Articles by Bo Hedin

You are currently browsing Bo Hedin’s articles.

Mindpark #38: Thorbjörn Larsson – en legend avslutar sin karriär

30 Oct, 2009 in mindpark100 by Bo Hedin | Comments

I dag avslutas en epok i svensk mediehistoria: fredagen den 30 oktober slutar Thorbjörn Larsson på DN och går åtminstone delvis i pension.

Thorbjörn Larsson är mannen som räddade Aftonbladet, mellanlandade på TV4, räddade Expressen och halvlyckades på Dagens Nyheter.

Ingen makthavare i mediebranschen har de senaste decennierna som Thorbjörn Larsson påverkat och fostrat en generation mediechefer. (SvD:s medieanalytiker Martin Jönsson listar i en artikel ”Aftonbladare på alla stolar” ett antal namn med Lena K Samuelsson, Gunnar Strömblad, Otto Sjöberg, Amelia Adamo och Sakari Pitkänen i spetsen).

Thorbjörn Larsson själv missar inte ett tillfälle att referera till sitt enkla ursprung i Bergslagen. Det ligger nära till att tro att hans revanschlust och klassresa spelat en avgörande roll. Det finns en underliggande brinnande vrede i hans målmedvetna sätt att arbeta – en film om Thorbjörn Larssons liv skulle kunna ha titeln ”Driven av vrede”.

I Stockholm började Thorbjörn Larsson sin karriär på Aftonbladet i slutet på 60-talet. Nästan 20 år senare blev han chefredaktör och inledde ett intensivt och rasande arbete att förändra tidningen – och att totalt förändra den interna kulturen på tidningen.

I Larssons ögon sköttes Aftonbladet slarvigt, slappt, oplanerat och ryggradslöst. Exakt de beteenden som Thorbjörn Larsson verkligen h-a-t-a-d-e.

Han satte en ny standard i att på en redaktion arbeta strukturerat, målmedvetet och med stort allvar. En standard som nu är vanlig på landets redaktioner men som verkligen inte alltid var det för 20-30 år sedan.

Man kan ha olika uppfattning av Thorbjörn Larssons styrkor som journalist. Visst är han en driven journalist och en utmärkt tidningsmakare, men det är inte där hans unika styrkor ligger. Hans unika styrkor kan beskrivas i några nyckelord: Envishet, uthållighet, struktur, integritet.

I sammanfattning egenskaper som inte alltid kännetecknat ledarskap i mediebranschen – och som enligt Thorbjörn absolut inte kännetecknade hans olika företrädare på Aftonbladet.

Mindparks 100-lista handlar i första hand om tiden från år 2000 till nu, dvs de senaste tio åren i Thorbjörn Larsson karriär. Vid sekelskiftet var han vd på TV4, ett uppdrag som gick sådär. TV var något helt annat än kvällstidning och Larsson fann sig aldrig särskilt väl tillrätta i TV4-huset.

Uppdraget som ordförande i Expressen passade honom bättre. Han rekryterade Otto Sjöberg som chefredaktör och agerade själv som en ovanligt arbetande styrelseordförande på tidningen. Tillsammans med bland annat vd Bengt Ottoson lyckades Larsson vända Expressen och få kvällstidningen på rätt spår.

Att ägarfamiljen Bonnier länge försökt få Larsson att ta hand om problembarnet DN är välkänt. Att Thorbjörn Larsson till slut 2006 tackade ja till uppdraget överraskade många.

Varför? Han hade ju redan bevisat allt. Han var mästaren. Han kunde vända medieskutor. Han var ekonomiskt oberoende. Varför skulle han 61 år gammal ta på sig medie-Sveriges kanske svåraste uppdrag, att på allvar förändra den interna vi-är-världens-centrum-kulturen på DN?

DN-uppdraget blev både ris och ros. Ett snabbt och rejält lyft av dn.se, en helt annan och mer publikvänlig inriktning på helgläsningen och På Stan-bilagan, ett envist gnetande med förbättringar både här och där.

Men det riktigt stora lyftet för DN har det inte blivit. Nyhetsarbetet i huvuddelen och ekonomidelen känns inte helt gediget. Ekonomiskt har det inte ens gått kvartsbra för tidningen. Trots positionen som marknadsledande går DN med stora förluster.

Många analytiker jämför DN med Svenska Dagbladet, en tidning som trots en svårare marknadsposition och mindre resurser på många sätt kommit längre. Jag är själv jävig, har som konsult och anställd arbetat för SvD ända fram till våren 2009, men tillåter mig ändå att instämma i en analys som Medievärldens avgående chefredaktör Anders Ahlberg gjorde för någon månad sedan, läs här.

Kanske Thorbjörn Larssons inre vrede och revanschlusta inte gick att stoppa. Den malliga DN som i så mycket stod för det som han avskydde, visst skulle det sitta fint att avsluta en lysande karriär med att få ordning på den tidningen.

När Thorbjörn Larsson avtackades på DN i förra veckan jämförde han själv sitt (yrkes)liv med ett Vasalopp. Ja, han snubblade medvetet på begreppen ”liv” och ”yrkesliv”…

Bonnierchefen Jonas Bonnier beskrev Larsson som en husbyggare och de gamla chefskompisarna från Aftonbladet hade tryckt en löpsedel med Larsson som den svenska medievärldens Gudfadern.

Skidåkare, husbyggare eller makthavare till varje pris – Thorbjörn Larssons betydelse för mediebranschen kan inte överskattas.

Nu fortsätter han som styrelseaktiv i DN, Piratförlaget och Elib. Med de stora riktigt operativa uppdragen – där han trivs allra bäst – är över.

Historiskt!

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(0%) (14%) (29%) (5%) (52%)
21 röster

Mindpark #018: När Tidningsutgivarna övergav pappret – eller…?

10 Oct, 2009 in mindpark100 by Bo Hedin | Comments

Den 9 november 2009 utkommer sista numret av pappersutgåvan av Tidningsutgivarnas (TU) egen publikation Medievärlden. Webbsajten medievarlden.se lever vidare.

Detta anses av många i debatten ha ett stort symbolvärde – ”inte ens TU tror längre på papperstidningen”.

Inget kunde vara mer felaktigt.

MedievärldenMedievärlden har varit en smal facktidning, business-to-business. Den affärsmodellen ser helt annorlunda ut än den för en dagstidning.

Faktum är att papperstidningsaffären för dagspressen fortfarande fungerar. Betalningsviljan för de tidningar som TU:s medlemmar ger ut är god. På sikt minskar antalet prenumeranter, det är sant, men den utvecklingen går relativt långsamt. Ett större problem för dagspressen är annonsintäkterna som drabbas både av struktur och konjunktur.

För säkerhets skull: Jag bagatelliserar inte det läge dagstidningarna befinner sig i. Nuvarande affärsmodeller rämnar till stora delar, frågorna kring mediehusens framtid och hur kvalitetsjournalisk i framtiden ska finansieras är brännande, svåra och akuta. (Jag har tidigare skrivit om detta här).

Ja, det är kris. Absolut. Men debatten förtjänar ibland att nyanseras och problematiseras.

Trots allt, efter 15 år med nyheter på nätet står ändå dagstidningarna starka. Fler människor än någonsin konsumerar gammelmediernas nyheter på papper och i digitala former. Och vad gäller det gamla mediet så står intäkterna från pappersverksamheten i allmänhet för mer än 95 procent av de traditionella mediehusens intäkter.

Facktidningar har sina utmaningar och de ser delvis annorlunda ut. Få facktidningar kan leva på läsarnas pengar. De stora intäkterna kommer från annonsörerna och/eller från ägare (organisationer).

Medievärldens ägare (dvs dagstidningsföretagen) vill inte betala för att ge tidningen till sina anställda (trots välvilliga uttalanden i diverse enkäter). Då finns ingen fungerande affärsmodell kvar. Punkt. De mer individuella prenumeranterna och de spridda annonsörerna räcker inte.

Men att av detta dra slutsatser om uppfattningen om dagstidningens framtid, det kan man inte göra.

Jag vikarierade ett halvår 2005 som chefredaktör på dåvarande Pressens Tidning (som sedan blev Medievärlden) och gjorde ett antal kalkyler kring hur det skulle gå att skapa lönsamhet för tidningen (inklusive sajten).

Men tyvärr. Inte.

Medievärlden (fd Pressens Tidning) på papper är inte tillräckligt attraktiv på annonsmarknaden. Ur ett annonsörsperspektiv är målgruppen splittrad:

  • Ska jag anställa en journalist är tidningen Journalisten oftast ett bättre val – den når de flesta journalister i Sverige.
  • Ska jag intressera kreatörerna på reklambyråerna är Resumé förstahandsvalet. Läser de någon medietidning så är det Resumé.
  • Vill jag nå de mäktiga beslutsfattarna på mediebyråerna med mitt reklambudskap så är det i första hand Dagens Media som gäller.
  • För mer allmän bussiness-to-business-annonsering är Medievärlden för udda och för liten. Inte en chans mot till exempel Dagens Industri eller SvD Näringsliv.
  • Återstår till exempel spridda platsannonser som kräver branschspecifik kompetens och annonser från den pyttelilla industrin mediespecifika tekniska system.

Och ägarna (TU) har spätt på problemet genom att inte vilja betala för en totaldistribution till medlemsföretagen. Nej, om inte ägarna vill betala återstår bara att lägga ner.

Då hjälper det inte att Anders Ahlberg och hans redaktion har gjort ett bra jobb de senaste åren. Då spelar det ingen roll att Medievärlden har blivit en viktig spelare i branschen – inte minst genom att ta utvecklingen i de nyare medieformerna på stort allvar.

Det har skvallrats en del om att Medievärlden har varit till salu. Jag vet en och annan i den här branschen som spontant lockats av att ta över tidningen, jag har själv fått propåer att agera i den riktningen.

Men tack, nej tack.

Efter att som gammal papperstidningsläsare skakat av mig olusten över att en utmärkt papperstidning försvinner så tror jag faktiskt det här kan bli riktigt bra.

Jag tror Medievärlden i digitala former under nye chefredaktören Axel Andéns ledning kan bli ett lyft. Att kraftfullt och konsekvent använda olika digitala mediemöjligheter för att nyhetsrapportera, granska och driva branschens frågor är en spännande utmaning och fantastisk möjlighet. Man får bara hoppas att TU lämnar kvar tillräckliga resurser för att lyckas med det uppdraget. (Lite orolig…).

Fast – som många andra – undrar jag över det där med att nya Medievärlden INTE ska driva opinion. För mig är det ställningstagandet från TU obegripligt, det är klart att Medievärlden ska driva opinion – också.

Nej, jag menar inte på det traditionella sättet med en ”ledarsida”, utan genom att lyfta fram branschens viktiga frågor och engagera läsarna i diskussion, kunskapsutbyte, nätverkande och argumentation.

Man får hoppas att just det där med ”inte driva opinion” är någon sorts missförstånd och inte var helt färdigtänkt från vd Anna Serners, ordförande Tomas Brunegårds och TU:s sida.

Jag ser fram emot en Medievärlden i digitala former som är ett nav i den svåra och nödvändiga diskussionen om dagstidningarnas, journalistikens och mediehusens framtid, om förhållandet till läsare, sociala medier, omvärld. Ett nav där professionell journalistik  i samverkan med kraften hos läsarna skapar kreativitet, kunskap, insikter och som blir den mest spännande mötesplatsen kring mediernas framtid.

Och igen: Att nya Medievärlden bara finns i digitala former säger oss absolut ingenting om den dagliga papperstidningen har en framtid eller inte.

———–

Lästips: Joakim Jardenberg här på Mindpark och och Emanuel Karlsten På Same Same But Different.

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(9%) (9%) (0%) (64%) (18%)
11 röster

Kan Aftonbladet göra en Spotify?

20 Sep, 2009 in Aktuellt by Bo Hedin | Comments

Vem vågar göra en Spotify, frågar Fredric Karén, chef för SvD.se i den pågående bloggstafetten med anledning av Svenska Dagbladets fråga: ”Vill du betala för nyheter på nätet”. Dvs erbjuda användarna en betald nyhetstjänst utan annonser, och en gratis med annonser?

Låt mig formulera om frågan: Vem vågar erbjuda en nyhetstjänst i två versioner, en gratis enklare och en betald, premium? Den senare inte självklart helt utan annonser.

En ”freemium” är en tjänst där grunderbjudandet är gratis men där premium kostar pengar, det är ju så Spotify fungerar. Det medieföretag som vill skapa en nyhetstjänst som är freemium behöver:

  • En stark ställning på marknaden.
  • Ha finansiell styrka nog att kunna tappa annonsintänkter.
  • Att ha (eller kunna skapa) ett innehåll utöver den mer allmänna nyhetsrapporteringen som är så nischat eller speciellt att det kan gå att ta betalt för.

Idag är de allra flesta nyhetstjänster helt gratis. Strategin är att locka så många besökare som möjligt och finansiera verksamheten med annonser. En freemium-tjänst innebär en helt annan strategi: att inte till varje pris maximera antalet läsare för att istället ta betalt av x antal läsare för det mer exklusiva materialet. Att byta strategi från ”många läsare” till ”lönsamma läsare”. En kulturrevolution i de flesta medieföretag, tro mig.

Nackdelarna med att gå från helt gratis till freemium är många. Riskerna är stora.

  • Grundfrågan förstås: Går det överhuvudtaget att skapa betalningsvilja för den här typen av innehåll?
  • Färre besökare = minskade annonsintäkter.
  • Sämre tillgänglighet för sökmotorer som Google.
  • Risk för marginalisering i samhället och i samhällsdebatten.
  • Sämre möjligheter att samspela med den alternativa medievärlden och den sociala webben (bloggare, Facebook etc).
  • Risk för krångel med påloggningar, betalsystem etc. Kostnader för detta.
  • Gammelmedierna kan upplevas som bakåtsträvare som inte fattar nåt av den nya tiden. Varumärke och image skadas.

Fördelarna då:

  • Nya intäkter kan skapas i abonnemang på premiumtjänsten.
  • Gratisdelen kan fortfarande ha det innehåll som lockar de stora läsarskarorna, dvs det snabba nyhetsflödet. På så sätt kan det finnas möjlighet att ha kvar tillräckligt mycket trafik för att behålla delar av annonsintäkterna.
  • Gratisdelen fungerar som marknadsföring av premiumdelen, läsarna där kan lockas att betala för det mer exklusiva innehållet..
  • Premiuminnehållet bygger varumärke och skapar i bästa fall en spets och tydlighet åt medieföretaget.
  • Premiumdelen vårdar den gamla (och än så länge mycket större) papperstidningsaffären, betalande prenumeranter känner att de får mer för pengarna.
  • Kunskap om de betalande läsarna = bättre möjlighet att ta betalt av annonsörerna.

Så till svaret på Fredric Karéns fråga, vem vågar göra en svensk Spotify? Här är en möjlig kandidatlista:

  • Aftonbladet.se. Uppfyller alla tre kraven ovan och har faktiskt redan en premiumtjänst i Aftonbladet Plus som kan byggas ut.
  • Di.se. Ett starkt varumärke med en ohotad position som papperstidning (Dagens Industri) och med ett bevakningsområde (finans, ekonomi, börs) där det finns förhållandevis stor betalningsvilja.
  • En stark lokal- eller regionaltidning som är dominerande på orten som till exempel unt.se (Upsala Nya Tidning), nt.se (Norrköpings Tidningar) eller corren.se (Corren i Linköping)
  • Dn.se. Största morgontidningen på både papper och webb med bra nischade tjänster som till exempel På Stan, påstan.nu (även i mobilen).

Vem vågar ta risken? Och vem gör det tillräckligt bra? Vem kan skapa ett attraktivt paket av innehåll, webbtjänster och mobila tjänster som läsaren upplever som så attraktivt att det skapar betalningsvilja?

Något av ett mardrömsläge för beslutsfattarna i mediehusen: Fortsätta att med svag lönsamhet generöst publicera gratis – eller ta stora risker i att byta strategi.

Bloggstafetten på svd.se rullar vidare. Efter mig skriver Charlotta Friborg, redaktionschef på dn.se. Mina frågor till henne:
Vilket av Dagens Nyheters innehåll tror du skulle kunna gå att (på något sätt) ta betalt av läsarna för, dvs ligga i premiumområdet? Befintligt eller nyskapat material? Eller inget alls? Skiljer sig webben och mobilen i det här avseendet?
Och här är svaret: ”Branschen måste vakna ur törnrosasömnen”

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(6%) (38%) (45%) (8%) (3%)
65 röster

Ödesfrågan – hur ska journalistiken finansieras?

26 Aug, 2009 in Aktuellt by Bo Hedin | Comments

I går tisdag var det exakt 15 år sedan Aftonbladet.se grundades (den 24 augusti 1994). Grattis på födelsedagen!

En av den här höstens stora debatter i mediebranschen handlar (redan) om möjligheten att ta betalt för redaktionellt innehåll på webben, att låsa innehåll för icke-betalande besökare. Ett annat sätt att uttrycka frågan är att diskutera hur kvalificerad och viktig journalistik på nätet ska finansieras. Var ska pengarna komma ifrån?

Veckans Affärers Mikael Zackrisson skriver långt, klokt och initierat om detta på sin blogg på va.se (22 juli). Ändå måste jag delvis argumentera mot honom.

Först: Det finns (minst) två huvudperspektiv på detta:

1) Det övergripande, samhällets behov av att myndigheter, företag, makten i olika former granskas. Att grävanden pågår och avslöjanden görs. Att det finns kraft att ställa till svars. Att verkligheter skildras även om de ligger långt bort och att detta innebär stora kostnader. Att det finns tid och kompetens att sammanställa, paketera och analysera.

2) De etablerade/traditionella medieföretagens perspektiv: Hur ska de utveckla arbetssätt och affärsmodeller för att kunna fortsätta att utföra sitt samhällsuppdrag? Nu när gamla affärsmodeller delvis rämnar, hur ser de nya intäktsströmmar ut som ska garantera ett professionellt granskande och analyserande arbete?

Om det angelägna grävande, analyserande och granskande sker av oavlönade bloggare, genom insamlingar eller av traditionellt avlönade journalister har ut ett övergripande perspektiv ingen betydelse. Det viktiga är att det görs.

Men det enskilda medieföretaget kan ju knappast kritiseras för att det försöker vara med på banan. Snarare tvärtom. Och hur många argument det än finns mot låst innehåll (för det finns det) så är det ändå något som inte på allvar testats utifrån det förutsättningar som finna (tekniskt, marknadsmässigt, opinionsmässigt) 2009 eller 2010.

Mikael Zackrisson har inget tydligt svar på hur det kvalificerade journalistiska arbetet ska räddas. Inte jag heller.

Men jag kan ligga sömnlös över vilka konsekvenserna skulle kunna bli om gammelmedierna inte lyckats i de här ambitionerna: rapportera, undersöka, granska, gräva, analysera, sammanställa, berätta, skapa sammanhang och förståelse, att bidra till att skapa den sorts öppna samhälle vi vill ha.

Den alternativa medievärlden då, kan inte den klara det här? Jo delvis, men bara delvis. De gamla medierna i kombination med de nya krafterna är – tror jag – det som kan skapa den riktig spännande och viktiga journalistiska utvecklingen.

Jag har arbetat med webbpublicering i 15 år. Jag och mina kolleger på Aftonbladet anade då – 1994 – bara delvis webbens enorma möjlighet för informationsspridning, kommunikation, som journalistiskt verktyg. Kraften i den nya tekniken kom att påverka hela samhället på ett sätt som var omöjligt att förstå då för 15 år sedan: Vi tänkte mest på medierna och såg fantastiska möjligheter för till exempel en dagstidning att arbeta både i realtid och multimedialt.

Det där med pengarna in skulle säkert ordna sig när nätet blev riktigt etablera

Men det gjorde det inte. Andra aktörer (läs Google mfl) var smartare än vi och snodde tog  delar av marknaden. Dagstidningsbranschen har de här 15 åren varit anmärkningsvärt dålig på att förstå och utnyttja de nya möjligheterna.

En annan utveckling som var svårt att fullt ut förutse var nätets enorma sociala kraft, att mötas, dela, kommunicera och bygga upp helt nya sätt för människor att mötas.

Just där tycker jag ett av de stora problem med låst innehåll ligger: Det strider i grunden mot mycket av det som bygger nätets styrka. Låsta delar riskerar att allvarligt skada den mänskliga kommunikation, att sprida, dela, lära, bygga kunskap och insikt med hjälp av nätet. Vill inte röra…

Men ställt mot det alternativa scenariot att vi i de traditionella medierna inte längre han ekonomiska resurser att bedriva kvalificerad journalistik. Visst, den alternativa mer idealistiska medievärlden skulle klara en del av uppdraget. Public service en del. Andra nya aktörer en del.

Men allt? Nej, det är naivt att tro.

Tänk så här: De traditionella mediernas utgångspunkt för en annan affärsmodell är inte att stänga ute, utgångspunkten är att skapa värde. Att bygga produkter kring innehåll och varumärken som läsarna/kunder upplever som nytta, som underlättar och som skapar en äkta betalningsvilja.

Mikael Zackrisson skriver på va.se: ”Folk köper tid, paketering, överskådlighet, exklusivitet, kändisskap, personliga relationer, och så vidare.”

Ja. Exakt.

Hur ser de digitala paket ut som är smarta, användarvänliga och som paketerar information med snabbhet och tillhörighet kring ett varumärke? Det skulle vi kunna testa i verkligheten.

Ja, det är möjligt att jag är offer för ett önsketänkande.

Nej, det vore helt fel att inte försöka.

Ja, kanske är tajmingen rätt nu, 15 år senare.

******

PS1. Ja, jag arbetar som konsult åt några medieföretag som jag hjälper att hantera den här viktiga frågan. Men den mer övergripande delen av mitt resonemang bygger på omsorgen om det viktiga publicistiska uppdrag som fram till nu huvudsakligen finansierats inom de traditionella medieföretagen. DS.

PS2. P1:s Medierna gjorde den 6 juni ett helt program om detta. Det går fortfarande att lyssna på via sr.se/medierna. Dock verkar det inte finnas kvar som streamat men det går att ladda ner som podradio. Jag medverkar tillsamman med  bla Lars Johansson (Helsingborgs Dagblad), Joakim Jardenberg, Ingela Wadbring och Stefan Melesko (medieforskare), Bosse Svensson (Mktmedia) och Mats Bergstrand (fd DN Debatt). DS

Känner du något efter det här inlägget? Klicka på en plupp:

(13%) (0%) (31%) (31%) (25%)
16 röster