Varför jag tvivlar på lokal journalistik och sociala medier

För drygt ett år sen var jag i Oslo och gjorde ett studiebesök hos Anne Grosvold, ni vet, hon som har en egen talkshow som även har sänts i SVT. Just då jobbade jag med programmet Eftersnack i SVT, en regional talkshow som gjordes i elva editioner.

Vi hann prata lite, jag och Anne Grosvold. Hon frågade vad jag tyckte om jobbet och jag svarade att jo, det är roligt och lärorikt. Men…

- Det är svårt att göra lokal tv relevant. Eller hur? sa Anne Grosvold, som om hon läst mina tankar.

Precis. Det är svårt att göra lokal – och kanske framförallt regional – tv relevant. Den feedback jag har fått på Eftersnack har varit ljummet positiv, kan man säga. Folk har suttit och tittat lite förstrött, fått med sig tankar och bra samtal. Men inte mer än så.

Nu ska jag …

Just nu håller jag på att sätta ihop en marknadsföringsplan till vårt program 30 minuter, som jag har skrivit om här tidigare.

Eftersom vi har två stora mediehus i ryggen, Corren och Norrköpings tidningar, så finns det ju marknadsföringsmuskler. Annonser i tidningen, banners och puffar på nätet, trailers i tv, kanske till och med stortavlor på stan och stripeade bilar.

Jag tänkte nog börja med att försöka slussa folk till vårt fanpage på Facebook. Sådana här företag har ju haft som policy att försöka dra all trafik till de egna webbsajterna. Men precis som många andra inser vi ju styrkan i att vara där folk redan finns. Och då är Facebook ett självklart val.

Så, första delen av marknadsföringsplanen blir att berätta om vårt fanpage, vara aktiva där och stimulera diskussion om programmet och projektet.

Även Twitter finns såklart med i planen. Jag lever …

I veckan spelade jag och vår eminentet sändningsproducent Mikael Landelius in en trailer för vårt tv-program, som nu har fått namnet 30 minuter. Eftersom varken studio, grafik eller jinglar är färdiga så gjorde vi en väldigt enkel trailer, ni får gärna kolla in den:

Som ni ser så har jag valt att fokusera på sociala medier som verktyg för att komma i kontakt med mig. Inte med redaktionen, utan med mig. Mina argument är följande:

Genom att redan i trailern berätta att vi finns på Facebook och Twitter så anger vi riktningen: vi vill vara på nätet, där ni är.
Genom att använda mig själv som verktyg istället för att fronta själva företaget så anger vi en relationell ton.  Det är inte loggor och slogans som talar. Det är en person.
Mail – Facebook – Twitter verkar vara en rimlig ordning. Dom allra flesta …

Ja, jag är frälst. Omvänd. Junkie, till och med. Twitter- och facebook-knarket rinner i mina ådror.

Att jag sen råkar vara journalist och nånstans ser att oj, det här kommer nog att påverka mitt sätt att jobba gör att ja, jag brinner.

Så nu ska jag göra ett tv-program och håller envist fast vid att man inte kan dra igång ett medieprojekt idag utan att förhålla sig till – och utnyttja – den sociala webben.

Min vision är att göra en lokal journalistisk produkt som utsätter sig för den kraft som finns hos dom vi traditionellt kallar tittare/läsare/användare. Utsätter sig för – och formas av – smekningar,  slag, famntag och omruskning.

Men just nu är jag inne i en svacka. Jag tror på idén, men hur mogna är de sociala medierna, lokalt? Går jag ut och frågar på stan här i Linköping/Norrköping så är …