Och missa inte att HD har lagt sin lösning som Open Source på GitHub. Bara att ta hem och göra en egen implementering.

Mikael Rosenlöf, redaktionschef på hd.se berättar:

Anledningen till att det vi körde flickr var mest att det verkade vara ett snabbt sätt att återuppliva det gamla TNG-bildgalleriet utan att behöva bygga ngt i Escenic, vilket iofs förmodligen hade gått, men hade tagit längre tid pga att vi måste lämna kod til IT som sedan ska testas före deploy. Och det skulle tagit mer tid än från måndag när vi bestämde oss till onsdag bär vi körde lösningen för första gången.
En annan faktor som avgjorde var att folket på fältet inte behövdes köra Escenic via 3G-puck, vilket är lite meckligt och att det är relativt smidigt att ladda upp stora mängder bilder med hjälp av iphoto och flickr.

Både Mikael och Sören berättar också att de till nästa gång kan tänkas försöka få till en Creative Commons-licens på materialet. I det här fallet hade det varit extremt välkommet, balbilderna hade garanterat vidarepublicerats av en masse och gett HD mängder med goodwill (och inlänkar…)

Noah Williamsson är kodguru på HD, och en av de smartaste och snabbaste utvecklare jag haft förmånen att jobba med. Han får berätta lite mer om den tekniska lösningen och arbetsflödet:

Lite drygt två dagar tog det, från att ha varit fullkomligt inkompetent på Flickr till att ha ett basic galleri (albumlista, visa album, visa enskild bild med föregående/nästa-länkar).

Vi började på tisdag eftermiddag förra veckan, efter att ha pratat bildvisare, med att konstatera att Flickr tydligen skulle ha ett API. Resten av den dagen gick åt till att läsa på om Flickr och experimentera med deras API med olika existerande lösningar.
Onsdagen gick åt till att knacka ihop den koden som checkades in på GitHub tidigare i veckan.
Micke fixade ihop kopplingen till Escenic, introducerade berörda webbredaktörer och satte ihop dokumentation för arbetssätt etc.

Torsdagen var det bal, lite filande och buggrättningar samt en webbredaktör som på eget initiativ hittat fler sätt att använda Flickr på.

Och tidigare i veckan ville Sören ha något smidigt sätt att få in läsarbilder på sajten.
Micke hade en ide om upptaggning på Flickr och i samband med det så hittade jag det Flickr kallar “machine tags” (formatet är ungefär namespace:subject=arbitraryvalue). Så då byggde jag in stöd för det i koden också, nu kan man göra t.ex. http://hd.se/bildgalleri/?set=sneakrz-shoe-50 (hittar bilder taggade med sneakrz:shoe=50)

Det gör att vi i princip skulle kunna be läsarna att tagga upp sina Flickr-bilder med hd:lasarbild=nyarssaluten eller hd:lasarbild=vårtecken, och sedan presentera ett bildgalleri på sajten som söker hos Flickr efter bilder med dessa taggar.

Vi kör f.n. busigt med en non-commercial API key på grund av de snabba puckarna.
Har skickat in begäran efter en kommersiell API nyckel häromdagen men det är handläggningstider på 2-4 veckor.
Ett nej på den requesten (och ev efterföljande, om man orkar) vore riktigt tråkigt och riskerar, om de är tjuriga, att vi blir av med kontot.

Jag funderade också lite på hur mycket bandbredd det här sparade, eftersom bilderna ju levereras från Flickr istället för via den egna linan. Noah hade svar på det också:

GA har räknat 49k unika sidvisningar för Helsingborgsbalen hittills, och 84k för Ängelholmsbalen.

Med reservation för att jag tänkt eller räknat fel;
Räknar man bort unika visningarna av Helsingborgsgalleriets startsida (den med tummnaglarna, 2300 unika visningar) hamnar vi på ca 47k sidvisningar. Den siffran innehåller x unika besökare, som tittat på i snitt y unika bilder. Man borde kunna utgå från att visad bild hamnar i browser cachen, varför det totalt antalet sidvisningar är irrelevant.

Med ett snitt på 60kb per bild som visar i galleriet gånger 47 unika sidvisningar så handlar det alltså hittils om ca 2800 megabyte data. Som också är 2.8 gigabyte, och som kan avrundas till ungefär 28GBit med om man räknar in overheaden vid överföringen. Slår man ut 28GBit över fem-sex timmar så hamnar man någonstans runt 1.5mbit/sekund. Och detta är alltså peak-siffror vid en relativt stor händelse.

Det kan jämföras med att bara HTML-koden (35kb komprimerad) som skickas ut vid varje sidvisning (500k/dag) äter 2mbit/sekund, varje dag. Och då är det inte inräknat bilder men framförallt webb-tv här heller.

I det långa loppet är nog den största vinsten med Flickr inte bandbredden utan snarare vad vi slipper underhålla och ta backup på. För att inte tala om räckvidden och de sociala bitarna som kommer automatiskt med Flickr.

Och därmed sätter jag punkt för dagens lilla lektion i ”hur man gör saker på rätt sätt”;)

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (0%) (0%) (100%)
3 röster

Visst känner vi alla till hur det gick för Facit och deras mekaniska räknemaskiner. Det gick inte alls. Hela företaget – dominerande över världen och en mångmiljardaffär – försvann i praktiken under loppet av bara ett par år. Och visst känner vi alla till begreppet ”disruption” som enligt tyda.se bland annat kan tolkas som sprängning eller sönderslitning.

Avgångsklassen på Skurups journalistlinje liknar nog inte riktigt någon annan. De har pluggat under en period av större förändringar för mediebranschen än någonsin tidigare. Kanske rent av disruptiva förändringar. Skickligt har de plockat upp tråden. Deras rullande projekt #4chang3 har jag skrivit om tidigare, och på deras sajt kunde man för ett par dagar sedan läsa:

Redaktionen som gjort 4chang3 föddes parallellt med finanskrisen. Snart följde en kris för mediehusen och våra framtidsutsikter utmålas som nattsvarta.

Samtidigt pågår en allt större konversation på nätet. Bilder tas, historier kommer på fil, debatten livas upp. Gratis. Ofta betraktat med förakt från ledarsidor.

Vi försöker ge läsaren mer. På nätet. Vi bjuder på material och försöker involvera läsaren i processen att göra tidning. Vi har sluppit tänka på press om annonsintäkter. Men, med tanke på hur lätt det är att publicera billigt på nätet (180 SEK) så borde ekonomin gå ihop.

Klassen avslutar sina studier med att ge oss tidningen ”4chang3 – Magasinet om förändring” och en av artiklarna kretsar runt ett samtal med Christian Sandström. Han forskar och sprider kunskap om Facit. Om företagets uppgång och fall, och alldeles särskilt med fokus på vad som hände när det gick åt helvete. Citerar två stycken, gå dit och läs resten:

Men i mitten av 60-­talet var de elektroniska räknarna bara en liten del av världens räknemaskiner. 1965 säljs bara fyratusen digitala räknare världen över. Och även om siffran året därpå ökar till 25 000 så är fortfarande Facits mekaniska teknik helt  dominerande. Sju år senare har det företag som 1922 grundades av Gunnar Ericssons far, under namnet Åtvidabergs mekaniska, avskedat tusentals av sina anställda och blivit uppköpta av Electrolux. Vad skulle man ha gjort för att överleva?
Christian Sandström blir tyst en lång stund.
– Det fanns inget man kunde göra. Nästan alla andra kontorsmaskinstillverkare går under vid den här tiden.

[...]

Det gick inte att bli ett företag som man inte var. Han jämför med en bläckfisk som spolas upp på land:
– En bläckfisk har ett antal egenskaper som gör den till just en bläckfisk. Men alla bläckfiskens fantastiska egenskaper förlorar sitt värde så snart den spolas upp på land.
Den digitala tekniken spolade upp Facit på land. Och där kunde man inte överleva.

Innan jag får höra igen att jag bara pratar undergång: Jag säger inte att mediebranschen måste gå samma öde till mötes som Facit. Jag vet att det finns en framtid för vår bransch, och det har jag envist tjatat om sedan många år tillbaka. Men vi måste vara klara över att det inte är självklart. Parallellerna är otäckt tydliga. Precis som Facit ser vi förändringen, frågan är vad vi gör åt det?

I fallet Facit är det intressanta att man började satsa på den digitala världen. Man startade bolaget Facit Electronics och man var bra på gång. Man hade koll på utvecklingen och visste nog precis vad som hände. Med örat mot marken insåg man att den digitala revolutionen stod för dörren, och var till och med tidigt ute med att försöka möta den nya marknaden. Men man kände det svårt att konkurrera och 1962-63 lade man ner det bolaget. Det var ju på de gamla mekaniska snurrorna man tjänade pengarna.

”Kugghjulen i räknemaskinerna var företagets själ”

Bonusläsning 1. Jag har haft för dålig koll på Christian Sandström. Det får bli ändring på det. Han gör härliga presentationer också. De ligger på Slideshare.

Bonusläsning 2. SvD fick pisk av Marknadsetiska rådet 1996, för att man i en annons drog växlar på Facits misslyckande. Så fick man minsann inte säga…

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (0%) (20%) (80%) (0%)
5 röster

Det här är fantastiskt bra, och så rätt i alla de diskussioner som förs nu om mediebranschen. Det handlar om en visualisering av hur mediekonsumtionen förändrats från 1800-talet och fram till idag. Och med en bearbetad tanke om de år som följer från nu. Thomas Baekdal, du är ett geni. Vad mer finns att säga?

marketflow2Har du inte redan klickat på bilden för att läsa hela posten som heter ”Where is Everyone?” så gör det nu. Kom sedan tillbaka hit och kommentera.

(BTW, jag missade den här posten i april när den publicerades, trots att jag följer Baekdal.com. Lyckligtvis hittade jag den idag när Lifehacker plockade upp tråden. Puhh…)

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(14%) (14%) (14%) (29%) (29%)
7 röster

Varför inte ta chansen att prova betalningsviljan. Här ute till höger ligger från och med nu en knapp. Ett klick på den låter dig relativt enkelt donera en slant till oss, för att du tycker att bloggen är en bra sak. Men det är mest som ett exempel, min förhoppning är istället att några tidningar ska hoppa på och testa modellen.

Sören Karlsson, Anders Olofsson, Daniel Lundström, Thomas Mattsson och alla ni andra webbchefer där ute, gör nu så här:

  • Gå till PayPal.se och sätt upp ett konto. Det finns många andra betallösningar, men för nu är PayPal en snabb och enkel lösning.
  • Sedan går du till ”Webbsidebetalningar”, klickar på ”Sälja enstaka objekt”, väljer ”Donation” och skapar din knapp.
  • För en svensktalande knapp, kan du använda den här bilden
    http://mindpark.se/images/paypal-sv-donera.png
  • Sedan är det bara att placera in koden på lämplig plats i era sidmallar. Klart på ett par minuter.
  • Skriv en story och berätta vad era fans kan göra för att bidra till er fortlevnad. 2009 är det inte fult att gå med håven…

Svårare än så behöver det inte vara. Nu ska vi inte förvänta oss att det här är den omedelbara lösningen på hela intäktsproblemet, men det är ett exempel på hur enkelt det kan vara att testa en modell. Just do it, liksom. Det är iaf lättare än att sätta upp en paywall!

För övrigt, min nästa post kommer att bli en slags FAQ. Jag upplever det som att det finns många och stora missförstånd runt mina ståndpunkter. Jag ska försöka samla ihop dem och besvara dem efter bästa förmåga.

Till sist, läs vad webbchefen på VA.se skriver. Mikael Zackrisson har satt ihop en makalös, nästan episk, text om utmaningen för mediebranschen. Läs den!

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (18%) (55%) (18%) (9%)
11 röster

Så var det dags igen. Nu pratar alla om att ”vi måste ta betalt för innehållet”, igen. Sedan vi startade den här bloggen för 18 månader sedan har vi skrivit otaliga inlägg om affärmodeller på nätet. Vi har försökt leverera en del förslag, men i mångt och mycket famlar vi precis som alla andra. Men en sak har vi stenhårt hållit fast vid, oavsett om det är via Eriks analyser, Daniels spaningar eller mitt tyckande. För vår del av mediebranschen är det omöjligt att göra en affär av att ta betalt för innehållet. Jag tänker inte upprepa alla argumenten, istället ska vi räkna lite.

Många här hemma pekar på Aftonbladets stora framgång med Plus. Man pratar om ca 150.000 prenumeranter som numera betalar 29 kronor per månad. Det ger en omsättning (långt ifrån nettot, jag lovar) på i runda slängar 50 miljoner. Det är klart att det vattnas i munnen på hårt pressade mediehus runt om i landet.

Men för att kunna se vad en motsvarade framgång skulle innebära för en annan tidning så måste vi användas oss av ”konvertering”. Alltså, hur många av Aftonbladets besökare väljer att prenumerera. Vi räknar snällt och tar Aftonbladets veckosiffra på 4,3 miljoner unika besökare, och räknar då fram en konverteringsgrad på runt 3,5%. (Alla felmarginaler i beräkningen räknar uppåt, risken är stor att konverteringsgraden i själva verket är runt 3% – men det bjuder jag på.)

Alltså, 3,5% av nätläsarna på aftonbladet.se väljer Plus. Då är det lätt att gå in på Kiaindex och ta fram räknesnurran. Med senaste veckans siffror skull det se ut så här för ett antal mediehus:

  • sydsvenskan.se 317 643 * 0,035 = 11 000 * 29:- = 319 000:-/mån
  • hd.se 169 993 * 0,035 = 5 950 * 29:- = 172 550:-/mån
  • smp.se 74 633 * 0,035 = 2 612 * 29:- = 75 748:-/mån

En stor tidning som Sydsvenskan skulle alltså tjäna strax under 4 miljoner om året. En mindre, som tex Smålandsposten skulle nästan orka upp till en miljon. Man anklagar ofta annonsmodellen för att vara klen i intäkterna, men vad ska vi då säga om det här?

aftonbladet-godisDå har jag ändå inte i den här posten berört den andra sidan av myntet. Vilka kostnader som är förknippat med en betal-vägg. Det handlar inte bara om dyr teknik, utan det handlar om folk som ska göra urvalet, avsevärt högre krav på kundservice när du har betalande kunder, och med all sannolikhet också speciellt inköpt material (titta bakom plusväggen så ser du vad jag menar). Jag tjatar inte heller igen om vad du riskerar att förlora i andra intäkter när du stänger ute en del av trafiken. Eller vad du gör med din relation till de sociala nätverken när du istället för att använda dem som smörjmedel tar avstånd och gör dig svårlänkad. Eller vad du gör med ditt varumärke när du börjar hårdsälja dina plus-prenumerationer bundlat med smågodis och plastklockor…

Anledningen till att jag nu väljer att fokusera på matematiken är enkel. Jag har inte gjort det innan eftersom jag inte trodde att det behövdes. Men nu inser jag att betal-kramarna, i sin befogade oro över den framtida affären, verkar ha missat ens den här grundläggande analysen.

Så innan du funderar vidare på att ta betalt för ditt innehåll, fundera på ett par saker:

  • Hur mycket måste vi dra in för att det ska vara värt det?
  • Vilken konverteringsgrad kräver det i så fall?
  • Vad kan vi göra, till vilka kostnader, för att uppnå den konverteringsgraden? Jämför gärna med vad som finns bakom plusväggen på Aftonbladet och det du har på din egen sajt.
  • Hur stora blir våra kringkostnader i form av personal, teknik, förlorade trafik-intäkter, goodwill-förlust vs vår hemmapublik etc. Var plågsamt ärlig.

Får du ihop kalkylen på sista raden får du gärna berätta för mig. Jag är ärligt intresserad av hur en sådan beräkning kan se ut.

Det läggs mycket resurser på den här frågan just nu, både på hemmaplan och utomlands. Lite länkar:

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(3%) (5%) (28%) (55%) (10%)
40 röster

I förra veckan gick mega-evenemanget Nordiske Mediedager av stapeln i Norge. Ett spännande program, kolla in sajten för mer info och followup. Ett intressant element var de filmer som producerats av studenter vid Infomedia, Universtitetet i Bergen.

Jag fastnade speciellt för en av filmerna, där vi får följa Jon Tufto, nettjournalist, genom en arbetsdag. Fyra minuter välproducerad och snygg film. Se den och fortsätt sedan läs under filmen.

Jon ger ett fantastiskt sympatiskt intryck. Han beskriver sitt arbete bra och med inlevelse, och jag gillar att man märker att han gillar det han gör. Men jag blir ändå lite obekväm. Oavsett om det inte är Jon som nämner det, eller om studenterna klippt bort det – fattas det inte fler väldigt väsentliga bitar av en modern journalists arbete här? Är det inte ett ganska svagt porträtt som tecknas, ett som tar fasta på väldigt lite av vad Jons arbetsdag borde innehålla? Är det inte i själva verket en väldigt gammal bild av nätjournalisten som beskrivs – där nätets snabbhet är ”the beef”, och inte så mycket annat är annorlunda?

Så jag undrar, om du fick chansen att skriva om manuset. Vad skulle du säga att filmen om en ”nätjournalists” dag borde innehålla? Jag vet att fyra minuter inte är mycket tid, och att man dramaturgiskt måste begränsa sig. Men ändå, jag tycker den missar målet. Kunde det inte gjorts mer rätt? Vi kanske borde göra en alternativ version av filmen?

Uppdatering: en tråd i kommentarerna fick mig att tänka om/längre. Jag uppmanar härmed sveriges redaktioner att göra en egen film på temat. Den bör:

  • beskriva hur ni ser på en nätjournalists arbetsdag
  • vara ca 4 minuter lång
  • publiceras publikt och taggas med #natjournalist och med en text som innehåller ordet nätjournalist

Blir det något drag, dvs mer en ett bidrag, så ser jag till att bidra till spridning och löpande sammanfattning.